Djungeltrumman­bloggen

Kategori: Intervjuer

Det blir som bekant inte sommar ifall inte nån sätter fart. Tur då att musikmagasinet Hymn tänker göra detta nu på fredag! Till sin hjälp har de Skimrets melankoliskt vackra electropop, så vi ställde några frågor till en peppad Aleksandar Buntic.

Skimret-2
Foto: Emma Karlsmark

Hej Aleksandar! Hur är läget?
– Trött, men det är bra. Känner mig dock sjukt laddad inför spelningen.

Låter lovande. Berätta lite om Skimret!
– Det är ett av mina musikprojekt där jag producerar syntpop. Det hela började med att mitt musikintresse väcktes på nytt av artister och band som Jonathan Johansson, Nordpolen, The Tough Alliance, Air France och Bon Iver. Jag ville också göra melankolisk elektronisk musik. Jag ville också beröra så som jag blivit av dessa musiker.

Samhällsfrågor har fått en större plats i dina låtar än tidigare. Hur gick det till?
– Jag har alltid skrivit om det som berört mig eller mina närstående. Förut var det mina förhållanden som hade tagit slut, en personlig resa som slog ner mig, men som även pusslade om mig till den jag är nu. Det är så det fungerar med musik för mig. Jag bearbetar de intryck och känslor jag har för stunden. Dessa känslor väcktes ännu en gång av det klimat som vi har i samhället. Vi har människor som förtrycks pågrund av kön, etnicitet, sexuel läggning, och så vidare. Och dessa krafter ser ut att växa i och med till exempel SD:s upptåg – förtrycket blir allt tydligare.

Om du skulle bli statsminister, vad hade du tagit tag i först?
– Tagit bort lagen som gör det olagligt att spontandansa på allmän plats får bli mitt svar – det är en så oerhört svår fråga (och jag balanserar mellan så många alternativ).

Bra val! Var finns det allra finaste skimret, då?
– Det finns i de människor som står upp för förtryck. Senaste skimret är Zara Larsson i sin kamp både mot patriarkatet och hatet från dess “anhängare”. Och de viktigaste personerna för mig; familjen, flickvännen och mina vänner.

På fredag spelar du på Hymns sommarfest på Jazzhuset – hur ska vi värma upp inför detta?
– Mycket spontandans i solen för att göra politikerna arga, gärna till min musik och kanske med någon favoritdryck i handen.

Bra plan! Förutom Skimret, vad borde vi verkligen lyssna på just nu?
– Just nu är jag inne på Daniel Norgrens nya platta. Finns många intressanta låtar på den, samt Caribous senaste platta. Sen får ni även lyssna på About Girls, ett musikprojekt jag har tillsammans med Filip Mijatovic.

Maria Kopp

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Vad döper man ett album till som hjälper en att ta sig igenom massa sorgligheter? Medicinen såklart. Göteborgs-rapparen Vic Vem följer upp debuten Villkorslös och på fredag är det releasefest! Vi tog reda på vad vi kan vänta oss – och passade på att få medicintips mot den här sommaren

Vic Vem pressbild 1
Berätta om arbetet med Medicinen!

– Förra sommaren hade jag påbörjat skrivandet av skivan men inte alls bestämt mig för när den skulle bli klar. Då inträffade med kort varsel en rad händelser som mer eller mindre vände upp och ner på mitt känsloliv. Samtidigt hade jag jobbat fett mycket, var nära att gå in i väggen och det mesta kändes tröstlöst. Istället för att göra som psykologen rekommenderade och chilla valde jag att isolera mig i en bubbla, medicinen blev namnet på den.

Och vad skulle du säga har hänt med din musik sedan debuten ?
– Framförallt har jag fått möjligheten och chansen att nå ut till, påverka och förhoppningsvis beröra många människor. Sedan har jag ju inte behövt tänka på att jobba med något annat som inte är direkt förknippat med musiken. Det har gett mig möjlighet att fokusera fullt ut.

… och livet?
Jag har fått välsignelsen att lära mig vara en pappa. I övrigt har jag turnerat, organiserat och även chillat lite.

Hur är Göteborg som hiphop-stad?
Spännande, talangfull och frustrerad.

Vad kommer hända på din releasefest?
Vi kommer fira livet genom att dansa, reflektera, sjunga, gråta och skratta kring det.

Vad kommer inte hända?
Ingen kommer att känna sig ensam.

Slutligen, vad är den bästa medicinen mot en regnig sommar?
Min kvinna.

Hanna Rasmuson

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

En kvinna försöker ta bort sina bröst för att ses som människa och inte bli begränsad utifrån sin könsroll. Hon blir tvångsinlagd på psyket och får Diagnos: baby. På lördag är det nypremiär för pjäsen med samma namn – och vi passade på att fånga regissören Johan Paus för att prata diagnoser och eventuella botemedel.
bild (6)

Hej Johan Paus! Hur mår du?
– Hej! Det pirrar ner till tårna, det rycker i mungipan och jag känner mig peppad på förändring. Alltså jag mår bra, och jag är jäkligt redo för nypremiär av DIAGNOS: BABY!

Vad är Diagnos: Baby?
– DIAGNOS: BABY är en kick-ass föreställning och ett samhällstillstånd att göra uppror mot; ett system förtrycker på grunder av kön, sexualitet och identitet. Ett system vars vidrigaste aspekt är att det lär oss som är förtryckta att trycka ner oss själva genom att internalisera strukturen genom skam. Så vi säger: FUCK SKAMMEN, nu kör vi!

Finns det något botemedel?
– Revolution? Men börja med att komma på föreställningen.

Hur skulle du beskriva debatten om kön och identitet just nu?
– Fet! Det är så många personer och grupper som är modiga, ifrågasättande och jävligt coola, kritiken ska riktas mot media som inte släpper fram dessa. Med vår föreställning vill vi kritisera bland annat den grupp vi själva tillhör; avslappnade och härligt ”accepterande” människor. Vi måste sluta ge vissa grupper och samhällsklasser fribiljetter. Låt kritikens röst riktas åt alla håll, ingen skall gå säker!

Förutom er pjäs, tipsa om en låt, en film och en bok som alla borde läsa!
– Låt: Feeling myself med Nicki Minaj ft. Beyoncé. Film: Paris is Burning (kan ses på YouTube). Bok: Redefining realness av Janet Mock.

Slutligen, fyll i meningen: Om jag gillar _____ och _____ kommer jag älska Diagnos: Baby.
– Om jag gillar fet scenkonst och att bli ifrågasatt kommer jag att älska DIAGNOS: BABY.

Hanna Rasmuson

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}
Till helgen är det premiär för Stravinskijs Eldfågeln på Göteborgs Operan – med hundra dansare på scen (!). Vi pratade dans med koreografen himself: Benke Rydman, och passade även på att be om en virvlande Spotifylista. Varsågoda!
 eld_MB-0195
Foto: Mats Bäcker
För den som inte kan sin ryska balett, hur skulle du beskriva Stravinskijs Eldfågeln?
– Haha, grejen är att jag  inte vet hur baletten är, har inte velat titta heller innan jag satte igång mitt arbete. Har istället bara försökt lyssna på musiken, som har fått vägleda och inspirera mig. Om den kan jag dock säga att den är väldigt omfångsrik. Ibland vacker och smäktande och ibland sjukt kraftfull och mäktig. Däremellan finns det flera inslag bland annat delar som för tankarna till tecknade serier, och det har varit en stor inspirationskälla.
Och hur skulle du beskriva din Eldfågeln?
– Lekfull, mycket energi, en salig blandning av stilar, men som för handlingen framåt. En saga med vuxentema. Man ska hänga med men samtidigt få tolka en del själv
Men alltså … hundra dansare. Du har alltså typ gjort koreografin till en hel klubb, hur lätt/svårt var det?
– Jo, det är verkligen en utmaning. Framför allt eftersom alla har olika kunskapsnivå och fysisk förmåga. Åldrarna spänner ju mellan 18 och 80. Men om man använder rätt steg i förhållande till musiken så kan det bli en fantastisk upplevelse med så mycket folk på scen
Vad skulle du säga att du har för dansfilosofi?
– Dans till musik, låter som en självklarhet, men det jag vill hitta är steg som man kan surfa fram på musiken med och att allt och alla typer av rörelser är möjligt.
När du går ut, hur dansar man som dansare på klubben utan att typ over-do it men samtidigt inte bli frustrerad och känna att man håller tillbaka från att gå ner i spagat?
– Haha, jag brukar köra lite mer minimalism i ett hörn, zona in och gå loss i mig själv , utan att fysiskt go bananas i hela rummet.
Slutligen, om jag inte är så van vid att kolla på dans, var kan jag börja? Vad kan jag tänka på?
– Eldfågeln såklart … men annars tycker jag man ska gå på något där man åtminstone vet att man gillar musiken. Sedan är mitt tips att man inte ska sitta och försöka slå knut på sig för att förstå. Luta dig tillbaka och bara njut av kropparnas rörelser och om du vill, skapa dig en egen bild av vad det är som framförs på scen.
10 svängiga från Benke:

Hanna Rasmuson

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Djungeltrumman­bloggen

Mest lästa

  1. Yxor och feminister
  2. #förvarendakatt
  3. Djungeltrumman <3 Carlings
  4. Djungeltrummans stora julfest!
  5. Dubbelt så bra