Dadgostar Empire

Idag var min allra första dag på skrivarlinjen. Jag har inte tänkt på det så mycket, var rätt avtrubbad redan när antagningsbeskedet kom (morsan läste högt upp brevet i telefon medan jag låg matförgiftad under årets kanske soligaste dag och glodde på typ SVTforum) och på den vägen har det varit.

Jag anlände svettig som ett as. Tänk er ett riktigt, riktigt svettig as. Exakt så var det. Jag stod i dörröppningen till bamban och kände mig som killen i Paris Hilton-videon.

Minus Paris Hilton.

Alla har varit såhär: åååh, folkis kommer bli THE TIME OF YOUR LIFE. Åååh, jag träffade min kille på folkis. Åååh, ljuvliga tider och sunshine is beautiful.

Jag kände gränslös ångest.

Till min absoluta glädje såg jag en bekant och sprang dit. Slog mig ner och knaprade ängsligt på isbergssalladen. Tuggade ärtor, majs och kidneybönor samt något McDonald’sbetonat degknyte som smakade bamba och McDonald’s. Känsla: ångest och svett.

Sen gick vi till aulan. ”Det känns lite mysigt”, sa någon. Jag nickade. Inombords grinade jag. Gymnasielajvet kändes inte alls mysigt. Högst omysigt. Vi fick våra lärare. Vi gick till salen. Det kändes som en scen ur en Roy Anderssonsk 80-talsfilm. En av lärarna såg ut som The Embassy-Torbjörn fast med strumpor i sandalerna. Jag bestämde mig för att gilla dem. Det känns tryggt att ha någon med strumpor i sandaler och eventuellt starkt intresse för pop anno ca 2000-2005 i sin närhet.

Varför kändes det så jobbigt? Eller snarare – varför kändes det ingenting? Ett enda stort ingenting. Vi vandrade runt området, jag vägde förra årets skrivarkursares antologi i min hand. Det kändes som att jag aldrig någonsin skulle kunna lägga bokstäver i nån vettig ordning igen. Det här händer inte, tänkte jag, det här är någon annans kropp och någon annans år som ska spenderas i de här salarna.

Det enda jag äger är detta enorma ingenting som paralyserar och kremerar varenda centimeter av identitet jag inbillar mig att jag har.

Det fanns hästar inom synhåll. ”Ska vi verkligen leva på statens pengar här i ett år och glida runt och typ… dricka kaffe?” undrade någon.

Alltså, i princip.

Kanske skriver jag mitt namn på muggen vi fick. Bara för att se det på något, liksom, mitt namn. Hur ska man annars bevisa sin existens för sig själv? Jag vet inte. Varför är det så viktigt för mig att exempelvis ta reda på hur många som sökte? Kommer det kännas bättre om det var många? Kommer jag känna ett behov av att skita i allt om ett tag, ett behov av att rasera allt jag byggt upp åt mig själv som småbarn som smashar kaplastavstorn de ägnat timmar åt att bygga? Bara för att se det falla. Bara för att det är så jävla svårt att göra rätt och så jävla lätt att göra fel. Så jävla svårt att bygga, så jävla lätt att fucka alltsammans. Det är ju oftast enklast så, känns det som, att varken satsa eller kämpa. Då blir man ju aldrig heller besviken eller går förlorad. Då kan man nöja sig med att det kanske hade gått någon annanstans, i ett parallelluniversum. Men inte här, inte i detta liv.

Jag känner lite att jag är i det där parallelluniversumet. Fattar ni? Det är fantastiskt och läskigt!

Och samtidigt: ett enda stort ingenting.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Funsday thursday

Vi gick och såg Hurula i ösregnet. Det var helt enkelt Hurula, hans kompisar på scen, vi och typ elva till i ösregnet. Det var helt okej. Malmöregn är inte lika djävulskt som det Göteborgska. Det regnar liksom NER och TAR SLUT. ”Har han inte spelat den här en gång innan?” sa jag till Sebbe vid ett tillfälle. Han skrattade. Sen gick vi hem.

I övrigt: brände nästan ner hela lägenheten idag när jag skulle malla mig och inte sätta en tid på popcornen. Efter 65 år ba JUSTE!!!! POPCORNJÄVELN!! Det kom lika mycket rök som när Små stjärnorna-barnen kom ut som typ Shania Twain på scen och det var sviiiincoolt. Jag sökte till Små stjärnorna vid ett tillfälle som Roxette. Oklart om det var någon specifik i Roxette eller båda två. Jag var typ nio och hade solglasögon samt ”svängde” med en stationär mikrofon (eller vad det heter) i vardagsrummet. Farsan filmade.

Jag kom inte med.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Jag har klurat länge på en grej. Jag har klurat länge på det där med ilskan. Känslan av att vilja sprängas i tusen bitar, invärtes mörker och panik. Känslan av att gå sönder i småbitar, bli till brödsmulor och rester under någons fotsula och ändå fortsätta, ändå nicka, le och säga ”ja, men… okej, då.”

Det är ungefär den känslan jag får av de människor som säger åt mig att sluta vara så himla arg och bitter. ”Alice, hur orkar du? Ta det lite lugnt, istället. Sluta vara så upprörd.”

Ja, hur orkar folk hålla på? Hur orkar folk göra politik av allt? Det är ju bara en tv-serie. Det är ju bara en reklam. Det är ju bara musik, film, fest, kultur.

Alice, du måste kunna skilja på politik och kultur.

Jag ska försöka förklara hur det känns för jag riskerar att förmultna i den här världen om jag inte får rätt till ilskan. Jag har inte rätt till min kropp. Jag har inte rätt att göra vad jag vill, bli den jag vill, åstadkomma och utveckla det jag vill. Det känns piss. Det känns piss varje, varje, varje dag och jag hatar att det kommer vara så för en lång tid framöver, jag hatar att det alltid har varit så och jag orkar egentligen inte. Jag hatar att många, många med mig egentligen inte orkar. Jag hatar att vi har blivit fråntagna allt som egentligen är vårt.

Men ingen ska säga till mig, INGEN SKA SÄGA TILL MIG att jag inte har rätt att vara arg.

Såhär är det: man växer upp, går på högstadiet. Det börjar redan där, kroppsfixeringen. Alla du ser på tv, på film, på musikvideos ser ut ungefär såhär:

och det finns där när du går ut på gatan, när du väntar på bussen, när du slår upp tidningen, sätter på tv:n, överallt överallt överallt

BANTA! TRÄNA! GÖR MER! MEEEEEEEER

och på samma gång: män i huvudrollen, män i birollen, män som regisserar, män som recenserar, män som tycker och tänker, och det handlar om dem, det handlar alltid om dem, allt allt allt kretsar kring MÄNNEN.

Du utvecklar så småningom mer eller mindre en ätstörning, liksom flera andra i din umgängeskrets. Du tänker knappt på det efter åratal, det är så himla standard att älta vad du har ätit från att du vaknar till att du går och lägger dig.

Du försöker förklara, du försöker verkligen hela tiden berätta hur det känns men det går inte, du ser i folks ögon att det aldrig kommer gå.

Du ligger kanske med någon du egentligen inte vill ligga med, liksom flera andra i din umgängseskrets. Varför? Det är ju helt sjukt. Killar du träffar kommenterar det i förbifarten – varför gör du så, då? Sök hjälp, det är helt sjukt.

Och du försöker förklara, du försöker verkligen hela tiden berätta hur det känns, men det är svårt, du känner dig sjuk i huvudet, du orkar inte, du vill bara att någon ska ta din känsla på allvar. Bara känslan.

Så ni ser på tv istället. Ni ser på tv och det du ser när du ser kanske två av sex vara kvinnor, när alla ser likadana ut och deras roll är att vara sexiga och till lags är alla gånger, alla dagar och nätter du räknat kalorier. Det är alla killar du låtit komma för nära, det är alla telefonsamtal du haft med vänner som sagt ”jag ville inte egentligen”. Det är alla möjligheter du har bangat för att du tänkt att du aldrig kommer vara tillräckligt för det där jobbet, den där dejten. Det är all ångest som har varit och all ångest som väntar och du är så FUUUUUUCKING JÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄVLA LEEEEEEEEEEESSSSSSSSSSSSSS på att alltid känna dig SÄMST SÄMST SÄMST PÅ ALLT.

Det känns sämst, säger du och får svaret: det är ju bara ett program? Herregud. Ska du göra politik av det här också nu? Du måste kunna skilja på feminism och kultur.

Okej, men berätta för mig hur jag ska göra, då? Hur ska jag distansera mig från allt jag ser, allt jag hör, allt jag vill och känner till?

mmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmm. Svårt, hörni. Börjar drivas till vansinne :))

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Sammanhang

Det ligger något extremt likgiltigt över Way out West. Ingen bryr sig SÅ mycket om musiken. ”Det är bara ett jävla band”, som någon beskrev Shout out louds. Det känns ganska talande för hela festivalen: det är bara en massa jävla band.

Mest handlar det förstås om att fläkta fejjan i så häftiga sammanhang som möjligt. Varför skulle man annars köpa en svindyr biljett för att ha brunch till typ 14, gå på dagsevent till 18 och sen eventuellt stå nånstans längst bak till The xx och diskutera med någon man pluggade ekonomisk historia med för tre år sedan ifall det är värt att skippa den andra eventuella konserten man planerat in och ”lika gärna” dra till Yaki direkt? Obligatoriskt är också att himla med ögonen åt alla stockholmare på klubben, men vafan, NÅNTING får väl ändå vara lite annorlunda? Annars har man ju i princip betalat 2000 spänn för att se Band of Horses i duggregn och exakt samma grupprunk i kaffebaren som övriga 364 dagar om året.

Och så det här med Bananpiren – den enorma ångbastun i en helt annan del av stan som inte kan släppa in alla som verkligen ville se, säg, Lorentz. Man har lagt en månadshyra på biljetten kanske till hälften för att se Schnip Schnip, utan att få veta att det krävs nån Amazing Race-situation dessförinnan och ännu mer torka stjärten med hundralappar efteråt när kollektivtrafiken slutat gå och man måste ta en taxi för 250 spänn in till stan eller vänta på vagnen i den sibiriska vintermånaden augusti medan lungorna försöker återanpassa sig till oväxthusklimat igen.

Inte ens på Young Thug blir det så mycket mindre sömnigt. Det är la lite braj hit, lite petting dit och folk som klättrar upp i masterna. När ljudet försvinner är det suckanden och buanden men SÅ mycket bryr sig folk inte. Man hade ändå velat dra ut och sätta sig på gräsmattan utanför med billig cava för att kolla på 17-åriga grabbar i sportjackor studsa upp och ner till Sandstorm. Palla vara b och hänga PÅ festivalområdet? Det viktigaste av allt är ju trots allt den tvångsmässiga fyllan och att man hunnit OSA till alla hundratusentals mingelevents som kretsar kring alkohol samt hinner knäppa en Instagrambild på Frank Ocean med bildtexten emoji med hjärtformade ögon – eller kanske ännu värre, typ den läskiga katten med hjärtformade ögon.

Äh, jag vet inte. Egentligen tjurar jag nog mest för att jag är exakt likadan. Tänker att det är lite ballare att välja The Blaze framför Lana Del Ray, men det var väl ungefär samma sömnpiller. Mest var det väl som skämt eftersom jag träffat mer än en kille som varit lika fascinerade av musikvideorna som småbarn när de upptäcker sin egen tjillevipp. När jag gick på Jens Lekman på KB i Malmö för ett tag sen gick jag därifrån lycklig. Och då hade jag inte ens lyssnat så mycket på hans musik. Det var intimt och känslosamt, folk hade taggat i veckor. När han spelade nu kändes det på sin höjd som att lyssna på hans röst i dåliga hörlurar på väg hem från jobbet. Vad gjorde man? Stod mest och fipplade med min telefon, försökte få ihop logistiken för eftermiddagen – hur gör vi med Systemet? Och jag fattar att det var en helt annan grej på KB, folk hade knappast köpt biljetter till wow för att se Lekman. Men varför köper folk biljetter till wow, egentligen?

Jag gick ensam på Eva Dahlgren på lördagsmorgonen. Sedan följde jag strömmen och gick på dagsevent. Alla mina polare var ändå hemma och drack mimosa. Det regnade exakt lika mycket som det gjorde på min Pigallevistelse förra året. Jag berättade för folk om Yung Sherman.


Jag på Eva Dahlgren. 

Yung Sherman var såhär: 60% kids i tribals, urblekta collegetröjor och Supreme-pannband som låtsas som att de lyssnar och måste smyggoogla IGEN på vad skillnaden är mellan Gravity boys och Sad boys. 20% fans. 20% groupies i linje med mig själv som a) tagit på sig sitt enda Aqua Limone-plagg för att passa in och b) lyssnat på Ginseng strip 2000 en gång och refererar till folk som ”sååå himla Under Bron” för att skryta med gången de bodde i Stockholm i 40 sekunder.

Arkajo var såklart riktigt, riktigt bra och blev solen i regnet. Tillsist gick vi på rejv. Det var typ helgens roligaste grej. Blev tvungen att köpa en t-shirt i baren och sätta på mig den direkt. Det var absolut inte mindre lortigt än Hultsfredlajvet utanför festivalområdet på lördagseftermiddagen men det var ett musiksammanhang jag kände mig hemma i för första gången den veckan. Det säger kanske ingenting om wow egentligen, det säger kanske bara något om mig.

Men det är NÅNTING som brister i Way out Wests personlighet.

Förslag till nästa års upplaga:

Göran Persson och kossan Doris (dj-set)
Olof Palme (minns inte vad det heter men den där datagrejen som man har gjort med 2pac)
Lill Lindfors
Natalie Imbruglia
Eros Ramazzotti
Leila K

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Chilla, alliansen

Givet gäng på Mac Demarco-konserten: fem-sex 22-åringar i grupp med tjock aussieaccent, de är från, säg, Brisbane och ser ut att heta typ Nial eller Brodie. De röker kanske den största spliff jag sett i mitt liv. Sedan ballar det ur. Någon ska upp på någons axlar. Någon skriker ”MACKIE! MACKOO!” följt av en miljard broderliga utspel och tusen ”mate”. Jag har typ aldrig sett så snygga människor samlade på en plats. Hur kan skatekillar alltid vara så otrooooligt snygga? ALLTID.

Demarco har nog varit festivalens höjdpunkt hittills. Förutom den göttiga musiken känns det lite som att självaste personen är sjuk i huvudet. In a good way. Close second kniper Rebecca & Fiona för intervjun med Ygeman. ”Man ba chilla, alliansen?” ”vi visste ju inte vem du var innan, vi kan bara Jonas och dem.”

Sen köpte jag ett glas cava för 89 spänn och ägnade inte en tanke åt den dryga månadshyran jag lagt på typ cava i plastmuggar. Det är ju sol, för helskotta? Mmmm.

Latero

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Official Get lit med Ygeman-day

Jag har varit på WOW en och en halv dag i mitt liv. Frida och jag köpte biljetter enkom för att se Talaboman och parkerade oss i en så kallad chillbag i Dungen i kanske sex timmar. Chillbags är så nära Guds famn man kan komma. Blev, utöver det musikaliska grovhånglet från Talisbomanis, bjussad på ishi vu + Fight Club-betonat överraskningsperformance av hans livvakt på scen. Med rekvisita.

Det var helt uppenbart en av sommarens absoluta höjdpunkter.

När jag drog på Kornél var det årets första Dungenbesök. Folk är väl generellt lite skeptiska. Har vi inte sett de här hundra gånger på klubben? Jorå. MEN DET ÄR JU SÅ IN I HELVETE BRA. Min kärlek till Studio Barnhus är gränslös och kravlös på ett larvigt sett, ett barn på julafton, men det är en himmelsk skapelse. Blir lipfärdig snabbare än Anna Book i Arga Snickaren. Kanske ska skaffa en sån liten staty med Kornél som folk har på Marx.

Skoja. Men nästan.

Fick för första gången hänga på något slags pressområde. Kändes absurt men ljuvligt med tjusig toa. Det är ju samma toa som alltid är där men nu var det superexklusivt. ELLE och potpurri am I right

Visste inte riktigt vad mer man kan göra där. Vinka till någon rolig kändis eller nåt? Hade ju redan spanat in både Amy Diamond och Danny Saucedo på festivalområdet. Det var riktigt tajt båda gångerna. Slår dock inte typ 2013 när Bill Skarsgård var på nåt Stay out west-rave i Göteborgs Berlin, Ringön, och min polare utbrast MEN DÄR ÄR JU DU? och pekade sedan på Björn Gustavsson med OCH DÄR ÄR JU HAN?

Bill Skarsgård kunde bara hålla med.

I övrigt: uttalade Jireel fel hela dagen. Tänkte vara cool och säga Juuuhreal. Felicia ba, artigt ”menar du Jirell?”

Funderade på att subtilt rädda situationen med att inflika att jag tvingade farsan att göra och rama in ett collage med bland andra Lil Wayne i typ åttan men kände att det eventuellt skulle bidra ännu mer till whitest girl alive-ögonblicket. Jag hade ju lyssnat massor på Lil Wayne men om man ska vara petnoga var det nog mest Lollipop om och om igen på radion.

#OG

Den absoluta höjdpunkten på dagen var förstås Lorentz. Såg knappt något i vanlig ordning men kan garantera LIT-nivån även 1,58 m över marknivå. Tror den är i princip lika garanterad idag när Ygemans dungeon nalkas. Funderar på att fråga om han vill hänga med på chillbagverksamhet med Sandra Mosh. Känns som att Ygeman är en människa som skulle kunna uppskatta och behöva det.

Lite trist var det att vi bangade Fucking Åmål-visningen med Alexandra Dahlström. Tänk att den kom ut 1998? Fattar ni hur många Fucking Åmål-rants hon har behövt bemöta i NITTON ÅR? Huge fucking shoutout.


*Crazy kids*. Närå. Men var tvungen att liva upp den sömniga The Shins-spelningen, följt av det ännu sömnigare, lite märkliga snacket i slutet. ”LET’S PUT SOME SUNSCREEN ON! YEAH! FRANK OCEAN! YEAH!”

Plan för dagen: möjligen sluta spendera cash som om jag vore en oljeshejk.

Nu ska jag på Jens Lekman!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Körigostar Empire

Nu är vi igång, hörni. Har hittills a) ofrivilligt guidat Henke runt Göteborg (rundan han tvingades till när jag var oanträffbar), b) alkoholhetsat Frida och c) störtat över halva stan i stickad tröja med julmotiv. Efter att ha sovit cirka en solid timme slog jag på telefonen och möttes av ”nu är jag här! Vart ses vi?” kl 09.30.

Klockan var 11.30.

Det var då Charlotte Kalla-stöten kom. Varför stickad tröja med julmotiv I AUGUSTI? Med jeansjacka ÖVER? Varför shota Fernet på Röda Sten ca kl 04 som preview till en tre dagar lång Henkellbuffé?

Det var ungefär de tre tankarna jag kunde hålla i huvudet efter att ha svettats ut halva min kroppsvikt när jag tågade in på Egg & Milk och upplyste Henke om att han nog inte vill ha en kram just nu. Joooo, så han artigt, böjde sig fram och ba: ”eller… okej då.”

Jag är en ypperlig host och medborgare.

Igår: kanske ska ta det lugnt ikväll? Lite. Halsar rosé på Boulebar. Felicia skulle ”ta det lugnt”. Det var svindlande och exotiskt. Funderade på det medan Frida och jag satt på vagnen till Röda Sten för att se Team Rockit.

Team Rockit var såhär: 30% fattar ingenting. Det är mycket… ljud, liksom. Jag tänkte på det där med att gå på spelning. Hur ska man bete sig? Jag trallade/headbangade light. Det är väl sånt man gör? Två personer verkade jävligt moshpitsugna. Dom skrek längst fram. Ni fattar ingenting, tänkte jag. Ni fattar inte det jag fattar. Pressade mig mot högtalarna som ett inbitet fan och översittarrövhål.

Är det normalt att känna sig som ett rövhål i musiksammanhang?

Egentligen kan jag ju ingenting! Egentligen har jag fulast kläder! Egentligen ska jag tjöta med folk och undrar vad fan jag har att komma med!

Ahhhhhh läskigt.

Närå. Lite. Mest av allt känns det som att folk kan apmycket om musik. Säger såna här saker: ska vi gå på Radio Dept. Ska vi gå på Migos. Har du hört den här låten med Frank Ocean.

Vem är Frank Ocean!!!!! Aldrig hört!

Jag taggar följande: nån rolig kändis 😀 fan vad jag älskar kändisar i civila sammanhang. Och Loso på Bananpiren. Loso är kvalité, det är därför jag älskar Loso. Jag älskar kvalité.

Nu ska jag kolla på när folk röker cigg.

 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Stefan och jag

Ratade Signes idé om att se på friidrott igår. Vad är grejen? sa jag till Beata i telefon. Vem bryr sig om friidrott?

Tio minuter in på stavhoppstävlingen hade jag hjärtklappning och skrek DET ÄR STEFAN HOLM – HÖJ!!!!

Trodde aldrig att de orden skulle komma ur min mun. Och då skulle han ändå bara kommentera?

Aja. Gött att KÄNNA saker ändå, hörni. Synd bara att det mest blir hjärtklappning. Har apmycket ångest. Sluta larva dig, skulle nån normal kunna säga.

INGEN FÖRSTÅR MIG!!!!!!!!!!! skulle jag kunna säga då.

Närå. Det är mycket enkelt: tänk om allt man presterar blir sämst 🙂 dör man då? Svartlistad? Kidnappad? Kommer man vara sämst på allt i all framtid? Hur lär man sig obry sig om alla normala och onormala?

Maila mig, den som vet.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Film!!!!!

Igår gick vi på bio och såg kanske den sämsta filmen jag sett i år. Då såg ändå jag och Frida en lågbudgetfilm från typ 2008 med Hilary Duff i huvudrollen. Producerad av Hilary Duff.

”Baby Driver” var såhär: massa farliga män begår massa brott. En ung kille som heter Baby kör brottsbilen. Kevin Spacey säger tänkvärda saker.

Slut på film.

Det fanns två kvinnor med i filmen: en ung servitristjej som åt senast 2011 utklädd till drive by-servitris (sviiiiinkort klänning) och en ung tjej som var med på de farliga brotten i klackar och pälsjacka samt hånglade med Jon Hamm typ 90% av tiden.

Det kan ha varit en skämtfilm.

Sen fick vi varsin stroke på den GTA-betonade bussfärden till Kastrup. Köpenhamn levererar fan varje gång.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Inför WOW

Nästa vecka intar Bangkoksessan Henke och jag elitloppet WOW. Fyfan, vad göttigt det kommer bli. Äntligen får jag visa Rebecca & Fiona att jag lyckats på nöjesmarknaden trots att de befängda jävlarna inte antog mig på sin dj-skola ca 2010. Minns inte exakt vad jag skrev i min ansökan men det måste ha varit storslaget. Men vafan, jag är inte bitter? Jag kan väl komma med på Nöjesguidens utelista och Joel Ighes stories på sociala medier UTAN ER JÄVLA DJ-SKOLA!!!! ska jag skrika. Losers!

Jag kommer vara coolast av alla i Slottsskogen.

Kommer nog mestadels hänga i Dungen. Yung Sherman, liksom?! Hoppas han minns mig från när de spelade på Yaki typ 2013 och jag tårögd ropade NEVER STOP PRODUCING när han gick förbi i absintbaren. Ännu en stabil milstolpe i mitt liv. Om jag, liksom Daniel Redgert, skulle skriva en självbiografi vid typ 25 års ålder hade tre av kapitlen varit

Yaki-Da
Sad boys
Sad boys på Yaki-Da

gör detta mig till en beundransvärd och ihärdig människa? Kanske.

Sen finns det ju såklart en miljard andra svinbra människor. Art Alfie. Jonathan Johansson. Lek Jensman. Eva Dahlgren?! Maya Lourenco. The Shins. Och min personliga favorit: KORNÉL.

A m a z i n g

I övrigt: insåg att jag gått runt och sagt ”veep” istället för vape hela tiden. Så jävla lame och pin. Får återupprätta min image med att dricka några bärs och springa fram till olika dj:s med mina sedvanliga högst intelligensbetonade budskap.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}