aversioner

Jag säger inte att man MÅSTE akta sig väldigt noga för att jinxa något medelst ”hon sover så himla bra på natten faktiskt” när man de facto fått en bebis som sovit mer eller mindre hela nätter sedan förlossningen. Jag säger bara att man OM MAN nu ska vara ett rövhuvud och jinxa det hela kan försöka se till att göra det samtidigt som man köpt ett sportpaket för 400 kronor för att kunna se OS i Rio. (Jesper tar bollsporten, jag lyxar till det med olika typer av synkroniserat simhopp/konstsim)

Grattis till silvret, Sarah Sjöström. Mindre grattis till mig idag. Och ja, jag VET att jag generellt sett har det lyxigt och att jag faktiskt inte får gnälla pga noll insikt i vad sömnlöshet pga bebis faktiskt är men det spelar mindre roll idag när jag inledde morgonen med att skala det frukostägg jag hade glömt att koka.

Nä fy fan, nu är det mamzi som bokar en ansiktsbehandling.

(PS: Försöker få det att låta som något jag bara *gör*, men i själva verket måste jag utnyttja ett presentkort som håller på att brinna inne. Dessutom är det en portömning aka 70 minuter smärta och ingen go myslyx)

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Snipp snapp föräldraledighet

Satt och räknade på det här om dagen och tydligen börjar jag jobba igen om mindre än en månad? Jag vet inte riktigt vad som hände med tiden, tycker det var igår jag vaggade hem från kanalhuset på lindholmen för att föda barn. (Det var det inte. Det var dagen innan julafton, knappt tre veckor innan Sigge föddes)

En sak vi kan slå fast redan nu (trots att det ju är en månad kvar) är att jag har njutit en miljard gånger mer av ledigheten och bebistiden den här gången än förra. Den här gången är det liksom BARA mysigt. Jag känner mig inte körd i huvudet och svältfödd på mänsklig kontakt som jag gjorde senast jag var hemma. Då var jag visserligen hemma 11 månader och inte 8, men ändå. Jag hade nog lätt kunnat vara hemma till i vår utan att börja klättra på väggarna. Min bebis är ju så himla fin och rolig (även om hon i nuläget är inne i en fas där hon tycker det är *sköj* att skalpera mig medelst sina knubbiga små bebisnävar).

Men men, ska jag vara helt ärlig så måste jag erkänna att det kallare ljuset samt temperaturen gör att det börjar pirra i varma-tröjor-och-nya-kollegieblockstarmen. Ni vet, den där nystartskänslan som varje augusti gör att man går och klämmer på koftor, kalendrar och läderskor på stan. Det blir nog bra det här.

JAJA NU SKA JAG HA SEMESTER VI SES SNART IGEN (och den här sista månaden av föräldraledigheten vill jag gärna blogga lite mer. Men om vad?)

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

Fynd från 1998

Pga flytt och sambo med, hur-ska-jag-säga, ett gott sinne för ordning (Städmani? Fäbless för att organisera saker? Dymoromans?) har vi gjort slag i saken och strukturerat upp våra nostalgilådor. Ni vet, de där fjorton banankartongerna man har i källaren med typ skolkataloger, gamla gosedjur, sina första skor och oklara diplom från någon fortbildningskurs man gjorde med McDonalds 2007 (turligt nog hade jag faktiskt allt utbildningsmaterial från donkens båda skiftledarkurser Basic Shift Management och Advanced Shift Management kvar, utifall att jag skulle vilja reminissa lite någon kväll).

Varsin gigantisk plastback fick istället bli hem åt våra nostalgigrejer och medan jag städade hittade jag en hel del guld. 1998 verkar ha varit ett kreativt år med mycket känslor för mig så jag tänkte dela med mig av lite smått och gott från dagböcker och dylikt.

Vi börjar med en go bild:

Aw. Göllit. På bild ser vi till vänster också Tessan, en av mina bästa vänner än idag. Misstänker att min outfit var starkt inspirerad av Spice Girls. Misstänker också att den där planschen, som jag fick i typ FRIDA, satt på varenda snorunges vägg det året. Ni vet, samma år då NRJ spelade en variant av My heart will go on där de liksom hade klippt in ljudklipp av filmen. Eller alltså, filmen kom ju 1997 och det kan ju vara så att vi här bara satt och lyssnade på kassettband där jag hade lyckats spela in den här låten från NRJ, men det får vi aldrig veta.

Här ser vi ett referat av ett avsnitt av tv-programmet Voxpop. Som ni ser tyckte jag att det var jobbigt att behöva göra detta men uppenbarligen kallade plikten.

Jag gör det oväntade och drämmer till med en sammanfattning av året redan i maj! En uppsjö av olika händelser som ni ser. Bland annat gjorde jag och ”Hobbe” slut. Nu kan jag inte minnas att detta var särskilt traumatiskt då jag vill minnas att vårt förhållande var mer av en formell överenskommelse än någon typ av relation då vi inte en enda gång förutom vid chansfrågningen och själva dumpningen faktiskt pratade med varandra eller umgicks på något typ av fysiskt plan.

Slutade också suga på tummen. Ja, jag var typ 11 år. Ja, det var traumatiskt att suga på tummen så länge. Ja, det var fullkomligt vidrigt att försöka sluta pga tumjäveln var ju ALLTID DÄR! Som tur var lyckades jag innan jag började sova över hos folk i någon större utsträckning.

Fyllde här i min egen ”Mina vänner-bok”. (Vartannat uppslag i den boken har jag själv fyllt i).

Saker jag gillade det 1998: Titanic. Såklart. Kattungen Maja som mamma liksom kuppade in i hushållet en eftermiddag då pappa låg och sov efter att ha jobbat jour på sjukhuset. Vi plockade med oss kattungen från en av mammas jobbarkompisar och placerade den på pappa där han låg på sängen. Slugt.

Ville också bli skötare på hunddagis. Mycket oklart då jag idag hatar hundar. Eller alltså, valpar är väl gölliga på bild eller film men jag tycker att de luktar äckligt, jag är ganska rädd för dem och de kan ju absolut inte tävla mot katter. Så. THERE YOU HAVE IT

Nytt uppslag, nya intressen! Men så är det när man är 11 år. På detta uppslag är jag uppenbarligen ett geni då jag fortfarande kan skriva under på allt som står där. Leo, check. Titanic, check (jamen så skjut mig då!), fjantiga killar CHECK. Journalist, check (på sätt och vis). Ja, ni ser ju.

Äntligen får en kompis skriva och inte vilken kompis som helst utan min guldhamster Zack, döpt efter yngstabrorsan Zac i popbrödratrion från Tulsa: Hanson! Visserligen med en svensk stavning men det var för att jag var rädd för att ingen skulle kunna uttala Zac. Ja. Finns egentligen inte så många frågetecken här mer än att Zack ville bli polishamster. Vill minnas att han var en ganska feg guldhamster. Känner mig därför aningen skeptisk till detta.

Årskrönikedags med fin teckning! Hurra!

1998 var ett skitår. There. I said it. Inleder listan med två väderpunkter. Både dåligt väder OCH ingen snö. Katastrof. Sedan var det diskoteksbranden i Göteborg och orkanen Mitch, legit punkter båda två (även om jag är överraskad över att de blev omsprungna av vädret). Ovanpå all denna skit så FICK JAG INTE MENS. Det fick jag året efter, men det visste jag ju inte då. Blev också dumpad av Håvard (ovan förekommande som Hobbe). Efter detta, KRIG i största allmänhet och det kan jag ju inte direkt argumentera mot. Hatbrevet från Karro var ett brev från en kompis som nog egentligen inte var mycket allvarligare än vad konflikter mellan barn är men det var nog det enda traumat jag egentligen tänker faktiskt borde ha platsat på denna lista. Då. Idag är vi jättebra kompisar och har en period dessutom bott ihop så det är definitivt preskriberat. Listans mest otippade punkt är tunnelbygget på Hallandsåsen. Jag är alltså uppvuxen typ 120 mil från detta men har uppenbarligen drabbats HÅRT av detta. (Är mest överraskad över att jag hade registrerat detta?) Sista punkten: Skolan. Inga kommentarer, ni vet hur det är.

Som tur är kommer det solsken efter regn och därför räknar jag efter detta upp några höjdpunkter och inleder starkt med Electric Banana Band-konserten på rådhustorget i Umeå. På min tid fanns det ingen Samir och ingen Viktor och då fick man banankontakt istället för att bada naken på Sergels torg. Vill minnas att jag tyckte att det var en oerhört tung och fet konsert. Maja min piraya var ny och allt var bara helt superfett.

Punkt två och tre. Pingstkyrkans sportlovsläger i Malå och sommarläger i Tavelsjö. Älskade att åka på läger och sova i sovsäck. Legit punkt. Punkt fyra var pingstkyrkans julkonsert. Den var fantastisk. Står helt bakom denna punkt än idag.

Punkt 5, 6 och 7 är personer jag inte har någon aning om vilka de är men jag gissar att det är personer jag träffade på dessa läger eller på vår familjesemester i Spanien.

Punkt 8 och 10: Björnminnet. Vi träffade på två björnar ute i naturen vid vår stuga (punkt 10). Det var coolt och vi var aldrig riktigt i fara pga en bit bort, men herrejädrar vad adrenalinet pumpade. Vi ringde Aftonbladet när vi kom hem och de pratade om att skicka helikopter till lilla byn Vindelgransele i västerbottens inland. SÅ COOLT var det att ha sett björn 1998. Eller ja, nu slår det mig att det kanske är vad mina föräldrar sa, men det KÄNDES väldigt coolt iallafall.

9: Spanien. What to say. Varje sommar mellan 90 och 99 typ så bilade min familj ned till Spanien i vår blå folkvagnsbuss. Hade jag valt idag hade nog den punkten hamnat högst upp.

Wow.

Jag avslutar det hela med nyårslöften inför 1999 och lovar att sluta slåss, snacka skit, svära och ljuga. Helt rimliga löften och hade det inte varit för att någon på twitter hjälpte mig att dechiffrera det bakom det blå bläckkluddet hade jag nog inte ens kollat upp det, men nu HAR någon på twitter gjort just detta. Jag lovar nämligen också att sluta äta kusar.

Herregud. Vilket år.

 

5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

:(

Idag var vi hos läkaren. Eller ja, idag stod vi och frös på baksidan av vårdcentralen eftersom man är bannlyst från väntrum och dylikt när man har vattkoppor. Lilla fröken S är fortfarande prickig som en prickig korv och läkaren konstaterade efter en snabb titt att det minsann inte blir tal om att flyga på onsdag. Vi fick ett läkarintyg och nu sitter jag fast i något slags telefonlimbo med flygbolaget för att få avboka flygbiljetterna.

Usch och blä. Eller alltså, det är ju ett superrimligt beslut med tanke på omständigheterna men jag hade ju väldigt gärna åkt till norrland. Umeå har jag inte varit i sedan julen 2011 och uppe hos mamma var jag senast för över tre år sedan.

Jaja. Vi får vara hemma och förbereda inför flytten istället.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

För två och en halv vecka sedan fick storbarnet vattkoppor. Han tillfrisknade efter en vecka och efter det har vi konstaterat att det var skönt att lillasyster klarade sig undan vattkopporna. Note to self: notera inkubationstiden innan du ropar hej nästa gång. Eller ja, nu blir det ju ingen nästa gång eftersom man bara har vattkoppor en gång. Men ni fattar. Tydligen var det där om att barn under 6 månader aldrig får vattkoppor bara önsketänk.
Imorgon skulle vi egentligen ha firat midsommar i Strömstad och nästa vecka är det tänkt att jag och lillan ska flyga till Umeå för att sedan bila upp till mammas fjällgård där mina bröder med familjer är. Lär ju inte hända nu pga flygbolag är sjukt strikta med vattkoppor. När jag jobbade på charterorter som reseledare hände det hela tiden att familjer med vattkoppor fick sitta instängda på sina hotellrum och bli nekade hemflygning eftersom det är 1. extremt smittsamt och 2. potentiellt livsfarligt för folk med crappy immunförsvar. Så himla ledsamt och nedrigt allting.

Jaja. Tur att vädret är dåligt, att det finns ett nytt avsnitt av den psykomarxistiska könshumoressäpodden Februaripodden och att det finns massa brödrecept jag ännu inte provat.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Att flytta för 345 gången

Jag är så himla trött på att flytta. Har jag nämnt det förresten? Att vi har fått en hyresfyra i samma hus och att vi om ungefär en månad byter upp oss ca 25 kvadratmeter. Det ska bli jätteskönt yadayada men FY vad trött jag är på att flytta. Att vi den här gången bara ska flytta typ 50 meter gör dessutom att man tänker att man knappt kommer att behöva packa och så på flyttdagen kommer vi i panik springa fram och tillbaka med sjuhundra plastkassar med saker istället. Eller alltså, egentligen är det ju en jädra ynnest att vi ens har möjlighet att flytta. Att vi har någonstans att bo, att det är ett förstahandskontrakt och att vi dessutom har fått ett PRECIS där vi vill bo.

Det ska bli faktiskt bli skönt att få bo lite större. Vi har klarat oss superbra på våra välplanerade 65 kvadrat men nu när vi har två barn och vi så småningom vill kunna ha möjligheten att ge dem varsitt rum är det skönt att veta att vi inte behöver se oss om efter något nytt snart igen.

Om jag ska hitta något liiiitet smolk i bägaren (förutom snyfthistorien om att vi måste flyttpacka och att det är jobbigt) är det väl att det kommer att kosta oss ungefär en miljon kronor i månaden. Folks standardsvar när man säger detta brukar vara ”men varför KÖÖÖÖÖPER ni inte bara något det är en JÄTTEBRA investering”. Till dessa folk vill jag säga: Wow. Stuff folk som har råd säger. Ja, det är en bra investering men det kräver också att man har typ en halv miljon att skrapa upp från fickan. Antingen för att man sparat som ett proffs, för att man själv har gjort bostadskarriär (på pengar någon började spara åt en när man var barn) eller för att man har någon snälling i sin närhet som gjort en till arvinge. Dessa pengar har vi inte och jag blir lika förundrad varje gång folk bara utgår från att köpa är ett alternativ för alla människor. Som att vi inte köper något bara för att tanken inte har slagit oss.

Jaja. Ni hör ju hur synd det är om mig som har fått en jättefin, stor och nybyggd förstahandslägenhet i området där jag allra helst vill bo vill bo men ibland tvingas stå ut med frågan ”varför köper ni inte något”. MAN UNDRAR JU HUR JAG KLARAR MIG!! För mer medelklassångest, fortsätt gärna kika in här på min blogg at internet punkt com även framöver.

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

Vi har haft vattkoppor i en vecka här hemma = Vi har tittat på väldigt mycket tv och film i en vecka. Jag kollar gärna på film med storbarnet och jag älskar att kolla på gamla Astrid Lindgren-filmer. Tyvärr åldras inte alltid saker med värdighet och därför kommer här del 1 av en liten kort lista över sopiga snubbar i barnkultur.

Sopig barnkultursnubbe 1: Paradis-Oskar i Rasmus på luffen. 

Paradis-Oskar heter luffaren som förbarmar sig över stackars lille föräldralöse Rasmus som rymmer från barnhemmet och bara letar efter ”någon som vill ha mig” (GRÅT). Han är till en början lätt att tycka om. Han går omkring i gamla paltor, sover på höloft, tigger mat och spelar fräcka visor på sitt dragspel. Därtill verkar han ha hjärtat på rätt ställe, bryr sig om Rasmus och ser till att han får käka sig mätt på hårdkokt ägg (usch) innan han själv får hugga in. Gott så. Men karln ÄR ju inte hemlös? Jag vet inte om jag bara har missförstått allting men jag har liksom alltid tänkt mig att han inte har någonstans att bo och att det är därför han luffar omkring. Såg filmen för första gången i mitt liv här om dagen och blev helt ställd när jag insåg att han bara springer iväg på somrarna, lämnar frugan i sticket och lever lite gött luffarliv när det sablarns staketet behöver lagas och det regnar in?

Citerar här wikipedia, aka all kunskaps hemsidemoder:

”Efter att Rasmus återfunnit Oskar för att bli hans pojke går de till ett torp i närheten, som faktiskt är Oskars hem. När de ser Oskars fru Martina ute, är hon först lite arg men sen blir hon glad över att se sin man igen och att hon nu har fått ett barn. Slutligen vandrar Oskar och Rasmus tillsammans i ett sommarlandskap sjungande Luffarvisan.”

VARFÖR HAR INGEN SAGT NÅGOT. Tro fan att hon är ”lite arg”. Typiskt skön snubbe. Och VISST, det är klart att man ska få luffa omkring och sova i ladugårdar och spela fräcka visor på dragspel VISST och det här är förmodligen en rätt välkänd PLOT TWIST som hela berättelsen liksom vilar på MEN ÄNDÅ. Han kunde ju ha stämt av det med frugis först. Jag skulle bli galen om Jesper tog ett dragspel och gick iväg och lajvade fattig och hemlös (läs: backpacker) hela sommaren varje sommar och framåt hösten kröp hem med svansen mellan benen. Sen finns det väl jättemånga relationer där det är helt okej att man sätter i system att sticka hemifrån en hel sommar utan att säga något till sin partner men Martina verkar ju ej råglad, om en säger så.

Sen älskar man ju Allan Edwall ändå och historien hade väl inte hållit ihop om den inte hade slutat så som den hade slutat och allting slutar ju fint och bra men jag kan ändå inte komma över vilken sopa han är som lajvar hemlös. SOP-OSKAR!

(PS: Kollade inte så jättenoga på filmen pga bakade surdegsbröd och tog hand om en bebis samtidigt så möjligtvis har jag fått allt runt bakfoten men just raljanta och oinsatta texter är en fundamental pelare på vilken hobbybloggen som konstform vilar och så måste det faktiskt få förbli)

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Om att växa upp

I senaste avsnittet av Lilla drevet pratar Ola Söderholm om hur han inte fattar hur den generation som tar studenten just nu kan vara så glad med tanke på att de inte åstadkommit just någonting. Oerhört roligt avsnitt.

Har tänkt en del på det där den senaste tiden. I dagarna är det 10 år sedan jag tog studenten och om man bortser från att jag pga skolk gick ur gymnasiet utan slutbetyg så kunde jag verkligen känna det där att NU JÄVLAR kan vad som helst hända. Jag tänker ofta på det där. Hur oerhört övertygad jag var om min egen förträfflighet i 20-årsåldern. Att just JAG var ämnad för något stort och att allt som stod mellan mig själv och världsherravälde var dålig timing eller dylikt. Att jag kunde bli vad som helst och att det bara var att vraka och välja. Att alla var intresserade av att lyssna på det jag hade att säga. 

Jag undrar när det där skiftade egentligen. För det har det gjort. Visst, självinsikt är jättebra i många lägen men jag kan idag vara så himla avundsjuk på den där naiviteten och självsäkerheten som också gör det lättare att ta för sig. 
När jag var 20 tänkte jag typ såhär: ”Varför skulle INTE just jag söka det här megacoola jobbet, skriva den här jättepretentiösa texten eller ställa mig på den här scenen? Klart jag fixar det.” Och så gjorde jag det. Idag tänker jag istället: ”Aaargh, varför håller jag på med det här, det är väl inte en jävel som är intresserad av vad jag har att säga?” Och ”Jag orkar inte drömma om någon flashig karriär, jag vill hellre jobba på kommunen än att slåss mot fräcka nittiotalister på gruppintervjuer” 

Visst, på många sätt trivs jag bättre idag och visst, jag är förmodligen en 300% rimligare människa att vara omkring men ibland hade jag velat känna den där VÄRLDEN VÄNTAR PÅ MIG-känslan igen. Att vilja spela in en EP istället för att börja baka surdeg när jag vill prova något nytt. Jaja. 

(Den här texten är inte helt färdigtänkt. Hade jag varit 20 hade jag inte brytt mig. Nu är jag nästan 30, känner mig fånig och självmedveten men tänker ändå tänka CARPE DIEM och trycka på ”publicera”)

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

Att se surdeg i allt

Hej hallå. Long time no see. Vad är nytt? Inte alls särskilt mycket, ty jag harvar fortfarande på med surdegen och lägger orimligt mycket tid, energi och ångest på att försöka få till Det Perfekta Surdegsbrödet. Än så länge går det sådär. Har ena dagen fått till MAGISKA frallor bara för att dagen efter baka en 1,5-kilos ojäst varpa av vete, så jag vet inte hur jag ska säga att det går. Ojämnt kanske? Det gör att jag sliter mitt hår men det är samtidigt SÅ SATANS TILLFREDSTÄLLANDE. Har dock kommit till nivån att jag ser surdeg i ALLT.

När man ammar och kroppen ständigt är redo att mata en liten miniperson kan man råka sätta igång utdrivningsreflexen som gör att mjölk börjar rinna (spruta) av misstag genom att typ gnissla med en dörr (eller lyssna på ”Du måste finnas”, mvh älskar starka ögonblick). Har upptäckt att jag på ungefär samma sätt får en näst intill fysisk reaktion av tillfredsställdhet av att titta på saker som ser ut som en riktigt aktiv surdeg. Tex en finpipig prästost. Eller en skummande bebisgröt. 

Referensbilder nedan (varning för er med tryphofobi)


Aaaaaaaah

*slår på incognito mode i chrome*

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Här i Göteborg finns det massor av gamla kyrkogårdar där det på gravstenarna förutom namn och årtal även står titlar på de som ligger i gravarna. Juristen, Handelsmannen, Snickaren osv. Undrar vad det hade stått på vår generations när vi en dag ska dö? Youtubern, hunddagisägaren och segwayuthyraren? Jag är rätt övertygad om att det på min, om jag hade dött idag och detta hade varit en grej, hade stått typ ”Surdegshaveristen Isabelle Forsberg”. Ungefär. För herregud vad dåligt det går med surdegen.

Jag har ju hållit på att greja i någon vecka eller två och fått helt sanslöst dåliga resultat när jag provat att baka på surdeg. För er som inte sett hela haveriet på snapchat – tänk varpa. Alltså den där Gotländska sporten man kan se på medeltidslajv (medeltidslajv <3) där man typ sular tunga stenkakor genom luften. Obs killgissar och har naturligtvis ingen aning om vad jag pratar om men jag tror att den sporten går ut på att kasta stenkakor och jag försöker bara göra något slags poäng av att mina bröd liknat stenar mer än bröd. Idag bröt jag av en slev (!) när jag försökte få upp en av stenkakorna från en gjutjärnsgryta. (kan ev ha glömt att mjöla in den). KA TA STROF alltså.

Jag har förstått att min surdeg helt enkelt inte har tagit sig så bra som den borde och att det är därför degen inte jäser men VARFÖR min surdeg inte tar sig har jag inte lyckats klura ut. Jag har försökt muta den med dyra ekologiska mjöler, ställa den på gosiga ställen som är lite småvarma och ha tålamod. Jag har skrikit åt den, jag har negligerat den totalt, jag har ångrat mig och klivit upp mitt i natten för att titta på den och väsa ”förlåååt”. Den bubblar igång hjälptligt men den VÄXER liksom inte och SNART BLIR JAG TAMIGFAN GALEN.

JAG VILLE JU BARA HA EN MACKA!!

Tips mottages tacksamt. Dock vill jag helst inte gå och be om en bit surdeg på ett bageri då det här till oerhört stor del handlar om stolthet, heder och ära. Jag ska få den där jädra kletet att leva och bli till stockholmslevain om jag så ska behöva säga upp mig från jobb, avskärma mig från min familj och gå i exil. (Fast helst inte för det har Jesper sagt att jag inte får. Han har också sagt att jag, om jag fortsätter att hålla på såhär, förmodligen kommer att vara med i Outsiders i framtiden. Typ som hon som gifte sig med Berlinmuren, fast med en burk med kräk/fildoftande deg).

Jaja. För den som vill följa haveriet på nära håll rekommenderat snapchat. Enligt ryktet kommer jag nämligen att misslyckas med mitt tredje bröd inom en snar framtid och det hela kommer som vanligt att gå att beskåda i min snapchatsurdegsdagbok. Heter aversioner där.

Här är en surdeg från internet. Min är precis som den fast tvärtom.

 

 

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

aversioner

Föräldraledighetsbloggar.

Mest lästa

  1. 21.38 för tre år sedan
  2. En liten lägesrapport
  3. VARDE BLOGG
  4. Förlossning 2.0
  5. Det där jag gör om dagarna