Djungeltrumman­bloggen

Way Out West: Halvvägsreflektioner

År 2015 är Way Out West ett vidunder. Ett veganskt djuphavsmonster. Så mycket yta, så mycket rörelse, så strömlinjeformat.

_DSC1425Foto: Therese Kockum

Eller – för att göra en mindre grumlig liknelse – så är det som en sådan där filmdystopi, där gränsen mellan en kommunistisk och en kapitalistisk sådan suddas ut. Folk betalar typ tvåtusen spänn för att komma in här, och plötsligt befinner de sig i en värld där alla cigg är Camels, allt cappuccinoskum Oatly och all öl Norrlands. Vissa betalade dessutom trehundra kronor extra och fick se Beck två gånger. GP rapporterade att publiken “rasade” över svindleriet kring Needle in the Hay, men det spelar ingen roll. WOW behöver inte bry sig. De kan göra som de vill och folk kommer ändå alltid att komma. De är störst och bäst och alldeles, alldeles oantastliga. Som USA. Eller Romarriket.

Själv duckade jag Hönålen, men minns (någorlunda) tydligt hur jag igårkväll, vid halvett-tiden, då Goat började spela, befann mig i en oändlig barkö på Bananpiren. En solid kvart/tjugominutare/evighet tog det att nå fram till disken, och väl där kom jag på mig själv med att önska att mina sextio kronor skulle generera en femtio centiliters aluminiumburk fulöl, för att det kändes kvantitativt mer värt än den mindre glasflaska “Norrlands Guld Ljus Eko” som var det enda alternativet.

Jag faktiskt önskade mig, aktivt och intensivt, privilegiet att få betala sextio spänn för den typen av öl en vanligtvis köper i ogenomtänkta sexpack på Seveneleven klockan fyra på natten. Och jag fick det inte ens. Men så är det. Monopolet bestämmer.

Halvvägs igenom årets festival är vi nu, och jag ville bara uttrycka några kritiska och (återigen, någorlunda) sobra tankar om upplevelsen. Liksom för att motbalansera allt som är nice. För det är mycket. Musiken är nice, vädret är nice och, ja, chokladhavredrycken är nice. Plus att det, i skrivande stund, närsomhelst är dags för #wayoutwest at #gowest. Kvällen lär med fördel avslutas på Pustervik, med Waxahatchee och Woods – men timmarna fram tills dess tillhör The Pet Shop Boys.

Bäst hittills:

Courtney Barnett på Bananpiren var exakt allt en hade kunnat önska sig. Andra recensenter har påpekat att hon förtjänat en bättre scen, men faktum är att hennes slackersvängiga grungerock gjorde sig alldeles utmärkt i en mörk industrilokal med halvtaskigt ljud. Det var som att inte bara publiken och musikerna, utan även själva tonerna i sig, blev gradvis fullare under kvällen. Avslutande Pedestrian at Best är kanske årets bästa låt, men i Magasin 105 blev den nästan oigenkännlig. På ett bra sätt. Förvrängt av distortion, dryck – och hur ytterligt badass-briljant Barnett faktiskt är.

Och The Julie Ruin, såklart. Som vi har väntat på Kathleen Hanna, efter förra årets inställda besök. Men det var det värt.

Sämst hittills:

Det kanske är en gammal och trött iakttagelse att amerikanska snubbar med skägg och gura är just gamla och trötta, men det tål att sägas igen. War on Drugs (som jag trodde att jag gillade) var massivt gäspiga, och fredagens första ljudintag blev för min del Father John Mistys ylande countrybeklagelser från Azalea. Jag älskade Fleet Foxes första gången de besökte WOW (menar inte det på ett “jag gillade dem innan de var coola”-sätt, alltså, alla gillade ju Fleet Foxes 2008), men vid det här laget är Papa Joe mest trist och misslyckat ironiblasé.

Henrik Boström

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Djungeltrumman­bloggen

Mest lästa

  1. Yxor och feminister
  2. #förvarendakatt
  3. Djungeltrumman <3 Carlings
  4. Djungeltrummans stora julfest!
  5. Kom på aw för att fira ett nytt nummer av Djungeltrumman!