Djungeltrumman­bloggen

Kategori: Gästbloggare

Vad var bäst? Vad kan bli bättre? Henrik sammanfattar årets Way Out West, och undrar varför folk i publiken måste vara så långa.

150815_patti_smith_annika_berglund_6961
Foto: Annika Berglund

Horses sista, släpiga spår är en sorgedikt över avlidna vänner och fallna förebilder. Patti Smith dedicerar Elegie till typ alla som dött någonsin (eller åtminstone under de senaste fyrtio åren), men avslutar den med att lista sina egna nära och namnkunniga förlorade.

”James Marshall Hendrix … Jim Morrison … Janis Joplin … Brian Jones …”

Det är starkt, men blir lite konstigt när folk plötsligt börjar jubla åt extra uppskattade namn. Ofta är det senare stjärnfall som gillas – både Amy Winehouse och Lou Reed väcker hyllningsrop från publiken. Däremot hörs knappt en syrsa efter Ornette Colemans namn, trots att han är den färskast bortgångne av de som nämns.

”Varför jublar folk liksom? För att de har dött?”

Alltså, det är ju inte konstigt att vissa artister är mer populära än andra bland Way Out Wests besökare, men det känns ändå lite obekvämt. Varför jublar folk liksom? För att de har dött? Självklart inte, utan för att de har levt och för vad de åstadkom! Men varför är då bara vissa värda det?

Egentligen finns det nog ett fullt logiskt svar på den frågan, men det är ändå känsligt att sätta olika värde på bortgångna människors minnen. Mot dödsrunans slut händer dock det roligaste:

”… Joey Ramone … Johnny Ramone … Dee Dee Ramone … Tommy Ramone …”

Personen intill mig i publiken vänder sig här till sin vän och säger ”De där Ramone var visst en dålig familj”. OBS VET EJ OM IRONI MEN LÄT INTE SÅ.

”Så närvarande. Så karismatisk. Så punk.”

Patti Smith blir inte helt oväntat lördagens höjdpunkt. Så närvarande. Så karismatisk. Så punk. Och samma ära är också nära att tillfalla kvällens headliners även under fredagen – för Pet Shop Boys är verkligen briljanta. Deras scenshow uppnår stundvis perfektion (Minotaurerna i Suburbia!) och Neil Tennant struttar omkring som en pantomime dame mellan kostymbytena, med en oslagbar uppsyn och en odödlig röst. Jag råkar dock tyvärr missa merparten av Waxahatchee på Pustervik på grund av dem.

Ännu ett dygn tidigare får en Barnett (Tahliah) känna sig besegrad av en annan (Courtney) som torsdagskvällens starkaste upplevese. (Inte för att jag tror att den förstnämnda, det vill säga FKA Twigs, alls bryr sig om vem jag tycker hon var inte-riktigt-lika-bra-som, egentligen. Kom mest bara på att de heter samma sak i efternamn.)

Anledning till att Twigs inte riktigt lever upp till mina förväntningar är nog helt enkelt att jag längtat efter att se henne sedan förra sommaren. Och även om det var musiken på LP1 som först fångade mig, så är det hennes roll som allkonstnär som gör att jag fortsatt fascineras. Inklusive de visuella bitarna. Videokonsten, koreografin.

Om du som jag är av den höjdblyga övertygelsen är det dock helt omöjligt att faktiskt se någonting i Linnétältet. Att vara där i god tid är sällan nog, det finns alltid någon som är villig att ställa upp med en ryggsäck i näshöjd.

Speciellt trist känns det efter att nu ha upplevt M3LL155X, det audiovisuella EP-projekt Twigs släppte samma dag som framträdandet. Så underbart weird och multikonstigt.

Tips till arrangörerna inför nästa gång:

* Inför tvåfilig passage från Flamingo till utgången. En fil för de som vill stappla fram samtidigt som de äter en nudelwok, instagrammar en bild därutav, eller desperat försöker skicka ett ”VARERU?”-sms till någon vän; och en fil för de som faktiskt har bråttom till ett SOW-gig på Järntorget.

* Okej, jag inser att det här är lite svårare att genomföra, och lägger inga förväntningar på Luger, men vore det inte grymt ifall folk var transparenta bakifrån? Typ bara en tom silluett? Då hade alla kunnat vara två och fyrtio bäst de ville, utan att vara i vägen. Hålla mobilkameran i landskapsläge med armbågarna brett isär medan de filmar hela konserten, även om de trängt sig in precis framför mig. Bara en tanke.

Tips till arrangörerna inför eventuell timeloop:

* FFS och Alvvays tycker jag hade känts passande att boka i år. Annars, bra jobbat!

Henrik Boström

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Nu blir det mer Berlin! Våra gästbloggare Castlewoods fortsätter sina äventyr bland öppna scener och spännande musikermöten.

castle-puff
Castlewoods i strålkastarljuset på Dodo’s (Foto: Castlewoods)

Smakar på betydelsen av Open Stage, Öppen scen. Öppenheten som så starkt lyser på oss och våra medmusikanter och vänner i strålkastarskenet på scenerna här. All support gentemot varandra, tillåtandet av alla genres, alla olika röster som får höras, alla spelstilar, personligheter, kön och åldrar som får utrymme. Det Berlin vi mött har verkligen en lyhörd och inkännande publik. Du kan se om någon lyssnar med hjärtat i mötet med den personens blick och vi har fått så många inlyssnande blickar, såväl öppna som slutna. Denna musikresa …

 

”Det finns nästan en musiker i varje gathörn”

 

Musiker som vill testa sitt material och träffa andra för eventuella samarbeten har hela Berlin som sin musikaliska lekplats. Det finns nästan en musiker i varje gathörn och det är superenkelt att anmäla sig till en öppen scen. Oftast finns det åtminstone en tele- och en xlr-ingång för en ensam spelehen, men har en värsta tekniska backlinen får en nog räkna med att ta med sitt eget. Det bästa är att höra av sig innan och kolla.

 

”Vi räknade till nio olika nationaliteter på scen”

 

Häromdagen hade vi en kväll utan direkta planer. Vi bestämde oss för att googla ”Open Stages” i Neukölln och hittade Misu&Musi på Hobrechtstraße. Vi anmälde oss via Facebook och dök upp vid åtta. Kvällen till ära var det hela tio akter som ville testa sitt material så det fanns endast tid för att spela två låtar var. Vi räknade till nio olika nationaliteter med musiker från Japan, Australien, Kanada, Tyskland (såklart), Italien, Danmark, England, Sydafrika och vi från Sverige. Extra speciellt var det att se gitarristen Kenta Hayashi med sin stora loopstation och sitt rytmiska ”tappande” på sin gitarr.

castle-2
Jam in på småtimmarna tillsammans med den grymma låtskrivaren och kvällens värd Alice Hills på Misu&Musi (Foto: Dario Alfabeta)

Med musiken som gemensamt språk blev det återigen en natt full av jam och medverkan på varandras låtar. En hinner knappt prata med ord, men i musiken är det som en känt varandra hela livet. Det krävs mod för att öppna upp på en så intim scen. Om du vågar vara dig själv rakt igenom bjuder publiken i sin tur in dig i sina hjärtan.

Open Stages top 5:
– Madame Claude
– Dodo
Misu&Musi – ofen bar
Hepcats’ Corner
Lagari

Castlewoods

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Djungeltrumman­bloggen

Mest lästa

  1. Yxor och feminister
  2. #förvarendakatt
  3. Djungeltrumman <3 Carlings
  4. Djungeltrummans stora julfest!
  5. Dubbelt så bra