Djungeltrumman­bloggen

Archive: Aug 2015

  1. Världen enligt YouGov

    Leave a Comment

    När jag gick in på metro.se igår möttes jag av tre rubriker högst upp på siten. Samtliga handlade om Sverigedemokraterna. Samtliga handlade om partiets framgång.

    Högst upp fanns ”YouGov: Nu är SD Sveriges största parti” följt av  ”Forskaren: SD:s framgång unikt i svensk partihistoria” och ”SD: Tabun kring invandringsfrågan har släppt”.

    Internetskämten om YouGovs pålitlighet (eller snarare brist på sådan) lät inte vänta på sig. Bland annat twittrade @skrivbent: ”Woho, enligt en färsk undersökning från YouGov är min kuk 25 cm lång!” Samtidigt som många påpekade faran i att förlita sig på självrekryterade undersökningar (till exempel här och här). Det visade sig så småningom att SD nog inte alls var störst, senast någon mätte ordentligt vill säga.

    Det går fort nuförtiden. Det jagas klick, trafik och virala effekter. Och jag begär inte att någon ska låta bli att skriva om Sverigedemokraterna, tvärtom. Men det är en kritisk granskning som behövs, inte sensationsrubriker baserade på tveksamma siffror. Bättre kan ni, Metro.

    Maria Kopp

  2. Way Out West i backspegeln (men ändå i presens)

    Leave a Comment

    Vad var bäst? Vad kan bli bättre? Henrik sammanfattar årets Way Out West, och undrar varför folk i publiken måste vara så långa.

    150815_patti_smith_annika_berglund_6961
    Foto: Annika Berglund

    Horses sista, släpiga spår är en sorgedikt över avlidna vänner och fallna förebilder. Patti Smith dedicerar Elegie till typ alla som dött någonsin (eller åtminstone under de senaste fyrtio åren), men avslutar den med att lista sina egna nära och namnkunniga förlorade.

    ”James Marshall Hendrix … Jim Morrison … Janis Joplin … Brian Jones …”

    Det är starkt, men blir lite konstigt när folk plötsligt börjar jubla åt extra uppskattade namn. Ofta är det senare stjärnfall som gillas – både Amy Winehouse och Lou Reed väcker hyllningsrop från publiken. Däremot hörs knappt en syrsa efter Ornette Colemans namn, trots att han är den färskast bortgångne av de som nämns.

    ”Varför jublar folk liksom? För att de har dött?”

    Alltså, det är ju inte konstigt att vissa artister är mer populära än andra bland Way Out Wests besökare, men det känns ändå lite obekvämt. Varför jublar folk liksom? För att de har dött? Självklart inte, utan för att de har levt och för vad de åstadkom! Men varför är då bara vissa värda det?

    Egentligen finns det nog ett fullt logiskt svar på den frågan, men det är ändå känsligt att sätta olika värde på bortgångna människors minnen. Mot dödsrunans slut händer dock det roligaste:

    ”… Joey Ramone … Johnny Ramone … Dee Dee Ramone … Tommy Ramone …”

    Personen intill mig i publiken vänder sig här till sin vän och säger ”De där Ramone var visst en dålig familj”. OBS VET EJ OM IRONI MEN LÄT INTE SÅ.

    ”Så närvarande. Så karismatisk. Så punk.”

    Patti Smith blir inte helt oväntat lördagens höjdpunkt. Så närvarande. Så karismatisk. Så punk. Och samma ära är också nära att tillfalla kvällens headliners även under fredagen – för Pet Shop Boys är verkligen briljanta. Deras scenshow uppnår stundvis perfektion (Minotaurerna i Suburbia!) och Neil Tennant struttar omkring som en pantomime dame mellan kostymbytena, med en oslagbar uppsyn och en odödlig röst. Jag råkar dock tyvärr missa merparten av Waxahatchee på Pustervik på grund av dem.

    Ännu ett dygn tidigare får en Barnett (Tahliah) känna sig besegrad av en annan (Courtney) som torsdagskvällens starkaste upplevese. (Inte för att jag tror att den förstnämnda, det vill säga FKA Twigs, alls bryr sig om vem jag tycker hon var inte-riktigt-lika-bra-som, egentligen. Kom mest bara på att de heter samma sak i efternamn.)

    Anledning till att Twigs inte riktigt lever upp till mina förväntningar är nog helt enkelt att jag längtat efter att se henne sedan förra sommaren. Och även om det var musiken på LP1 som först fångade mig, så är det hennes roll som allkonstnär som gör att jag fortsatt fascineras. Inklusive de visuella bitarna. Videokonsten, koreografin.

    Om du som jag är av den höjdblyga övertygelsen är det dock helt omöjligt att faktiskt se någonting i Linnétältet. Att vara där i god tid är sällan nog, det finns alltid någon som är villig att ställa upp med en ryggsäck i näshöjd.

    Speciellt trist känns det efter att nu ha upplevt M3LL155X, det audiovisuella EP-projekt Twigs släppte samma dag som framträdandet. Så underbart weird och multikonstigt.

    Tips till arrangörerna inför nästa gång:

    * Inför tvåfilig passage från Flamingo till utgången. En fil för de som vill stappla fram samtidigt som de äter en nudelwok, instagrammar en bild därutav, eller desperat försöker skicka ett ”VARERU?”-sms till någon vän; och en fil för de som faktiskt har bråttom till ett SOW-gig på Järntorget.

    * Okej, jag inser att det här är lite svårare att genomföra, och lägger inga förväntningar på Luger, men vore det inte grymt ifall folk var transparenta bakifrån? Typ bara en tom silluett? Då hade alla kunnat vara två och fyrtio bäst de ville, utan att vara i vägen. Hålla mobilkameran i landskapsläge med armbågarna brett isär medan de filmar hela konserten, även om de trängt sig in precis framför mig. Bara en tanke.

    Tips till arrangörerna inför eventuell timeloop:

    * FFS och Alvvays tycker jag hade känts passande att boka i år. Annars, bra jobbat!

    Henrik Boström

  3. Way Out West: Snäll och kommersiell

    Leave a Comment

    Festivaler borde ha andra betygsskalor än vanliga konserter. Lista på random saker som påverkar och därför borde läggas till eller dras bort i beräkningen av hur bra en dag har varit: hur många öl du drack igår och hunnit dricka idag, skoskav, värk i ländryggen, lera i skorna, tid sedan du åt sist, om du var på svartklubb dagen innan, hur länge du sov inatt, blodsockernivå och väderförhållanden. När dag tre av min Way Out West-vistelse drar igång är min endorfinnivå så låg att öl-lunch känns som det enda rimliga. Och ärligt talat var nog Göteborg också lite bakis och lättirriterad, för vädret växlade mellan tryckande hetta och hällregn.

    IMG_2745

    Way out West är ett förvirrande virrevarr av “good guy”-festival som vill att världen ska vara en bättre plats, fri från kött och mjölkprodukter, och kommersens mecka där det i princip känns som om du är fast i en reklampaus på TV4 hela dagarna. När jag och min kompis är på väg från tältscenen en dag hamnar vi mitt i vad som känns som ett krig, när en finnig tonårskille i tofs skjuter ut Dorito-chips med någon slags kanon på en scen. Ett tjugotal personer står framför och fullkomligt slänger sig över oss i jakt på chipspåsarna. Jag känner mig smutsig, men å andra sidan går jag också runt som en zombie hälften av tiden, laddar mobilen i företagstält, köar för gratis kaffe, tar bilder i en fotoautomat sponsrad av ett godisföretag, bränner alla mina pengar på blaskig öl etc. I alla fall – dag tre infinner jag mig i Slottskogen först när Amason ska gå på, men möts av en mur av människor utanför en tältscen som är full och därmed stängd. Vände och gav upp, men som tur var skulle detta leda mig till den absolut svängigaste spelning jag sett på år och dagar – disco med Chic! Stämningen i publiken var fullkomligt galen, folk kastade av sig kläderna och dansade som om de var höga på MDMA hela bunten. Min energinivå stiger 200%, är plötsligt redo för vad som helst igen!

    Processed with VSCOcam with c1 preset

    Patti Smith är i det närmsta en fiktiv person för mig. Jag har vältrat mig i hennes liv och ungdom och New York på 70-talet i så många timmar och under så många år att det nästan känns orimligt att hon existerar. Nu står hon plötsligt på en scen i Göteborg och spelar Horses. Och som om det inte vore nog är hon fortfarande punk ut i fingerspetsarna, har en enorm närvaro och energi spelningen igenom.

    Processed with VSCOcam with c1 preset

    Ser Alt-J från öltältet, sist jag såg dem var på ett halvtom Trädgårn under Stay Out West. Nu låter de som proffs, varken mer eller mindre. Bränner aldrig till men är inte på något sett dåligt heller. Sedan är det dags för systrarna Söderberg att spela på Flamingo. Jag har följt First Aid Kit sedan deras första EP, har suttit otaliga förfester (och efterfester) och tittat på deras Fleet Foxes-video och sett dem få världsartister att gråta på otaliga galor. De är otroligt skickliga musiker och det är inte mycket som går fel under spelningen. Men med det sagt är det något som inte riktigt stämmer med dem. Kanske är det bara att de är så oerhört o-coola. Eller så är det bara avsaknaden av mörker som skaver lite. Perfekt stämsång, låtar dedikerade till lillebror och när de i mitten spelar någon salgs hårdrock känns det nästan som charader.

    Processed with VSCOcam with c1 preset

    Med det sagt – tack för i år, Way out West! Kommer att minnas FKA Twigs, Ms. Lauryn Hill, Chic och Patti Smith och det räcker alldeles utmärkt. Kul var det i alla fall. Ses 2016!

  4. Way Out West: Halvvägsreflektioner

    Leave a Comment

    År 2015 är Way Out West ett vidunder. Ett veganskt djuphavsmonster. Så mycket yta, så mycket rörelse, så strömlinjeformat.

    _DSC1425Foto: Therese Kockum

    Eller – för att göra en mindre grumlig liknelse – så är det som en sådan där filmdystopi, där gränsen mellan en kommunistisk och en kapitalistisk sådan suddas ut. Folk betalar typ tvåtusen spänn för att komma in här, och plötsligt befinner de sig i en värld där alla cigg är Camels, allt cappuccinoskum Oatly och all öl Norrlands. Vissa betalade dessutom trehundra kronor extra och fick se Beck två gånger. GP rapporterade att publiken “rasade” över svindleriet kring Needle in the Hay, men det spelar ingen roll. WOW behöver inte bry sig. De kan göra som de vill och folk kommer ändå alltid att komma. De är störst och bäst och alldeles, alldeles oantastliga. Som USA. Eller Romarriket.

    Själv duckade jag Hönålen, men minns (någorlunda) tydligt hur jag igårkväll, vid halvett-tiden, då Goat började spela, befann mig i en oändlig barkö på Bananpiren. En solid kvart/tjugominutare/evighet tog det att nå fram till disken, och väl där kom jag på mig själv med att önska att mina sextio kronor skulle generera en femtio centiliters aluminiumburk fulöl, för att det kändes kvantitativt mer värt än den mindre glasflaska “Norrlands Guld Ljus Eko” som var det enda alternativet.

    Jag faktiskt önskade mig, aktivt och intensivt, privilegiet att få betala sextio spänn för den typen av öl en vanligtvis köper i ogenomtänkta sexpack på Seveneleven klockan fyra på natten. Och jag fick det inte ens. Men så är det. Monopolet bestämmer.

    Halvvägs igenom årets festival är vi nu, och jag ville bara uttrycka några kritiska och (återigen, någorlunda) sobra tankar om upplevelsen. Liksom för att motbalansera allt som är nice. För det är mycket. Musiken är nice, vädret är nice och, ja, chokladhavredrycken är nice. Plus att det, i skrivande stund, närsomhelst är dags för #wayoutwest at #gowest. Kvällen lär med fördel avslutas på Pustervik, med Waxahatchee och Woods – men timmarna fram tills dess tillhör The Pet Shop Boys.

    Bäst hittills:

    Courtney Barnett på Bananpiren var exakt allt en hade kunnat önska sig. Andra recensenter har påpekat att hon förtjänat en bättre scen, men faktum är att hennes slackersvängiga grungerock gjorde sig alldeles utmärkt i en mörk industrilokal med halvtaskigt ljud. Det var som att inte bara publiken och musikerna, utan även själva tonerna i sig, blev gradvis fullare under kvällen. Avslutande Pedestrian at Best är kanske årets bästa låt, men i Magasin 105 blev den nästan oigenkännlig. På ett bra sätt. Förvrängt av distortion, dryck – och hur ytterligt badass-briljant Barnett faktiskt är.

    Och The Julie Ruin, såklart. Som vi har väntat på Kathleen Hanna, efter förra årets inställda besök. Men det var det värt.

    Sämst hittills:

    Det kanske är en gammal och trött iakttagelse att amerikanska snubbar med skägg och gura är just gamla och trötta, men det tål att sägas igen. War on Drugs (som jag trodde att jag gillade) var massivt gäspiga, och fredagens första ljudintag blev för min del Father John Mistys ylande countrybeklagelser från Azalea. Jag älskade Fleet Foxes första gången de besökte WOW (menar inte det på ett “jag gillade dem innan de var coola”-sätt, alltså, alla gillade ju Fleet Foxes 2008), men vid det här laget är Papa Joe mest trist och misslyckat ironiblasé.

    Henrik Boström

Djungeltrumman­bloggen

Mest lästa

  1. Yxor och feminister
  2. #förvarendakatt
  3. Djungeltrumman <3 Carlings
  4. Djungeltrummans stora julfest!
  5. Följ med oss till andra sidan!