10xgbg

10XGBG10 – Jaqee

10

Jaqee

jaqeeweb

Ett flackande liv har gett intryck från hela världen. Kanske har det påverkat till att Jaqee för var skiva uppstår i en ny skepnad . Från Afrika via Angered ut i Europa, från hiphop via rock ut i jazz eller reggae, är det alltid rytm och melodier som banar väg i denna exilgöteborgares musikaliska resa.

Jaqee går i kyrkan varje lördag i Uganda, landet hon lever sina första år. Gudstjänsterna präglas av sång och musik, det är så hon anar första spåren i ett musikintresse. Jaqee lär sig på hitsen från radion där på sjuttiotalet, som föräldrarna lyssnar på om kvällarna.
– I mitt huvud så blev musik som uttryck och utflykt väldigt tidigt. Jag förlorade mig i musiksfären och njöt av att vara där. Väldigt ofta var jag också lyckligast där.

Barndomen präglas av många flyttar, hon har ingen trygg barndomsplats eller uppväxtmiljö att kalla sin.
– Alla platser lämnade något i mig dock.

Efter år av strövande i världen finner hon dock ett hem i Göteborg och Angered. Det är även där hennes musikintresse utkristalliseras. Hennes högstadietid spenderas i Lövgärdet, Jaqees musiklärare är en eldsjäl vid namn Annika Johansson. Läraren ser talang i Jaqee och hennes uppmuntran blir oerhört betydelsefull. Sången tas på större allvar och som femtonåring skriver sin första låt, med ett krossat hjärta som inspiration. Hon medverkar i skolshowerna på Angeredsgymnasiet men musikplanerna stannar där.
– Det tog väldigt lång tid för mig att överhuvudtaget se mig själv som sångerska. Mitt självförtroende var inte alltid det starkaste, även om jag visste att min röst var bra.

De många flyttarna fortsätter under Jaqees första år i vuxenvärlden, Hammarkullen, Hjällbo, Kortedala … hela tonårstiden och fram tills tjugofemårsåldern är dessa stadsdelar kulisserna i hennes liv.
– Det är en viktigt del i mitt Göteborg. Mina äldsta vänner kommer från denna era. Mina första år i Göteborg tillbringade jag på linje 8 & 9. Mina första fester, min första hustling med musik, det var en livlig tid full av lukter, färger, sorg, skratt och vackra människor med alla möjliga språk och hudfärger. Vi tyckte om varandra.

Det är även under denna tid det undanskuffade musikintresset får chans att blomstra. Jaqee lär känna Kiboy, en av grundarna till BLaO, en akronym för B-eats L-ove A-nd O-verstanding.
De är ett kollektiv sprungna av Göteborgs tidiga hiphopströmningar, de öppnar upp musikvärlden för Jaqee, gällande inspelningsmöjligheter såväl som musikaliska intryck.
– Vi kom alla från förorten hade stora drömmar och brann. Kiboy & Mali hade planer, stora planer. Där släppte jag min första mini, mini underground buzzer Headfall som också spelades på P3-soul. Jag hade ingen koll på vem som var vem i kultur/musiklivet då. Jag bara sjöng och var glad och tänkte inte mer på det.

BLaO har en studio på Mölndalsvägen som även blev en viktig knutpunkt för stadens hiphoputövare ur denna tidsera. Jaqee tar linje 4 från Angered och spenderar kvällar och sena näatter där, förtrollad i kreativiteten. Det är även i den där studion hon spelar in sin debutplatta Blaqalixious, som ges ut av Swingkids och Jaqee själv.
– Kiboy var en hård men rättvis producent. Ofta grät jag och surade vid inspelningarna. Han pushade mina gränser och ofta hade han rätt. Den arbetsdiciplinen har jag haft nytta av och fortsatt förfina även idag. Jag petar alltid tills jag får det som jag vill musikaliskt och det fick jag från Kiboy. Han såg min potential, vilket var en viktig del i min utveckling.

Jaqee sjunger lite här och där och jobbar parallellt med annat. Hon har många vänner i klubb och musikkretsar och är ute mycket. Hon hänger på svartklubbar i obskyra lokaler runt om i stan, båtfesterna vid GP-huset, har till och med en kort karriär som kassatjej på en svartklubb i Gamlestaden.
– Jag var överallt. Jag hängde mycket på Gillis Bengtssons Studio One-fester på Nefertiti, King George, Reggae och Dancehall-haken, USCB-Allstarstiden … Pustervik var också en viktig källa för live music för mig. Det var fantastiska år.

Det är först efter några år på Mölndals sjukhus som hon till slut bestämmer sig för att dyka in i musikspåren med full kraft. Jaqee lyckas inte släppa iväg musiken, eller den henne. Hon bestämmer sig för att ge sitt allt, hon är tjugofem år då hon fattar det där livsavgörande beslutet.
– Musikaliska inriktningar har skilt sig åt från skiva till skiva. Detta är inget jag har tänkt på aktivt. Det som drivit mig är egentligen min nyfikenhet. Jag är en musikelev, utan musikskoleutbildning. Min skola har varit gatan och människorna som jag möter där. När kemin och stjärnorna stått rätt, så har det resulterat i en skiva.

Strax efter att Jaqee släpper sin debutskiva så avslutas samarbetet med BlaO. Hennes locks blir längre och längre och någonstans där kommer hon i kontakt med Mattias Hellberg. En kväll på Studio One, där de sjunger en duett ihop. Mattias Hellberg har bakgrund i Nymphet Noodlers och en rad andra band och projekt, tillsammans med honom skriver Jaqee sin andra platta Nouvelle, D’amour.
– Den är starkt präglat av blues och rockinfluenser och melankoli. En väldigt viktig skiva som alla mina andra skivor. Men det är min enda rakt igenom liveinspelade skiva med band. En lyxig situation att som independent soloartist få gå in i studio med sina vänner och göra musik. En dyr historia och eftersom detta släpp också kom ut som självsläpp är jag stolt över att ha klarat av det. Sen kom projektet, A Tribute To Billie Holiday, med Bohuslän Big Band. En annan era som var rolig och upplyftande på alla sätt för en sångerska, en annan bra skola. Ett projekt som tog mig utanför Sverige, till Japan, Egypten och England.

Det var istället jazz som blir huvudinfluens i skapandeprocessen av hennes tredje soloskiva Kokoo Girl. En inspelning där experimentlustan i än högre grad får råda. I huvudlåten hörs Samuel Olsson spela trumpet från sin replokals kök , melodin spelar Jaqee in på sin telefon och skickar till Köln där producenten TEKA färdigställer låten. Även resten av skivan produceras i den där studion i Tyskland.
– Med Kokoo Girl ville jag framhäva den positiva och glada Jaqee. Sådan jag är i grunden, jag ville ha upliftment och positive vibes. Reggaebasslines och riddims får mig alltid att känna ett inre lugn och harmoni. Jag ville vandra den vägen och det tyska skivbolaget ROOTDOWN och jag hittade varandra under rätt tidpunkt. Där släppte jag även min senaste skiva Yes I am, en mer rootsig historia. Den rymmer alla möjliga rytmer och energier och musikaliska talanger från kollegor när och fjärran. Ett potpurri av alla mina skivor hittills, jag kallar det “Global Pop.”

Vid sidan av de egna skivorna har hon figurerat i en rad musikaliska sammanhang. Under flera år sjunger hon även med Nationalteatern, runt om i Sverige och Skandinavien.
– Det var Nikke Ström som frågade om jag kunde tänka mig komma in och gästa på Hanna från Arlöv när Nationalteatern spelade på Liseberg något år. Jag sa ja, varför inte. Kul att äntligen få sjunga på svenska, sen fick jag gå hem och plugga på vilka Nationalteaterns Rockorkester var, och vad Hanna Från Arlöv betydde för svenska folket, och resten är historia. Ett fint och intensivt kapitel i mitt liv.

Under 2015 turnerar hon med skivan Yes I am, och försöker landa efter allt vad ett skivsläpp innebär, hänga mycket med sin dotter och fundera ut nästa äventyr … Sedan några år tillbaka lever hon i Berlin.
–Jag hade inga konkreta planer på hur länge jag skulle/ville bo här, men åren har gått och jag trivs i Berlin. Jag har turen att kunna bo i Tyskland utan att vara illegal, så jag utnyttjar denna lyxiga möjlighet. Det är en ynnest som tyvärr många inte får tillgång till. Men vi får se vad tiden har i kikaren.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

10XGBG9 – Björn Olsson

9

Björn Olsson

Björn Olsson

Han har legat bakom flera av landets största skivor, både som bandmedlem, låtskrivare, såväl som producent. Björn Olsson har levererat guldkorn under tjugo års tid med den västkustska skärgården som arbetsmiljö och stadig inspirationskälla.

Bland skogar och sjöar i Östra Göteborg tar kommunen Partille en ny form under femtiotalet. En kommun med både närhet till staden och närhet till naturen lockar barnfamiljerna ut från bullret och trängseln. Sverige är välmående efter att ha duckat världskrigen och villaområdena poppar upp runt om i landet, så även i Göteborg.
– Det var underbart det var det faktiskt, vi var nyrik arbetarklass, det var liksom inte en del av vänstervågen eller så utan vi hade mycket pengar. Det var utlandsresor och sportbilar, inte på något vräkigt sätt utan farsan var arbetarklass ändå. Han var egenföretagare, stressad, men det var bara bra. Och så hade vi sommarställe på Tjörn så jag har varit på de två ställena.

Det är något av en nybyggarstämning som råder i omgivningarna. Många unga familjer flyttar dit och försöker bygga upp någonting precis som Björn Olssons föräldrar. Alla känner alla. Hans pappa driver flera bensinmackar och blir en känd profil i området. Dansbandet Schytts repar vägg i vägg med mackens kontor. Stadsdelens andra stora profiler Streaplers och Flamingokvintetten är bekanta till familjen, både i Partille och på skärgårdsbåtarna mot deras respektive sommarnöjen.

Musikintresset kommer ifrån hans pappa. De har ofta middagar och fester, då barnen lagt sig åker grammofonskivorna fram, det är Elvis, Sinatra och andra femtiotalsstjärnor. Björn ligger vaken i sitt pojkrum och hör tonerna och festsorlet dovt genom väggarna, det är där han får sina förta musikaliska intryck
– Det var mäktigt . Man inser ju nu att de var ju bara var 35 år och hade barn som började bli större då, så det var klart att de hade ju mycket energi kvar att bränna sådär. Det är ju inte som mig som har småbarn och är 52 år och inte håller på med fester längre, nä det var sköna minnen.

Han ger sig på att försöka lära sig spela saxofon och trummor, men inget av instrumenten lyckas skapa ett bibehållet intresse. Till att börja med är det radion som formar hans musiksmak. Pugh Rogefeldt är Sveriges första rockstjärna, Sweet och annan amerikansk rock från sent sextiotal och tidigt sjuttiotal spelas in på kassetter som sedan lyssnas sönder i pojkrummet. I sjätte klass börjar han köpa egna skivor. Status Quo blir hans första köp och sen väller rocken in över föräldrahemmet i Partille. Det är Kiss, Rush och Ted Nugent. Men det är först då han börjar gymnasiet som musikintresset blommar ut på allvar.
– Jag köpte jävligt mycket skivor, otroligt mycket, jag köpte upp allt … Dylan och Stones, Beatles och sånt. Jag skolkade mycket och sen så hoppade jag av gymnasiet och då började jag spela gitarr. Jag var inte så bra, då var det Stooges och Johnny Thunder och Gun Club som jag kunde spela och som jag gillade. Men sen spelade jag med min yngre kusin och då kunde han kompa och jag kunde lära mig spela lite solo då. Men det var ju inte som att jag övade mycket, jag var ju så … slö. Jag satt bara hemma och gick inte i skolan och hade inget jobb i två år egentligen. Och det var väl där jag kom ur gängorna, att jag aldrig har kunnat ha ett jobb och passa tider. Jag var faktiskt helt out där ett tag.

I hans håglösa drönartillvaro blir gitarren viktigare och viktigare. Björn spelar allt mer och planerna börjar spira på att vara med i ett rockband.
– Då runt 84/85 jobbade jag lite på en reklambyrå tillsammans med Aron, gitarristen i Lädernunnan. Han var ju den som var min största musikaliska förebild då. Tidiga Lädernunnan var så jävla speciella sådär. Det var ju bästa svenska bandet och jag kände dem. Var runt dem, det var en spännande tid som betydde jättemycket för mig.

Tillsammans med några vänner drar han ihop en konstellation och på grund av sina vänskapsband får den nystartade gruppen ganska snart möjlighet att vara förband åt just Lädernunnan under en av deras Göteborgsspelningar.
– Det var hösten 1985, på Errols som var en klubb som var väldigt populär då. Då hade vi Emrik från Stonefunkers på sång, han var väl med på några spelningar där i slutet på 1985 och det var väl första Cardbide-riffen sådär.

Under åttiotalet poppar en rad svartklubbar upp i staden som då och då även bjuder på livemusik. Björn Olssons nybildade musikprojekt får ytterligare några spelningar. De spelar även på Banana Boat, en klubb vid Brunnsparken och även klassiska Magasinet på Magasinsgatan. Men de har ingen fast sättning och Emrik har fullt upp med sitt egna band Stonefunkers.
– Till slut hoppade Emrik av men då tipsade han om Tobbe då, Ebbot. Och han var ju inte alls som han är nu utan han hade lite schyssta skidkläder och solglasögon, var lite svennig sådär … sportig. Men han kom och testade och hade med sig en basist som han kände och Kakan på gitarr och då blev det Cardbide, våren, vad kan det ha varit? April 1986. Sen gick det ganska fort.

På Tredje Långgatan ligger studion Music A Matic som drivs av eldsjälen Henryk Lipp som än idag bedriver sin verksamhet i samma lokaler. Björn Olsson har pengar sparade och väljer att investera dessa i sitt band som nu fått namnet Union Cardbide Productions. Hösten 1986 stänger bandet in sig i den där studion och inspelningarna pågår till januari 1987. De har inget skivkontrakt, de drivs enbart av självförtroende och ungdomlig iver.
– Det var jävligt kul bara, det var fantastiskt kul. Vi hade inte många spelningar, vi var ju inte en del av Göteborgs rockliv. Jag kommer ju från Partille så jag hade ju ingen förankring. Vi var ju kompisar med Stonefunkers och vi gjorde lite spelningar med dem, men egentligen var ju inte det baserat på musikaliska likheter utan det var för att vi tillhörde samma vänkrets. De andra banden i Göteborg hade ganska mycket choruspedaler och du vet, Sisters of Mercy och gothstil och sånt och det hade ju inte vi. Vi hade ju inte någon tuff image alls egentligen. Vi hade helt vanliga kläder. Jag gillade Aerosmith och Creedence och hade aldrig hört Pixies eller visste vad indierock var, förrän senare när vi var ute och spelade. Det var ju så jävla skönt de åren, jag bodde fortfarande hemma och hade tillgång till bilar och villan och det var fruktansvärt skönt på det sättet.

Radium 226.05 startar 1983 som ett konstgalleri på Husargatan i Haga. Galleriet bedriver även annan verksamhet och med tiden bildas även ett skivbolag för experimentell musik och pop. Under början av 1987 färdigställer Union Cardbide Productions inspelningarna och presenterar materialet för Radium, som ger ut bandets debutskiva, In the air tonight. Skivan släpps i en tid då Thomas Ledin och Eva Dahlgren dominerar på grammis och på topplistan och de skräniga slynglarna från Göteborg benar ut en helt egen fåra i landets musikscen.
– Det var ett annat klimat, det var så uppdelat då. Det var ingen av oss som ens frågade vad Cardbide-skivorna sålde eller hur det gick utan det visste vi ju att det inte skulle gå bra. Men man kan ju inte mäta allt i kommersiell framgång. Det var liksom kul att komma till Stockholm med ett sånt självförtroende och spela. Vi hade ju inte bildats för att vi hade hängt i någon slags musikscen och kände folk. Utan vi kom ju helt utifrån egentligen, från pojkrummet rakt ut.

De följer upp med skivan Financially Dissatisfied, Philosophically Trying under 1989. Men Björn Olsson väljer kort därefter att hoppa av. Union Cardbide Productions fortsätter några år till men i början av nittiotalet väljer även övriga medlemmar att lägga ner bandet som sedermera erhåller kultstatus.
– Jag köpte en åtta-kanalig studio 1994 och började spela in lite. Det började ebba ut med Cardbide och stan är ju liten. Ebbot visste väl att jag höll på med låtar så jag gav honom en kassett. Han gillade det så då satte vi igång igen efter sommaren 1994. I samma veva drog vi ihop ett gäng och var kompband till Aron i Lädernunnan, och vi blev senare Soundtrack of our lives.

Tillsammans börjar de spela in nytt material och 1996 kommer första skivan Welcome to the Infant Freebase och blir med ens en succé.
– När Soundtrack kom på topplistan var vi ju helt chockade. Vi fattade inte att det kunde bli så. Jag hade inte ens tänkt tanken.

Men trots framgången väljer Björn att hoppa av även Soundtrack of our lives bara ett par år efter han startat bandet. De övriga medlemmarna fortsätter dock och ska som bekant komma att bli världsberömda, men då är Björn Olsson någon annanstans i sin kreativa bana. På egen hand börjar han spela in luftiga melodier med vissling istället för sång, inspirerad av västkusten och skärgården. Melodierna samlas på skivan Instrumentalmusik – att sjunka in i… eller kanske försvinna till, som ges ut på Dolores records 1997. Den följs upp med fyra ytterligare skivor med instrumentalmusik, som får namnet Skaldjurssviten.

Vid sidan av det egna musikskapandet blir han alltmer flitigt engagerad som producent och under 2000-talet ska många av landets största artister få sin musik inspelad av den egensinnige göteborgaren, Mando Diao, Hästpojken, Lena Philipsson och kanske framförallt Håkan Hellström. De inleder ett samarbete som håller i sig än idag. Björn fungerar både som producent, medkreatör och musiker på skivorna som ligger till grund för den dynasti Håkan Hellström skapat under det senaste decenniet.
– Ja, jag har ju producerat massa skivor nu, men de senaste åren har det väl gått över mer till att göra låtar och att vara musiker. Jag spelar mer på skivorna nu och spelar mer helt enkelt, jag har mycket gitarrer och grymma rockförstärkare.

Hans studio fortsätter locka landets stora artister och trots att branschen är fokuserad till huvudstaden så kommer Björn Olsson fortsätta verka på Västkusten:
– Jag känner mig inte hemma i inlandet eller på östkusten eller i Norrland utan det är västkusten som gäller. Men i själva staden Göteborg, det händer inget för mig där längre. Vi hade ju sommarställe på Tjörn då jag växte upp och jag kommer säkert flytta dit när jag blir äldre tror jag. Man hör inga vägar och man hör inte det där bruset, utan istället hör man havet och jag gillar det så jävla mycket.

Under 2015 ger han ut ytterligare en soloskiva som kort och gott får namnet Björn Olsson. Hans musikaliska resa fortsätter, bland melodierna och västkustens vindar och vågor:
– Det är som vanligt, jag spelar gitarr, promenerar lite, håller på med barnen. Lite soloskivor och låtar med Håkan. Annars är det mycket Youtube, Spotify om man upptäcker något nytt, men jag är kvar i samma banor som i tonåren. Jag blir fortfarande lika imponerad av hur bra Status Quo är.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

10XGBG8 – Vanessa Liftig

8

Vanessa Liftig

liftigbild

Musiken har alltid funnits vid Vanessa Liftigs sida. Som sångerska på intima klubbkvällar, hooks på hiphoptracks i USA, eller för påven som barn. Hela livet har hon skolats inom jazzen som än idag är grunden för allt hon gör.

Från källaren till en villa i Bagaregården strömmar salsa ut i kvarteret. Lugna gator runt omkring, med landshövdingehus och villor om vartannat. Men lugnet bryts av den fjortonmannaorkester som trängt ihop sig där i källaren, med blåssektion, percussion och fullt trumset. Ledda av två exilkubaner repar de där en gång i veckan. Även exilamerikanen Eric Liftig har anslutit sig till konstellationen. Han är saxofonist och har funnit ett nytt hem där i östra Göteborg. Det är kärleken till Josefine som får honom att stanna, även hon musiker och det är deras hus som får agera replokal för salsabandet. Det är även huset där Vanessa Liftig växer upp och inleder sin musikaliska bana.
– Jag älskar det området, jag vet inte om det var för att mina föräldrar var rätt fria, jag har inte haft så mycket ramar. Nu känns det som att det blir snävare och snävare, att föräldrar inte vågar släppa ut sina barn lika mycket, men herregud vi levde ju rövare. Dörrarna stod öppna för alla kompisarna och det var helt underbart. Det var ganska blandat med folk också. Det blev lite hypat ett tag att bo i Bagaregården. Men det har alltid varit en rätt skön otvingad känsla där.

Salsabandet är inte det enda projektet som bedrivs i familjens villa. Hennes mammas fokus är folkmusik, faderns genre är jazz, och de spelar i flera olika sammanhang. Det är en levande jazz-scen i stan som kretsar kring klubben Nefertiti. Det finns många fasta band men de aktiva musikerna strövar fritt och förenas i jammen om kvällarna.

– Som jazzmusiker ses man ofta och jammar. Jag har alltid tagit hem alla jag jobbat med till huset också. Både mamma och pappa har alltid repat hemma, så folk kommer och går hela tiden. Lite hysteriskt men ändå nice. Min pappa framförallt har varit en viktig mentor och lärt mig jättemycket, och lärt mig att lyssna på musik. Vi har suttit hemma och tittat på skivan och lyssnat tillsammans och pratat och spelat tillbaka och tagit ut passager och analyserat varför det var så bra just där. Min mamma har spelat 40000 olika instrument också och håller på mycket med världsmusik och massa annat så jag har alltid varit konsumerad av musik, hela mitt liv.

Under uppväxten följer hon allt som oftast med sin pappa in till stan på tisdagarna då Nefertiti har open jam för stadens jazzentusiaster. Ibland får hon komma upp och jamma med de avsevärt mycket äldre rävarna . De som driver klubben är vänner till familjen och känner till att Vanessa börjat komponera egen musik. Hon får frågan om att framföra låtarna en av dessa tisdagskvällar. Vanessa fattar mod och äntrar scenen.
– Jag spelade piano och sjöng och hade pusslat ihop sex/sju jazzlåtar som var helt överkomplicerade. Men jag fick spela med skitbra musiker. Det var värsta grejen för mig. Jag älskar att spela på Nefertiti, det är så intimt, publiken är en meter ifrån, man är verkligen nära de som spelar. Jag är typ uppvuxen där. Nef har en tung, tung roll i Göteborg. De tar hit några av världens största namn inom jazz och beatmusik, och klubbarna också. Jag var där hela gymnasiet. Vi var där oavsett vad det var som hände, eller vilken klubb det var.

Men det råder även andra strömningar i staden. Ett antal ungdomar med kopplingar till musiklinjen på Hvitfeldtska gymnasiet börjar umgås och närs av varandras kreativitet. Ett alldeles eget sound växer fram. Det är soulig, elektronisk musik med spår av jazz och bossa, snygga ackordföljder och melodier. Kärntruppen utgörs av Ernesto, Hird, Swell Session och Stateless, Yukimi Nagano, Plej och soultrion B.L.E.S.S. där Vanessa Liftig ingår. Deras musik sprider sig snabbt över världen och artisterna börjar etiketteras under samlingsnamnet Gonkyburg. Grupperingen driver även Club Go under ett år på just Nef.

Hon börjar på Musikhögskolan 2004 i en utbildning som är fullständigt fri. Hennes enda uppgift är att spela och göra så mycket musik som möjligt och hon tar sig an den uppgiften med stor frenesi. Det är under denna tid som Vanessa blir seriöst intresserad av att prodda själv och sedan dess har hon varit med i produktionen av allt släppt material. Då hon är 21 år släpps debutskivan When Will is Silent. En sval och lågmäld popskiva.
– Den singersongwriterskivan … jag snöade in på gitarr då, alltså råsnöade in och snöade in på engelska språket också. Laborerade mycket och läste ordböcker och var jätteintresserad av text. Jag stämde om gitarren mycket och fick så där hippa klanger. Men jag tänkte inte alls på paketering, de flesta låtarna saknar refräng och så. Jag tycker om att göra musik, sen är jag inte så bra på att följa upp resten, då vill jag göra ny musik, så jag kanske missat en del saker på grund av det.

Vid sidan av musiken jobbar hon i affären GEA frukt i närheten av Redbergsplatsen inte långt från föräldrahemmet. De serverar även nygjorda smörgåsar och under en av alla dessa lunchrusningar kommer det in en för henne okänd snubbe och beställer en vegetarisk baguette.
– Det var kö så jag bad honom gå lite åt sidan medan jag gjorde hans beställning. Han ställde sig på den sidan där stereon var och då spelade jag någon slags obskyr japansk hiphop, så när det var hans tur så frågade han vad det var för musik och blablabla, håller du på med musik? Och det mötet slutade med att jag skickade min demo till honom.

Personen visar sig vara Embee, firad producent i rapgruppen Looptroop som vid den här tiden är uppslukad av sitt första soloprojekt Tellings from Solitaria. Vanessa och Embee börjar samarbeta, något som bland annat utmynnar i singeln Not Tonite med tillhörande video.

Vanessa Liftig figurerar i olika sammanhang, poppar upp här och där. Men trots digert musicerande är hon snål med solomaterial. Andra skivan skall dröja ända tills 2014 med att se dagens ljus. Skivan heter CurioCity. En soulfylld jazzig hiphopskiva. Där Vanessa även lägger melodiösa raps i vissa passager.
– Jag hade starka referenser. Det var D`angelo och Lauryn Hill då, utan att säga att jag är i närheten av att ha återskapat något liknande, men de var ändå ledstjärnor. Jag lyssnade även jättemycket på Gangstarr under den perioden. Jag tänkte … långsammare och lite mer kontemplativt, jag gillar verkligen Gangstarr-sättet att rappa och tankar som kommer av att lyssna på deras musik. Så blev det bara så, när jag sitter och meckar.

Palestine eller Ledr P är en del av rapkollektivet The Order. Han har tidigare agerat förband åt Wu Tang Clan i Europa, och lärt känna flera av medlemmarna. Vanessa och Ledr P är vänner sedan gammalt och en dag får hon ett mystiskt samtal från honom:
– Han ringde och ba; ”Jag kommer maila dig nu. Det är ett väldigt konstigt beat, men det är från bra människor, se om du kan göra något med det”. Och jag fick till det och efter det så bara började de skicka låt på låt.

Vad Vanessa snart ska få erfara är mannen bakom produktionerna är Cilvaringz och materialet är avsett för Wu Tang Clans mytomspunna album Once upon a time in Shaolin, som auktioneras ut i endast ett exemplar för miljonbelopp. Det är redan ett världsberömt musikprojekt höljt i mystik och ett specialgjort silverskrin som musiken paketerats i. Enbart köparen har rätt till materialet under 88 år, men vissa saker har sipprat ut, att Cher medverkar på skivan tillsammans med bland annat Redman och Vanessa Liftig.
– Jag måste tänka på vad jag säger … men vad jag kan säga är att det är verkligen tillbaka till nittiotalet. Vissa låtar har långa obskyra coola partier, samplingar från filmer och allt är jättefilmiskt. I början var det att han skickade ett helt cleant beat med ingenting på och sen berättade han, det är en man som går i öknen, det finns en sensmoral och blablabla skriv en refräng om det, så jag fick inte ens höra rapverserna du vet. Och sen om jag naila det så gick vi vidare, men jag hade inga referenser, bara honom och RZA.

Under sommaren 2015 har Vanessa även bytt riktning i sitt egna låtskrivande, hon arbetar på ett nytt album, men den här gången skriver hon på svenska och planerar att slutföra arbetet innan hösten tar vid.
–Jag proddar allting helt helt själv nu utan någon annan input. Jag började bli intresserad av syntar … så det kommer bli lite mer electrofeeling tror jag, inte lika mycket organisk soul/hiphopkänsla utan mer mot The Streets, sån vibe tror jag. Lite rakare beats, inte pop kanske men lite poppigare.

Vanessa Liftig har inte bråttom. Framgång och kändisskapet är inte drivkraften med det musikaliska arbetet.
– Jag tror att jag medvetet kanske försöker hålla mig lite utanför, jag skulle nog inte palla att vara superstjärna, det verkar väldigt stressigt. Klart det är kul att få spridning men jag tror på, vad säg man … hållbar utveckling . Det är mer hållbar utveckling i Göteborg än Stockholm, det är ett annat tempo och inte alls samma karriärsvibe här. Det syns tydligt när P3 Guld kommer hit, på efterhänget, hur alla kan tugget. Jag har kompisar som flyttat till Stockholm nu och man blir helt förvånad att se dem i såna sammanhang. “Wow, han kan snacka bransch flytande!” Och jag har tokrespekt för det, men det är inte min bag. Jag hoppas karriären lunkar på i skön takt, jag tycker om när det är lugnt. Jag kommer fortsätta jobba på det här svenska materialet och släppa det och sen göra ett nytt album … Jag är inte karriärist jag vill bara ha det nice och göra musik .

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

10XGBG7 – Anders Björler

7

Anders Björler

Anders_Bjorler

Sedan tidigt nittiotal har Anders Björler turnerat världen över med sina band At the Gates och The Haunted. Och är även en av kuggarna i det kompisgäng från Göteborg som skulle bilda ett flertal band och tillsammans göra Gothenburg Metal till ett världsberömt begrepp.

– Till en början var det aggressionen och det där … att det var så rått. Det gav mig någon slags kick och det kan jag fortfarande känna när jag hör bra metal. För min del började det väl på skolgården. Jag upptäckte Judas Priest och Iron Maiden. Det låg en skivbutik på Frölunda Torg då. Jag brukade följa med morsan när hon åkte och handlade varje fredag, så passade jag på att lyssna på skivor och upptäckte Accept och sedermera Metallica och de var då det började.

När Anders är två år flyttar familjen till Hovås och barndomen blir en skyddad tillvaro i ett tryggt medelklassområde strax utanför Göteborg. Hans mamma spelar piano, morfar är fiollärare och med i symfoniorkester, det finns musikalitet i hemmet i den mån. Men föräldrarna lyssnar aldrig på musik, det står lite Elvis och Beatles-skivor i bokhyllan och samlar damm. Snart ska dock skivspelaren komma till användning. Vissa skivor bärs nämligen hem från den där skivbutiken och snart är lugnet som förbytt på gatan i Hovås, bröderna Björler har upptäckt hårdrock. Det är åttiotal och genren är coolare än någonsin, men den musikaliska gren som Anders Björler ska komma att verka i, den existerar inte än.

Anders och hans bror Jonas upptäcker att det finns likasinnade i omgivningen. De lär känna en kille från närliggande Billdal, Tomas Lindberg, och de blir navet i det kompisgäng som växer fram under tonåren. Tomas är 1989 redan djupt engagerad i en subgenre få känner till, som kretsar kring den hårdaste musik världen dittills skådat, en förgrening som ska få namnet Death Metal.
– Där märkte man ju dels att det var något vi hade för oss själva som ingen visste om, det kändes väldigt privat. Och samtidigt var det något som inte var helt perfekt utfört utan något vi kanske skulle klara av själva och det inspirerade enormt.

”Det är en värld av fanzines och obskyra kassetter”

Det är en värld av fanzines och obskyra kassetter. Scenen växer hastigt fram världen över och en slags community uppstår där musiken sprids via brev och telefonsamtal, egenupptryckta vinylsinglar och små svettiga spellokaler. Tomas spelar redan i bandet Grotesque som gör väsen av sig på den göteborgska metalscenen och ett antal andra konstellationer uppstår i grupperingen.
– Vi var väl ett kompisgäng som i förlängningen blev At the gates och i samma område fanns Dark Tranquillity. Vissa bildade senare Hammerfall och Tiamat och sen hade vi In Flames, de var mer Näset men de fanns där i krokarna också . Vi var på samma buss in till stan liksom och alla gick i varandras parallellklasser och så där. Vi sporrade väl varandra. Det är väl inte konstigare än att Seattle plötsligt fick en scen. Seattle är inte mycket större än Göteborg, men där har du ju Pearl Jam, Soundgarden och Nirvana, så det är väl någonting … någon viktig person eller något viktigt band som triggar igång allting. Eller som folk blir inspirerade av och i vårt fall var det nog att vi triggade varandra. Det var ingen tävling men det var ändå att vi ville visa de andra hur bra vi var. Samtidigt som det var i startgroparna av en ny musikstil vilket ju var kul. Det var även väldigt få ställen som hade spelningar, så alla sågs ju på Valvet.

Rockklubben Valvet huserar i en industrifastighet på Första Långgatan och drivs som ett kulturprojekt (Aktionsgruppen Rädda Rocken i Göteborg), av en kulturell eldsjäl, vid namn Edvard Jansson. Han tar många utländska band till Göteborg under slutet på åttiotalet, det är ibland flera konserter i veckan.
– Det kostade kanske 80 spänn och så var det band från USA eller England som man aldrig hade sett innan. Spelställena då var kanske Scandinavium för de stora banden och sen var det en mellannivå på Kåren. På Valvet spelade ju lite mindre independent band. Det blev en knutpunkt liksom, inte en fritidsgård men nästan. Och jag tror inte det var åldersgräns heller. Det var två rum, kanske 20 kvadrat per rum så det var väldigt trångt. Men stora band som Bolt Thrower, de gillade ju att spela där och kom tillbaka flera gånger … stora för oss i alla fall.

”Vi repade jävligt mycket.”

Efter ihärdiga klagomål från grannarna får Valvets avsluta sin verksamhet och lokalerna blir istället konstnärsateljé och med tiden bostad. En annan viktig plats blir Magasinet på Magasinsgatan, men för grabbarna i At the Gates är spring på stan ganska ointressant vid den här tiden. De är fullkomligt uppslukade av sitt nyupptäckta musikskapande.
– Vi repade jävligt mycket. Vi hade en lokal på Frölunda Torg, jag tror vi försökte repade så mycket som möjligt, fyra-fem gånger i veckan, det var så viktigt för oss.

Det är Tomas Lindberg och bröderna Björler som drar upp de första penseldragen. Gitarristen Alf Svensson flyttar till Göteborg för att studera konst. Han figurerar i kretsen och blir snart medlem och en viktig faktor till deras musikaliska uttryck. Med trummisen Adrian faller pusselbitarna på plats och de blir allt mer hängivna musiken.
– Alla hade metalbakgrund men var ganska olika i sina influenser. Alf var väldigt inne på opera och klassisk musik och hade massa skumma och skruvade idéer. Han spelade till exempel in sina riff på kassett och vände på bandet så att musiken spelades upp baklänges och så tog han ut det ljudet på gitarr och skapade nya riff. Taktbytena och trummorna var nog också Alf mycket. Han hade programmerat sin trummaskin och sen fick Adrian ta ut det på riktiga trummor, vissa grejer tog flera veckor att lära sig.

”Skivan blir en snackis och letar sig till England”

Bandets sångare Tomas Lindberg är redan utgiven med sitt andra band Grotesque som signats av Dolores Records. At the Gates blir sedermera Tomas huvudfokus och skivkontraktet övertas mer eller mindre av detta nya projekt.
– Vi hade ju egentligen skivkontrakt direkt. Vi hade flax där från början.

De spelar in en debut-EP, Gardens of Grief . Skivan blir en snackis och letar sig hela vägen till England. Skivbolaget Peaceville Records visar intresse för de egensinniga svenskarna.
– Jag vet inte hur det gick till men, de sa på telefon att de ville signa oss, men inget var klart. Varpå vi bokade studio och började spela in skivan ändå, glada i hågen. Men det blev väl kris där i några veckor när studion ville ha betalt och vi inte visste om skivbolaget skulle betala. De säger än idag att det är deras konstigaste utgivning någonsin och även den dyraste.

Deras debutalbum får namnet The Red in the Sky Is Ours. Vid den här tiden är landets Death Metal-scen en engagerad och trogen skara, bestående av några hundra personer, alla känner alla. Sedan slår Entombed igenom och medverkar till och med i barnprogram i SvT. Allt fler blir nyfikna på denna kulturyttring och allt fler upptäcker At the Gates, de blir bokade för en Europaturné, men det är under tuffa förhållanden.
– Vi trodde vi skulle ha en turnébuss men det var två minibussar. Så vi fick ha backline och instrument i skuffen och madrasser ovanpå som vi fick ligga på. Vi körde en åtta månaders turné utan pengar eller någonting, det var rätt hårt och tufft och det är ju mycket alkohol när det är turné. Det var ganska nytt för oss, vi var ju ganska unga och oerfarna, det skapade mycket slitningar då vi var ute. Alf var ju några år äldre än oss också så han orkade inte riktigt.

”Ett av sin tids mest inflytelserika metalalbum”

Väl tillbaka i Sverige spelar de in ytterligare en skiva, With Fear I Kiss the Burning Darkness, men kort efteråt väljer Alf Svensson att lämna bandet för att istället ägna sig åt tatuering och annan konstnärlig verksamhet. Han ersätts av Martin Larsson 1994, en gitarrist de stött på under tiden på vägarna och en erkänt skicklig gitarrist. Han accepterar inbjudan och bandet är åter komplett. De släpper tredje skivan Terminal Spirit Disease, vilket blir deras stora genombrott. Bandet turnerar flitigt och filar samtidigt på nytt material, resultatet blir Slaughter of the Soul, utgiven på amerikanska skivbolaget Earache Records. Det blir deras största skiva, både kommersiellt och bland kritiker. Det betraktas som en klassiker, ett av sin tids mest inflytelserika metalalbum.

At the Gates åker på USA-turné och har äntligen råd med riktiga turnébussar. Videon Blinded by Fear spelas stadigt på M-Tv, allt tycks upplagt för en lång karriär. Men 1996 väljer bandet att gå skilda vägar.
– Jag kände väl att jag hade fått nog och ville börja göra annat, ville börja plugga och det gjorde jag också. Men dragningskraften till musiken var för stor så jag började med The Haunted sen och körde det i tio år. The Haunted var ju skönt för det var tillbaka till replokalen på något sätt. Det där prestigelösa, kravlösa, inget som sa vad vi skulle göra. Men i grund och botten kände jag väl för någon slags förnyelse.

”Vi kände att vi inte spelat i alla länder vi ville”

Tiden rinner snabbt förbi, plötsligt har det gått tio år sedan den där klassiska skivan släpptes och bandmedlemmarna börjar även hitta tillbaka till varandra som kompisar, det har varit svalt under åren efter uppbrottet. Återföreningssnacket bland fansen har även ökat i intensitet. Bandet börjar bolla idén och alla är sugna, 2008 drar de således ut på en turné som täcker av många platser på planeten.
– Det var skitkul, men sen kände vi väl att vi inte hade spelat i alla länder som vi ville. Det var därför vi startade igen 2011 och körde Sydamerika och Australien. Nu är det en professionell hobby egentligen. Tompa är lärare, Jonas revisor, jag jobbar lite med videoredigering, så vi har vanliga dayjobs och det är nog viktigt att förankra det i någon slags trygghet i vardagen. Vi har det här som en kul grej som inte dikterar några ekonomiska villkor, det blir mycket roligare då , utan vi bestämmer när vi får ett erbjudande om alla kan och alla vill.

Musiken kommer alltid finnas med Anders Björler, kärleken är bestående sedan han stod i den där skivaffären på Frölunda Torg och knockades av hårda riff och hårda baskaggar som barn.
– Jag har spelat de stora festivalerna och samtidigt fått möta alla gamla idoler, under de här tjugofem åren har jag träffat Slayer och alla de här banden jag växte upp med och att de gillar det jag gör är en extremt stor grej för mig.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

10XGBG6 – Dj Dainja

6

Dj Dainja

djdainjaweb

Trots att marknaden inom svensk hiphop alltid varit centrerad till Stockholm, tycks alla rätt eniga om att den mest legendariska hiphopklubben låg i Göteborg. Sedan Fat Milks dagar har Dj Dainja fortsatt göra fester i Göteborg till riksangelägenheter.

– Jag hade en jävligt cool mormor, Kerstin. Hon skulle åka till New York 1988 och jag bad henne köpa med något riktigt amerikanskt. Då var ju världen mycket längre bort. Hon gick in på någon liten cool skivaffär och bad om det hetaste och fick Slick Ricks första album på kassett. Sen köpte hon en skateboard också, så jag var ju rätt coolast i Sisjön där jag växte upp, med en amerikansk Powell-bräda och Slick Rick-kassetten. Den där kassetten gick på repeat i flera år och sen dess har jag samlat rätt flitigt på musik. Och när jag såg Cypress Hill på Yo MTV Raps då var det bara det som gällde sen. Jag fick deras CD och där stod telefonnumret till deras fanclub och jag ville så sjukt gärna gå med där för då skulle man få ett medlemskort, en T-shirt och en keps. Då ringde min mormor till det där numret i Los Angeles och de tyckte att det var så coolt att en mormor i Sverige hörde av sig så jag blev deras första internationella medlem.

Ganska kort efteråt sitter han på en spårvagn med min Cypress Hill-keps och är ballast i stan då ett nazistgäng kliver på. De är några år äldre och en av grabbarna går i Dainjas skola … Stärkta av grupptrycket försöker de tvinga den yngre att skrika ”Sieg heil”, han vägrar, varpå skolkamraten snor kepsen efter en svärm av örfilar och drar vidare vid nästa station. Under samma tidsperiod åker Dainja på klassresa till London och givetvis är favorittröjan från Cypress Hills fanclub med.

– Det stod ”The funky Cypress Hill-shit” på ryggen … och då vi gick på Oxford kom två poliser i hög hatt och tog mig åt sidan. De sa att ordet ”Shit” inte var tillåtet på tröjor i London och tog den i beslag. Så jag blev av med min keps och min tröja med ganska kort mellanrum. Men slutet på den storyn är att massa år senare när Dilated Peoples spelade på Pustervik så var jag med och förfestade innan, för vi känner varandra sedan gammalt. Då hade de med sig en snubbe, en lite äldre hiphoppare som var någon slags westcoastlegend. När vi sitter där på kvällen och dricker öl berättade han att han hade ett litet skivbolag på nittiotalet som jobbade med Cypress Hill. En gång när han just startat bolaget så ringde en svensk kärring och frågade om hennes barnbarn i Sverige kunde bli medlem i deras fanclub. Han berättade alltså min egen story för mig femton år senare. Då nästan svartnade det.

Hiphop-vågen drar in över Sverige och den unge göteborgaren låter sig svepas med. Han drar omkring på jams som arrangeras runt om i landet och lär känna de som inom kort ska vara med om att skapa den svenska versionen av kulturyttringen.

– Stylewars-jammet i Norrköping, då drog liksom alla i Sverige som gillade hiphop dit, några månader senare var det i Malmö. Det finns ju inte idag på samma sätt och det är lite synd för där hade vi ett speciellt band vi i den äldre generationen.

Det är vid den tiden ovanligt med hiphop i Göteborgs klubbutbud. Undantagen är GAS, en hiphop och dancehallklubb som ligger i huset med löpare vid Stampen. Ola Kjellman och Emrik har Casbah, som kör r´n´b och dansant hiphop … men ur New Yorks bakgator växer ett nytt sound fram, som ska bli soundet för Dainjas generation. Minimalistiskt och mörkt, med hårda trummor, hardcorerap, helst enbart scratch i refrängerna. En samlingsplats för den här stilen av hiphop finns inte i staden.

Hans musikintresse växer och alla pengar läggs på ny musik som får beställas från USA till Andra Långgatans skivhandel eller Bengans. Tankarna börjar växa om att kanske bli dj …

– På den tiden ställde du dig inte på en klubb innan du lärt sig yrket liksom, det var flera års övning hemma innan. Först sparade jag ihop till en skivspelare och sen fick jag tag på någon röööten mixer och sedan en till skivspelare och kunde öva på riktigt hemma. Till slut tyckte jag att jag var mogen att kunna spela på klubb liksom och då var min första spelning på Kompaniet, typ nittiotvå. Jag var jätteung och fick inte komma in egentligen, men det var en abonnerad fest så jag fick dispens. Hur som helst tyckte de som hade Kompaniet att jag spelade så bra att de ville fortsätta, men jag var ju liksom under arton och fick knappt vara där.

Efter några år har han dock åldern inne och har under tiden spelat på fester och fritidsgårdar runt om i stan. Tillsammans med polaren Ayes One startar han klubben Milk på torsdagar, till en början i liten skala, i baren på Kompaniets övervåning. Milk blir snabbt populärt och många av stadens lokala rappare samlas i open mic-sessions under torsdagskvällarna.

– Vi var väldigt inne på New York-rap som Arsonists, Blackstarr och alla Rawkus-grejer och jag tror det blev som ett vattenhål för hiphop som inte hade funnits innan. Det var så jag lärde känna alla de här … Glacious, Chato och massa folk från andra stadsdelar som jag inte kände till. Jag tror många relaterar till framförallt Fat Milk som mötesplatsen som gjorde att fler började samarbeta. Det kanske inte var så mycket graff på Fat Milk förutom att folk taggade på toaletten. Men i övrigt var ju alla element representerade, det blev spontanbreak och battles och folk kom på torsdagar bara för att höra den där nya låten som ingen kunde få tag i, men som vi fått tag i. Det händer ju inte nu, idag får ju alla tag på låten exakt samtidigt. Men då kunde ingen gå hem från Milk och lyssna på den utan fick vänta till nästa torsdag. Bara den känslan är jävligt svårt att förmedla för en yngre generation. Det kan låta som om det skulle vara något jobbigt, men det fanns en charm i det.

Vid den tiden flyttar Embee från Looptroop till Göteborg och gruppen spelar in kommande skivor i den studio han ska komma att bygga upp. Pst-Q släpper sin klassiska EP Pluralis Majestatis och hans grupp MBMA blir allt mer tongivande. Det händer mycket kring Göteborgs hiphopscen. Klubben Milks kvällar med open mic börjar utvecklas till regelrätta konserter. Det blir så poppis att övervåningen snart är för liten och de får istället ta över fredagskvällarna i källaren och därmed möjligheten att boka spelningar. Under första kvällen med nya namnet Fat Milk äntrar Looptroop scenen, det blir en succépremiär av sällan skådat slag.

– Jag tror de fortfarande räknar det som en av deras mest legendariska spelningar, för det var så sjukt. Det var tusen pers där i en lokal som tar trehundra och det droppade från taket för det var så svettigt, men en helt fantastisk kväll … och efter det körde vi på i nästan tio år där i källaren.

Slum Village, J. Dilla, GZA, Canibus, Alkoholiks, Smut Peddlers är bara några som ska hinna besöka klubben, i princip alla svenska från den tiden står på Fat Milks scen …

– Jag kommer inte ens ihåg alla, det blir väl när man hittar någon mapp med alla gamla flyers när jag blir gammal. Det var alltid knökfullt och folk kom från andra städer och länder, speciellt från Norge kom det alltid olika bilar. Vi bokade ju artisterna exklusivt på den tiden. Det var ju sjukt mycket jobbigare för vi fick ta hand om allting själva. I princip se till att artisten satte sig på flyget. Artister som Thirstin Howl hade ju knappt varit utanför Brooklyn så blev första flygningen till Sverige. Det har varit flera artister som jag fått fixa pass åt, Canibus till exempel, han fick sitt första pass genom mig.

Vid den här tiden går det inte att flyga hem artisterna dagen efter spelningarna utan de stannar alltid över en helg. Dainja och hans gäng får se till att artisterna har en bra vistelse i Göteborg. Med tiden börjar de även göra musik tillsammans med rapparna de bokar. De får tillgång till Nacksvingstudion vid Kungshöjd, ser till att ha en påse bra weed i fickan och nyproducerade beats redo.

– Då kanske vi bara skulle upp och titta på studion och rulla en joint. Så ba oj av en händelse så var det en fet studio och så råkade vi sätta på ett beat som lät skitbra och så blev de sugna på att rappa. Vi spelade in med flera stycken men av olika anledningar dröjde det för lång tid att släppa materialet, det finns många låtar som ingen hört. Men jag blev blåst på pengar hundra gånger om. Någon gång så snodde Canibus sidekick en basmick så de stängde ute oss från studion och behöll allt material tills vi betalat micken. Då fick jag gå och betala den och de pengarna fick jag inte tillbaka. Jag bokade studiotid och rappare dök inte upp. Det var lite mycket sånt som förstörde. För mig var det väldigt roligt i början men blev ett antiklimax, jag tappade sugen.

Fat Milk går bra hela tiden, de håller i gång år efter år och med tiden blir det slitsamt.
När ägaren till Kompaniet drabbas av en familjetragedi och inte orkar vara kvar i Sverige säljer han Kompaniet med en veckas varsel och flyttar till Paris. För gruppen kring Fat Milk blir detta ett ganska naturligt slut för samarbetet med Kompaniet. Fat Milk läggs ner med flaggan i topp.

– Vi la ner mycket hjärta och själ i klubben. Det är som vanligt att det krävs några års eftertanke innan man inser hur stort något var eller hur mycket det betydde. Som att vi hade J. Dilla på Fat Milk, det är typ nu jag tänker, vilken grej … det var ju inte ens en av våra stora bokningar då, men det känns som vissa skulle offra hela armen idag för att ha varit där. Folk fattade inte hur stort det skulle bli. Jag har blivit kontaktad vid två tillfällen av författare som dokumenterar hans liv och frågar om den där kvällen.

Under hela sin karriär har Dainja jobbat som grafisk formgivare vid sidan av klubbkvällarna och har stora kunder på meritlistan. Han har gjort skivomslag åt till exempel Looptroop och Timbuktu, en skokartong åt Nike, Ica:s take away-lådor, ölburkar, loggor och mängder med andra uppdrag. Allt inom färg och form har parallellt med fest och dj-verksamheten blivit det yrkesliv han skapat åt sig själv.

En vår föds en idé om att sammanslå dessa bägge passioner i ett färgsprakande klubbkoncept, som till och med får namnet Colors. Idén är lika enkel som briljant, varje festkväll har en ny färg i fokus och publiken uppmanas klä sig i just den färgen. Bara någon månad senare skrider han till verket och även publiken tycks gå igång på att länsa garderoberna för att få till rätt look för kvällens färgtema. Sommaren 2015 går Colors in på sitt sjunde år och är idag ett självklart inslag i den göteborgska sommarnatten.

– Jag vet många som fortfarande pratar om Fat Milk som den mest legendariska klubben i Sverige och jag hoppas folk tänker så om Colors också.

Text: Kristoffer Cras
Illustration: Agnes Gidenstam

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

10XGBG5 Pia Picknick

5

Pia Picknick

piapicknick.klar

Sedan Sveriges första rave gick av stapeln i Göteborgsområdet har det alltid funnits en klick i staden som vigt sitt liv åt dans. Trots att populariteten bland folket alltid skiftat har Pia Picknick sedan början av millenniet varit en given del av stadens elektroniska musikscen.

– Jag har alltid spelat skivor tror jag, det har alltid funnits omkring mig. Vi var ett gäng som höll på med det där när vi var yngre. Då var det mycket scratchgrejen och hiphop-kulturen som lockade. Jag kommer från Skåne och vi åkte till Köpenhamn och kollade på de här Dj Shadow och Dj Crush och sen ville jag pröva på själv, så det var hiphopkulturen som drog in mig i det.

Pia Picknick lämnar det skånska flacka landskapet 2001 och söker sig norrut, till Göteborg där hon finner sitt nya hem.
– Jag kände inte så mycket folk. Men började hänga på olika ställen som körde elektronisk musik. Kronan fanns det ett ställe som hette och sedan var det var det något undergroundställe på Kompaniet vi brukade gå till. Jag kände någon slags samhörighet med den elektroniska världen i Göteborg. Jag var ensambarn och ett ensamt barn, så det med ravekulturen var nog att man tillhörde någonting. Då var det mycket mer som moderna hippies, alla fick vara med på något sätt. Alla var lite speciella och udda. Det var inga som ställde frågor var man kom ifrån eller vem man var och jag kände att jag tillhörde någonting speciellt.

Hon uppslukas av scenen och hiphop är inte längre lika intressant, hon börjar spela skivor med snabbare BPM och kort därefter inleds planerna på egna fester.
– Allting handlar nog om vilka människor jag umgåtts med, jag har aldrig varit ensam om att göra det här utan jag har alltid dragits till andra kreativa. Vi gjorde vår första fest utomhus 2002 i Svartedalen och det var inte så mycket folk som kom. Det har alltid funnits en viss gruppering i stan men den elektroniska kulturen, ravekulturen, den var liten då. I Skåne var det mer utvecklat på den tiden, vi var ju närmare Tyskland, det kanske var därför. Men ganska snart blev det ju att man träffade folk på fester och sånt och då började vi prata ihop oss om att vi borde göra något tillsammans. Vi var jätteunga, men det blev stort i den världen, nästan lite för stort så jag var bara med på den grejen i två år och sen började jag med klubbar på stan istället. Det var så jag kom igång i Göteborg i alla fall, men jag försvann ganska snabbt från den scenen jag var med och startade.

Pia hänger vid den här tiden mycket på en restaurang som heter Jord. Restaurangen frekventeras av en gruppering med likasinnade och de blir tighta. Gruppen lär även känna de som har krogen och frågar inom kort om de får arrangera fester i lokalen. Det får de, men för att inte störa andra middagsgäster blir det söndagar som erbjuds, inte en optimal dag för fester som lockar till dans.
– Vi bestämde oss ändå för att starta där, det var väldigt svårt, men vi kämpade och till slut började det komma en liten klick dit på söndagarna.

Egna och andras fester och rave tar allt mer tid. Både som arrangör och dj eller besökare. Trots att musiken är en viktig och stor del av hennes liv, känner Pia att hon dras åt ett annat håll. Hon har sedan tidig barndom alltid varit intresserad av konst och 2008 låter hon detta intresse få utlopp. Tillsammans med några vänner startas en butik på Andra Långgatan, den heter Drift och ligger något avsides, i närheten av där Netto återfinns idag.
– Det var ett galleri för independent konstnärer i Göteborg och folk kunde komma och lämna in grejer så sålde vi dem, men vi låg så himla dumt till så det var ju inga som såg oss. Det här galleriet gjorde jag på sidan av och jag hade fortfarande mitt vanliga arbete och det funkade inte till slut. Det hade funkat om jag gett hundra procent, men jag vet att jag inte la hundra procent för jag var mer intresserad av musik och spela och göra klubbar än att ha en butik.

Det obskyra lilla galleriet skulle lätt kunnat bli enbart en parentes i Andra Långgatans brokiga historia. Men under dessa år var de med och skapade något som gett eko även i våra dagar.
– I och med att vi höll på med fest så gjorde vi ofta grejer utanför butiken på sommaren. För mig var det ganska naturligt att det skulle hända grejer utanför butiken och det var några andra på gatan som tänkte likadant, det fanns ju gatufestivaler i andra städer så vi tänkte: ”Va fan kan inte vi ha Andra Lång-dagen?”

Hon samarbetar med de andra butiksinnehavarna med lite ungdomligare verksamheter. Till en början är det bara Andra Långgatans skivhandel, streetwearbutiken Shelta och den reggaeinfluerade butiken Skank som är med på tåget. Tillsammans drar de igång den gatufestival som idag är en institution som växer för varje år, även då Drift slagit igen portarna.

Pia lär känna en graffitimålare från Uppsala som flyttar till västkusten med några vänner. De har alla upptäckt subgenren minimal techno, en stil som vid den här tiden ännu inte letat sig till Göteborg. De delar samma syn på klubbscenen och bestämmer sig för att göra något ihop. Resultatet blir kollektivet Dansmaskinen som under de kommande åren ska göra mängder av fester och klubbar runt om i staden.
– Vi hade Röda Sten under en lång period där vi fick helt fria händer. Sen var vi på Uppåt Framåt ett tag då det fanns och så körde vi en del på Magnus och Magnus. Vi hade jävligt kul och Dansmaskinen blev ganska stort under några år. Vi träffade även en grupp som kallade sig Startsladd och höll på med bildproduktion. De var också i början av sina karriärer och använde oss för att testa sina videoproduktioner, vilket gav ytterligare ett element till festerna. Det blev ganska hypat och en bra grej.

Parallellt med festfixandet startar hon tillsammans med en annan dj även duon Bubbles’n’Guns som får dansgolven att koka runt om i stan.
– Det kändes roligt att dela djandet med någon … det kan bli lite ensamt att stå där själv.

Både Dansmaskinen och Bubbles’n’Guns blir allt mer uppmärksammade och hennes verksamheter tar allt större del av livet. Men då inträffar något som ska komma att påverka hennes liv en lång tid framöver, då en av Dansmaskinens medlemmar väljer att avsluta sitt liv. Ingen i grupperingen hade sett några tecken och festen och de långa nätterna fyllda av glädje får ett abrupt slut.
– Vi hade ingen aning … Han kallades Uppsala-Linus eller Beamone, det var hans graffitinamn … det tog jävligt hårt på oss i Dansmaskinen och vårt gäng, det var en chock. Så då blev det en ganska splittrad tid och en stor sorg, vi var inte så kreativa med Dansmaskinen efter det för han var en av stolparna där. Det var helt enkelt någon som fattades, alla blev ganska splittrade.

Det blir en mörk period i Pias liv och musiken känns onödig efter vad hon varit med om. Dansmaskinen har vid den här tiden en studio men det blir väldigt svårt att hålla den vid liv efter allt som har hänt, ingen vill vara där och ständigt påminnas av deras bortgångne vän.
– Men då blev jag uppfångad av ett gäng som höll till där på Röda Sten. Vi skaffade en ny lokal i Sockerbruket och jag är väldigt tacksam för att jag fick vara med, det fick ändå upp hoppet lite.

Lokalen blir en knutpunkt för den elektroniska musikscenen i staden. De köper in dyr utrustning och bygger på egen hand upp en festlokal unik för Göteborg. Pia Picknick återinträder i livet efter den stora sorgen hon upplevt. Men då inträffar nästa tunga bakslag.
– Vi körde en fest och det var många inom kulturen som var där och så. Jag låste efter festen och när jag kom tillbaka någon dag senare var det någon som hade snott all min utrustning och allting annat av värde. Det var någon som gömt sig i lokalen och typ fördärvat den så hårt att vi blev av med kontraktet. Det var väldigt svårt att börja spela igen när ingenting fanns kvar. Då tappade jag suget helt och hållet. Jag tappade hoppet om den elektroniska scenen i Göteborg och blev rätt deppig efter det där . Man kan ju inte gå och ta någons soundsystem för det är svårt att ha fester när det inte finns något att lyssna på liksom. Jag har aldrig gjort det här för att tjäna pengar utan vill sprida musiken och göra bra fester, jag ville inte rota i vem som gjort det heller  och riskera bli ännu mer besviken. Så då spelade jag inte på över ett år … Jag hade inget att spela på förresten. Så då var jag på noll igen.

Men då allt såg som mörkast ut träffade hon de personer som ska komma att bli hennes långtida samarbetspartners, ett samarbete som håller i sig än idag.
– Vi var fyra – fem stycken som från början hade hållit på med olika konstnärliga grejer. Vi är väldigt olika men även rätt lika. Oftast kan det vara att en houseklubb ska se ut så, techno ska se ut så och rave ska se ut så . Men vi kände för att göra något som inte gjorts tidigare och det är vad vi försökt göra de senaste fem åren, krossa de där barriärerna. En fest behöver inte vara så som man alltid trott det ska vara, vi vill ha mer arty party. Och det här är nog det jag är mest nöjd med, av allt jag har gjort hittills.

De kallar sig Guerilla Deco family och är en löst sammansatt grupp med en vision om att konst och fest kan interageras och samexistera och den stadiga publiken som besöker gruppens evenemang tycks hålla med.

Idag är den elektroniska dansmusiken på sitt all time high och djs kan fylla världens största venues med en euforisk dansande ungdom. Till och med P3 Guld och andra utmärkelser har en kategori för elektronisk musik. Det har hänt mycket sedan Pia Picknick arrangerade sina första fester i skogarna kring Göteborg.
– Det är mycket större, jag gillar det som är idag. Nu finns det ju typ arenarave eller vad man ska kalla det, Summerburst och allt det där och det är jättestort på ett annat sätt. Det är mer tillåtande nu än förr. Alla har tolkat ravekulturen på sitt eget sätt och det ska bli intressant att se vad som händer i framtiden.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

10XGBG4 Etzia

4

Etzia

Etziaweb

Göteborg har sedan många år tillbaka varit ett fäste för Sveriges reggaescen och fostrat flera av de mest tongivande namnen. Etzia har sedan barndomen sett stadens scen växa fram och har vuxit upp tillsammans med musiken. Nu sammanfattar hon dessa kapitel i sitt liv och upptäcker på köpet en helt ny genre.

– Jag tycker ju att livet kan vara ganska negativt och jobbigt. Det är mycket det mentala slaveriet som lever kvar och det har varit en jättestor del av mitt liv. Jag har varit låst och hård och inte så känslosam. Det är väl mest det. Alla människor som har bakgrund i slaveriet är ju inte såna, men det är svårt att hitta dig själv när du kommer från så många generationer av negativitet, destruktivitet, våldtäkt och misshandel . Det går vidare för varje generation. Men jag tror på positivitet rakt igenom, positivitet föder positivitet. Jag vill känna att jag inte utsätter mig själv för massa energier jag inte behöver, mår jag bra så mår andra omkring mig bra. Jag har alltid sett det negativa men försökt hitta lösningar för att komma ur det.

Det är små generationer i Etzias släktled, de blir mödrar runt femton år. På hennes mammas sida är gammelmormor och gammelmorfar från Jamaica. Sedan flyttar de till Panama i två generationer. Där växer hennes mormor och mamma upp innan de flyttar till New York och Etzia föds. Hennes biologiska pappa har indianskt och kinesiskt blod, men han är frånvarande under barndomen. Nästa kapitel i detta släktleds färgstarka historia utspelas i Sverige och Göteborg. Där hon växer upp med sin mamma, lillasyster och mammans svenska man, han som Etzia kallar pappa.

Bakom Delsjöns grönska och bortom Lisebergs snirkliga räls, där ligger området Kallebäck i all enkelhet. Det gränsar även till gräddhyllan Örgryte och brukar kallas Örgrytes baksida. I hemmet spelas musik dag ut och dag in, även på nätterna när barnen lagt sig och mamman ska städa skrålar favoritlåtarna på hög volym. Hennes pappa spelar gitarr och sjunger, Abba, Bob Marley eller Freddie Wadling alla världens tongångar samsas under familjens tak.

Hon spelar fotboll och basket och åker cross. En väldigt enkel och glad uppväxt. Men högre upp i klasserna börjar hon på Nya Lundenskolan och där är det mycket bråkigare, för första gången hon känner sig annorlunda.
– Jag var inte lika cool som de andra liksom, då skulle man ju röka och ligga med äldre killar och festa och jag hade inte alls såna intressen. De flesta som var från Kallebäck … vi var barn längre och var skyddade liksom. Jag tyckte inte det var roligt på högstadiet och kände mig väldigt ensam där. Så i åttan blev halva klassen av killarna nynazister och då började jag plugga på om amerikansk historia och Martin Luther King och Rosa Parks och jag bara, jag tänker inte stå ut med det här, enda invandraren liksom , fuck this shit . Så sen fick de höra … jag har aldrig låtit någon trycka ner mig.

Etzias mamma var bara 20 år då hon fick henne. I Göteborg har hon blivit stylist och konstnär och rör sig i kreativa kretsar. Hon är ett stadigt inslag i stadens reggaefester och lär känna eldsjälarna. På så vis introduceras även Etzia i Göteborgs värld av rytmiska tongångar. Familjens vänskapsband med diverse musiker leder Etzia med tiden även in i branschen.

Etzia körar på låtar med Governor Andy och Jr Eric, men det är inget hon fäster större vikt vid. Vid den här tiden har hon andra planer.
– Jag tyckte det var ganska kul och komma ut och träffa nytt folk. Men jag tänkte inte mycket på det . Jag har alltid gillat att sjunga men jag skulle plugga till nöjesadvokat och bli en sådan typ av person. Jag har alltid haft långa visioner och många år fram och klart för mig hur det ska vara så jag pluggade ekonomi i två år men hoppade av för jag kände, fan det här är ju inte alls min grej. Det kändes inte alls som min flock.

Etzia åker till Jamaica mellan 2007 och 2008 och när hon kommer hem bestämmer hon sig för att börja jobba med musik. Hon kommer hem och upptäcker att det bubblar i staden kring klicken som utövar den musik hon älskar. Det är Reggaefestival på Röda Sten. Göteborgs mest framträdande soundsystems Axxion Pack och Rough Lynx ordnar klubbar och fester runt om i staden, RioRio, Rumble, Henriksberg och Kompaniet får stå värd då baktakterna rullar utöver kanalen. Daniel Lemma har klubb på Magnus och Magnus. Partillo och hans bror Jr Eric gör sina egna fester och eventsen drar vanligtvis fulla hus, en ny generation som alla funnit en gemensam beröringspunkt i den västindiska musiken.
– Det var då reggaen blomstrade. Det var magiska fester flera somrar i rad och mycket folk, mycket glädje, alla var där och det kändes som en unity. Allt var euforiskt och nice och så mycket var nytt för mig. Det var så kul att vara med där som rookie. Jag var alltid yngst och det kunde vara femton års skillnad mellan folk. Men jag var ändå mogen och fokuserad så jag snappade upp mycket av alla artister vi hade omkring oss. Alla var ju up’n’comin, Kapten Röd och Serengeti hade precis börjat släppa grejer och det var början … det kanske var det som var så häftigt, att det var början på mycket … Många flyttade in från andra städer under den tiden också, för att jobba med reggaemusik och tog kontakt med Partillo för att vara med på den här reggaerevolutionen som skulle föras i Göteborg. Det var kul att vara i den positiva vibben, det gick lätt att komma in bland folket.

Under en av alla dessa fester, på Pustervik närmare bestämt uppstår en open mic session med Partillo i DJ-båset. Alla är där och alla går upp på scen för att lägga sina verser.

Vid sida av scen står Etzia tillsammans med vännen Tommy Tip. Hon gör ingen egen musik vid den här tiden men inspirerad av vännernas kreativitet har hon ändå snickrat ihop en egen vers hemma på kammaren. Hon och Tommy Tip diskuterar huruvida de själva ska gå upp och greppa micken.
– Han peppade mig som fan, men sen försvann han bara. Men då hade jag redan bestämt mig så jag sa till Partillo: ”Sätt på den hårdaste rytmen du har” och han ba: ”Men du ska väl inte köra?” Och jag ba: ”Sätt på den hårdaste rytmen du har!” Så gjorde han det och jag körde min vers och alla bara jublade och jag fick köra den igen och sedan dess har jag bara … det här ska jag göra. Jag ska stå på scen.

Kort därefter befinner hon sig i Partillos studio för att spela in sina första alster. Hon medverkar på hans compilation Högre standard där Partillo samlar landets mest framstående artister vid den tiden. Etzia medverkar även på Serengetis We run things.

Men 2009 inträffar något som lamslår scenen. Då en av stadens stora profiler i genren , Jr Eric, plötsligt går bort under en Thailandsresa.
– Jag undrade vad livet går ut på, det är ju alltid så när någon går bort och tragiska saker händer att sådana tankar kommer upp. Jag var väldigt hård mot mig själv, inga tårar och jag måste köra på nu, jag har ett år kvar med plugget. Det är dags att jobba … men efter ett tag kände jag; ”Va fan håller jag på med. Jag måste ju ta ta det lugnt och gå under om jag behöver göra det”, och då var det första gången i mitt liv som jag accepterade att inte behöva vara vara så där hård och duktig och ambitiös. Jag har bearbetat mycket sorg i och med Eriks bortgång, det var en jättetyngd för mig och det tog mycket på mitt skapande och jag ifrågasatte vem jag gör det för och varför jag gör musiken. Mycket såna tankar … jag räknar mycket där ifrån. För där försvann mycket, han var den där rubadub-kungen och den energin han har och det han kunde leverera till gemene man, det blev aldrig det samma efter det. Jag ser att va fan vad mycket glädje och energi det fanns innan dess.

Hon blir en allt stadigare gäst i studion, samarbetar även med Serengeti och Lady Louise och kommer med tiden ut på världens vägar och scener.
– Jag hade inte varit i Europa så mycket då och fick träffa nya människor och se hur det funkade där nere och energin de har och allt var bara så roligt. Men jag åkte även ut för att bli bättre och jag var väldigt fokuserad. Sverige är ju min sista marknad egentligen även fast jag blir bokad hela tiden här också. Europa, Västindien, USA, det går den vägen. Ute i Europa har jag min största crowd.

Väl i Sverige attackerar hon musikskapandet i med ny frenesi och släpper eget material samt gör flera features. Hon börjar under 2011 även studera vid Music collage vilket senare leder vidare till musikhögskolan.
– Tiden går så jävla fort, jag har bara hållit på med musik i sju år så allting har bara gått schhhoff liksom. Men då jag kom in på music collage då växte mitt självförtroende jättemycket och jag tänkte, fan jag ska satsa på det här helt och hållet. Jag vet att jag har ambitionen och jag vet att jag kommer utvecklas och om jag inte köttar på då kommer jag inte veta vad jag går för. När det hade gått fem år så fick jag stanna upp och tänka fan vad bra det är nu .

EP:n Chapter done släpps under första kvartalet 2015. Liksom allt hon spelar in har skådeplatsen varit Partillo Productions i Majorna. Det är även Partillo som tillsammans med Etzia jobbat fram soundet på musiken. Det är stelt, hårt, kantigt, metalliskt och elektroniskt. De kallar musiken ”Traphall” , likt namnet antyder en hybrid mellan,Trap och Dancehall, blandat med jordisk reggae, hiphop, 808-trummor, dubstep en spretig canvas hon målar känslorna med, med Etzias melodier och texter som förbinder de elektroniska beatsen. En perfekt symbios mellan Kingston, Atlanta och Göteborg.
– Jag gillar image och så men det ska det inte hänga på hur jag står och åmar och kråmar mig i någon video, det ska inte hänga på det. Musik är mycket mer för mig, det är inte bara att gå upp på scen och jiggle and wiggle. Jag har visionerat sedan jag var barn den person jag ska vara. Jag blir den personen mer och mer fast jag kan gå in i svackor, the struggle goes on.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

10XGBG3 Enver Ramirez

3

Enver Ramirez


Han är en av hörnstenarna inom Göteborgs hiphopscen och pionjär inom det som kommit att kallas förortsrap. Med hiphop som utgångspunkt har Enver ”Chato Ladron” Ramirez, med åren även slagit sig in i andra kulturella inriktningar och idag den som tar fram morgondagens stjärnor.

Enver Ramirezweb

Sommaren 1994 har hiphop slagit sitt grepp om Göteborg och alla förorter med självaktning har sina egna hiphopjams och talangtävlingar. Just denna kväll är det stadsdelen Backa som får stå värd när stadens ungdomar ska roa sig. Fyra nybildade konstellationer tar vagnen från Hammarkullen och äntrar lite senare scenen. Då alla tävlande är klara övertalar de arrangörerna att få gå upp igen, men denna gång är de fyra grupperna förenade på scen över ett åtta minuters George Clinton-beat. Publiken golvas av urkraften från de femton hungriga rapparna tillsammans på samma scen.
– Plötsligt vann vi tävlingen med den där låten och det var värsta grejen. Men då fick vi höra att vi blivit diskade i och med att vi inte var med i tävlingen tillsammans, vi var ju med som olika grupper. Det blev ett jävla liv och vi var inga helgon heller så ungdomsbussen fick komma och hämta oss och köra oss till Hammarkullen. Men vi hade ju vunnit egentligen, vi sket i resten, vi var på torget den kvällen och beatboxade och rappade hela natten och det var där vi bestämde att vi ska bli Hammerhill Click.

Men historien tar sin början ett tiotal år tidigare. Enver Ramirez kommer till Sverige 1981 som politisk flykting. Ungefär samtidigt som hiphopen gör sitt intåg i Skandinavien.

Enver och hans familj hamnar i Norrköping, närmare bestämt i området Marielund. Sex betonghus insprängt i ett villaområde, som i folkmun fått det något nedlåtande smeknamnet ”Biafra”. Norrköping är en gammal arbetarstad och det var fabrikerna som byggde staden. Men så lades fabrikerna ner samtidigt som flyktingar från världens hörn fyllde upp de där betonghusen och med det kom rasismen.
– Jag hade mycket problem i skolan, vi hade problem i Marielund, det var ganska offentlig rasism på den tiden, så när NWA och Public Enemy och de här grupperna kom med sin protestrap så blev det vad vi identifierade oss med. Sen har vi bara följt den falangen av hiphop. Det var det vi blev och det är vad vi gör än idag och mer eller mindre det som har format mig och oss politiskt, ideologiskt, musikmässigt och i allt nästan.

Norrköping är tidig med att omfamna kulturen och när Enver börjar ettan så är redan hiphop och breakdance något som dominerar staden och hans stadsdel i synnerhet.
– Hiphop hade precis fått sin hype och det var dans och det ena och det andra så jag bara sprang rakt in i det du vet och sedan dess har det varit så.

I början av nittiotalet går flyttlasset igen, denna gång till Hammarkullen. Det är en storstad jämfört med vad han är van vid, med fler betonghus och fler ungdomar. Men hiphop är inte det folk lyssnar på i Hammarkullen vid den här tiden , eurodance och rock är de gängse musikstilarna bland stadsdelens ungdomar.
–Från början var vi bara ett par stycken, men sen lärde jag känna fler och fler som också var inne på hiphop. Det var där nånstans jag träffa Alvaro en annan av av grundarna av Hammerhill Click och det var där vi började spela in på kassettbandare och skriva lite texter och gjorde covers och spelade på ungdomsgården och så.

Alvaro har sin grupp och Enver har sin, men tillsammans blir de drivande i den spirande hiphopströmningen i Hammarkullen och börjar locka till sig likasinnade. De är på torget och i trappuppgångar och försöker utveckla sina färdigheter. Några fritidsledare noterar intresset och ordnar så att de får låna skolans musiksal en gång i veckan för att repa, vilket ger en annan struktur i musikskapandet.

Det är tidigt nittiotal, innan mobil och beepers. Samlingsplatserna är torget i Hammarkullen, Femman och ett musikkafé vid Valand där de även lär känna ungdomar från andra stadsdelar. De som är tillräckligt skillade får hänga med till deras lokal i Hammarkullen.
– Då var det inte lika mycket ungdomar som idag och förorterna var inte lika överbefolkade. Så vi var väl tio pers från varje stadsdel som hängde och gick på disko och sånt och på den tiden fanns grejer som inte finns idag. Riktiga klubbar med djs som var för under arton år, Mayday var ett sånt ställe, Patricia var ett sånt ställe, det fanns skitmånga såna klubbar och vi hade med oss kassetter och mikrofoner med sladdar som man kunde koppla in i dj-bordet och uppträda. Förutom det så fanns det ju skins på den tiden så det var väl vår hobby … att jaga skinheads och vi arrangerade typ fotbollssplansfighter och så, det var väl så vårt liv såg ut då.

Mellan åren 94-98 är Hammerhill Click med på alla tävlingar och festivaler i staden.De blir uppmärksammade för sin vänsterorienterade politiska läggning. De gör protestmusik mot polis och regering, vilket öppnar upp för en annan fanbase. De omfamnas av vänsterkretsar och uppträder på demonstrationer och andra arrangemang. Vilket leder till att punkbolaget MRN records tar kontakt och ska sedermera komma att ge ut deras EP.

Under nittiotalet kommer flera flyktingvågor att förändra stadsbilden,förorterna blir mer frodiga och massor av nya ungdomar som kan relatera till deras musik intar staden, spelningarna blir fler och fler. Den största är på ett fullsatt Scandinavium, inför alla gymnasieskolor i Göteborg. De blir nominerade till olika stipendier och får vara med i en musikal baserad på klassiska filmen Warriors, tillsammans med Emrik, Sator, Sahara Hotnights och Lok.
– Alla skulle representera olika gäng och så var vi The Warriors. Jag har ändå nästan blivit uppfostrad av den filmen så det var fan stort.

Men natten mellan den 29e och 30e oktober 1998 händer något som drabbar en hel generation Göteborgare, diskoteksbranden vid Backaplan. Två från gruppen är med och arrangerar festen och två i gruppen går bort av sviterna från den natten, Alvaro och Gustavo.
– Vi var så nära kopplade på gott och ont, vi fick så mycket uppmärksamhet och det var kanske inte rätt tid att få den, fattaru? Folk mådde dåligt och folk började fucka ur efter detta. Vi var arton redan så vi uppträdde på Kompaniet, Pustervik och andra klubbar och väldigt ofta slutade det i kaos och det var knivhuggningar och du vet … det var då det började ebba ut. Vi blev förknippade med en bråkig publik helt enkelt. Och då kan man tänka sig, 98-99 det var då allt kring branden hände. Sen började den posttraumatiska stressen för hela den generationen av ungdomar egentligen. Det var nittonåringar, aggressiva med antidepressiva på recept, i kombination med alkohol och klubb och börja gå ut … det var inte bra kombination. Vi hade problem allihop jag drack mycket, folk missbrukade jävligt mycket, ingen mådde bra riktigt och så på detta skulle vi ändå leverera på scen.

Detta blir inledningen på en suddig period för Enver och hans gruppering. Att hålla på med musik känns banalt i de svåra tankebanor som härjar i vänskapskretsen. Musiken känns inte kul längre men samtidigt har Hammerhill Click i det här skedet jobbat upp sitt namn och är bokade så gott som varje helg i Göteborg och andra städer. Men resorna är bara som ett jobb nu, något nödvändigt ont och kantas av ständiga bråk i den sargade gruppen. Vid sidan av musiken har en kriminell bana inletts, vilket innebär att han får avtjäna flera fängelsestraff under slutet på nittiotalet.
– Kvart i tolv på nyårsafton 1999 visades en video på Götaplatsen precis innan fyrverkerierna. Det var en timeline över Göteborgs musikhistoria och när det kom till förorterna då var det Nationalteatern och Hammerhill Click som var representerade, då kände jag att jag ändå varit med om något som var skitfett. Dagen efter gick jag och ställde in mig och gjorde mitt sista fängelsestraff.

På anstalten föds en tanke om att hålla på med teater. Det är fortfarande musik som är den stora kärleken, men han känner att han vill utveckla sin scennärvaro och helt enkelt, göra något mer.
– Jag sökte in på en teaterskola men fick inte permission då jag skulle gå och provspela, så det sket sig, men sen då jag kom på ut så ringde en teaterchef som vill ha med två av oss från gruppen i en pjäs. Det var en pjäs som handlade om branden och vi fick vara med där och rappa och skriva våra texter . Vi jobbade där i ett halvår och pjäsen fick mycket uppmärksamhet och då ringde den här läraren från teaterskolan där jag inte kommit in och sa: ”Fan jag såg den där pjäsen, var inte det du som sökte och som inte kunde provspela? Nu har vi ju redan sett dig så när du är klar med pjäsen så är det bara att komma.”

Pjäsen han medverkar i heter Dom och spelas på Göteborgs Stadsteater under år 2000. Han börjar alltså därefter att studera teater och är även medförfattare till pjäsen 100 000 skattefritt på Angeredsteatern . Han medverkar som skådespelare i pjäsen Staden och stjärnorna och skriver även tillsammans medregissören Emiliano Goessens manus till filmen Ryppar, som kommer med i Svt:s novellfilmssatsning. Hammerhill Click är fortfarande verksamma och har mycket spelningar, men de interna stridigheterna skapar slitningar bland vännerna, till slut fallerar gruppen och Enver lägger ner musiken helt och hållet:
– Den dagen vi la ner Hammer Hill Click och gick isär, det var den dagen jag fick samtalet att vi vunnit novellfilmssatsningen och jag visste inte om jag var glad eller ledsen du vet, riktigt mixedfeelingsmoment där och efter det så tänkte jag, va fan jag ska göra teater.

På grund av bubblan och bråken som Hammer Hill Click befunnit sig i har de helt missat att det finns en hel generation av förortskids som blivit inspirerade av Hammer Hill Click och byggt egna konstellationer som påminner om anfäderna. Det är under en födelsedagsfest för hans bror som denna nya riktning tar sin början . Festen utmynnar en freestylesession som pågår i timmar.
– Det var kanske 35 pers som var där och alla rappade. Även folk jag aldrig kunde tro. När jag tänker tillbaka på hur jag och Alvaro pojkdrömde så var planen att vi ska göra ett syndikat och vi ska va tvärmånga och alla ska rappa och detta och detta … vi hade missat att det vi drömde redan var in motion och det var där och då jag kände att det här måste jag göra något med. Jag var med på ett möte och sa: ”jag vill lägga min energi på det här istället” och det var där jag blev med i Dirty Crowd och vi skaffade replokal och studioprylar och började göra mixtapes .

De får tag på en replokal i Lyckholms bryggerier, vilket blir samlingsplatsen för många av stadens lovande rappare på den här tiden och de samlas under namnet Dirty Crowd, ett kollektiv och kraftansamling för Göteborgs hiphopscen. De bygger en bar och en scen, spontana sessions och battles uppstår var och varannan kväll och när artister från Stockholm har spelningar i Göteborg slutar kvällarna oftast i den där lokalen. Fattaru, Ison och Fille, Ken med flera är där och hänger och det blir en viktig samlingspunkt.
– Först hade vi fester för oss själva, sen blev det mer och mer och till slut hade vi fester för allmänheten. Men efter ett tag gick det inte att ha det så. Det var någon gång jag kom dit och skulle repa för en viktig spelning och det var massa okända folk där och det såg ut som skit. Det blev mycket destruktivitet och knas och vi är från förorterna och gängproblematiken har varit ett faktum där länge … det blev dålig stämning, vi var tvungna att sätta stopp för det och då var lokalens tid över.

Idag har flera inom Dirty Crowd egna studios och släppt flera mixtapes, både medlemmarnas soloprojekt såväl som under gemensam flagg. Det som började som en förening har lett till att flera skivbolag bildats av nätverkets medlemmar och så även för Enver som idag driver Ladron Recordings, hem för akter som: Ivo, Maktskiftet, samt Clicken som är en ny grupp med några av medlemmarna från Hammer Hill Click.

Han blir 2008 anställd av studioförbundet NBVsom konsulent inom hiphop. Det börjar med några timmars tjänst i ett rum med en skitdator och sen har verksamheten vuxit och ny utrustning köpts in och sen har det vuxit igen till att idag locka ungdomar från hela Göteborg till aktivitetshuset i Majorna där verksamheten huserar.
– Det är min ”matpåbordetarbetsplats”. Jag har haft mycket artister här som går vidare, i och med att jag jobbar på studieförbund så har jag ingen rätt att kräva något av någon utan det här gör jag för hiphopkulturen och att jag vill hjälpa, kan någon komma ett steg längre räcker det för mig. Men ibland fastnar jag med någon som jag vill jobba med mer än studioförbundets lön räcker till, Black Ghost är ju mer en vän än en kille från förbundet, Liamoo samma sak och Jeremiah samma sak. Då blir det perfekt med skivbolaget, jag kan juridiskt jobba med dem och få dem signade till tredje part, i ett större skivbolag. Vi har alltid gått parallellt med folk som State Crown och Swingkids med flera, alla vi har bubblat upp tillsammans. Alla de börjar signa sina egna gubbar nu så då är det på tiden att vi börjar jobba på det sättet också. Det var dags att steppa upp på den nivån.

2014 är det dags för att än en gång bryta ny mark i sin kreativa bana. Den hyllade novellfilmen Ryppar överensstämde inte med Envers tanke med manuset. Den tvingades bli tillrättalagd för att falla i SVT:s smak och Enver har sedan dess burit på en önskan att få göra ”sin film”, en film som speglar verkligheten i förorterna. Men efter ett dussintals pitchar och möten med finansiärer och beslutsfattare så står faktum klart att det inte är något som etablissemanget önskar.
– När du ser en svensk film om som ska spegla den undre världen så finns det en vanlig svensk som folk ska identifiera sig med, som kastas in i den här världen och där faller min idé om vad som ska berättas. Jag vill visa att i mitt land finns inga svenskar som du kan identifiera dig med, det är straight utanförskap. I verkligheten så finns det ingen sån länk utan vi lever där borta i fördärvet och de är där och kommer aldrig förstå.

Så med samma attityd som präglat hela hans kreativa bana, blir det ”fuck you jag gör det själv” vilket han även gör under nio hektiska dagar 2014. Arbetet resulterar i filmen Stämplade, en mörk skildring som speglar det Göteborg som format honom.
– Det är inte ens historien som är viktig egentligen utan det är att göra något utanför filmbranschen du vet . Det är själva processen med filmen som är filmen. Jag jämför filmbranschen idag med musikbranschen för tjugo år sen . Att ens komma in med rap på ett skivbolag, det existerade inte, det var befängt, förståru? Vilket är en jätteskillnad från idag när Labyrint och Linda Pira kan få massa grammisar för att säga samma saker som vi alltid sagt och det där betyder något. Hiphop har vuxit in i musikbranschen. Vi är alla skådisar, regissörer, fotografer, vi har alla förutsättningar att göra en bra film men det går inte för att branschen är så trång och en jävla ”klappapåaxelnbransch”. Så jag gjorde den filmen bara för att visa att, med noll budget och några vänner kan man faktiskt göra en film. I varje förort finns det någon som gör rapparnas videos, i och med att du rappar så är du självlärd skådis, du skriver en text och försöker förmedla den så automatiskt har du storysen. Du har allt som krävs för att göra en film om du håller på med rap och är från de här stadsdelarna.

Året som stundar ser ut att bli hans mest hektiska i karriären med arbetet för stadens ungdomar, hans egna skivbolag och kommande filmer. Så förmodligen kommer projekten fortsätta att se dagens ljus från Enver ”Chato Ladron” Ramirez och engagemanget är alltjämt det samma som då han först hörde NWA och Public Enemy i barndomen.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

10XGBG2 Irma Pussila Krook

2

Irma Pussila Krook

De är barn av stadens framstående indiescen, sprungna ur de billiga barerna på Andra Långgatan och klubbarna på Jazzhuset. Irma Pussila Krook är bassist i bandet som i år kommer de ta ytterligare steg mot att lägga världen för sina fötter … och än mer göra skäl för sitt namn, Makthaverskan.
irma2

Regnet piskar mot asfalten i ett nedgånget och övergivet hus i de ruffigare delarna av stadsdelen Gamlestaden. Huset har ockuperats av ett gäng ungdomar och just den här kvällen har de ordnat fest. Från hela Göteborg strömmar folket till, det bjuds på soppa och dessutom har initiativtagarna tagit dit ett nytt band som de hittat på MySpace. De kallar sig Makthaverskan och spelningen i det ockuperade huset är deras första. Det finns inget trumset utan de spelar på kartonger och annat de hittar, en lampskärm får agera cymbal. Men trots de sparsmakade förhållandena blir spelningen en succé och resulterar på plats i en ny bokning, återigen i Gamlestaden på Kulturhuset Underjorden, denna gång med riktiga instrument.

De demolåtar som de spelat in och lagt upp på MySpace börjar få spridning i staden och har även nått fram till en av Göteborgs stora eldsjälar inom indiescenen. Under en lördagsnatt i Azaleadalen får bandet ett telefonsamtal som ska komma att förändra deras tillvaro, i andra änden av telefonluren finns Rasmus Krage Hansén från skivbolaget Luxury:
– Han sa: ”jag tror jag vill signa er men ni får inte säga det till någon”, varpå vi sprang runt i hela Slottsskogen och skrek: ” Vi har blivit signade!” berättar en av makthaverskorna, Irma Krook, på ett kafé i Haga.

De kommer från Majorna, Linnéstan, Bagaregården och Eriksberg och har förenats ur sitt musikintresse:
– Vi tyckte liksom inte att nutiden lät så jävla roligt och bandet var väl något av en motreaktion. Annars är det väl allas olika influenser och favoritband som har blandats ihop. Vi är ju fem stycken med olika musikaliska favoriter och idéer om hur saker ska vara och då blir det ju väldigt blandat. Men alla var väl överens om att det var vissa saker vi ville komma åt. Vi ville göra lite hårdare musik än vad andra gjorde kanske.

Efter den där natten i Slottsskogen håller de kontakten med Luxury vilket även med tiden blir skivbolaget som ska komma att ge ut deras första skiva Makthaverskan i november 2009.

Vad har samarbetet Luxury betytt för er?
– Asså, Luxury och Rasmus är en lika stor del av Makthaverskan som vi andra. Han hjälper oss med typ allt, hänger med på spelningar, det är han som bokar många spelningar också och fixar all PR. Jag tror inte att det blivit så mycket av Makthaverskan om inte vi hade fått hjälp, för vi har ingen aning om hur man gör liksom. Jag tycker att Luxury har en väldigt viktig position i Göteborg och musiksverige. Han signar bara band som han tycker är bra, på ett väldigt opretto sätt, och lät ett band som Makthaverskan släppa en skiva fast vi inte var torra bakom öronen och det är grymt.

Varför kommer det så mycket bra musik från Göteborg?
– För att Göteborg är bäst, nu höll jag på att bli så där patriotisk. Nä men jag vet inte, det är väl en väldigt kreativ stad när det kommer till musik. Eftersom det redan är en liten stämpel på Göteborg att det är en viss typ av musik som får utvecklas och härja fritt här. Det sporrar människor att börja med sina saker här då det kanske finns en scen som passar dem bättre än i andra städer. Man har ju hört om folk som flyttade till Göteborg för att gå på Jazzhuset och lyssna på Göteborgsmusik.

Debutskivan blir hyllad och Makthaverskan jämförs med band som Joy Division och Broder Daniel. Det föds även en ny genrebeteckning för att beskriva deras säregna sound: Dödspop. Bandmedlemmarna Maja och Irma är femton år gamla, Palle och Hugo sjutton år.
– Jag tror att vi blev rätt överraskade över att det var mycket mer positivt än negativt så det var ju sjukt och väldigt roligt. Jag trodde att vi skulle bli rätt sågade för vi var ju väldigt små och kanske inte så musikaliskt begåvade. Det var helt overkligt, jag vet inte om jag kunde koppla vad som hände då. Men nu i efterhand när jag tänker tillbaka på det så är det ju helt sanslöst att vi var så unga.

Sedan går allting rätt snabbt, bokningarna börjar rulla in och bandet som tidigare mest varit ett tidsfördriv vid sidan av skolan ges nu en mer seriös approach och fansen fortsätter att strömma till:
– Det blev en väldig skillnad. Innan kunde det vara så att det var några i publiken som man inte kände till men för det mesta så var det våra kompisar som stod längst fram. Det blev ju en liten klan liksom. Det var Makthaverskan och sen var det alla vänner till Makthaverskan och sen ett stort entourage typ. Men sen efter skivan började det komma folk man inte kände igen på spelningarna.

Under 2010 spelar de flitigt runt om i landet och hinner även med spelningar i Oslo och Trondheim vilka blir de första spelningarna där Makthaverskan får chans att pröva sina vingar utomlands. Sommaren kröns med spelningar på Storsjöyran och Arvikafestivalen:
– Jag blev helt mindblown av hur mycket publik det var och folk skrek och sjöng med. Jag kommer ihåg att det var ett väldigt starkt intryck, för det var inget man kunde förbereda sig på . Jag var lite full och efter spelningen så frågade någon från P 3: ”Hur kändes det?”, och jag svarade: ”Du vet när Iggy Pop går på publiken och kastar jordnötssmör omkring sig.” Och hon fattade ingenting och jag fattade ingenting men det var nog en väldigt bra beskrivning i alla fall.

Sen dröjer det fyra år till andra skivan, vad beror det på?
– Främst var det väl att sångerskan Maja flyttade till Berlin och det var väldigt svårt att försöka montera ihop en skiva när inte sångerskan var där riktigt. Jag vet inte, vi spelade in och gjorde inspelningar och sen kom vi tillbaka och lyssnade på dem och var inte helt nöjda liksom. Men till slut så gick vi in i studion på en och samma gång och bara gjorde det. Vilket var väldigt skönt för det kändes extremt långdraget. Särskilt eftersom vi var extremt peppade på att göra en ny skiva . Vi jobbade betydligt mer seriöst den här gången. Först spelade vi in låtarna några dagar i sträck, vilket var en jävla pärs då man inte är van vid att döna samma låt tjugo gånger på raken. Sen upptäckte vi att vi kunde lägga på saker och sånt och det var mycket jobb med utformningen av låtarna. Det var mycket mer ett projekt än det var på första skivan, då var det mer pang på nu kör vi .

Skivan Makthaverskan II spelas in i Svenska grammonfonstudion i Almedal, som drivs av Kalle G-son från Soundtrack of our life. Mellan de båda skivorna ansluter sig även gitarristen Gustav Data till bandet. Med detta släpp tas ytterligare steg i utvecklingen och under 2013 och 2014 går turnébussen till nya destinationer runt om i Europa och resten av världen. Under 2015 spelar de in en ny singel vars släpp kommer föranleda en USA-turné under våren. Där sångerskan Maja Milner nu även bor.
– Vi försöker ta en stor sak i taget, vi har aldrig haft något mål att sträva efter riktigt. Makthaverskan är ett band, men vi är framförallt kompisar, så det är att få åka och göra det här tillsammans som driver oss.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

10XGBG1 Nikke Ström

1

Nikke Ström

Med Göteborg som bas har hans mullrande toner, oavsett genre, spridits över landet genom generationer. Med ett socalt patos och aldrig sinande energi är Nikke Ström utan tvekan en legend inom svensk rockmusikoch i år firar han femtio år som artist. 

nikkeny

Det är tidigt sextiotal och den engelska vågen av pop slår in över de svenska kusterna. Med Stones och Beatles i spetsen och en uppsjö av brittiska ungdomar i kölvattnet drar den med sig en hel generation. I Karlskoga bor en 13-årig kille som även han låter sig ryckas med. Hittills har det varit fotboll och hockey som varit passionerna, men i ett tidigt skede blir musiken nummer ett.

Hans far spelar trummor i ett storband men gör inget allvar av intresset och även sonen börjar som trumslagare i sitt första band, ganska snart går han dock över till basen, den position som ska komma att bli hans lott i livet.
– Till en början spelade jag på en akustisk gitarr. Jag kommer från ganska påvra förhållanden … det fanns liksom inga ekonomiska resurser. Men till sist tiggde jag till mig en elplankebas av billigaste sort och märke.

Intresset intensifieras … Inom kort börjar han turnera runt om i västsverige med sitt band och föräldrarna inser att det här inte bara är en nyck utan ett genuint intresse. Julen 1965 innebär hans livs största chock, då får Nikke den bas som han fortfarande spelar på. Dagarna innan har hans föräldrar gått på dragspelsaffären i Karlskoga och köpt en Fender precision för 1500 kronor, en gigantisk summa i dåtidens pengavärde och för familjens ekonomiska situation, en förmögenhet. Basen införskaffas på avbetalning för 75 kronor i månaden.
– Det fanns inte på kartan liksom, jag sov med den i en vecka. Jag blir tårögd nu när jag tänker på det, vilken uppoffring det måste ha varit för dem. Det var otänkbart bara. Men det visade sig vara en bra pepp och en bra investering och den låter fortfarande lika bra och har blivit förädlad med åren. Jag har faktiskt blivit erbjuden över 100 000 kr för den. Det där var något slags avgörande kan jag tänka mig, att man fick ett bra instrument.

På väg hem från en utlandsresa hamnar han i Göteborg och kommer rätt in i stadens kulturkretsar vilka allt som oftast huserar i stadsdelen Haga. Han bestämmer sig för att stanna kvar och får jobb på Hagahuset, en fritidsgård med storstadsförtecken.
– Det var mycket utslagenhet och drogproblematik och arbetslöshet så jag försökte ha någon slags verksamhet för de som inte hade det så väl förspänt.

Hagahuset huserar alldeles intill Hagabadet och Nikke Ström arbetar där i ett par år till politikerna av olika anledningar stänger ner verksamheten. I enlighet med tidsandan ockuperas huset och det blir ett jävla bråk. Men innan dess ska massor av konserter och diverse aktiviteter äga rum i lokalerna och för Nikke personligen innebär den här tiden att Göteborg blir hans hem.
– Jag hamnade rätt och trivdes jävligt bra med människorna, musiken och mentaliteten. Det ledde till att jag fick frågan att gå med i bandet Nynningen där Totta Näslund spelade, vi kände varandra sedan tidigare, gick på samma ställen och hängde en del tillsammans så det var ganska naturligt.

I korsningen Victoriagatan och Storgatan ligger Victoria, i folkmun ”Vickan”. En traditionell svensk krog, med biffstek, vita dukar och servitörer i uniform. Men där hänger även allt löst folk i Göteborg på kvällarna och nättera under tidigt sjuttiotal. Det är konstnärer, musiker och skådisar som trotsar morgonen efter för några ögonblick tillsammans. Längst in i lokalen återfinns en beryktad avdelning som kallas ”hyllan”, där Nikke Ström och hans gelikar håller hov. Det snackas politik, filosofi och poesi, det röks braj och dricks vin och skrivs poesi under bordet om nätterna.
– Det var ett bohemkafé helt enkelt. Det var där man hängde då och sen har de där hängställena ändrats lite, Chez Amiz var väldigt populärt ett tag och Kometen också på den tiden. På Hotel Rubinens gamla bakbar avslutade man kvällarna, för de hade öppet längre. Sen hängde man givetvis på Jazz Artdur som Nefertiti hette innan det bytte namn. Studentnationerna var väldigt aktiva på den tiden. Det var där folk lirade, de riksbekanta, Pugh, Nature och alla andra stora band. Cue Club, Klubb Karl … Det var mycket ställen vi hängde på.

Ur de nattfilosofiska diskussionerna som äger rum på dessa ställen föds embryot till vad som ska bli en av Sveriges stora kulturella manifestationer. Nynningen och Nationalteatern har tidigare samarbetat i ett antal cabaréer och nyårsrevyer och de har även samarbetat med andra fria teatergrupper som har mycket gemensamt både politiskt och socialt. De bestämmer sig för att försöka beskriva den svenska arbetarrörelsens utveckling och försöka dramatisera och gestalta det genom att plocka fram avgörande händelser. Allt från Ådalenkravallerna, till matuppror och socialdemokratins framväxt. Resultatet blir det så kallade Tältprojektet som äger rum sommaren 1977 och spelas för 110 000 människor under fyra månader.
– Vi skapade våra egna förutsättningar. Vi köpte Cirkus Scotts gamla tält och gick på kurs hos deras stab och lärde oss hur man reser ett tält och bara det är ju ett tältprojekt i sig. Jag tror vi var 60 pers på scenen. Vi bodde i 35 husvagnar och hade två gamla postbussar. Den ena hade vi blåst ut och installerat ett gammalt restaurangkök i, så vi hade egen utspisning på plats och en buss fungerade som dagis eftersom vi hade familjer och barn med oss. Ett jävligt intressant projekt som markerade någon slags markering av de fria gruppernas styrka och sammanhållning och det var utsålt från vi startade till vi var klara.

Efter Tältprojektet blev Nikke en del av Nationalteatern och de går vidare med rockmusikalen Rockormen turnerar i ett år.
– Det var väl under det året 1978 som Ulf Dageby och jag började prata om att slippa teatern. Vi var ju på scen och agerade motvilligt under de här produktionerna. Både jag och Ulf hade ju en musikalisk bakgrund så pjäseriet och utklädningen fick man ta på gott och ont. Så vi pratade om att låtarna ju levde sitt eget liv på något sätt. Få visste ju ens att Nationalteatern var en teatergrupp, utan trodde att det var ett band liksom. Så vi började spåna på det där Ulf, jag och Totta, att vi skulle göra ett band helt enkelt och skriva nya låtar som sen blev Rövarkungens ö, vilken är den enda platta som egentligen är fristående en teaterproduktion.

Nationalteaterns rockorkester spelar och turnerar i några år men läggs ner 1981, men ur spillrorna föds Tottas Bluesband som blir Nikkes arbete under de kommande fem åren.
– Nationalteatern som teatergrupp fortsatte ju utan min och Tottas och Dagebys medverkan. De fortsatte och fick en fast scen vid Saluhallen. Men den brann ner, så då fick de biografen Prisma, det som idag är Pustervik.

1993 läggs även teatergruppen Nationalteatern ner och då övergick de anrika lokalerna till att kallas Pusterviksteatern. Det är från början en gästspelsscen för turnerande teatersällskap men blir sedermera ett musikställe som fick leva på nåder under kommunen och teaterledningens goda minne, med löfte om att inte störa teaterverksamheten. 2012 flyttar dock Pusterviksteatern till Storan och Pustervik blir ett musikhus på heltid.
– Det var vad vi alltid hoppats på. Jag är lite part i målet men jag tycker det är Sveriges bästa musikscen alla kategorier. Det finns naturligtvis några till ute i landet men med den kontinuitet och den uppdateringen, det är det inte många som har. Pustervik är mitt andra hem på något sätt. Jag har hängt där sedan Nationalteatern fick lokalen. Så jag har gått i huset i trettio år drygt.

Just nu ligger Nationalteaterns rockorkester på is efter ett flitigt spelschema de senaste åren. Istället jobbar han med jazzprojektet Spjärnsvallet och popgruppen Easy October tillsammans med Kristoffer Åström, Kristoffer Hedberg och Andreas Kleerup . Han ska även turnera med Kent Norberg från Sator som släpper ny musik på svenska.
– Det är några andra projekt som är på gång men som inte är klara. Även fast jag är 63 år idag så jobbar jag mycket och är väldigt aktiv. Jag brinner fortfarande och har engagemanget och lusten kvar, så det är bara att fortsätta kriga.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

10xgbg

Text: Kristoffer Cras
Illustration: Agnes Gidenstam
Header: Henric Bergström

Mest lästa

  1. 10XGBG10 - Jaqee
  2. 10XGBG9 - Björn Olsson
  3. 10XGBG5 Pia Picknick
  4. 10XGBG7 - Anders Björler
  5. 10XGBG8 - Vanessa Liftig