aversioner

Surdegsbikten, del 1

Jag säger inte att jag har investerat på tok för mycket känslor i det här surdegsbaket, jag säger bara att det här är hur jag har sett ut hela morgonen efter insikten om att mitt pågående brödbak förmodligen kommer att misslyckas pga undermålig surdeg:   
 Ska därför ta och köpa något riktigt supermjöl idag. Tydligen är något slags regel med surdeg att ju mer ekologisk och naturligt det är, desto bättre. Jag ska köpa ett mjöl så ekologiskt och ett med naturen att det helst innehåller typ malda råttor, jord och insekter. Tills dess tänker jag dock unna mig en svårmodig uppsyn likt denna. Fan också. JAG TRODDE JU VERKLIGEN ATT DET SKULLE FUNKA DEN HÄR GÅNGEN. 

Jaja. Upp på surdegshästen igen. Kanske blir det bröd ändå. Får stöd av surdegsproffs över snapchat. Såhär ser det ut nu. I eftermiddag ska jag baka på det.  

 

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

Poddtips

Jag har väl nämnt det cirka 40 miljarder gånger men jag brukar alltså ta en hel del vagnpromenader med bebis nu. Medan jag gör det gillar jag att begå poddlyssning och allra helst lyssnar jag på dokumentärer. P3 Dokumentär ligger ständigt i topp på alla poddlyssningstopplistor och där rullas det just nu ut en ny säsong. Tyvärr har jag hört nästan alla gamla och av de nya kommer det ju bara ett avsnitt i veckan, så därför har jag börjat beta av gamla avsnitt av P1 Dokumentär istället.

Medan P3 Dokumentär verkar skildra enskilda och välkända händelser går P1 Dokumentär lite mer in på djupet i betydligt smalare grejer. Tror fokuset ligger på berättelser? Iallfall. De senaste dagarna har jag lyssnat på Beslutet – Om vägen till barn på egen hand av en producent på Sveriges Radio som väldigt öppet och ärligt delar med sig om att vara närmare 40, att vilja ha barn men att inte ha någon att få barn med och hur vägen mot beslutet att skaffa barn på egen hand har sett ut. GRÄT. Så otroligt fint och naket. Har också lyssnat 70 dagar mot döden – Rutinärendet som gick fel om en 30-årig kille som fick magproblem från ingenstans och plötsligt blev supersuperdödssjuk. Fick så mycket ångest att jag låg helt ihopkrullad på sängen som en liten ångestkorv.

De två jag nämner ovan är ganska nya, men det finns några äldre som också är superbra. Typ 9 mil – En paus från cancern om cancersjuka Emma som två år efter sitt besked och mängder av behandlingar åker Vasaloppet. Eller varför inte Kjell, 62: Försvunnen? Den handlar om ett brottsfall som var väldigt uppmärksammat för ett par år sedan, där en man försvann och två år senare hittades nedgrävd i en åker. Även Olyckan är kanonbra, om Timo som är med om en allvarlig cykelolycka när hans sambo Elin sitter på ett plan hem från en semester hon varit på. STOR gråtvarning dock.

Har jag missat något riktigt guldkorn kanske?

UTÖVER detta men orelaterat till mina dokutips vill jag också tipsa om TV-seriepodden med PP3s Linnea Wikblad och Sara Kinberg om senaste säsongen av GIRLS, förutsatt att ni har sett senaste säsongen av GIRLS (som ni verkligen borde se om ni inte gjort pga SÅ BRA). Perfekt att ha andra mänscher som diskuterar och analyserar avsnitt för avsnitt när man själv, pga amning, har ersatt alla tänkande och analyserande hjärnceller med sågspån.

 

6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Om ni följer mig på snapchat har ni kanske sett det OERHÖRT spännande äventyret där jag håller på att försöka sätta en surdegsgrund. Trots att det bara är mjöl och vatten i en liten burk verkar det vara en hel vetenskap och nu är jag inne på sluttampen i försök tre med en rågsurdegsgrund.  I eftermiddag vet jag om den där lilla kräksdoftande sörjan jag matat med mjöl går att baka på och då JÄDRAR blir det åka av. Jag vet inte varför jag går igång på det här så mycket men lyckas jag få liv i den här lilla mikrobiologiska potentiella härdsmältan skulle det vara större än så mycket annat jag har åstadkommit här i livet. Lyckas det dessutom bli goda bröd på den, ja då är det peak lajf. Då kan jag hoppa över kanten. Då är jag officiellt klar med livet och då kan det inte bli bättre.

Nu är det alltså bara att vänta. *stirrar på burk i 8-12 timmar* 

 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Igår fixade jag till lite på balkongen. Monterade upp en hylla, planterade om lite jordgubbsplantor jag fått av svärmor och gjorde det fint. På vägen hem från svågerns examensfest på kvällen somnade storbarnet i bilen och när vi väl kom hem var det därför bara att bära över honom i sängen = ingen nattning. J passade därför på att gå ut på en långpromenad med lillan i det fina vädret och eftersom jag då hade exakt noll och ingenting jag behövde göra och det dessutom var över 20 grader bullade jag upp med kuddar och satte mig i soffan där ute och läste senaste bibliotekslånet Stjärnor utan svindel i flera flera timmar. När hon sedan kom hem och var hungrig ammade hon mitt emellan mig och boken och somnade sedan sött på min mage (EXTREMT mysigt och händer aldrig längre). På det viset kunde jag sitta där ute hela kvällen och bara bingeläsa.

TYPISKT MYSIGT!

 

Nu är risken bara att jag börjar föreställa mig en lång sommar av ljumna kvällar. MYCKET FARLIGT, då vi ju alla vet och förstår att det på sin höjd blir ett par tre stycken sådana kvällar (och att 2/3 av dessa förmodligen redan har inträffat) och att resten kommer att bli någonstans mellan 7 och 10 grader kalla/varma. Men skit i det. Igår fick jag bingeläsa bok med sovbebis på magen på min fina balkong. Det räcker ganska långt och kommer att kännas fint dagar då det känns lite tråkigare. Typ idag, då jag tvättar fjorton kilo sängkläder pga vaknade i ett hav av kiss imorse.

 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Gissa vem som gjorde vad

Vet att jag bloggade om integritet så sent som igår men vad vore livet utan lite inkonsekvens och vad är du ens, min mamma? Eller ja, min mamma läser ju det här och hon är ju min mamma men ingen annan. Jaja. Med detta lilla utspel i ryggen vill jag dela med mig av en scen från imorse jag kallar ”morgonstund har guld i mund”. För att inte hänga ut någon har jag valt att anonymisera samtliga inblandade. 

Imorse fick jag alltså feeling vid frukostbordet. ”JAG VILL LYSSNA PÅ FLY ON THE WINGS OF LIFE” tänkte hjärnan så jag kopplade upp mot högtalaren och satte igång denna ljuvliga eurovisiondänga och fick med mig ytterligare en familjmedlem i diggandet. Plötsligt ville någon höra ”MIN MUSIIIK” så jag förklarade att det gick utmärkt men först efter Fly on the wings of love och möttes av svaret ”NEJ INTE SEN NUUU”. Efter detta följde en monolog om att man måste turas om och samsas varpå någon som svar gallskrek sig genom hela låten så högt att ytterligare en familjemedlem började gråta hysteriskt av skräck. 

Efter detta lyssnade vi på Sean Banans samlade verk. 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Det där med integritet

Jag tycker att det har blivit svårare och svårare att hitta grejer att blogga och skriva om.

Förr förlitade jag mig mycket på mannen på gatan-tyckande. Kåserier och krönikeliknande texter där jag röt till om amning, servicepersonal, feminism och egentligen vad som helst. Det var roligt att skriva då men jag gör det sällan längre. Dels för att jag är public service-medarbetare men kanske framförallt för att jag blivit smått allergisk mot tvångsmässigt tyckande. I de allra flesta frågor tänker jag att det finns människor som är bättre lämpade att uttala sig i frågan än vad jag är FÖR ATT DET HELT ENKELT ÄR SÅ. Det rycker helt enkelt inte lika friskt i opinionsbildartarmen nuförtin.

Så bort med tyckandet. Vad kan jag då blogga om? Jo, kanske mina specialintressen. Och här hade det onekligen varit enklare om jag hade HAFT ett specialintresse. Kanske gillat fotografi, kläder, ungersk paprika, schlager eller gamla muttrar och skruvar. Men det gör jag inte. Det närmaste jag kan komma ett specialintresse är mina barn. ÅH HELVETE vad patetiskt kanske någon tänker och ja, så kanske det är, men jag vet inte? Jag gillar ju mest att lyssna på poddar, pyssla och dona hemma, dricka öl, träffa kompisar och hänga med mina barn och då BLIR det ju en blogg om dessa saker. Och här kommer vi till själva krånglet med det hela. För hur mycket kan jag egentligen skriva om dessa saker utan att överskrida någon annans gränser vad gäller integritet?

”Du lägger ju ut precis vad som helst på nätet”. Så låter det när jag låter tankarna spinna iväg kring vad jag tror att IRL-vänner och bekanta tycker om mig. Om någon har sagt just precis såhär eller om det är en halmgubbe är jag osäker på men någonting ligger det ju i det. Jag lägger ut en hel del mer på internet än vad många gör, men att jag skulle lägga upp precis vad som helst stämmer inte och särskilt inte när man tittar på de senaste månaderna. Jag blir mer om mer restriktiv kring vad jag vill dela med mig av och det finns många saker jag inte alls tycker hör hemma på internet. Ska se om det går att förklara.

Jag tycker till exempel att det är ganska odramatiskt att dela med mig av mig själv. Jag har inga problem med att berätta om preventivmedel, kroppsliga besvär, tankar, vardag, ångestproblematik och antideppmedicin. Jag bjuder gärna på bilder, minnen, åsikter och svärta för det gör mig ingenting. När jag skriver utifrån mig själv kan jag själv känna efter när det blir för mycket och innan det blir det är det bara att tuta och köra. När det kommer till andra människor blir det däremot svårt och det blir så himla många saker som blir svåra att blogga om när jag ska ta hänsyn till andra. Till exempel min familj.

Det var ganska lätt att vara föräldrabloggare när storbarnet var pyttelitet och hela vardagen kretsade kring att sköta om ett litet knyte. En bebis är en bebis är en bebis, liksom. Nu handlar det så himla mycket mer om att uppfostra och umgås med en egen liten person med en egen stor liten personlighet och där vill jag liksom inte släppa in varenda människa. Vet att flera har bloggat på ämnet på slutet och jag håller helt och hållet med om att det känns långt mycket knepigare att skriva om hur mina barn ÄR än att lägga upp bilder på vad de gör. Jag tycker nämligen att bilder är ganska odramatiskt, så länge det är bilder jag inte tror skämmer ut, generar eller skildrar något jag tycker är för privat, typ gråt, nakenhet och upprördhet.

Jag kan naturligtvis inte garantera att jag har samma syn på det som mina barn kommer att ha i framtiden, men jag försöker att alltid ha detta i åtanke. (Avstickare: Gud, tänk om 15-20 år när första generationen instagrambebisar vuxit upp och börjar skriva krönikor och böcker om traumat det var att växa upp med sociala medier-junkies till föräldrar. Vad vi kommer att få stå till svars och ÄTA UPP VÅRA FRIKKIN HATTAR!!)

Så bilder på och ganska opersonliga texter om familjen och personliga, privata och ganska utlämnande grejer om mig själv. Det känns okej, så länge det som är utelämnande gäller just mig själv. Min kropp är ju enkel, för den är bara min, men när det kommer till mina känslor är det svårare. Kan jag dela med mig av ångest som rör barnen? Känslor som rör relationer till andra? Går det att göra utan att hänga ut och gå över någon annans gränser?  Jag tycker att det är svårt. Jag vill inte skriva ingående om mig och min sambo och vilken typ av relation vi har eller vad vi bråkar om. Jag vill inte skriva om eventuella orosmoln eller liknande kring barnen, deras utveckling och deras liv och relationer. Jag vill inte lägga upp bilder på vänner jag inte är 100% säkra på är okej med att hamna på internet och jag vill inte heller fråga. Jag lägger aldrig upp bilder på andra människors barn om de inte uttryckligen har sagt att det är okej och jag skriver av samma anledning aldrig någonting om barnets förskola eller kompisar.

Och tar man bort tyckande, specialintressen och andra människor… Ja, då blir det ju inte så mycket kvar. Det som blir kvar är… jag själv. Bilder på mig, texter om mig, mina tankar och mitt liv. MIG JAG MIG JAG MIG JAG. Vilket kan vara kul att läsa, iallafall om man är fullständigt sjuk i huvudet. (PS ÄLSKAR ER SNÄLLA LÄMNA MIG INTE)

Men jag vet inte. Det här är frågor där jag ständigt tänker om, tänker nytt och omvärderar det jag tidigare sett som sanningar. Jag är inte heller tvärsäker kring det här, men det är ungefär såhär det känns just nu. Hur tänker ni kring dessa frågor?

   

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Like a tant

Igår var jag ute och promenerade i motionsslingorna uppe vid Skatås tillsammans med Anna och Beata.  Vi tog en nätt liten promenad från typ Östra sjukhuset-isch ned till korsvägen och någonstans i början av promenaden sa det KNAK i min fot när den vek sig inåt. Det gjorde svinont precis när det hände men gick snabbt över. Först på kvällen när jag hade kommit hem och fått av mig skorna började det göra ont (och då menar jag riktigt sådär dra åt helvete-ont). Under kvällen kunde jag knappt stödja på den och sjöng höga klagosånger om FRAKTUUURER och STUUKNINGAR så att Jesper fick linda min fot och ge mig dispens från all typ av hushållsarbete. Idag känns den tack och lov något bättre men fortfarande för dålig för att få någonting vettigt gjort som inkluderar en promenad. Det hade ju varit okej om det inte var för att det är det enda jag gör om dagarna. Jag promenerar till affärer långt bort för att köpa en liter mjölk, lite tulpaner eller salva för spruckna hälar. Jag promenerar till biblioteket för att låna eller lämna igen böcker. Jag promenerar 2 km enkel väg till förskolan för att hämta och så hem med storbarn på ståbräda.

Jag är sämst på att komma iväg och träna men genom att vara ute och gå kan jag få några timmar om dagen där jag kan lyssna på podd eller musik och samtidigt vara (ta i trä) garanterad ett sovande eller iallafall nöjt barn SAMTIDIGT som jag får lite motion. Har dessutom upptäckt att telefonen har en inbyggd stegräknare som alltid är igång och att 15000 steg fungerar alldeles utmärkt mot den ångest jag känt av att jag fått i samband med att hormonspiralen åkte in i kroppen. Med andra ord så fixar jag inte riktigt det här utan jag BEHÖVER MIN FIX!! *skakar på golv*

Ni vet hur pippi försmäktade utan snus på en öde ö? Jag försmäktar utan promenad inomhus. Idag har jag till exempel ägnat en halvtimme åt att lägga en perfekt mejk ingen någonsin kommer att få se, försökt mig på projektet ”surdeg” för örtitusende gången samt reklamerat en förpackning kaffefilter som kostade typ 8 spänn pga läckte som ett såll och gav mig kaffesumpigt skitkaffe. Ni hör ju. Hoppas foten blir bra snart.

Buhu.

 Perfekt mejk ingen någonsin kommer att få se. Förutom ni då. Men ni gills inte.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Syns jag igen? 

Kan det vara så bra att bloggen äntligen går att hitta via prenumerationstjänster igen, typ bloglovin och Feedly? Det verkar så på kommentarerna som ramlar in. Isåfall: HEJ! Jag har saknat er! Tyvärr är det världens tråkigaste att blogga när ingen hittar hit och det bara *vindar viner* *tumbleweed genom öken* *clint eastwood*. 
Tyvärr är jag också världens sämsta på att svara på kommentarer trots att några av er tappra kommenterar med jämna mellanrum. FÖRLÅT! Jag läser och uppskattar allt men jag brukar spara svarandet på kommentarer för att svara ordentligt när jag har mer tid (när barnen sover pga vill inte sitta mer med telefonen när de är vakna än vad det tar att kollar något lite snabbt) eller när jag sitter vid en dator vilket händer typ… Aldrig. Och så glömmer jag bort det och så blir det en ny dag och så postar jag en ny bild och så börjar det om. 
Det är samma sak på instagram. Jag är världens sämsta. Särskilt när jag själv ställt en fråga och plötsligt får 100 svar istället för två pga glömt bort att jag har massa följare. Det är ca världens oskönaste beteende och jag hatar verkligen när andra gör så trots att jag uppenbarligen är den okrönta drottningen av detta douchebeteende själv. Jag menar inte att man måste svara på exakt allt men jag är verkligen mycket sämre på att svara än jag vill vara. 

Iallafall: Kul att bloggen funkar som vanligt igen och tack för den fina responsen på inlägget igår! Vad skönt att det inte verkade vara någon av er som blev rädd av att läsa inlägget. Det är det jag har dragit mig för mest med att berätta, att någon ska bli rädd för att föda barn eller genomgå en förlossning för att jag berättar om att det finns risker med spinalbedövning. Skönt nog verkar ingen ha tagit det så, inte som jag har märkt av iallafall.  

Nu ska jag gå ut på gården och läsa en bok medan nazgulen i vagnen sover. 

 

8 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Jag har ju tidigare bloggat om min förlossning i januari, när lilla S kom. Den förlossningsberättelsen tog slut när vi kom hem till oss några timmar efter att hon föddes. Mindre än ett dygn efter att S kom insjuknade jag i akut bakteriell hjärnhinneinflammation, ett ganska allvarligt tillstånd som gör att man behöver akut vård på sjukhus och som för mig ledde till att jag behövde ligga inlagd på infektionskliniken på Östra sjukhuset i 10 dygn.

Jag har inte riktigt velat skriva om vad det var som hände då det dels har känts för nära inpå och privat men framförallt för att jag inte har velat elda på oro hos symtom- och riskgooglande preggon, hypokondriker och nyförlösta. Dessutom har jag inte riktigt vetat vad det var som hände eller varför jag blev sjuk. Det har nog ingen gjort, fram tills nu då det verkar som att mitt fall har retts ut ordentligt på alla möjliga sätt. Därför tänkte jag att jag skulle ta och berätta vad som hände, så som jag har fattat det. Kan alltså ha förstått medicinskt mumbojumbo lite skevt och använder kanske fel termer för att beskriva saker.

image

När jag var sjuk fick jag väldigt många frågor på Instagram om hur jag märkte att jag var sjuk och jag kan lite kort berätta att jag fick helt sinnessjukt ont i huvudet (migrän gånger 1000) och blev stel i nacken och att vi efter telefonrådgivning med förlossningskoordinatorn åkte in till specialförlossningen där jag snabbt blev sämre och fick behandling insatt.

Redan från början misstänkte man att det berodde på den spinalbedövning jag fick i samband med förlossningen, främst eftersom bakterier sällan hittar till centrala nervsystemet på egen hand men också för att jag insjuknade mindre än ett dygn efteråt. Det är extremt ovanligt med akut bakteriell hjärnhinneinflammation (typ 100 fall per år i Sverige, alla typer och orsaker) och extremt EXTREMT ovanligt med AKB som uppstår på grund av smitta vid ryggbedövning. Men, när jag låg inlagd på infektionskliniken verkade all vårdpersonal (och också min pappa, som är läkare) eniga om att jag måste ha blivit smittad i samband med bedövningen. Jag har begärt ut mina journaler och även i dessa står det om dessa misstankar. Jag har inte velat skriva om det för att jag har tänkt att det skrämmer upp folk som ska föda, men så har jag tänkt och kommit fram till att det kanske skrämmer ännu mer att vara tyst om det än att säga som det är och att där lägga till hur extremt sällsynt det här är. För det händer liksom inte.

När jag kom hem från sjukhuset gjorde jag, efter tips av en kurator på sjukhuset, en anmälan till IVO och en till patientskadeförsäkringen LÖF. Nu har det gått några månader och för några dagar sedan vaknade jag av att det ringde i min telefon. Det var en överläkare (tror jag, jag var väldigt nyvaken) på Mölndals sjukhus som ville berätta hur det hade gått med min anmälan till IVO.  På sjukhuset hade de nu följt upp mitt fall på alla sätt och inte hittat några snedsteg eller felaktigheter i hur det gick till när min spinalbedövning lades, men menar att det ändå kan ha varit i samband med detta som jag smittades.

Anestesiläkaren bar munskydd, alla rutiner kring desinficering följdes och det verkar helt enkelt som att det var ren otur som ledde till att jag fick in någon typ av streptokocker (av en typ som normalt finns i mun- och tarmmiljö) i mitt centrala nervsystem. Jag förstår det som att alla fortfarande verkar vara inne på spåret att det hände i samband med bedövningen vid förlossningen. Något annat verkar vara helt osannolikt, med tanke på att det skedde så tätt inpå ett ingrepp som faktiskt, även om det är ovanligt, kan leda till komplikationer som den här. Även patientskadeförsäkringen kom fram till detta i sin utredning och jag har fått ekonomisk ersättning för sveda och värk.

Nu mår jag bra och huvudvärken är äntligen försvunnen. Jag har lagt detta bakom mig och jag känner mig inte felbehandlad. Det var otur att det hände men det var ingens fel. Allt har ju gått bra. Jag fick snabb och fantastisk vård av otroligt kompetent och varm vårdpersonal. Ibland tänker jag några sekunder på att jag inte fick vara med första gången mina barn träffade varandra och då gör det lite ont i hjärtat men i övrigt så känns det faktiskt helt okej. Jag fick inga men. Jag är frisk idag. Allt gick bra. Tack och lov dock att det hände vid födseln av mitt andra barn och inte mitt första, då hade det nog känts otroligt mycket jobbigare.

Jag är också glad att vi hann komma hem emellan. För mig är förlossningen och sjukdomen två helt olika saker som inte har med varandra att göra. Jag hade en fantastisk förlossning och kunde, mycket på grund av bedövningen, genomföra de sista timmarna av den helt klar i huvudet och med liten smärtpåverkan. Jag hade inte valt att göra min förlossning annorlunda och bedövningen fungerade så JÄVLA bra när jag fick den.

Nu fattar jag ju att det preggo som läser kanske blir orolig för att detta ska hända hen. Såklart. För denne vill jag återigen understryka hur EXTREMT ovanligt det här är och att det i princip aldrig händer. Det hände mig så risken för komplikationer finns ju men den är oerhört liten. Så blir någon av er rädd eller orolig, prata med er barnmorska eller vänd er till vården så kan ni säkert få perspektiv kring hur det ligger till med statistik och hur riskerna ser ut. Vill också lägga till att den som är orolig över sin hälsa eller misstänker att denne behöver vård kan ringa vårdguiden på telefonnummer 1177 för att få prata med en sjuksköterska som kan hjälpa till att guida och ge rådgivning.

Så. Nu ska jag hämta på förskola. Ber om ursäkt för eventuella grammatiska haverier. Inlägget är skrivet snuttvis över en veckas tid och mellan bebis sov- och ätstunder så det förkommer säkert en hel massa upprepningar och sånt. SORRY för det!

image

10 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Recept: Grön och göttig gryta

För några veckor sedan tog jag mitt recept på linssoppa och utvecklade det till en linsgryta med potatis och grejer som blev jädrigt mumsig. Receptet är helt utan animalier och grytan blev sjukt god till ris och mango chutney. Man kan säkert festa te’t med typ naan eller dylikt, men det här räckte gott och väl. Jag har tyvärr ingen bild men ni kan föreställa er en grön och geggig gryta som ser förjävlig ut men får änglarna att gråta (och svettas gurkmeja i dagar). Den ser lite ut som soppan receptet bygger på, fast grönare och geggigare.

Det här behöver man (på ett ungefär) till många portioner (6? 8? Svar: Osäkert med tanke på att jag inte ens vet om angivelserna nedan stämmer)

  • 2 gula lökar
  • 3 klyftor vitlök
  • 2 morötter
  • Några fasta potatisar. Kanske 4 stora? 6-7 om de är små? Chansa! Lev lite!
  • 2 tärningar grönsaksbuljong
  • 0,5-isch liter vatten
  • 2 deciliter gröna linser
  • 2 burkar kokosmjölk a 400 gram
  • 2-3 msk garam masala-krydda (Nä, förmodligen mer. Nästan helt säkert mer)
  • 2 matskedar spiskummin, rågade. (Kanske mer. Nästan helt säkert mer)
  • 1 tsk gurkmeja
  • 1 tesked chiliflakes eller typ en halv chilifrukt. (Ta en hel om du vill leva lajf)
  • Några centimeter ingefära (Kanske 5? Ta några centimeter fler om du inte orkar vara omsorgsfull och noggrann när du skalar den)
  • Spenat efter tycke. Jag använde fryst, hackad spenat – typ 4-500 gram kanske?
  • Olja
  • Salt och peppar

Gör såhär (Eller på något annat sätt om du inte litar på mig)

Förberedelser

  1. Plocka fram allt du behöver
  2. Hacka lök och vitlök fint
  3. Riv ingefäran
  4. Slanta morötter och tärna potatis så att bitarna blir stora och tuggiga, iaf om du har gott om tid att koka allting. Gör bitarna mindre om du har tidsbrist. Jag gillar att koka allt svinlänge.
  5. Skölj de gröna linserna efter anvisning på förpackning
  6. Tina spenat (om du orkar, jag hivar i den fryst om jag är lat)

Tillaga

  1. Läs igenom alla punkter nedan, kom ihåg att jag skrivit det på en höft och gör om exakt allt du tror blir bättre på ditt sätt.
  2. Bryn lök och vitlök i ganska mycket olja i en stor kastrull eller gryta tills alltsammans blir genomskinligt.
  3. Tillsätt garam masala, spiskummin, chiliflakes och gurkmeja och fräs lite snabbt, kanske nån minut
  4. Tillsätt vatten, kokosmjölk, linser, grönsaker och buljongtärningar
  5. Koka upp och sänk till medelvärme. Koka utan lock tills linserna och grönsakerna är nästan precis helt klara eller ännu längre. Det kanske tar en halvtimme? Kanske lite mer, kanske lite mindre? Jag gillar att koka hela rasket svinlänge så att potatisen ger ifrån sig jättemycket stärkelse och liksom reder allting, samtidigt som grytan reduceras ned och en del vätska försvinner. Finns säkert poänger med att koka med lock, men äh. LEV LITE.
  6. Tillsätt spenat när det är några minuter kvar till servering
  7. Smaka av med salt och övriga kryddor tills det är precis så kryddstarkt som du vill ha det. Förmodligen vill du ha ännu mer garam masala och spiskummin. Kanske vill du också ha mer chiliflakes. Så kan det vara.
  8. Ät. Använd som matlåda i en evighet om du inte har ett stort middagssällskap.

Har blandat tempus och experimenterat friskt med den svenska grammatiken i den här texten men så kan det väl få vara? Nu hör jag nämligen att min bebis har vaknat och ligger och suger på sin egen överläpp så det smackar i hela lägenheten så inom en minut kommer jag ha behövt plocka upp henne innan hon unleashar the fuckin’ fury.

Kram!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

aversioner

Föräldraledighetsbloggar.

Mest lästa

  1. 21.38 för tre år sedan
  2. En liten lägesrapport
  3. VARDE BLOGG
  4. Förlossning 2.0
  5. Det där jag gör om dagarna