aversioner

Kategori: Bebis

Ett år

Igår fyllde lillbarnet ett år. Det betyder att det har gått ett år sedan jag fick träffa världens goaste lilla person för första gången, men också att det har gått ett år sedan jag blev sjuk.

Snabb recap: Jag hade varit tvåbarnsmor i mindre än ett dygn när jag plötsligt blev jättesjuk. Med stel nacke och en huvudvärk som inte var av denna värld fick vi vid midnatt samma dag som vi hade kommit hem sätta vårt nyfödda barn i babyskyddet och åka till sjukhuset. Efter flera timmar av undersökningar jag inte kommer ihåg för att jag var närmast medvetslös, konstaterades det att jag hade fått bakteriell meningit. Hjärnhinneinflammation alltså. Den bakteriella varianten som är den farligaste samt ovanligaste.

Jag har skrivit mer om det här.

Iallafall så tänkte jag mycket på det här igår. Hur tacksam jag är över att allt gick bra. Att jag fick behandling fort och att bakterien var förhållandevis snäll, om än på jävligt fel ställe. Hur fantastiskt det var och är att jag lyckades bonda bra med min bebis trots att jag bara träffade henne korta stunder den där första tiden och att jag lyckades få igång amningen så pass att jag kunde helamma henne, trots att jag ammades henne max en gång om dagen.

Men framförallt är jag tacksam för att jag inte fick några men. Jag blev jättesjuk, men idag mår jag helt bra. Det kunde ha slutat helt annorlunda, men det gjorde det inte.

Himla tur. Grattis hjärtat.

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

… bara att jag tror att snart-ettåringens nyfunna intresse soffklättring EVENTUELLT kommer att ge mig en hjärtinfarkt inom en mer eller mindre snar framtid. Det är verkligen så himla himla korkat av evolutionen att göra människobebisar till odugliga kollin i typ 18 år.

JAG MENAR TÄNK OM DET KOMMER VARGAR!

Giraffungar kan springa från rovdjur typ dag ett medan ettåriga människobebisar gladeligen välter rakt ut för stupet (soffkanten) utan att bekymra sig om eventuella påföljder. Kanske borde evolutionen också ha fixat det här med föräldrar som fotograferar ettåriga människobebisar som välter ut för stup istället för att hjälpa dem ned från soffan, men man kan ju inte få allt!

Vi fick ju iallafall giraffungar som kan springa ifrån rovdjur och tolvåringar som skriver debattartiklar på nyheter24. Det är ju alltid något.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Jag säger inte att man MÅSTE akta sig väldigt noga för att jinxa något medelst ”hon sover så himla bra på natten faktiskt” när man de facto fått en bebis som sovit mer eller mindre hela nätter sedan förlossningen. Jag säger bara att man OM MAN nu ska vara ett rövhuvud och jinxa det hela kan försöka se till att göra det samtidigt som man köpt ett sportpaket för 400 kronor för att kunna se OS i Rio. (Jesper tar bollsporten, jag lyxar till det med olika typer av synkroniserat simhopp/konstsim)

Grattis till silvret, Sarah Sjöström. Mindre grattis till mig idag. Och ja, jag VET att jag generellt sett har det lyxigt och att jag faktiskt inte får gnälla pga noll insikt i vad sömnlöshet pga bebis faktiskt är men det spelar mindre roll idag när jag inledde morgonen med att skala det frukostägg jag hade glömt att koka.

Nä fy fan, nu är det mamzi som bokar en ansiktsbehandling.

(PS: Försöker få det att låta som något jag bara *gör*, men i själva verket måste jag utnyttja ett presentkort som håller på att brinna inne. Dessutom är det en portömning aka 70 minuter smärta och ingen go myslyx)

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Snipp snapp föräldraledighet

Satt och räknade på det här om dagen och tydligen börjar jag jobba igen om mindre än en månad? Jag vet inte riktigt vad som hände med tiden, tycker det var igår jag vaggade hem från kanalhuset på lindholmen för att föda barn. (Det var det inte. Det var dagen innan julafton, knappt tre veckor innan Sigge föddes)

En sak vi kan slå fast redan nu (trots att det ju är en månad kvar) är att jag har njutit en miljard gånger mer av ledigheten och bebistiden den här gången än förra. Den här gången är det liksom BARA mysigt. Jag känner mig inte körd i huvudet och svältfödd på mänsklig kontakt som jag gjorde senast jag var hemma. Då var jag visserligen hemma 11 månader och inte 8, men ändå. Jag hade nog lätt kunnat vara hemma till i vår utan att börja klättra på väggarna. Min bebis är ju så himla fin och rolig (även om hon i nuläget är inne i en fas där hon tycker det är *sköj* att skalpera mig medelst sina knubbiga små bebisnävar).

Men men, ska jag vara helt ärlig så måste jag erkänna att det kallare ljuset samt temperaturen gör att det börjar pirra i varma-tröjor-och-nya-kollegieblockstarmen. Ni vet, den där nystartskänslan som varje augusti gör att man går och klämmer på koftor, kalendrar och läderskor på stan. Det blir nog bra det här.

JAJA NU SKA JAG HA SEMESTER VI SES SNART IGEN (och den här sista månaden av föräldraledigheten vill jag gärna blogga lite mer. Men om vad?)

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

Det där med integritet

Jag tycker att det har blivit svårare och svårare att hitta grejer att blogga och skriva om.

Förr förlitade jag mig mycket på mannen på gatan-tyckande. Kåserier och krönikeliknande texter där jag röt till om amning, servicepersonal, feminism och egentligen vad som helst. Det var roligt att skriva då men jag gör det sällan längre. Dels för att jag är public service-medarbetare men kanske framförallt för att jag blivit smått allergisk mot tvångsmässigt tyckande. I de allra flesta frågor tänker jag att det finns människor som är bättre lämpade att uttala sig i frågan än vad jag är FÖR ATT DET HELT ENKELT ÄR SÅ. Det rycker helt enkelt inte lika friskt i opinionsbildartarmen nuförtin.

Så bort med tyckandet. Vad kan jag då blogga om? Jo, kanske mina specialintressen. Och här hade det onekligen varit enklare om jag hade HAFT ett specialintresse. Kanske gillat fotografi, kläder, ungersk paprika, schlager eller gamla muttrar och skruvar. Men det gör jag inte. Det närmaste jag kan komma ett specialintresse är mina barn. ÅH HELVETE vad patetiskt kanske någon tänker och ja, så kanske det är, men jag vet inte? Jag gillar ju mest att lyssna på poddar, pyssla och dona hemma, dricka öl, träffa kompisar och hänga med mina barn och då BLIR det ju en blogg om dessa saker. Och här kommer vi till själva krånglet med det hela. För hur mycket kan jag egentligen skriva om dessa saker utan att överskrida någon annans gränser vad gäller integritet?

”Du lägger ju ut precis vad som helst på nätet”. Så låter det när jag låter tankarna spinna iväg kring vad jag tror att IRL-vänner och bekanta tycker om mig. Om någon har sagt just precis såhär eller om det är en halmgubbe är jag osäker på men någonting ligger det ju i det. Jag lägger ut en hel del mer på internet än vad många gör, men att jag skulle lägga upp precis vad som helst stämmer inte och särskilt inte när man tittar på de senaste månaderna. Jag blir mer om mer restriktiv kring vad jag vill dela med mig av och det finns många saker jag inte alls tycker hör hemma på internet. Ska se om det går att förklara.

Jag tycker till exempel att det är ganska odramatiskt att dela med mig av mig själv. Jag har inga problem med att berätta om preventivmedel, kroppsliga besvär, tankar, vardag, ångestproblematik och antideppmedicin. Jag bjuder gärna på bilder, minnen, åsikter och svärta för det gör mig ingenting. När jag skriver utifrån mig själv kan jag själv känna efter när det blir för mycket och innan det blir det är det bara att tuta och köra. När det kommer till andra människor blir det däremot svårt och det blir så himla många saker som blir svåra att blogga om när jag ska ta hänsyn till andra. Till exempel min familj.

Det var ganska lätt att vara föräldrabloggare när storbarnet var pyttelitet och hela vardagen kretsade kring att sköta om ett litet knyte. En bebis är en bebis är en bebis, liksom. Nu handlar det så himla mycket mer om att uppfostra och umgås med en egen liten person med en egen stor liten personlighet och där vill jag liksom inte släppa in varenda människa. Vet att flera har bloggat på ämnet på slutet och jag håller helt och hållet med om att det känns långt mycket knepigare att skriva om hur mina barn ÄR än att lägga upp bilder på vad de gör. Jag tycker nämligen att bilder är ganska odramatiskt, så länge det är bilder jag inte tror skämmer ut, generar eller skildrar något jag tycker är för privat, typ gråt, nakenhet och upprördhet.

Jag kan naturligtvis inte garantera att jag har samma syn på det som mina barn kommer att ha i framtiden, men jag försöker att alltid ha detta i åtanke. (Avstickare: Gud, tänk om 15-20 år när första generationen instagrambebisar vuxit upp och börjar skriva krönikor och böcker om traumat det var att växa upp med sociala medier-junkies till föräldrar. Vad vi kommer att få stå till svars och ÄTA UPP VÅRA FRIKKIN HATTAR!!)

Så bilder på och ganska opersonliga texter om familjen och personliga, privata och ganska utlämnande grejer om mig själv. Det känns okej, så länge det som är utelämnande gäller just mig själv. Min kropp är ju enkel, för den är bara min, men när det kommer till mina känslor är det svårare. Kan jag dela med mig av ångest som rör barnen? Känslor som rör relationer till andra? Går det att göra utan att hänga ut och gå över någon annans gränser?  Jag tycker att det är svårt. Jag vill inte skriva ingående om mig och min sambo och vilken typ av relation vi har eller vad vi bråkar om. Jag vill inte skriva om eventuella orosmoln eller liknande kring barnen, deras utveckling och deras liv och relationer. Jag vill inte lägga upp bilder på vänner jag inte är 100% säkra på är okej med att hamna på internet och jag vill inte heller fråga. Jag lägger aldrig upp bilder på andra människors barn om de inte uttryckligen har sagt att det är okej och jag skriver av samma anledning aldrig någonting om barnets förskola eller kompisar.

Och tar man bort tyckande, specialintressen och andra människor… Ja, då blir det ju inte så mycket kvar. Det som blir kvar är… jag själv. Bilder på mig, texter om mig, mina tankar och mitt liv. MIG JAG MIG JAG MIG JAG. Vilket kan vara kul att läsa, iallafall om man är fullständigt sjuk i huvudet. (PS ÄLSKAR ER SNÄLLA LÄMNA MIG INTE)

Men jag vet inte. Det här är frågor där jag ständigt tänker om, tänker nytt och omvärderar det jag tidigare sett som sanningar. Jag är inte heller tvärsäker kring det här, men det är ungefär såhär det känns just nu. Hur tänker ni kring dessa frågor?

   

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Jag har ju tidigare bloggat om min förlossning i januari, när lilla S kom. Den förlossningsberättelsen tog slut när vi kom hem till oss några timmar efter att hon föddes. Mindre än ett dygn efter att S kom insjuknade jag i akut bakteriell hjärnhinneinflammation, ett ganska allvarligt tillstånd som gör att man behöver akut vård på sjukhus och som för mig ledde till att jag behövde ligga inlagd på infektionskliniken på Östra sjukhuset i 10 dygn.

Jag har inte riktigt velat skriva om vad det var som hände då det dels har känts för nära inpå och privat men framförallt för att jag inte har velat elda på oro hos symtom- och riskgooglande preggon, hypokondriker och nyförlösta. Dessutom har jag inte riktigt vetat vad det var som hände eller varför jag blev sjuk. Det har nog ingen gjort, fram tills nu då det verkar som att mitt fall har retts ut ordentligt på alla möjliga sätt. Därför tänkte jag att jag skulle ta och berätta vad som hände, så som jag har fattat det. Kan alltså ha förstått medicinskt mumbojumbo lite skevt och använder kanske fel termer för att beskriva saker.

image

När jag var sjuk fick jag väldigt många frågor på Instagram om hur jag märkte att jag var sjuk och jag kan lite kort berätta att jag fick helt sinnessjukt ont i huvudet (migrän gånger 1000) och blev stel i nacken och att vi efter telefonrådgivning med förlossningskoordinatorn åkte in till specialförlossningen där jag snabbt blev sämre och fick behandling insatt.

Redan från början misstänkte man att det berodde på den spinalbedövning jag fick i samband med förlossningen, främst eftersom bakterier sällan hittar till centrala nervsystemet på egen hand men också för att jag insjuknade mindre än ett dygn efteråt. Det är extremt ovanligt med akut bakteriell hjärnhinneinflammation (typ 100 fall per år i Sverige, alla typer och orsaker) och extremt EXTREMT ovanligt med AKB som uppstår på grund av smitta vid ryggbedövning. Men, när jag låg inlagd på infektionskliniken verkade all vårdpersonal (och också min pappa, som är läkare) eniga om att jag måste ha blivit smittad i samband med bedövningen. Jag har begärt ut mina journaler och även i dessa står det om dessa misstankar. Jag har inte velat skriva om det för att jag har tänkt att det skrämmer upp folk som ska föda, men så har jag tänkt och kommit fram till att det kanske skrämmer ännu mer att vara tyst om det än att säga som det är och att där lägga till hur extremt sällsynt det här är. För det händer liksom inte.

När jag kom hem från sjukhuset gjorde jag, efter tips av en kurator på sjukhuset, en anmälan till IVO och en till patientskadeförsäkringen LÖF. Nu har det gått några månader och för några dagar sedan vaknade jag av att det ringde i min telefon. Det var en överläkare (tror jag, jag var väldigt nyvaken) på Mölndals sjukhus som ville berätta hur det hade gått med min anmälan till IVO.  På sjukhuset hade de nu följt upp mitt fall på alla sätt och inte hittat några snedsteg eller felaktigheter i hur det gick till när min spinalbedövning lades, men menar att det ändå kan ha varit i samband med detta som jag smittades.

Anestesiläkaren bar munskydd, alla rutiner kring desinficering följdes och det verkar helt enkelt som att det var ren otur som ledde till att jag fick in någon typ av streptokocker (av en typ som normalt finns i mun- och tarmmiljö) i mitt centrala nervsystem. Jag förstår det som att alla fortfarande verkar vara inne på spåret att det hände i samband med bedövningen vid förlossningen. Något annat verkar vara helt osannolikt, med tanke på att det skedde så tätt inpå ett ingrepp som faktiskt, även om det är ovanligt, kan leda till komplikationer som den här. Även patientskadeförsäkringen kom fram till detta i sin utredning och jag har fått ekonomisk ersättning för sveda och värk.

Nu mår jag bra och huvudvärken är äntligen försvunnen. Jag har lagt detta bakom mig och jag känner mig inte felbehandlad. Det var otur att det hände men det var ingens fel. Allt har ju gått bra. Jag fick snabb och fantastisk vård av otroligt kompetent och varm vårdpersonal. Ibland tänker jag några sekunder på att jag inte fick vara med första gången mina barn träffade varandra och då gör det lite ont i hjärtat men i övrigt så känns det faktiskt helt okej. Jag fick inga men. Jag är frisk idag. Allt gick bra. Tack och lov dock att det hände vid födseln av mitt andra barn och inte mitt första, då hade det nog känts otroligt mycket jobbigare.

Jag är också glad att vi hann komma hem emellan. För mig är förlossningen och sjukdomen två helt olika saker som inte har med varandra att göra. Jag hade en fantastisk förlossning och kunde, mycket på grund av bedövningen, genomföra de sista timmarna av den helt klar i huvudet och med liten smärtpåverkan. Jag hade inte valt att göra min förlossning annorlunda och bedövningen fungerade så JÄVLA bra när jag fick den.

Nu fattar jag ju att det preggo som läser kanske blir orolig för att detta ska hända hen. Såklart. För denne vill jag återigen understryka hur EXTREMT ovanligt det här är och att det i princip aldrig händer. Det hände mig så risken för komplikationer finns ju men den är oerhört liten. Så blir någon av er rädd eller orolig, prata med er barnmorska eller vänd er till vården så kan ni säkert få perspektiv kring hur det ligger till med statistik och hur riskerna ser ut. Vill också lägga till att den som är orolig över sin hälsa eller misstänker att denne behöver vård kan ringa vårdguiden på telefonnummer 1177 för att få prata med en sjuksköterska som kan hjälpa till att guida och ge rådgivning.

Så. Nu ska jag hämta på förskola. Ber om ursäkt för eventuella grammatiska haverier. Inlägget är skrivet snuttvis över en veckas tid och mellan bebis sov- och ätstunder så det förkommer säkert en hel massa upprepningar och sånt. SORRY för det!

image

10 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Hej hallå igen, två inlägg på två dagar VAD HÄNDER?! (Svar: Vaccintrött bebis som sovit halva dagen händer)

Jo, jag tänkte att jag ska börja beta av lite frågor jag fått i kommentarsfältet och på instagram när jag efterlyst förslag på grejer att skriva om. Är så otroligt überdouchigt när jag gör sådana efterlysningar utan att sedan faktiskt bry mig om svaren så 1. URSÄKTA och 2. nu blir det bot och bättring.

En fråga som jag fått från flera håll är den om hur det egentligen går att ha två barn och det är ju faktiskt en väldigt bra fråga. Innan graviditeten var jag ganska oroad över det här. Man hör ju ofta om den så kallade ”tvåbarnschocken” som kan slå till när antalet barn i familjen fördubblas men jag måste säga att jag inte är särskilt chockad alls. För mig har det hittills varit en mycket mindre omställning att få ett andra barn än vad det var att få ett första barn. Glad överraskning och mycket skönt, även om jag är oerhört införstådd med att detta när som helst kan förändras. Sen vill jag ödmjukt säga att jag verkligen tror att det är en kombination av flera olika faktorer (varav många utanför vår påverkan) som spelar in.

1. Den Perfekta Åldersskillnaden
Tex fattar jag verkligen att det är en större omställning att få fler barn när man får barn tätare än vad vi fick nu. Det är tre år och tre månader mellan V och S och jag tror att det spelar en ganska stor roll i det här. Till exempel tror jag att det gör ganska mycket att inte ha två blöjbarn. V är därtill väldigt verbal och det går att föra resonemang och förklara saker för honom. Han behöver sällan praktisk hjälp med grejer, har ingen barnvagn och kan gå själv ganska långa sträckor. Hade vi fått en bebis när han var två år är jag helt övertygad om att det hade varit en helt annan situation.

2. TRIGGERVARNING: NÖJD BEBIS
Hon (TA I TRÄ!!!) sover hyfsat på nätterna och skriker oerhört sällan. Hon sover i sängen med oss och vaknar någon eller ett par gånger per natt för att äta men det sköter vi i princip halvsovandes då jag liggammar. Jag har henne högt uppe i sängen så att hon inte ska hamna under mitt täcke och när hon behöver ett blöjbyte och protesterar så har jag blöjor och våtservetter i hennes lilla crib som står mot min sida av sängen. Vi har en supersvag nattlampa som är igång hela natten så att det är tillräckligt mycket ljus för att göra det vi behöver men som är tillräckligt svag för att kunna sova med tänd. Halvvägs genom natten ramlar storbarnet över och VISST det är trångt i sängen med fyra pers på 160 cm och VISST ibland blir det bökigt men i det stora hela är det mest mysigt och jag tänker att det gärna får vara så så länge alla får sova.

3. Vi är två om ansvaret och turas om
Sambon gör i ordning och lämnar storbarnet på förskolan på morgonen de dagar då han är där och jag hämtar då på eftermiddagarna. Vi turas om med matlagning, tvätt och läggnings av storbarn och på kvällarna när han har somnat tar sambon med sig bebis ut på långpromenad i vagnen så att jag får duscha, pilla naveln, ligga och greja med telefonen eller göra vad fasen jag vill en längre stund. Jag tar visserligen hela nätterna med bebis men det är ju inte direkt något jobb att prata om då jag knappt vaknar och dessutom sköter allt från sängen. Fattar att det är ett jävla jobb om man är ensam med merparten om det och att alla inte har möjlighet att dela upp det lika mycket eller ens någon att dela jobbet med. Det märker jag då sambon är iväg och kollar fotboll eller åker på tjänsteresa och jag tex måste lägga barnen själv. (Då blir jag på en gång svårt tvåbarnschockad)

4. JAG MÅR BRA DEN HÄR GÅNGEN! 
Jag mår bra och skulle nog säga att det mesta faktiskt är enklare den här gången. Jag är glad. Jag har inte ångest. Jag tycker att det är mysigt och roligt att vara föräldraledig och flera gånger per dag tänker jag ”JAHA, kan det alltså kännas såhär bra och kul?”. OBS: Ska sätta in en hormonspiral imorgon så kanske är Det Härliga Hormonåret 15/16 då över för gott? Vi får se.

5. Småskitarna älskar varandra!
Kanske kommer de att sticka ut varandras ögon med pennor och raka varandras barbiedockor framöver men ÄN SÅ LÄNGE har inga incidenter med rubriceringen ”hatbrott” ägt rum i detta hushåll.

2016-04-08 08.34.07

Så nej, hittills ingen direkt tvåbarnschock och det känns nästan lite för bra för att vara sant. Förmodligen lär det här förändras i takt med att barnen kommer in i andra åldrar och faser som kanske inte alltid matchar så jävla bra, men så kan det väl få vara. Visst, det är mjölk i hela sängen, det luktar blöjor i lägenheten, jag vaggar kundvagnen som en barnvagn när jag går och handlar utan barn och en vanlig dusch är som att gå på spa men, och lyssna noga nu: DET GÅR ÖVER. Kanske är det därför allt känns så himla mycket enklare den här gången. Jag VET ju att allting blir roligare med tiden. Jag VET att bebis inte kommer att käka bröstmjölk 4-ever, att blöjåldern går över och att precis allting som är jobbigt är temporärt. Visst, vissa jobbiga grejer byts ut mot ÄNNU jobbigare grejer men även dessa jobbiga grejer kommer att gå över och förvandlas till något annat. Ingenting är konstant. This too shall pass, osv osv osv *sätter upp väggord och gör tatuering på underarm (dvs den nya svanken)*

Nu ska jag bara se till att bebis lär sig att käka på andra restauranger än Brasserie Mamma så att jag kan få hänga på uteserveringar med vänner och dricka vin och göra sånt där som man behöver göra för att inte bli fullständigt galen och insnöad i blöjträsket. Jag har tex planerat att gå på David Ramirez och dricka öl på pustervik 5 maj så då får det se till att ha löst sig med maten. (Hint: Det kommer inte att ha löst sig med maten). Ett rimligare mål är Håkan Hellström på Ullevi den 5 juni dit vi båda ska gå och där det är tänkt att hon ska få följa med. Har börjat sätta henne i hörselkåpe/bärselebootcamp för att vänja henne, men vet inte hur jag ska kunna återskapa en miljö med tiotusentals fulla göteborgsromantiker för att öva. Har ni några förslag?

Nu vaknar bebi. Häpp!

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

Förlossning 2.0

Redo? Här kommer den. Den utlovade förlossningsberättelsen. Varning för tvära kast och inkonsekvent användning av tempus och dylikt. Orkar inte korrläsa någonting mer nu och skulle jag försöka skulle det här inlägget förmodligen dröja några dagar till pga skulle hinna bli avbruten en miljard gånger innan det blivit färdigt. Så, DET ÄR VAD DET ÄR! HÄPP!

Torsdag 7/1, 39+0:
Vaknar upp av att jag tror att vattnet går. Är dock osäker. Det är ingen Moses-delar-på-röda-havet-historia men inte heller helt ökentorrt, utan att bli för detaljerad. Magen och ryggen molar lite och jag funderar på om det är något på gång. Mycket riktigt, ganska snart får jag värkar. Glesa och svaga, men ändå. Värkar! Under dagen börjar de komma var tionde minut och hålla i sig i ungefär en minut men blir inte tätare och därför åker vi på eftermiddagen in till Antenatalkliniken på Östra sjukhuset för att kolla upp om det VAR vattnet som hade gått eller om det inte var det. Har vattnet gått måste man nämligen bli igångsatt efter senast 3 dygn då infektionsrisken blir för hög annars.

Jag hatar att vara till besvär i onödan och jag hatar tanken på att folk ska tro att jag låtsas och hittar på. Den här situationen är därför helt hemsk pga har vattnet inte gått så ligger jag där och skrevar i gynstolen som en crazy hypokondriker utan vattenavgång men med rikliga flytningar. Tror ni vattnet hade gått? Nä, men det var en well spent eftermiddag i ett proppfullt väntrum på Antenatalmottagningen tillsammans med sambon, örti rundor quizkampen och hypokondrikerskammen. Här har värkarna dessutom stannat av och jag känner mig som en riktig *dramaqueen* som slagit på stora trumman och skanderat långa ramsor om VATTEN OCH VÄRKAR trots att det nu inte verkar handla om vare sig vatten eller värkar.

Senare under kvällen kommer dock värkarna tillbaka. Hello latensfasen (alltså den långa och vidriga fasen där livmodertappen ska öppna sig från ett knappnålshuvud till 4 centimeter aka fasen som kan ta typ en vecka om man har otur). Det är fortfarande alldeles för långt mellan dem för att åka in till förlossningen, men alldeles för tätt för att ha en dräglig tillvaro. V får spendera natten hos farmor just in case och jag själv spenderar natten halvsovandes i sängen och på soffan medan jag klockar värkar som här kommer med 8-10 minuters mellanrum och är upp till 1.45 långa. När det gör som mest ont ger jag upp att försöka sova och kollar istället Call the midwife på Netflix. Rekommenderas till er preggers där ute.

Fredag 8/1, 39+1
Värkarna klingar av under förmiddagen. Röv.

Jag hatar att vara inställd på någonting och sedan behöva tänka om så här blir jag arg, sur och uppgiven. Gråter en skvätt, gnäller över att jag aaaaldrig kommer att föda baaaarn och tröstäter sedan det godaste från förlossningsväskan. Dagen går utan att någonting särskilt händer. Jag har några strövärkar här och var, men de blir varken fler eller tätare. V är på förskolan och ska egentligen få hämtning av farmor för en till övernattning men då inget mer verkar hända när eftermiddagen kommer så plockar vi hem honom och DÅ JÄDRAR händer det plötsligt (och självklart) grejer! Värkarna är tillbaka och kommer nu med typ 7-8 minuters mellanrum. Jag testar att ställa mig i duschen för att se om värmen hjälper mot smärtan och under tiden i duschen börjar värkarna komma allt tätare. Vi sätter oss för att käka middag men jag får titt som tätt kasta mig upp, slänga mig över en fåtöljrygg, bröla ovärdigt och andas igenom värkar som jag klockar. Ganska snabbt är det 3-5 minuter mellan värkarna och då andragångsföderskor rekommenderas komma in till sjukhuset när de har 5 minuter emellan värkarna börjar det plötsligt kännas lite bråttom. Hoppla.

Ringer förlossningskoordinatorn (en barnmorska som har koll på grejerna och berättar var man blir tilldelad en plats att föda på) och är fullt övertygad om att jag far med osanning och bara lurar henne när jag påstår att jag minsann ska föda barn nu. Vi får en plats på förlossningen på Mölndal och börjar krafsa ihop grejerna. Vid 19 packar vi in oss allihopa i bilen, kör 400 meter och är sedan framme vid vår näst-intill-granne Mölndals sjukhus där jag blir avsläppt medan J åker för att lämna V till farmor igen.

Vad som händer? Värkarna klingar av. De kommer inte alls lika tätt som innan och jag känner mig som en riktig lurendrejare när jag åker upp till förlossningen för att göra en CTG-undersökning som ska undersöka hur värkarbetet ser ut. Jag ber under hela undersökningen om ursäkt för att jag är här och tar upp plats nu när jag inte alls ska föda och ojojojoj och förlåt mig för att lilla jag är här och tar upp resurser när jag ändå bara hittar på och ojoj nejnej. Hinner få några värkar under undersökningen men är ändå helt övertygad om att de är för få och för glesa för att få stanna på förlossningen. Känslan blir därför REVANSCH!!! och SEGER!!! när hon gör en gynundersökning och det visar sig att jag är öppen hela fyra (4!) centimeter.

Jag får på mig en klädsam landstingsrock och ber barnmorskan visa hur lustgasen funkar. Jag hade ingen lustgas alls min första förlossning och var sjukt missnöjd med hur min kropp reagerade på epiduralen den gången så den här förlossningen vill jag därför vara *öppen för att prova nya grejer*.

Kan bara säga såhär: Lustgas får 10 av 10 av graviditet uteblivna glas vin. Jag älskar lustgas mer än livet. Lustgas är min bästa kompis.

De kommande timmarna kollar jag och J på tv och plöjer igenom På Spåret, Skavlan och någon konsert med Adele medan jag lustgasar mig igenom värkarna. Jag får inga hallucinationer eller dylikt som folk vittnar om efter att ha överdoserat lustgas men NOG ÄR DET TREVLIGT! Det tar bort det värsta av smärtan och det ger mig någonting att fokusera på när det gör som ondast. Efter några timmar blir jag undersökt igen och är då öppen 7-8 centimeter. Höjer här eventuellt någon liten ovärdig töntnäve i luften och ropar ”JAG ÄR BÄST!” eller dylikt. Vad som händer då? Jag får naturligtvis skitont.


Lördag 9/1, 39+2

Här har jag i ett par timmar inte längre så mycket hjälp av lustgasen, men tänker ändå att det hela rör sig framåt och att det kan få vara värt smärtan. Blir därför MYCKET less när det efter några timmar och ytterligare en undersökning visar sig att jag inte ALLS har öppnat mig något mer och att bebisen fortfarande ”står högt upp” (vetefan, men hon låg väl och skvalpade allra längst upp i livmodern istället för att ha borrat ned huvudet i bäckeningången). Det hela leder till att jag tappar sugen, får vrålont och inte alls vill föda barn längre. Jag glömmer bort allt jag har lärt mig om att ”dyka ned” i värkarna och att slappna av och stretar istället emot som en treåring som vägrar ta på sig vinteroverallen vilket naturligtvis gör att jag får ännu mer ont. *ler strateg*

Min barnmorska har läst mitt förlossningsbrev och vet därför om att jag inte har några bra erfarenheter av epiduralbedövning.

För att göra en snabb recap av min epiduralerfarenhet från förlossning 1 kan man säga följande:

  • Jag förlorade känseln i underkroppen och tappade kontrollen över mina ben så de bara hängde som två lama falukorvar
  • Mitt värkarbete stannade upp flera gånger så förlossningen tog typ ett dygn
  • Jag blev så illamående att jag inte kunde äta och mest kräktes hej vilt hela tiden
  • Jag kände överhuvudtaget inga krystvärkar utan fick kolla på en skärm för att fatta när jag skulle krysta

Det här förklarar jag för barnmorskan, men hon ser att jag har ont och förklarar att det finns någonting som heter spinalbedövning som jag kan få istället. Hon förklarar att en spinalbedövning fungerar ungefär som en epidural men att man istället för att få lite bedövningsmedel i sig hela tiden via en kateter får en engångsdos rätt in i ryggen och så har man två timmar på sig att få ut ongen innan man får svinont igen. Den bedövningen ska ge lindrigare biverkningar och jag är inte överdrivet sugen men tackar ändå ja pga svinont. BRA GJORT AV MIG! 

Klockan är 02 när jag får spinalen och mellan 02 och 04 så har jag alltså inte ont alls utan sitter på en pilatesboll och vaggar med höfterna för att bebin ska röra sig nedåt, allt medan de pumpar i mig hysteriska mängder med värkförstärkande medel. Jag sitter och kikar på monitorn som jag är uppkopplad mot och kan där se att mina värkar är helt galet långa och starka men känner inte ett skvatt. Visserligen får jag klåda över hela kroppen, blir lite lätt illamående och småsvag i benen men jag har verkligen inte ont och dessutom har jag blivit lovad en bebis inom två timmar så jag känner att det får vara värt det. Tiden går och när jag sitter på pilatesbollen somnar jag till och från medan kroppen gör sig.

När klockan närmar sig 04 börjar jag känna att det händer grejer i kroppen igen. Det trycker på och känns konstigt och jag känner mig inte bekväm på bollen längre så jag hoppar upp i sängen (eller ja, hopp och hopp. Jag släpar mig upp med mina halvlama korvben). Grejerna som händer visar sig vara krystvärkar och efter en halvtimme, klockan 04.27, kommer lilla fina S till oss med ett illvrål (ett från mig och ett från henne).

3390 gram tung och 50 centimeter lång. Vilken grej.

Vi stannar kvar på förlossningssalen i sex timmar och sedan får vi gå hem enligt det som kallas ”tidig hemgång”. Jag blir visserligen erbjuden att stanna kvar på BB men då partners till omföderskor inte får stanna annat än i undantagsfall känns det bättre att få gå hem och ha BB hemma tillsammans med varandra, så det är precis vad vi gör efter att en barnläkare tagit sig en titt på S och konstaterat att allt sitter där det ska och att hon är pigg och kry.

Vi får en otroligt fin dag hemma tillsammans men (som ni som har följt mig på instagram kanske redan vet) samma kväll så blir jag hastigt och väldigt allvarligt sjuk i akut bakteriell meningit (hjärnhinneinflammation). Det hela leder till att jag, under ganska dramatiska former, blir inlagd på infektions-IVA på Östra sjukhuset där jag får stanna kvar i nästan två veckor innan jag blir utskriven och får komma hem.

Det här har dock, i mitt huvud, väldigt lite att göra med min bild av förlossningen så jag tänker inte fördjupa mig mer i det i det här inlägget. Jag kanske bloggar mer om det sen men vi får se. Nu är jag utskriven från sjukhuset och mår förhållandevis bra, även om jag i nuläget är sjukskriven och det i det långa loppet kommer att ta tid innan jag har återhämtat mig helt. Nåväl. För att runda av: den här förlossningen var en miljon gånger bättre än den förra. Jag hade koll, kontroll och kände mig närvarande och var inte för en sekund rädd eller panikslagen.

Någon annan dag ska jag berätta mer om hur livet efter förlossningen har varit och hur pass chockartat det egentligen är att vara förälder två barn istället för ett (Spoiler: inte särskilt), men det får vänta. Nu ska jag nämligen gå och hänga med min senaste kärlek, dvs den mycket lilla och älskvärda person som hela det här inlägget handlar om.

PS: Jag kommer nog inte att svara på några frågor om menigiten, orsaken eller behandlingen i kommentarsfältet och undanber mig därför också spekulationer kring bakomliggande orsaker till infektionen osv. Det där sköter jag på egen hand med vårdgivarna och har ni allmänna funderingar eller orosmoln kring hjärnhinneinflammation, symtom eller förlossningar så vänd er till vårdguiden eller prata med vården. Kommentarsfält och forum på internet är ju som bekant de absolut sämsta ställena att vistas på för den som är hypokondriskt lagd eller rädd och jag vill inte elda på någons oro. Det som hände mig och det jag drabbades av är så ovanligt att det knappt finns siffror på det. Upprepar därför: Är du orolig eller rädd så STEP AWAY FROM KOMMENTARSFÄLTET OCH INTERNETFORUM AND VÄND DIG TILL NÅGON SOM HAR KOLL OCH KUNSKAP!

8 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

VARDE BLOGG

*kikar fram bakom gardinen*

Idag har jag, på mitt instagramkonto, under semihögtidliga former lovat (eller iallafall halvlovat) att jag nu ikväll skall blogga om förlossningen. För ja, jag har ju alltså gått och fått det där barnet nu. Barn 2.0. Uppföljaren. Dat sequal. Det blev en liten lillasyster (en riktig queen!) och förlossningen var på exakt alla vis bättre än min första som tog aslång tid, gjorde jätteont och inte alls blev som jag hade väntat mig.

Jag kommer inte att skriva en aslång och detaljerad beskrivning av exakt vad som hände hela tiden (pga vem orkar läsa?) (skoja, jag vet att folk som gillar förlossningsberättelser älskar när det är detaljerat och långt, det är jag som inte orkar skriva långt) men jag tänkte skriva ned en liten variant på förlossningsberättelse iaf, mest för att jag tycker att det är roligt att kolla tillbaka på själv. Faktum är att jag har skrivit nästan hela redan och att min avsikt var att publicera den nu ikväll MEN eftersom faktorerna spädbarn och produktivitet utgör en riktig mardrömskombo kommer jag helt enkelt inte att kunna få det gjort ikväll utan att försumma antingen barnet, brösten eller sömnen.

FÖRLÅT.

Men imorgon? Läser ni då? Har jag kvar några läsare? Vilka är ni?

   

 

29 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

aversioner

Föräldraledighetsbloggar.

Mest lästa

  1. Sopiga snubbar i barnkulturen, del 1
  2. Fynd från 1998
  3. Att flytta för 345 gången
  4. Om vattkoppor och inställda planer
  5. 21.38 för tre år sedan