Djungeltrumman­bloggen

Hva skjer?

I söndags kväll började jag (sist av alla?) att kolla på ja-ni-vet-vilken-serie och sedan kunde jag liksom inte sluta. Efter en vecka med alldeles för lite sömn, flera incidenter av spårvagnsgråt och en ständigt tilltagande norsk dialekt har jag nu hunnit ikapp inför tredje säsongens sista avsnitt – och förstått vad resten av världen pratar om.

Vad är det då med den norska tv-serien Skam som gör att (nästan) alla faller pladask för den och blir helt besatta? Det berättartekniska greppet, där klipp och sms-konversationer publiceras under veckan och får Facebooks olika ”kosegrupper” att skrika rakt ut så fort något nytt laddats upp? Eller att man till och med skapat konton på sociala medier för att få rollfigurerna att framstå som mer realistiska? Den enorma mängd research som lagts ner för att få till exakt rätt frågeställningar, funderingar och tonårsspråk? Det är säkert en del av förklaringen.

Men främst är det berättelsen i sig som gör det. Skam är fruktansvärt hemskt, extremt roligt och sinnessjukt vackert utan att kliva över gränsen till det överdrivna. Utan att rygga för svåra ämnen som sexuella övergrepp, hbtq-frågor, religion och psykisk ohälsa. Rollfigurerna är inte helt onda eller helt goda, de gör så gott de kan. Och samtidigt som serien utspelas på en så pass specifik plats i en specifik tid känns den märkligt tidlös, så som de där allra bästa berättelserna gör.

Serr, hvis du ikke sett Skam ennå må du bare gjøre det. Nå!

Klem,
Maria Kopp
Chefredaktör Djungeltrumman

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Djungeltrumman­bloggen

Mest lästa

  1. Yxor och feminister
  2. #förvarendakatt
  3. Djungeltrumman <3 Carlings
  4. Djungeltrummans stora julfest!
  5. Kom på aw för att fira ett nytt nummer av Djungeltrumman!