aversioner

Kategori: Tyckerier

Sånt jag tänker på nu

Tid är en grej jag har rätt mycket av nu. Tid som jag kan lägga på att tänka på olika grejer. Här är en grej jag har tänkt ganska mycket på. MEN, jag har inte tänkt färdigt, så jag tänkte låta er tänka ihop med mig.

Jag älskar beauty, ÄLSKAR ÄLSKAR ÄLSKAR. Det finns få saker som ger mig så mycket tillfredsställelse som att bränna ansiktet lent med syror, hitta det perfekta röda läppstiftet, vakna upp med ett återfuktat fejs och få till de snyggaste ögonbrynen. Är med i massa grymma facebookgrupper där jag lär mig mängder varje dag och det ger mig en helt enorm tillfredsställelse, men också lite ångest. Exempel. Ju fler inlägg folk postar om hur man får bort rynkor under ögonen, ju mer börjar jag fundera över mina. Det är lite som tjejtidningarna jag läste i högstadiet och gymnasiet, om än med en mycket mer peppig och gosig ton.

Men det är svårt att inte fundera över vad den här kollektiva hetsen kring smink, skönhet, skönhetsingrepp med mera GÖR med en. Hur ska man bära sig åt för att inte fullständigt förlora fotfästet i den gyttja av dåligt självförtroende som är så lätt att hamna i när man allt mer sällan ser hur folk ser ut utan allt det där snygga utanpå/ovanpå? ÄR det helt oproblematiskt med smink/retuschappar/filter osv?

Jag har noll svar, men det här är saker jag tänker mycket på. Hur tänker ni?


Jag vet vad ni tänker. ”Där är det. Det perfekta röda läppstiftet!”

Och det är ju sant. NYX matte + läppenna i färgen Alabama är det. 

6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Vi har haft vattkoppor i en vecka här hemma = Vi har tittat på väldigt mycket tv och film i en vecka. Jag kollar gärna på film med storbarnet och jag älskar att kolla på gamla Astrid Lindgren-filmer. Tyvärr åldras inte alltid saker med värdighet och därför kommer här del 1 av en liten kort lista över sopiga snubbar i barnkultur.

Sopig barnkultursnubbe 1: Paradis-Oskar i Rasmus på luffen. 

Paradis-Oskar heter luffaren som förbarmar sig över stackars lille föräldralöse Rasmus som rymmer från barnhemmet och bara letar efter ”någon som vill ha mig” (GRÅT). Han är till en början lätt att tycka om. Han går omkring i gamla paltor, sover på höloft, tigger mat och spelar fräcka visor på sitt dragspel. Därtill verkar han ha hjärtat på rätt ställe, bryr sig om Rasmus och ser till att han får käka sig mätt på hårdkokt ägg (usch) innan han själv får hugga in. Gott så. Men karln ÄR ju inte hemlös? Jag vet inte om jag bara har missförstått allting men jag har liksom alltid tänkt mig att han inte har någonstans att bo och att det är därför han luffar omkring. Såg filmen för första gången i mitt liv här om dagen och blev helt ställd när jag insåg att han bara springer iväg på somrarna, lämnar frugan i sticket och lever lite gött luffarliv när det sablarns staketet behöver lagas och det regnar in?

Citerar här wikipedia, aka all kunskaps hemsidemoder:

”Efter att Rasmus återfunnit Oskar för att bli hans pojke går de till ett torp i närheten, som faktiskt är Oskars hem. När de ser Oskars fru Martina ute, är hon först lite arg men sen blir hon glad över att se sin man igen och att hon nu har fått ett barn. Slutligen vandrar Oskar och Rasmus tillsammans i ett sommarlandskap sjungande Luffarvisan.”

VARFÖR HAR INGEN SAGT NÅGOT. Tro fan att hon är ”lite arg”. Typiskt skön snubbe. Och VISST, det är klart att man ska få luffa omkring och sova i ladugårdar och spela fräcka visor på dragspel VISST och det här är förmodligen en rätt välkänd PLOT TWIST som hela berättelsen liksom vilar på MEN ÄNDÅ. Han kunde ju ha stämt av det med frugis först. Jag skulle bli galen om Jesper tog ett dragspel och gick iväg och lajvade fattig och hemlös (läs: backpacker) hela sommaren varje sommar och framåt hösten kröp hem med svansen mellan benen. Sen finns det väl jättemånga relationer där det är helt okej att man sätter i system att sticka hemifrån en hel sommar utan att säga något till sin partner men Martina verkar ju ej råglad, om en säger så.

Sen älskar man ju Allan Edwall ändå och historien hade väl inte hållit ihop om den inte hade slutat så som den hade slutat och allting slutar ju fint och bra men jag kan ändå inte komma över vilken sopa han är som lajvar hemlös. SOP-OSKAR!

(PS: Kollade inte så jättenoga på filmen pga bakade surdegsbröd och tog hand om en bebis samtidigt så möjligtvis har jag fått allt runt bakfoten men just raljanta och oinsatta texter är en fundamental pelare på vilken hobbybloggen som konstform vilar och så måste det faktiskt få förbli)

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Det där med integritet

Jag tycker att det har blivit svårare och svårare att hitta grejer att blogga och skriva om.

Förr förlitade jag mig mycket på mannen på gatan-tyckande. Kåserier och krönikeliknande texter där jag röt till om amning, servicepersonal, feminism och egentligen vad som helst. Det var roligt att skriva då men jag gör det sällan längre. Dels för att jag är public service-medarbetare men kanske framförallt för att jag blivit smått allergisk mot tvångsmässigt tyckande. I de allra flesta frågor tänker jag att det finns människor som är bättre lämpade att uttala sig i frågan än vad jag är FÖR ATT DET HELT ENKELT ÄR SÅ. Det rycker helt enkelt inte lika friskt i opinionsbildartarmen nuförtin.

Så bort med tyckandet. Vad kan jag då blogga om? Jo, kanske mina specialintressen. Och här hade det onekligen varit enklare om jag hade HAFT ett specialintresse. Kanske gillat fotografi, kläder, ungersk paprika, schlager eller gamla muttrar och skruvar. Men det gör jag inte. Det närmaste jag kan komma ett specialintresse är mina barn. ÅH HELVETE vad patetiskt kanske någon tänker och ja, så kanske det är, men jag vet inte? Jag gillar ju mest att lyssna på poddar, pyssla och dona hemma, dricka öl, träffa kompisar och hänga med mina barn och då BLIR det ju en blogg om dessa saker. Och här kommer vi till själva krånglet med det hela. För hur mycket kan jag egentligen skriva om dessa saker utan att överskrida någon annans gränser vad gäller integritet?

”Du lägger ju ut precis vad som helst på nätet”. Så låter det när jag låter tankarna spinna iväg kring vad jag tror att IRL-vänner och bekanta tycker om mig. Om någon har sagt just precis såhär eller om det är en halmgubbe är jag osäker på men någonting ligger det ju i det. Jag lägger ut en hel del mer på internet än vad många gör, men att jag skulle lägga upp precis vad som helst stämmer inte och särskilt inte när man tittar på de senaste månaderna. Jag blir mer om mer restriktiv kring vad jag vill dela med mig av och det finns många saker jag inte alls tycker hör hemma på internet. Ska se om det går att förklara.

Jag tycker till exempel att det är ganska odramatiskt att dela med mig av mig själv. Jag har inga problem med att berätta om preventivmedel, kroppsliga besvär, tankar, vardag, ångestproblematik och antideppmedicin. Jag bjuder gärna på bilder, minnen, åsikter och svärta för det gör mig ingenting. När jag skriver utifrån mig själv kan jag själv känna efter när det blir för mycket och innan det blir det är det bara att tuta och köra. När det kommer till andra människor blir det däremot svårt och det blir så himla många saker som blir svåra att blogga om när jag ska ta hänsyn till andra. Till exempel min familj.

Det var ganska lätt att vara föräldrabloggare när storbarnet var pyttelitet och hela vardagen kretsade kring att sköta om ett litet knyte. En bebis är en bebis är en bebis, liksom. Nu handlar det så himla mycket mer om att uppfostra och umgås med en egen liten person med en egen stor liten personlighet och där vill jag liksom inte släppa in varenda människa. Vet att flera har bloggat på ämnet på slutet och jag håller helt och hållet med om att det känns långt mycket knepigare att skriva om hur mina barn ÄR än att lägga upp bilder på vad de gör. Jag tycker nämligen att bilder är ganska odramatiskt, så länge det är bilder jag inte tror skämmer ut, generar eller skildrar något jag tycker är för privat, typ gråt, nakenhet och upprördhet.

Jag kan naturligtvis inte garantera att jag har samma syn på det som mina barn kommer att ha i framtiden, men jag försöker att alltid ha detta i åtanke. (Avstickare: Gud, tänk om 15-20 år när första generationen instagrambebisar vuxit upp och börjar skriva krönikor och böcker om traumat det var att växa upp med sociala medier-junkies till föräldrar. Vad vi kommer att få stå till svars och ÄTA UPP VÅRA FRIKKIN HATTAR!!)

Så bilder på och ganska opersonliga texter om familjen och personliga, privata och ganska utlämnande grejer om mig själv. Det känns okej, så länge det som är utelämnande gäller just mig själv. Min kropp är ju enkel, för den är bara min, men när det kommer till mina känslor är det svårare. Kan jag dela med mig av ångest som rör barnen? Känslor som rör relationer till andra? Går det att göra utan att hänga ut och gå över någon annans gränser?  Jag tycker att det är svårt. Jag vill inte skriva ingående om mig och min sambo och vilken typ av relation vi har eller vad vi bråkar om. Jag vill inte skriva om eventuella orosmoln eller liknande kring barnen, deras utveckling och deras liv och relationer. Jag vill inte lägga upp bilder på vänner jag inte är 100% säkra på är okej med att hamna på internet och jag vill inte heller fråga. Jag lägger aldrig upp bilder på andra människors barn om de inte uttryckligen har sagt att det är okej och jag skriver av samma anledning aldrig någonting om barnets förskola eller kompisar.

Och tar man bort tyckande, specialintressen och andra människor… Ja, då blir det ju inte så mycket kvar. Det som blir kvar är… jag själv. Bilder på mig, texter om mig, mina tankar och mitt liv. MIG JAG MIG JAG MIG JAG. Vilket kan vara kul att läsa, iallafall om man är fullständigt sjuk i huvudet. (PS ÄLSKAR ER SNÄLLA LÄMNA MIG INTE)

Men jag vet inte. Det här är frågor där jag ständigt tänker om, tänker nytt och omvärderar det jag tidigare sett som sanningar. Jag är inte heller tvärsäker kring det här, men det är ungefär såhär det känns just nu. Hur tänker ni kring dessa frågor?

   

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

aversioner

Föräldraledighetsbloggar.

Mest lästa

  1. Sopiga snubbar i barnkulturen, del 1
  2. Fynd från 1998
  3. Att flytta för 345 gången
  4. Om vattkoppor och inställda planer
  5. 21.38 för tre år sedan