Dadgostar Empire

Nu ska vi prata om prestationsångest.

Prestationsångest är såhär: ingenting duger. Allt är för litet, för stort, för långt, för kort. Måste prestera MER. Måste prestera BÄTTRE. Allt är för dåligt. Jag har känt den här exakta känslan så länge jag kan minnas. Jag kan redogöra för exakt vilka uppsatser och vilka prov jag failade på gymnasiet, i vissa fall ganska noggrannt vilka frågor (!) som ställdes. En del på högstadiet, till och med. Och jag är en människa med USELT minne som är HELT väck i många sammanhang. Jag vet knappt om det är ICA eller Coop som är butiken jag passerar nedanför mig varje morgon. Jag tappar namn och platser men jag minns i vilket klassrum jag satt, vilken lärare jag hade och vilket ämne och tema som var när jag insåg att det nog inte kommer gå så värst bra på en redovisning 2009.

Det kommer aldrig gå spikrakt uppåt. Ibland går det spikrakt nedåt. Ibland står det still i evigheter. Och det kan vara då jag mår som bäst. När allt är till synes stillsamt. Livet rullar ju så att säga på ändå, med relationer och roligheter och förälskelser och jobb och ständig chock över att exakt allt förutom bärs är så in i helvete billigt på Möllan. Hjärtat bankar inte sådär svinhårt i bröstet som när det går bra rent prestationsmässigt men jag mår liksom… bra. För när hjärtat bankar sådär svinhårt ett tag känner jag mig förväntansfull. Glad. Men också riktigt jävla pissdåligt, för från en sådan höjd är fallet som högst. Och faller gör man – hur bra det än har gått.

För det kommer alltid ha varit lite.

Jag vet inte hur jag ska göra riktigt. Sluta försöka? Försöka med vad? Följa mina drömmar? Jaga nåt äkta? Sluta försöka känna och tänka efter så jävla mycket? Jag vet inte. I slutändan skiter man nog i vad som är rätt och fel.

I slutändan vill man ju bara vara lycklig.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Hänt i veckan:

1. Gjort tuffa dansmoves till balkancovers av Roger Pontare och det var hur fett som helst. Bestämde mig på samma event för att ragga på en brud. Vad annars, efter fyra timmars öppen bar och När vindarna viskar mitt namn? Insåg två saker:

Ragga inte på brudar efter fyra timmars öppen bar och När vindarna viskar mitt namn
Jag lider av berusningsdemens

Tror vidare kommentarer till förstnämnda insikt är överflödiga. Demensen däremot! What’s up with that?! Grundar alltsammans i att jag ställer samma fråga kanske femton gånger på kroga. Varje gång i ett tonfall som signalerar att jag ställer frågan för första gången. Jag liksom lyssnar på svaret eftertänksamt för att fem minuter senare fråga samma sak.

Du… Vart bor du, egentligen?
Men hallå, vart bor du?!
Vart BOR du?
Just det, glömde fråga! Vart bor du?
Får jag fråga vart du bor?

😀

2. GIFT VID FÖRSTA ÖGONKASTET. Jesus lord.

Den här mannen är besatt av utseende. Exempel:

Mannen: varför har du den där skitfula tröjan?
Kvinnan: kallar du mig ful?
Mannen: nej, jag menar bara att den där tröjan är ful.
Kvinnan: men… måste man vara uppklädd jämt? Går du alltid runt i strukna skjortor?
Mannen: Ja. Självklart.

Andra exempel:

”Mina nära tyckte att hon var snygg och att hon passar mig på det sättet.”

”Rökning är så osexigt.”

Vill inte vara barnslig men… som om han är så himla snygg och sexig själv med sina strukna skjortor? :’))

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Jaaaaaag går och fiskar

Är i Gbgizzle. Dricker rödvin, äter oliver direkt ur burken och ser på Frances Ha på svtplay. Det är lika svartvitt som det låter. Enda gången jag var en större parodi på mig själv var när jag googlade The North Face ecstasy.

Frances Ha är såhär: Frances är typ dansare. Hon får kicken från sitt typ-dansare-jobb. Hon är pyttelite alkad. Hennes bästa polare blir ihop med en kille och dom glider ifrån varandra samtidigt som Frances måste crasha hos nån gammal bekant som egentligen inte vill ha henne där pga har inte råd att betala hyran i den lägenhet hon bodde i sen innan med två killar varav en som kallade henne ”odejtbar” (på ett roligt sätt) men ändå typ ville ligga med henne. Hon säger fel saker. Alla har kille och jobb och härliga tider utom hon som är pank och singel och allt annat som är jättedåligt. Vid ett tillfälle åker hon till Paris och tänker kanske att det ska vara så jävla frigjort och coolt men i själva verket hänger hon bara runt själv på olika gator (in a bad way), får inte svar från den enda polare hon har där och dekadensen äro FULLÄNDAD.

Så otroooooooooooooooooooooooligt hög relatenivå. Herre min skapare. Jag påminns alltid när jag ser såna här serier om att jag typ UTGÅR från att jag kommer bli exakt som Frances. Alla dom där framgångsrika människorna med lyckade förhållanden som säger rätt saker känns som aliens. Finns dom på riktigt? De känns för främmande för att jag ens ska undra hur det känns att vara en av dom.

Men samtidigt… är inte dom så jävla lyckliga heller? TYP. Visar det sig. På ett sätt känns det skönt, på ett sätt känns det helt förödande för NÄR BLIR MAN LYCKLIG DÅ ???? Om inte av framgång och kärlek?

Fan.

Hänt hittills: var ute och sprang. Lyssnade på Gyllene Tider och fick feeling. Sprang extra snabbt. Kände att det var tur att ingen såg mig. Fick sedan en snap av en gammal gymnasiepolare med texten ”classic jogg ba” samt video på min Gyllene Tider-rush. Typiskt!

Funderade lite på min ansökan till en skrivarskola. Tänk om man inte kommer in? Tänk om man kommer in och är sämst? Tänk om man kommer in och är bäst, blir världskänd författare och ändå har exakt lika mycket ångest som innan? Tänk om man alltid kommer ha lika mycket ångest som man har nu?

segt det hade varit :———-)

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Så sitter man här tillslut, ändå, och lyssnar på Veronica Maggio. Vadat genom brudar i ögonskugga och Adidas-tracksuits under pälsjackor sen i förrgår. Pratat om Berlin vid två och en halv tillfällen. Ute härjar kingen av pissväder: snöblandat regn. Eller – jag tror det. Har inga glasögon med samma motivering som Göran Persson inför den socialdemokratiska riksdagsgruppen 1999:

”En del har undrat varför jag ständigt tar av mig glasögonen. Det är för att jag ska slippa se er.”

Ett annat träffsäkert GP-uttalande som nog gällt samtliga dagar since ’95 är: ”Jag är en mycket orolig person som vaknar varje morgon och tror att det har gått åt helvete”. Kanske mer här än någon annanstans. Varför har jag så svårt för Stockholm? Är det för att en sketen falafelrulle kostar 89 spänn? Är det för att det första man möts av på stationen är en titelappropieringsparad på ordet författardrottning av allas vår Camilla Läckberg? Nja. Mest är det nog pundarkarriären ca 2014 som spökar. Det sitter liksom i väggarna. Det smutsiga sökandet efter att spåra ur långt mycket starkare än hotet från asfalten. Det är svårt att ångra något – allt man någonsin gjort har ju trots allt burit fram en till där man är idag – men olala vad pissigt jag har mått i Stockholm. Så fort jag sätter mig på tunnelbanan känns det som att jag aldrig kommer komma fram. Det är röda linjen, alltid röda linjen och station efter station svishar förbi men känslan är såhär:

det går för fort
det går för långsamt
jag är instängd
jag kommer inte fram
jag vet inte vart jag ska
jag äger inte mig själv
jag är jagad
det kommer aldrig bli bra
jag hinner inte med
det är mörkt, mörkt överallt
jag är rädd
jag är ensam
det finns inga möjligheter
det finns inga sammanhang
allt och alla är tomma skal och
inget är på riktigt

jag kommer alltid på mig själv med att kanske bara lyssna på musik jag verkligen kan innantill så fort jag sätter min fot på typ Slussen bara för att kravla mig fast vid sånt som är mitt i en värld där ingenting någonsin tillhört mig. Som om jag har något att bevisa här. Det är en så jävla vidrig känsla: jag finns inte/jag finns för mycket. Är det inte helt sinnessjukt? Denna gränslösa självupptagenhet. Jag, jag, jag. Varför bryr sig alla om mig? Varför bryr sig ingen om mig?

VEM ÄR JAAAAAAAAAAAG

som Maggio trallar nu. Det är så jävla glättigt, alltsammans. Hur kan du tralla på en sådan fråga med din glättighet, Maggio? HUR?!??!

DET HANDLAR OM MIIIIIIIG

Jag känner mig lack i Stockholm. Lack på Maggio. Lack på kulturen. Lack på gatorna, platserna, färgerna och formerna. Lack på varenda jävla becknishväska. Fastän jag ju är mitt i allt det där, naturligtvis. Fastän det är absurt att det är inte skulle kunna vara mitt lika mycket som någon annans. Det kommer kännas bättre. Det kommer bli bra, även om det går långsamt. Det går att ta tillbaka. Ibland är det på ont, ibland är det på gott att ingenting är permanent.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Jimmie on the run

Ska på snusbuffén Oslipat nästa vecka. Har varit på stand up en gång tidigare, Ola Söderholm på Henriksberg för typ två år sedan. Innan Ola kom lajvade fyra stycken 19-åriga gossar i ljusblå skjortor Jonatan Unge (liberal men snäll) på scen i typ en timma. Nåns farsa satt längst fram och skrattade maniskt under exakt hela föreställningen. Sara och jag halsade tre öl i rent sympatiskt syfte. Och lite råpanik. Ola drog samma skämt som han gjorde i podden, drog ännu ett skämt om hur tröttsamt det är att folk kommenterar att han drar samma skämt i podden och jag kände stråk av PTSD samt ölig fylla.

Det var sådär.

Nya tag nu! Moa L dessutom! Vilken fest.

I övrigt: rullar med största sannolikhet in på kiss -och ordningsvaktkavalkaden T-centralen på fredag. Kokar man ner all ångest man någonsin haft till en plats blir det nog exakt den. Härliga tider står på farstun, hörni. Är det nån som vill ses på Lion Bar vid Hornstull och snacka sossarnas kongress så feel free att slå en pling.

Har du sett Jimmie Åkessons profilbild, undrade Hugo häromdan. Nä, sa jag. Här är den:

Det var typ det absolut sjukaste jag sett i mitt liv.

Glad påsk på er!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Låga krav

Jahapp. Igår var det fredag. Sedvanlig tjack -och korianderbuffé, fyrtioåtta bärs och sjutton (!) avgasiga grader. Fräscht och häftigt. Har jag tur lever jag tills jag är typ tjugosex.

Överväger om jag ska hänga med och kallbada imorgon. Känns jätteläskigt. Som bekant får jag stresseksem av tanken på typ åttiofem procent av all fysisk aktivitet. Hundra procent av allt som innehåller bad. Helst hade jag velat parkera röva i soffan med en slurk vin framför Bonusfamiljen för all framtid. Eventuellt bjuda in någon emellanåt som kan lyssna helt okritiskt på mina tänkvärda rants om allt som suger och sedan säga: EXAKT såhär är det, Alice. Du är en fantastisk tänkare.

Är det verkligen så mycket begärt!!!

Vimmelbilder från senaste tidens Malmö city:

It’s been a blast

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

It must have been love

Oftast, på tv-apparaten, får vi följa the average dude. The average dude, på tv-apparaten, har med jämna mellanrum en helt otroooolig babe vid sin sida. Typ:

+ alla George Costanza någonsin dejtar

och så vidare

och det är väl toppen. Utseende spelar väl ingen roll. Budskapet är kanske att megababes faller för average dudes eftersom det är insidan som räknas?

Synd bara att vi aldrig får veta vilka average girls faller för eftersom vi aldrig får se en enda average girl på tv vars grej inte är att a) hon är så himlans tjock och fet och världens kretsar kring hennes pinsamma hemska fetma, b) hon är lebb, c) hon är the average dudes megababeflickväns polare.

Men det är säkert underförstått att utseendet inte räknas i tjejers fall heller 🙂

Eller att så fort någon ser ut såhär:

så hatar vi dom inte för att vi tvingas se en brud som äter mer än ett selleriblad om dagen. Vi hatar dom för andra saker, typ: ni har bara med vita människor i era tv-serier!!!!!

Till skillnad från alla andra tv-serier.

hihi

Vet du en serie där en icke-pinnsmal medelålderskvinna helt okommenterat är ihop med en råbabe? Skicka svaret till dagendåTrumpsitteririksdagenförF!.com

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

OMG HUMAN RIGHTS SO COOL

All I want for christmas är fan ett gäng socialdemokratiska kommunalråd från Harpsund. Om det är sant att dessa, och inte nån röv på Svenskt Näringsliv, är några av Sveriges viktigaste samhällsbyggare så kanske jag återfår tron på mänskligheten efter traumat Parneviks med Linda Lindorff. Om jag säger såhär: det sjukaste var inte ens Lindorffs tveksamma ragg på William Spetz utan Pegs (eller nån av dom andra med hiphopturné) sammanfattning av deras politiska ställning: ”asså vi är ju economically republicans liksom men jag tror ju på gay rights och human rights och sånt…”

Shit, tror du också på human rights?!? Fett, då kanske vi kan ha bästisdejt nån gång och bada i alla min farsas pengar

😀

Så otroligt läskigt. Blev tvungen att hetsdricka ett redigt glas mjölk och se på Fråga Doktorn i ren panik.

 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Föga förvånande kommer följande inlägg tillägnas den till punkt och pricka homogena gruppen killar.

Suck! Inte igen.

Men inte alla…?

Svaret på den eventuella, fullständigt oförklarliga kritiken är JOOOO

Nu igen!

Samtliga!

Det är semistekaren i kaffebaren på Yaki. Det är dj:n på ravet. Det är alla på Tinder. Det är alla från gymnasiet. Det är blattar. Det är svennar. Det är dina local snälla feministkillar. Det är osnälla feministkillar. Och röset.

Därav svaret på den eventuella kritiken.

Man hade ju kunnat snacka om nåt kul istället. Kanske lista Carola Lemnes absolut sjukaste uttalanden (fredsgsmystips!) eller maratonkolla The L Word (blev tipsad av min polare Hanna som inflikade en cringe-varning i kategorin ”bara typ 2004 rent allmänt”. Vattentät pitch).

Men såpass kul får man ju aldrig ha här i världen.

Istället måste man bemöta såna här snubbfenomen:

asså, tänkte bara kolla… har du testat dig 🙂

borde man testa sig lr..?

är du clean

för jag testade mig precis asså

så om du kanske vet att du inte har gjort d.. 😉

Uttalanden som präglas av det klassiskt vinnande konceptet neurotisk och narcissistisk. Cool and fun. Vilka svar kan då ges på det här?

Jag har testat mig

Jag har inte testat mig

Jag är en galen babian som knullat med alla. Vadå då ;–)

Jag föredrar personligen alt 3 men om man nu inte vill vara så kinkig. Hur iq-betonad är den här situationen? Du har hittat en random brud på krogen. Du tycker följande: jag tror mer på att alla tjejer talar sanning än att gå och testa mig.

Eftersom alla tjejer är så ärliga.

Eftersom brudar ju är skyldiga att berätta när de senast gått till ungdomsmottagningen nu när jag inte pallar testa mig själv.

En helt galen och bisarr idé hade ju varit att använda kondom. Särskilt om man vet med sig att man är narci-neurotisk. (Tips på hur du tar reda på att du lider av nämnda åkomma: du bangar kondom för att det inte är ”lika skönt” och sen tycker du att tjejen bör berätta för dig om sitt sexliv).

En del snubbar spänner blicken i en allvarsamt och säger såna här dumheter: ”du är clean eller?” *indikerar att dom själva helt uppenbart ”cleana”*

Tror man på allvar att inte ALLA föregående snubbar sagt EXAKT samma sak? Testar dom sig själva efter varje gång dom legat med nån? Antagligen inte – men dom har ändå tagit ansvar eftersom dom frågat så himla snällt och det är ju klart att tjejer alltid säger som det är. Det är klart att det inte möjligen är fett känsligt och jobbigt och jag känner mig som en enorm hora när du frågar mig i förbifarten om jag har klamme.

Så, för ovanlighetens skull, summa summarum av dagens rant: fuck alla killar.

Samt: använd kondom!

Kondomer skyddar mot allt. Till skillnad från dumma frågor ”;)”

Nä, men helt seriöst. Finns på apoteket.

Kram!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Matriarkatet på tv3

Är på väg till det vertikala regnets huvudstad. Platsen där det ligger en porraffär stor som en arena med arkitektig all white-inredning på samma gata som sjuttonåriga indietyranner från Schillerska som lyssnar på Håkan på ett coolt sätt häver bärs med radikalvänstern (folkpartister) från Rudebecks som lyssnar på Håkan på ett ocoolt sätt. Medelklassen möter den fruktade övre medelklassen och tävlar om vem som kan appropriera (o)arbetarklassen grundligast efter tolv öl, tolvtusen cigg och återkommande grupprunkshyllningar till Girls och Jens Lekman.


Den numera klassiska ”I really love cockbooks” 

Fan vad jag älskar Göteborg.

I övrigt: ett jätteroligt skämt är att plocka valfri tv3-producerad serie och läsa upp konceptet. Slut på skämt.

Exempel: ”Kan vi hjälpa till?” som är såhär (enligt hemsidan): Laila Bagge och Björn Christiernsson erbjuder kunder på byggvaruhus att göra jobbet åt dem – gratis. Snickar-Björn står förstås för byggandet, medan Laila får fritt spelrum för sitt stora fritidsintresse inredningsdesign.

Betyder detta att vi lever i en värld där en enda käft känt känslan: Laila Bagge får för lite spelrum för sitt stora fritidsintresse? Eller: jag känner för att konsumera något med Laila Bagge. Och Snickar-Björn.

Helst kombinerat.

”Händig man sökes” är också riktigt bra.

”– Folk tänker instinktivt på sex och tar yrkena man tycker är lite sexiga. Du vet, barbröstade svettiga snickare.

En stereotyp fantasi som blir verklighet i ”Händig man sökes”. Barbröstade hantverkare – och kvinnor som får hjälp – har väckt kritik inför tv-premiären. Onödigt, tycker Johanna Björk.

– Det är ingen som har tvingat killarna att ta av t-shirten. Det har de gjort själva. Så folk som kommer med kritik måste kunna se humorn i det. Det är en rolig grej. Mannen kanske vill vara lite macho man – den som snickrar när staketet går sönder och får upp tavellisten från Ikea. Jag tror män uppskattar när de får visa att de är händiga.”

Spännande tolkning av kritiken. Undra om Johanna Björk fått många meddelanden av sorten ”hallå, fett taskigt att ni tvingar av hantverkarmän sina tröjor! Sååå elakt! Sluta förtryck män och låt de behålla sina tröjor på!”


Förtryckt man

Hur ska vi kunna se det roliga i det här, Johanna? Det syns ju hur han tagit av tröjan ofrivilligt.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}