Djungeltrumman­bloggen

Kategori: Okategoriserade

Världen enligt YouGov

När jag gick in på metro.se igår möttes jag av tre rubriker högst upp på siten. Samtliga handlade om Sverigedemokraterna. Samtliga handlade om partiets framgång.

Högst upp fanns ”YouGov: Nu är SD Sveriges största parti” följt av  ”Forskaren: SD:s framgång unikt i svensk partihistoria” och ”SD: Tabun kring invandringsfrågan har släppt”.

Internetskämten om YouGovs pålitlighet (eller snarare brist på sådan) lät inte vänta på sig. Bland annat twittrade @skrivbent: ”Woho, enligt en färsk undersökning från YouGov är min kuk 25 cm lång!” Samtidigt som många påpekade faran i att förlita sig på självrekryterade undersökningar (till exempel här och här). Det visade sig så småningom att SD nog inte alls var störst, senast någon mätte ordentligt vill säga.

Det går fort nuförtiden. Det jagas klick, trafik och virala effekter. Och jag begär inte att någon ska låta bli att skriva om Sverigedemokraterna, tvärtom. Men det är en kritisk granskning som behövs, inte sensationsrubriker baserade på tveksamma siffror. Bättre kan ni, Metro.

Maria Kopp

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Way Out West: Snäll och kommersiell

Festivaler borde ha andra betygsskalor än vanliga konserter. Lista på random saker som påverkar och därför borde läggas till eller dras bort i beräkningen av hur bra en dag har varit: hur många öl du drack igår och hunnit dricka idag, skoskav, värk i ländryggen, lera i skorna, tid sedan du åt sist, om du var på svartklubb dagen innan, hur länge du sov inatt, blodsockernivå och väderförhållanden. När dag tre av min Way Out West-vistelse drar igång är min endorfinnivå så låg att öl-lunch känns som det enda rimliga. Och ärligt talat var nog Göteborg också lite bakis och lättirriterad, för vädret växlade mellan tryckande hetta och hällregn.

IMG_2745

Way out West är ett förvirrande virrevarr av “good guy”-festival som vill att världen ska vara en bättre plats, fri från kött och mjölkprodukter, och kommersens mecka där det i princip känns som om du är fast i en reklampaus på TV4 hela dagarna. När jag och min kompis är på väg från tältscenen en dag hamnar vi mitt i vad som känns som ett krig, när en finnig tonårskille i tofs skjuter ut Dorito-chips med någon slags kanon på en scen. Ett tjugotal personer står framför och fullkomligt slänger sig över oss i jakt på chipspåsarna. Jag känner mig smutsig, men å andra sidan går jag också runt som en zombie hälften av tiden, laddar mobilen i företagstält, köar för gratis kaffe, tar bilder i en fotoautomat sponsrad av ett godisföretag, bränner alla mina pengar på blaskig öl etc. I alla fall – dag tre infinner jag mig i Slottskogen först när Amason ska gå på, men möts av en mur av människor utanför en tältscen som är full och därmed stängd. Vände och gav upp, men som tur var skulle detta leda mig till den absolut svängigaste spelning jag sett på år och dagar – disco med Chic! Stämningen i publiken var fullkomligt galen, folk kastade av sig kläderna och dansade som om de var höga på MDMA hela bunten. Min energinivå stiger 200%, är plötsligt redo för vad som helst igen!

Processed with VSCOcam with c1 preset

Patti Smith är i det närmsta en fiktiv person för mig. Jag har vältrat mig i hennes liv och ungdom och New York på 70-talet i så många timmar och under så många år att det nästan känns orimligt att hon existerar. Nu står hon plötsligt på en scen i Göteborg och spelar Horses. Och som om det inte vore nog är hon fortfarande punk ut i fingerspetsarna, har en enorm närvaro och energi spelningen igenom.

Processed with VSCOcam with c1 preset

Ser Alt-J från öltältet, sist jag såg dem var på ett halvtom Trädgårn under Stay Out West. Nu låter de som proffs, varken mer eller mindre. Bränner aldrig till men är inte på något sett dåligt heller. Sedan är det dags för systrarna Söderberg att spela på Flamingo. Jag har följt First Aid Kit sedan deras första EP, har suttit otaliga förfester (och efterfester) och tittat på deras Fleet Foxes-video och sett dem få världsartister att gråta på otaliga galor. De är otroligt skickliga musiker och det är inte mycket som går fel under spelningen. Men med det sagt är det något som inte riktigt stämmer med dem. Kanske är det bara att de är så oerhört o-coola. Eller så är det bara avsaknaden av mörker som skaver lite. Perfekt stämsång, låtar dedikerade till lillebror och när de i mitten spelar någon salgs hårdrock känns det nästan som charader.

Processed with VSCOcam with c1 preset

Med det sagt – tack för i år, Way out West! Kommer att minnas FKA Twigs, Ms. Lauryn Hill, Chic och Patti Smith och det räcker alldeles utmärkt. Kul var det i alla fall. Ses 2016!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Way Out West: Halvvägsreflektioner

År 2015 är Way Out West ett vidunder. Ett veganskt djuphavsmonster. Så mycket yta, så mycket rörelse, så strömlinjeformat.

_DSC1425Foto: Therese Kockum

Eller – för att göra en mindre grumlig liknelse – så är det som en sådan där filmdystopi, där gränsen mellan en kommunistisk och en kapitalistisk sådan suddas ut. Folk betalar typ tvåtusen spänn för att komma in här, och plötsligt befinner de sig i en värld där alla cigg är Camels, allt cappuccinoskum Oatly och all öl Norrlands. Vissa betalade dessutom trehundra kronor extra och fick se Beck två gånger. GP rapporterade att publiken “rasade” över svindleriet kring Needle in the Hay, men det spelar ingen roll. WOW behöver inte bry sig. De kan göra som de vill och folk kommer ändå alltid att komma. De är störst och bäst och alldeles, alldeles oantastliga. Som USA. Eller Romarriket.

Själv duckade jag Hönålen, men minns (någorlunda) tydligt hur jag igårkväll, vid halvett-tiden, då Goat började spela, befann mig i en oändlig barkö på Bananpiren. En solid kvart/tjugominutare/evighet tog det att nå fram till disken, och väl där kom jag på mig själv med att önska att mina sextio kronor skulle generera en femtio centiliters aluminiumburk fulöl, för att det kändes kvantitativt mer värt än den mindre glasflaska “Norrlands Guld Ljus Eko” som var det enda alternativet.

Jag faktiskt önskade mig, aktivt och intensivt, privilegiet att få betala sextio spänn för den typen av öl en vanligtvis köper i ogenomtänkta sexpack på Seveneleven klockan fyra på natten. Och jag fick det inte ens. Men så är det. Monopolet bestämmer.

Halvvägs igenom årets festival är vi nu, och jag ville bara uttrycka några kritiska och (återigen, någorlunda) sobra tankar om upplevelsen. Liksom för att motbalansera allt som är nice. För det är mycket. Musiken är nice, vädret är nice och, ja, chokladhavredrycken är nice. Plus att det, i skrivande stund, närsomhelst är dags för #wayoutwest at #gowest. Kvällen lär med fördel avslutas på Pustervik, med Waxahatchee och Woods – men timmarna fram tills dess tillhör The Pet Shop Boys.

Bäst hittills:

Courtney Barnett på Bananpiren var exakt allt en hade kunnat önska sig. Andra recensenter har påpekat att hon förtjänat en bättre scen, men faktum är att hennes slackersvängiga grungerock gjorde sig alldeles utmärkt i en mörk industrilokal med halvtaskigt ljud. Det var som att inte bara publiken och musikerna, utan även själva tonerna i sig, blev gradvis fullare under kvällen. Avslutande Pedestrian at Best är kanske årets bästa låt, men i Magasin 105 blev den nästan oigenkännlig. På ett bra sätt. Förvrängt av distortion, dryck – och hur ytterligt badass-briljant Barnett faktiskt är.

Och The Julie Ruin, såklart. Som vi har väntat på Kathleen Hanna, efter förra årets inställda besök. Men det var det värt.

Sämst hittills:

Det kanske är en gammal och trött iakttagelse att amerikanska snubbar med skägg och gura är just gamla och trötta, men det tål att sägas igen. War on Drugs (som jag trodde att jag gillade) var massivt gäspiga, och fredagens första ljudintag blev för min del Father John Mistys ylande countrybeklagelser från Azalea. Jag älskade Fleet Foxes första gången de besökte WOW (menar inte det på ett “jag gillade dem innan de var coola”-sätt, alltså, alla gillade ju Fleet Foxes 2008), men vid det här laget är Papa Joe mest trist och misslyckat ironiblasé.

Henrik Boström

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Om att tänka efter före

Det skrivs mycket om hur vi ska bete oss nuförtiden. Vad vi ska dela på sociala medier och vad vi borde låta bli. Hur Sverigedemokraterna tjänar på att vi upprörs över deras kampanjer, och att det säkraste nog är att tänka efter före och ta det lilla lugna.

Tänk efter innan du skriver något, innan du delar något, innan du gör något överhuvudtaget, heter det.

Och visst är det viktigt med strategier och eftertanke. Men ibland finns det saker vi bara inte kan låta gå obemärkta förbi, tillfällen då vi måste sätta ner foten, och säga ”nu räcker det, det här är faktiskt inte okej”. Sverigedemokraternas framfart är en sådan sak.

Vi borde ha tillräckligt med historiska exempel för att förstå att främlingsfientlighet och rasism inte kan tigas ihjäl. De försvinner inte bara för att vi låtsas som ingenting.

Så kanske är det de som är snabba med att kritisera antirasistiska initiativ, men aldrig gör någon egen ansats till motstånd, som verkligen borde tänka efter?

Maria Kopp

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Djungeltrumman­bloggen

Mest lästa

  1. Yxor och feminister
  2. #förvarendakatt
  3. Djungeltrumman <3 Carlings
  4. Djungeltrummans stora julfest!
  5. Dubbelt så bra