aversioner

Vi har haft vattkoppor i en vecka här hemma = Vi har tittat på väldigt mycket tv och film i en vecka. Jag kollar gärna på film med storbarnet och jag älskar att kolla på gamla Astrid Lindgren-filmer. Tyvärr åldras inte alltid saker med värdighet och därför kommer här del 1 av en liten kort lista över sopiga snubbar i barnkultur.

Sopig barnkultursnubbe 1: Paradis-Oskar i Rasmus på luffen. 

Paradis-Oskar heter luffaren som förbarmar sig över stackars lille föräldralöse Rasmus som rymmer från barnhemmet och bara letar efter ”någon som vill ha mig” (GRÅT). Han är till en början lätt att tycka om. Han går omkring i gamla paltor, sover på höloft, tigger mat och spelar fräcka visor på sitt dragspel. Därtill verkar han ha hjärtat på rätt ställe, bryr sig om Rasmus och ser till att han får käka sig mätt på hårdkokt ägg (usch) innan han själv får hugga in. Gott så. Men karln ÄR ju inte hemlös? Jag vet inte om jag bara har missförstått allting men jag har liksom alltid tänkt mig att han inte har någonstans att bo och att det är därför han luffar omkring. Såg filmen för första gången i mitt liv här om dagen och blev helt ställd när jag insåg att han bara springer iväg på somrarna, lämnar frugan i sticket och lever lite gött luffarliv när det sablarns staketet behöver lagas och det regnar in?

Citerar här wikipedia, aka all kunskaps hemsidemoder:

”Efter att Rasmus återfunnit Oskar för att bli hans pojke går de till ett torp i närheten, som faktiskt är Oskars hem. När de ser Oskars fru Martina ute, är hon först lite arg men sen blir hon glad över att se sin man igen och att hon nu har fått ett barn. Slutligen vandrar Oskar och Rasmus tillsammans i ett sommarlandskap sjungande Luffarvisan.”

VARFÖR HAR INGEN SAGT NÅGOT. Tro fan att hon är ”lite arg”. Typiskt skön snubbe. Och VISST, det är klart att man ska få luffa omkring och sova i ladugårdar och spela fräcka visor på dragspel VISST och det här är förmodligen en rätt välkänd PLOT TWIST som hela berättelsen liksom vilar på MEN ÄNDÅ. Han kunde ju ha stämt av det med frugis först. Jag skulle bli galen om Jesper tog ett dragspel och gick iväg och lajvade fattig och hemlös (läs: backpacker) hela sommaren varje sommar och framåt hösten kröp hem med svansen mellan benen. Sen finns det väl jättemånga relationer där det är helt okej att man sätter i system att sticka hemifrån en hel sommar utan att säga något till sin partner men Martina verkar ju ej råglad, om en säger så.

Sen älskar man ju Allan Edwall ändå och historien hade väl inte hållit ihop om den inte hade slutat så som den hade slutat och allting slutar ju fint och bra men jag kan ändå inte komma över vilken sopa han är som lajvar hemlös. SOP-OSKAR!

(PS: Kollade inte så jättenoga på filmen pga bakade surdegsbröd och tog hand om en bebis samtidigt så möjligtvis har jag fått allt runt bakfoten men just raljanta och oinsatta texter är en fundamental pelare på vilken hobbybloggen som konstform vilar och så måste det faktiskt få förbli)

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Om att växa upp

I senaste avsnittet av Lilla drevet pratar Ola Söderholm om hur han inte fattar hur den generation som tar studenten just nu kan vara så glad med tanke på att de inte åstadkommit just någonting. Oerhört roligt avsnitt.

Har tänkt en del på det där den senaste tiden. I dagarna är det 10 år sedan jag tog studenten och om man bortser från att jag pga skolk gick ur gymnasiet utan slutbetyg så kunde jag verkligen känna det där att NU JÄVLAR kan vad som helst hända. Jag tänker ofta på det där. Hur oerhört övertygad jag var om min egen förträfflighet i 20-årsåldern. Att just JAG var ämnad för något stort och att allt som stod mellan mig själv och världsherravälde var dålig timing eller dylikt. Att jag kunde bli vad som helst och att det bara var att vraka och välja. Att alla var intresserade av att lyssna på det jag hade att säga. 

Jag undrar när det där skiftade egentligen. För det har det gjort. Visst, självinsikt är jättebra i många lägen men jag kan idag vara så himla avundsjuk på den där naiviteten och självsäkerheten som också gör det lättare att ta för sig. 
När jag var 20 tänkte jag typ såhär: ”Varför skulle INTE just jag söka det här megacoola jobbet, skriva den här jättepretentiösa texten eller ställa mig på den här scenen? Klart jag fixar det.” Och så gjorde jag det. Idag tänker jag istället: ”Aaargh, varför håller jag på med det här, det är väl inte en jävel som är intresserad av vad jag har att säga?” Och ”Jag orkar inte drömma om någon flashig karriär, jag vill hellre jobba på kommunen än att slåss mot fräcka nittiotalister på gruppintervjuer” 

Visst, på många sätt trivs jag bättre idag och visst, jag är förmodligen en 300% rimligare människa att vara omkring men ibland hade jag velat känna den där VÄRLDEN VÄNTAR PÅ MIG-känslan igen. Att vilja spela in en EP istället för att börja baka surdeg när jag vill prova något nytt. Jaja. 

(Den här texten är inte helt färdigtänkt. Hade jag varit 20 hade jag inte brytt mig. Nu är jag nästan 30, känner mig fånig och självmedveten men tänker ändå tänka CARPE DIEM och trycka på ”publicera”)

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

Att se surdeg i allt

Hej hallå. Long time no see. Vad är nytt? Inte alls särskilt mycket, ty jag harvar fortfarande på med surdegen och lägger orimligt mycket tid, energi och ångest på att försöka få till Det Perfekta Surdegsbrödet. Än så länge går det sådär. Har ena dagen fått till MAGISKA frallor bara för att dagen efter baka en 1,5-kilos ojäst varpa av vete, så jag vet inte hur jag ska säga att det går. Ojämnt kanske? Det gör att jag sliter mitt hår men det är samtidigt SÅ SATANS TILLFREDSTÄLLANDE. Har dock kommit till nivån att jag ser surdeg i ALLT.

När man ammar och kroppen ständigt är redo att mata en liten miniperson kan man råka sätta igång utdrivningsreflexen som gör att mjölk börjar rinna (spruta) av misstag genom att typ gnissla med en dörr (eller lyssna på ”Du måste finnas”, mvh älskar starka ögonblick). Har upptäckt att jag på ungefär samma sätt får en näst intill fysisk reaktion av tillfredsställdhet av att titta på saker som ser ut som en riktigt aktiv surdeg. Tex en finpipig prästost. Eller en skummande bebisgröt. 

Referensbilder nedan (varning för er med tryphofobi)


Aaaaaaaah

*slår på incognito mode i chrome*

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Här i Göteborg finns det massor av gamla kyrkogårdar där det på gravstenarna förutom namn och årtal även står titlar på de som ligger i gravarna. Juristen, Handelsmannen, Snickaren osv. Undrar vad det hade stått på vår generations när vi en dag ska dö? Youtubern, hunddagisägaren och segwayuthyraren? Jag är rätt övertygad om att det på min, om jag hade dött idag och detta hade varit en grej, hade stått typ ”Surdegshaveristen Isabelle Forsberg”. Ungefär. För herregud vad dåligt det går med surdegen.

Jag har ju hållit på att greja i någon vecka eller två och fått helt sanslöst dåliga resultat när jag provat att baka på surdeg. För er som inte sett hela haveriet på snapchat – tänk varpa. Alltså den där Gotländska sporten man kan se på medeltidslajv (medeltidslajv <3) där man typ sular tunga stenkakor genom luften. Obs killgissar och har naturligtvis ingen aning om vad jag pratar om men jag tror att den sporten går ut på att kasta stenkakor och jag försöker bara göra något slags poäng av att mina bröd liknat stenar mer än bröd. Idag bröt jag av en slev (!) när jag försökte få upp en av stenkakorna från en gjutjärnsgryta. (kan ev ha glömt att mjöla in den). KA TA STROF alltså.

Jag har förstått att min surdeg helt enkelt inte har tagit sig så bra som den borde och att det är därför degen inte jäser men VARFÖR min surdeg inte tar sig har jag inte lyckats klura ut. Jag har försökt muta den med dyra ekologiska mjöler, ställa den på gosiga ställen som är lite småvarma och ha tålamod. Jag har skrikit åt den, jag har negligerat den totalt, jag har ångrat mig och klivit upp mitt i natten för att titta på den och väsa ”förlåååt”. Den bubblar igång hjälptligt men den VÄXER liksom inte och SNART BLIR JAG TAMIGFAN GALEN.

JAG VILLE JU BARA HA EN MACKA!!

Tips mottages tacksamt. Dock vill jag helst inte gå och be om en bit surdeg på ett bageri då det här till oerhört stor del handlar om stolthet, heder och ära. Jag ska få den där jädra kletet att leva och bli till stockholmslevain om jag så ska behöva säga upp mig från jobb, avskärma mig från min familj och gå i exil. (Fast helst inte för det har Jesper sagt att jag inte får. Han har också sagt att jag, om jag fortsätter att hålla på såhär, förmodligen kommer att vara med i Outsiders i framtiden. Typ som hon som gifte sig med Berlinmuren, fast med en burk med kräk/fildoftande deg).

Jaja. För den som vill följa haveriet på nära håll rekommenderat snapchat. Enligt ryktet kommer jag nämligen att misslyckas med mitt tredje bröd inom en snar framtid och det hela kommer som vanligt att gå att beskåda i min snapchatsurdegsdagbok. Heter aversioner där.

Här är en surdeg från internet. Min är precis som den fast tvärtom.

 

 

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Surdegsbikten, del 1

Jag säger inte att jag har investerat på tok för mycket känslor i det här surdegsbaket, jag säger bara att det här är hur jag har sett ut hela morgonen efter insikten om att mitt pågående brödbak förmodligen kommer att misslyckas pga undermålig surdeg:   
 Ska därför ta och köpa något riktigt supermjöl idag. Tydligen är något slags regel med surdeg att ju mer ekologisk och naturligt det är, desto bättre. Jag ska köpa ett mjöl så ekologiskt och ett med naturen att det helst innehåller typ malda råttor, jord och insekter. Tills dess tänker jag dock unna mig en svårmodig uppsyn likt denna. Fan också. JAG TRODDE JU VERKLIGEN ATT DET SKULLE FUNKA DEN HÄR GÅNGEN. 

Jaja. Upp på surdegshästen igen. Kanske blir det bröd ändå. Får stöd av surdegsproffs över snapchat. Såhär ser det ut nu. I eftermiddag ska jag baka på det.  

 

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

Poddtips

Jag har väl nämnt det cirka 40 miljarder gånger men jag brukar alltså ta en hel del vagnpromenader med bebis nu. Medan jag gör det gillar jag att begå poddlyssning och allra helst lyssnar jag på dokumentärer. P3 Dokumentär ligger ständigt i topp på alla poddlyssningstopplistor och där rullas det just nu ut en ny säsong. Tyvärr har jag hört nästan alla gamla och av de nya kommer det ju bara ett avsnitt i veckan, så därför har jag börjat beta av gamla avsnitt av P1 Dokumentär istället.

Medan P3 Dokumentär verkar skildra enskilda och välkända händelser går P1 Dokumentär lite mer in på djupet i betydligt smalare grejer. Tror fokuset ligger på berättelser? Iallfall. De senaste dagarna har jag lyssnat på Beslutet – Om vägen till barn på egen hand av en producent på Sveriges Radio som väldigt öppet och ärligt delar med sig om att vara närmare 40, att vilja ha barn men att inte ha någon att få barn med och hur vägen mot beslutet att skaffa barn på egen hand har sett ut. GRÄT. Så otroligt fint och naket. Har också lyssnat 70 dagar mot döden – Rutinärendet som gick fel om en 30-årig kille som fick magproblem från ingenstans och plötsligt blev supersuperdödssjuk. Fick så mycket ångest att jag låg helt ihopkrullad på sängen som en liten ångestkorv.

De två jag nämner ovan är ganska nya, men det finns några äldre som också är superbra. Typ 9 mil – En paus från cancern om cancersjuka Emma som två år efter sitt besked och mängder av behandlingar åker Vasaloppet. Eller varför inte Kjell, 62: Försvunnen? Den handlar om ett brottsfall som var väldigt uppmärksammat för ett par år sedan, där en man försvann och två år senare hittades nedgrävd i en åker. Även Olyckan är kanonbra, om Timo som är med om en allvarlig cykelolycka när hans sambo Elin sitter på ett plan hem från en semester hon varit på. STOR gråtvarning dock.

Har jag missat något riktigt guldkorn kanske?

UTÖVER detta men orelaterat till mina dokutips vill jag också tipsa om TV-seriepodden med PP3s Linnea Wikblad och Sara Kinberg om senaste säsongen av GIRLS, förutsatt att ni har sett senaste säsongen av GIRLS (som ni verkligen borde se om ni inte gjort pga SÅ BRA). Perfekt att ha andra mänscher som diskuterar och analyserar avsnitt för avsnitt när man själv, pga amning, har ersatt alla tänkande och analyserande hjärnceller med sågspån.

 

7 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Om ni följer mig på snapchat har ni kanske sett det OERHÖRT spännande äventyret där jag håller på att försöka sätta en surdegsgrund. Trots att det bara är mjöl och vatten i en liten burk verkar det vara en hel vetenskap och nu är jag inne på sluttampen i försök tre med en rågsurdegsgrund.  I eftermiddag vet jag om den där lilla kräksdoftande sörjan jag matat med mjöl går att baka på och då JÄDRAR blir det åka av. Jag vet inte varför jag går igång på det här så mycket men lyckas jag få liv i den här lilla mikrobiologiska potentiella härdsmältan skulle det vara större än så mycket annat jag har åstadkommit här i livet. Lyckas det dessutom bli goda bröd på den, ja då är det peak lajf. Då kan jag hoppa över kanten. Då är jag officiellt klar med livet och då kan det inte bli bättre.

Nu är det alltså bara att vänta. *stirrar på burk i 8-12 timmar* 

 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Igår fixade jag till lite på balkongen. Monterade upp en hylla, planterade om lite jordgubbsplantor jag fått av svärmor och gjorde det fint. På vägen hem från svågerns examensfest på kvällen somnade storbarnet i bilen och när vi väl kom hem var det därför bara att bära över honom i sängen = ingen nattning. J passade därför på att gå ut på en långpromenad med lillan i det fina vädret och eftersom jag då hade exakt noll och ingenting jag behövde göra och det dessutom var över 20 grader bullade jag upp med kuddar och satte mig i soffan där ute och läste senaste bibliotekslånet Stjärnor utan svindel i flera flera timmar. När hon sedan kom hem och var hungrig ammade hon mitt emellan mig och boken och somnade sedan sött på min mage (EXTREMT mysigt och händer aldrig längre). På det viset kunde jag sitta där ute hela kvällen och bara bingeläsa.

TYPISKT MYSIGT!

 

Nu är risken bara att jag börjar föreställa mig en lång sommar av ljumna kvällar. MYCKET FARLIGT, då vi ju alla vet och förstår att det på sin höjd blir ett par tre stycken sådana kvällar (och att 2/3 av dessa förmodligen redan har inträffat) och att resten kommer att bli någonstans mellan 7 och 10 grader kalla/varma. Men skit i det. Igår fick jag bingeläsa bok med sovbebis på magen på min fina balkong. Det räcker ganska långt och kommer att kännas fint dagar då det känns lite tråkigare. Typ idag, då jag tvättar fjorton kilo sängkläder pga vaknade i ett hav av kiss imorse.

 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Gissa vem som gjorde vad

Vet att jag bloggade om integritet så sent som igår men vad vore livet utan lite inkonsekvens och vad är du ens, min mamma? Eller ja, min mamma läser ju det här och hon är ju min mamma men ingen annan. Jaja. Med detta lilla utspel i ryggen vill jag dela med mig av en scen från imorse jag kallar ”morgonstund har guld i mund”. För att inte hänga ut någon har jag valt att anonymisera samtliga inblandade. 

Imorse fick jag alltså feeling vid frukostbordet. ”JAG VILL LYSSNA PÅ FLY ON THE WINGS OF LIFE” tänkte hjärnan så jag kopplade upp mot högtalaren och satte igång denna ljuvliga eurovisiondänga och fick med mig ytterligare en familjmedlem i diggandet. Plötsligt ville någon höra ”MIN MUSIIIK” så jag förklarade att det gick utmärkt men först efter Fly on the wings of love och möttes av svaret ”NEJ INTE SEN NUUU”. Efter detta följde en monolog om att man måste turas om och samsas varpå någon som svar gallskrek sig genom hela låten så högt att ytterligare en familjemedlem började gråta hysteriskt av skräck. 

Efter detta lyssnade vi på Sean Banans samlade verk. 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Det där med integritet

Jag tycker att det har blivit svårare och svårare att hitta grejer att blogga och skriva om.

Förr förlitade jag mig mycket på mannen på gatan-tyckande. Kåserier och krönikeliknande texter där jag röt till om amning, servicepersonal, feminism och egentligen vad som helst. Det var roligt att skriva då men jag gör det sällan längre. Dels för att jag är public service-medarbetare men kanske framförallt för att jag blivit smått allergisk mot tvångsmässigt tyckande. I de allra flesta frågor tänker jag att det finns människor som är bättre lämpade att uttala sig i frågan än vad jag är FÖR ATT DET HELT ENKELT ÄR SÅ. Det rycker helt enkelt inte lika friskt i opinionsbildartarmen nuförtin.

Så bort med tyckandet. Vad kan jag då blogga om? Jo, kanske mina specialintressen. Och här hade det onekligen varit enklare om jag hade HAFT ett specialintresse. Kanske gillat fotografi, kläder, ungersk paprika, schlager eller gamla muttrar och skruvar. Men det gör jag inte. Det närmaste jag kan komma ett specialintresse är mina barn. ÅH HELVETE vad patetiskt kanske någon tänker och ja, så kanske det är, men jag vet inte? Jag gillar ju mest att lyssna på poddar, pyssla och dona hemma, dricka öl, träffa kompisar och hänga med mina barn och då BLIR det ju en blogg om dessa saker. Och här kommer vi till själva krånglet med det hela. För hur mycket kan jag egentligen skriva om dessa saker utan att överskrida någon annans gränser vad gäller integritet?

”Du lägger ju ut precis vad som helst på nätet”. Så låter det när jag låter tankarna spinna iväg kring vad jag tror att IRL-vänner och bekanta tycker om mig. Om någon har sagt just precis såhär eller om det är en halmgubbe är jag osäker på men någonting ligger det ju i det. Jag lägger ut en hel del mer på internet än vad många gör, men att jag skulle lägga upp precis vad som helst stämmer inte och särskilt inte när man tittar på de senaste månaderna. Jag blir mer om mer restriktiv kring vad jag vill dela med mig av och det finns många saker jag inte alls tycker hör hemma på internet. Ska se om det går att förklara.

Jag tycker till exempel att det är ganska odramatiskt att dela med mig av mig själv. Jag har inga problem med att berätta om preventivmedel, kroppsliga besvär, tankar, vardag, ångestproblematik och antideppmedicin. Jag bjuder gärna på bilder, minnen, åsikter och svärta för det gör mig ingenting. När jag skriver utifrån mig själv kan jag själv känna efter när det blir för mycket och innan det blir det är det bara att tuta och köra. När det kommer till andra människor blir det däremot svårt och det blir så himla många saker som blir svåra att blogga om när jag ska ta hänsyn till andra. Till exempel min familj.

Det var ganska lätt att vara föräldrabloggare när storbarnet var pyttelitet och hela vardagen kretsade kring att sköta om ett litet knyte. En bebis är en bebis är en bebis, liksom. Nu handlar det så himla mycket mer om att uppfostra och umgås med en egen liten person med en egen stor liten personlighet och där vill jag liksom inte släppa in varenda människa. Vet att flera har bloggat på ämnet på slutet och jag håller helt och hållet med om att det känns långt mycket knepigare att skriva om hur mina barn ÄR än att lägga upp bilder på vad de gör. Jag tycker nämligen att bilder är ganska odramatiskt, så länge det är bilder jag inte tror skämmer ut, generar eller skildrar något jag tycker är för privat, typ gråt, nakenhet och upprördhet.

Jag kan naturligtvis inte garantera att jag har samma syn på det som mina barn kommer att ha i framtiden, men jag försöker att alltid ha detta i åtanke. (Avstickare: Gud, tänk om 15-20 år när första generationen instagrambebisar vuxit upp och börjar skriva krönikor och böcker om traumat det var att växa upp med sociala medier-junkies till föräldrar. Vad vi kommer att få stå till svars och ÄTA UPP VÅRA FRIKKIN HATTAR!!)

Så bilder på och ganska opersonliga texter om familjen och personliga, privata och ganska utlämnande grejer om mig själv. Det känns okej, så länge det som är utelämnande gäller just mig själv. Min kropp är ju enkel, för den är bara min, men när det kommer till mina känslor är det svårare. Kan jag dela med mig av ångest som rör barnen? Känslor som rör relationer till andra? Går det att göra utan att hänga ut och gå över någon annans gränser?  Jag tycker att det är svårt. Jag vill inte skriva ingående om mig och min sambo och vilken typ av relation vi har eller vad vi bråkar om. Jag vill inte skriva om eventuella orosmoln eller liknande kring barnen, deras utveckling och deras liv och relationer. Jag vill inte lägga upp bilder på vänner jag inte är 100% säkra på är okej med att hamna på internet och jag vill inte heller fråga. Jag lägger aldrig upp bilder på andra människors barn om de inte uttryckligen har sagt att det är okej och jag skriver av samma anledning aldrig någonting om barnets förskola eller kompisar.

Och tar man bort tyckande, specialintressen och andra människor… Ja, då blir det ju inte så mycket kvar. Det som blir kvar är… jag själv. Bilder på mig, texter om mig, mina tankar och mitt liv. MIG JAG MIG JAG MIG JAG. Vilket kan vara kul att läsa, iallafall om man är fullständigt sjuk i huvudet. (PS ÄLSKAR ER SNÄLLA LÄMNA MIG INTE)

Men jag vet inte. Det här är frågor där jag ständigt tänker om, tänker nytt och omvärderar det jag tidigare sett som sanningar. Jag är inte heller tvärsäker kring det här, men det är ungefär såhär det känns just nu. Hur tänker ni kring dessa frågor?

   

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

aversioner

Föräldraledighetsbloggar.

Mest lästa

  1. Sopiga snubbar i barnkulturen, del 1
  2. Fynd från 1998
  3. Att flytta för 345 gången
  4. Om vattkoppor och inställda planer
  5. 21.38 för tre år sedan