aversioner

Jag har ju tidigare bloggat om min förlossning i januari, när lilla S kom. Den förlossningsberättelsen tog slut när vi kom hem till oss några timmar efter att hon föddes. Mindre än ett dygn efter att S kom insjuknade jag i akut bakteriell hjärnhinneinflammation, ett ganska allvarligt tillstånd som gör att man behöver akut vård på sjukhus och som för mig ledde till att jag behövde ligga inlagd på infektionskliniken på Östra sjukhuset i 10 dygn.

Jag har inte riktigt velat skriva om vad det var som hände då det dels har känts för nära inpå och privat men framförallt för att jag inte har velat elda på oro hos symtom- och riskgooglande preggon, hypokondriker och nyförlösta. Dessutom har jag inte riktigt vetat vad det var som hände eller varför jag blev sjuk. Det har nog ingen gjort, fram tills nu då det verkar som att mitt fall har retts ut ordentligt på alla möjliga sätt. Därför tänkte jag att jag skulle ta och berätta vad som hände, så som jag har fattat det. Kan alltså ha förstått medicinskt mumbojumbo lite skevt och använder kanske fel termer för att beskriva saker.

image

När jag var sjuk fick jag väldigt många frågor på Instagram om hur jag märkte att jag var sjuk och jag kan lite kort berätta att jag fick helt sinnessjukt ont i huvudet (migrän gånger 1000) och blev stel i nacken och att vi efter telefonrådgivning med förlossningskoordinatorn åkte in till specialförlossningen där jag snabbt blev sämre och fick behandling insatt.

Redan från början misstänkte man att det berodde på den spinalbedövning jag fick i samband med förlossningen, främst eftersom bakterier sällan hittar till centrala nervsystemet på egen hand men också för att jag insjuknade mindre än ett dygn efteråt. Det är extremt ovanligt med akut bakteriell hjärnhinneinflammation (typ 100 fall per år i Sverige, alla typer och orsaker) och extremt EXTREMT ovanligt med AKB som uppstår på grund av smitta vid ryggbedövning. Men, när jag låg inlagd på infektionskliniken verkade all vårdpersonal (och också min pappa, som är läkare) eniga om att jag måste ha blivit smittad i samband med bedövningen. Jag har begärt ut mina journaler och även i dessa står det om dessa misstankar. Jag har inte velat skriva om det för att jag har tänkt att det skrämmer upp folk som ska föda, men så har jag tänkt och kommit fram till att det kanske skrämmer ännu mer att vara tyst om det än att säga som det är och att där lägga till hur extremt sällsynt det här är. För det händer liksom inte.

När jag kom hem från sjukhuset gjorde jag, efter tips av en kurator på sjukhuset, en anmälan till IVO och en till patientskadeförsäkringen LÖF. Nu har det gått några månader och för några dagar sedan vaknade jag av att det ringde i min telefon. Det var en överläkare (tror jag, jag var väldigt nyvaken) på Mölndals sjukhus som ville berätta hur det hade gått med min anmälan till IVO.  På sjukhuset hade de nu följt upp mitt fall på alla sätt och inte hittat några snedsteg eller felaktigheter i hur det gick till när min spinalbedövning lades, men menar att det ändå kan ha varit i samband med detta som jag smittades.

Anestesiläkaren bar munskydd, alla rutiner kring desinficering följdes och det verkar helt enkelt som att det var ren otur som ledde till att jag fick in någon typ av streptokocker (av en typ som normalt finns i mun- och tarmmiljö) i mitt centrala nervsystem. Jag förstår det som att alla fortfarande verkar vara inne på spåret att det hände i samband med bedövningen vid förlossningen. Något annat verkar vara helt osannolikt, med tanke på att det skedde så tätt inpå ett ingrepp som faktiskt, även om det är ovanligt, kan leda till komplikationer som den här. Även patientskadeförsäkringen kom fram till detta i sin utredning och jag har fått ekonomisk ersättning för sveda och värk.

Nu mår jag bra och huvudvärken är äntligen försvunnen. Jag har lagt detta bakom mig och jag känner mig inte felbehandlad. Det var otur att det hände men det var ingens fel. Allt har ju gått bra. Jag fick snabb och fantastisk vård av otroligt kompetent och varm vårdpersonal. Ibland tänker jag några sekunder på att jag inte fick vara med första gången mina barn träffade varandra och då gör det lite ont i hjärtat men i övrigt så känns det faktiskt helt okej. Jag fick inga men. Jag är frisk idag. Allt gick bra. Tack och lov dock att det hände vid födseln av mitt andra barn och inte mitt första, då hade det nog känts otroligt mycket jobbigare.

Jag är också glad att vi hann komma hem emellan. För mig är förlossningen och sjukdomen två helt olika saker som inte har med varandra att göra. Jag hade en fantastisk förlossning och kunde, mycket på grund av bedövningen, genomföra de sista timmarna av den helt klar i huvudet och med liten smärtpåverkan. Jag hade inte valt att göra min förlossning annorlunda och bedövningen fungerade så JÄVLA bra när jag fick den.

Nu fattar jag ju att det preggo som läser kanske blir orolig för att detta ska hända hen. Såklart. För denne vill jag återigen understryka hur EXTREMT ovanligt det här är och att det i princip aldrig händer. Det hände mig så risken för komplikationer finns ju men den är oerhört liten. Så blir någon av er rädd eller orolig, prata med er barnmorska eller vänd er till vården så kan ni säkert få perspektiv kring hur det ligger till med statistik och hur riskerna ser ut. Vill också lägga till att den som är orolig över sin hälsa eller misstänker att denne behöver vård kan ringa vårdguiden på telefonnummer 1177 för att få prata med en sjuksköterska som kan hjälpa till att guida och ge rådgivning.

Så. Nu ska jag hämta på förskola. Ber om ursäkt för eventuella grammatiska haverier. Inlägget är skrivet snuttvis över en veckas tid och mellan bebis sov- och ätstunder så det förkommer säkert en hel massa upprepningar och sånt. SORRY för det!

image

10 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

aversioner

Föräldraledighetsbloggar.

Mest lästa

  1. Sopiga snubbar i barnkulturen, del 1
  2. Fynd från 1998
  3. Att flytta för 345 gången
  4. Om vattkoppor och inställda planer
  5. 21.38 för tre år sedan