Djungeltrumman­bloggen

Kategori: Intervjuer

I helgen vankas det invigningsfest för Stadsmuséets nya satsning Urbanum – ”mötesplatsen för dig som vill se staden med nya ögon”. En av punkterna på det späckade programmet är feministiska rapkollektivet G/RLS, så vi passade på att fråga ut dem!


grls
Foto: G/RLS

Hej! Hur är läget?
– Tjo! Allt är bra, tack. Dock lite stressigt med tanke på att de flesta av oss tar studenten om några månader. Men vi kör på!

Berätta lite om G/RLS!
– G/RLS talar för sig självt tycker vi … för att musikbranschen behöver fler tjejer, helt enkelt.

Var kommer namnet ifrån?
– Det finns någon bra story, men minns inte!

Haha okej! Hur går det till när ni skriver en låt då?
– Vi pusslar och vi pysslar, klipper och klistrar. Brainstormar! Alla kommer med eget material och sedan sitter vi och ger konstruktiv kritik. Som till exempel vår Göteborgslåt som vi blev ombedda att skriva. Vi ville förmedla ett budskap och ge vår syn på Göteborg, och vad det blev får ni se på lördag!

Får vem som helst vara med, eller hur funkar det?
– Vår grupp är mer eller mindre sluten. Dock vill vi verkligen sprida konceptet och göra det här till en grej!

Var finns Göteborgs bästa vårhäng?
– Göteborgs glansdagar för oss är utan tvekan på våren då Majornaloppisen och Andra Långdagen tar plats i staden. Annars är Vasaallén the place to be och där bästa vårhänget är hos skönaste Alvands (Vasagatan 18, Depain). Du sitter där med din kopp kaffe, du har  vårsolen i nacken medan du hänger med dina polare och kollar på människor som går förbi.

Låter som en dröm. Vad har ni mer på gång framöver?
– If we would tell you we would have to kill you.

Maria Kopp

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Dolce må vara gröngölingar, men att underskatta nykomlingar vore som att tro att det skulle sluta regna bara för att det är vår – idiotiskt alltså. Dolce är lösningen på alla dina problem, svaret på alla dina frågor och på lördag spelar de på Oceanen.

dolceFoto: Pressbild

Hallå Dolce! Vem/vilka är det som svarar på frågorna? 
– Anna och Leopold här.

Trevligt att pratas vid! Hur är läget?
– Ja, mycket trevligt, en ska inte klage. Det är bra med oss, mycket att stå i nu i dagarna inför kommande spelningar!

Berätta lite om Dolce, den lagom långa och mest intressanta historien..
– Dolce är Anna Levander och Leopold Nilsson. Två vänner sen något år tillbaka. Vi kompletterar varandra väldigt bra, både musikaliskt och personlighetsmässigt.

Men vilka är ni då, vad gör ni om dagarna när ni inte håller på med musiq?
– Leopold jobbar med film och säljer lotions, Anna jobbar inom hemtjänsten och som musiklärare. Vi älskar våra vänner och tycker om att laga mat och att ha det gött.

Hur mycket tycker ni om Dolce & Gabbana?
– Haha! Dolce & Gabbana säger oss just ingenting, däremot brukar vi inofficiellt kalla oss för Dolce & Grabbarna när vi spelar med vårt band!

Beskriv er musik med 12 ord!
– Musik m. 12 ord: Husbilssemester, visor, melankoli, strand, skog, vänskap, Karibien, sägner, storm, barndom, sorg, E4an.

Videon till Inez Pamela? En travbana? Varför?
– Vi båda är fascinerade av subkulturer, gärna självklara men bortglömda. Just travet är något som många har något slags relation till och det var väldigt fint att få se och visa det inifrån.

När kommer det mer från er!?!!? Jag vill ha mer!! Nä, men seriöst, vad händer framöver?
– Om allt går som det ska så släpper vi en EP senare i vår!

På lördag spelar ni på Oceanen – är ni lika bra live som ni är på Spotify?
– Vi är nybörjare när det kommer till liveframträdanden, men vi blir bättre och bättre hela tiden! Nu har vi även ett större band som vi spelar med när det finns möjlighet, det är råskoj! Inte bara för att de är duktiga musiker men även för att de är våra bästa vänner.

På vilken plats i världen ska en vara för att få den bästa musikupplevelsen när en lyssnar på er musik?
– Var man befinner sig spelar nog inte så stor roll, förhoppningsvis kan musiken vara en hjälp, tröst eller en pepp (eller alltihop) oavsett om det är i skogen eller på klubben.

Moa Händén

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Älskar du festival? Litteratur också? Missa för all del inte helgens litteraturfestival Textival. Men vad är det egentligen? Och exakt vad kommer hända där? Vi snackade med en av producenterna Victoria E. Kiss och tog reda på saken.

 

IMG_8226(1)

Vad är Textival egentligen?
– Textival är en ideell förening och litterär aktör som arbetar i projekt – både korta och långa, själva och ihop med andra – kring text, litteratur, konst och kultur. Vi arbetar tillsammans med, och vänder oss till mindre förlag, textproducenter, konstnärer, läsare, skribenter, arrangörer med mera som är intresserade av och/eller sysslar med ”text och litteratur utanför mittfåran”. Grunden är att arbeta med det som inte annars alltid får plats i det brus och vimmel som litteratursvängen är. Textival har funnits sedan 2007 och då arrangerade vi vår första litteraturfestival.

Om en gillar _____ och _____ borde man besöka Textival Litteratufestival.
– Text, kultur, litteratur, konst, ord, samtal, människor och böcker

Låter svårt att ogilla. Vad kommer hända i festivalväg?
– Det blir en kiff fête och en sinnenas kavalkad! Författarsamtal, läsningar, workshops och videokonstverk blandas med performance, ljudessäer, konst och bokmässa. Allt detta toppas med dunder och kalas då vi i samarbete med Koloni fortsätter festligheterna in på sena natten på Taket. Obs att det är begränsat antal platser och att föranmälan krävs via facebook.

Och vad kommer inte hända?
– Ja du. Det är egentligen väldigt lite som INTE kommer hända. Men vi kan väl säga att ingen kommer sitta i ett hörn och sura över dålig litteratur.


Victorias tre bästa festivaltips

Stina Otter­berg — Lit­te­ra­tu­ren som fristad
Stina Otter­berg är lit­te­ra­tur­ve­tare, kri­ti­ker och för­fat­tare. Hon är verk­sam som kri­ti­ker i Dagens Nyhe­ter. 2010 dis­pu­te­rade hon på en upp­märk­sam­mad avhand­ling om Olof Lagercrantz, och i fjol gav hon ut ”Älska, dricka, sjunga, leva dö. En essä om Erik Axel Karl­feldt”. Med utgångs­punkt i sin lju­dessä ”Madon­nan och gyck­la­ren” reso­ne­rar Stina Otter­berg kring lit­te­ra­tu­rens egen­värde och kons­tens rätt att vara onyttig.
Tid: Fre­dag 18.00–18.45
Plats: Litteraturhuset

Fem finaste — en sam­ling av män­ni­skors finaste, i ord
Med Ann Hans­son och Stina Ring­dahl. I en värld av dysto­piska nyhets­flö­den, hori­son­tella regnsku­rar och apa­tiska kol­lek­tiv­tra­fik­re­se­nä­rer, glöm­mer en lätt det finaste: att titta på grä­set under­i­från, hur vatt­net slu­ter sig om en när man badar på nat­ten, områ­det där ögat tar slut och kin­den bör­jar, luk­ten av solvarm skog. Läs and­ras och lämna egna ord.
Tid: Lör­dag 11.00–18.00
Plats: Fri­lag­rets café

Att närma sig den elfte tim­mens hori­sont – om den skri­vande och ska­pande prak­ti­ken
Under rubri­ken Att närma sig den elfte tim­mens hori­sont sam­ta­lar för­fat­tarna Mara Lee, Helena Eriks­son och Negar Naseh om den skri­vande och ska­pande prak­ti­ken; skri­vande som hand­ling, utforsk­ning, mot­stånd och per­for­ma­tiv prak­tik. Sam­ta­let mode­re­ras av Helena Boberg.
Tid: Lör­dag 19:00–19:45
Plats: Litteraturhuset

Hanna Rasmuson

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Anna Järvinens ord har alltid präglats av finkänsliga fingertoppar, kreativa kontraster och vackra vardagsbetraktelser. Men lagom till fjärde skivan har hon dykt ännu djupare i språksoppan. Förra veckan släpptes andra delen av dubbelalbumet Buren och imorgon står hon på Stora Teaterns scen!

AnnaJärvinen2
Foto: Carl Johan De Geer

Buren. Adjektiv; av verbet “att bära”. Eller Buren? Substantiv; “en struktur av galler eller ståltråd, ämnad att hålla något i fångenskap”. Redan i titelns tvetydighet gör sig Anna Järvinens känsla för språk påmind. En känsla som följt med henne, ända sedan barndomens flytt från Helsingfors till Stockholm.

– Jag var nog intresserad av språk redan innan, men i och med flytten blev det så mycket att studera. Den finska jag kunde och den svenska jag lärde mig – men också den svenska som mina finska släktingar talade och de finska uttryck jag inte hittade i svenskan. Så intresset har alltid funnits, men nu har jag fått lyxen att forska i teorin kring det!

Forska, bokstavligt talat alltså. Under de senaste årens frånvaro från popscenen har Anna Järvinen – förrutom avstickaren till Melodifestivalen – hunnit med att återvända till skolbänken.

Eller snarare den sida av skolbänken hon inte är van vid. Anna har länge undervisat vid sidan av musikkarriären, men på senare tid har hon passat på att läsa till sig ytterligare lärarbehörighet. Och universitetsstudierna blev en chans att återbesöka lingvistiken.

– Jag har fått nya verktyg att analysera sådant jag alltid fascinerats av. Vad man säger och vad man menar – och de få gånger som de två sammanfaller.

 

”Vad man säger och vad man menar – och de få gånger som de två sammanfaller”

 

Så vilken betoning ska vi då använda, när vi pratar om hennes nya album? Buren – eller Buren? Enligt Anna Järvinens lexikon är båda accepterade.

– Det är egentligen båda betydelserna samtidigt. Dels att man är instängd i sig själv – det är man ju alltid – och att man, eller jag i alla fall, har en önskan att då och då få bli buren. Att inte bara vara vuxen och förväntas vara självständig, utan också att få vara ett barn och bli omhändertagen, trots att man börjar bli till åren. Det är vad låtarna handlar om.

Texterna på Buren vandrar som vanligt vardagliga vägar, men kan plötsligt svänga in på oväntade tvärgator. Öppningsspåret inleds med en shoppinglista (“kaffe, tvättmedel och ett flingpaket”), men svängen till affären mynnar snart ut i ett mini-breakdown.

– Det är en intressant tid i livet, tycker jag, just med tanke på att man har en del erfarenheter. Man vet ganska mycket om var man är och inte är, men samtidigt så är det ofta så väldigt svårt att leva.

 

”Det känns som att alla lever mer eller mindre samma liv”

 

Tiden hon åsyftar är det stadie Anna själv befinner sig i nu. En tid som bland annat inneburit att Buren släpps i två delar, med en månads mellanrum, eftersom fullbokade familjesituationer gjort att de inte hunnit spela in allt i ett sjok. Skivans teman är personliga – men samtidigt allmängiltiga.

– Jag tycker ofta det känns som att alla lever mer eller mindre samma liv. Man går igenom samma faser, önskningar, misslyckanden och sorger. Åtminstone i den här delen av världen.

Är det tryggt eller tråkigt?

– Det är varken eller, tror jag, utan det är bara så det är. Fast jag har nog känt ibland – till exempel när jag började jobba som lärare på högstadiet – en trygghet i det. Att “aha, det här som jag trodde jag var helt ensam om, som var så fruktansvärt vidrigt, det är bara exakt det som varenda tonåring upplever”.

Fyra år har passerat sedan Anna själv tredje fullbordade den triologi av album som inleddes 2007 med Jag fick feeling. Men betyder det att Buren är ett nytt blad? Anna säger både ja och nej.

– De tidigare tre kom väldigt tätt, och vissa teman eller stämningar som kom fram på dem kanske skiljer sig från var jag befinner mig nu. Men man är väl kanske ändå alltid den man är. Barbro Lindgren sa att man blir sig själv när man är elva, och det ligger väl ganska mycket i det tycker jag. Man är den man är.

Henrik Boström

Texten publicerades ursprungligen i Hela Stan #16

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Djungeltrumman­bloggen

Mest lästa

  1. Yxor och feminister
  2. #förvarendakatt
  3. Djungeltrumman <3 Carlings
  4. Djungeltrummans stora julfest!
  5. Kom på aw för att fira ett nytt nummer av Djungeltrumman!