Dadgostar Empire

Archive: Feb 2015

  1. Leave a Comment

    Såhär piffig är en annan på väg ut i *fredagsdimman* med humöret på topp. Ikväll spelar Marco Bailey på Fabriken och Berns bjussar på fri entré vilket känns som gåvor från Jesubarnet själv. Hen har, förutom löften om techno och bira, även skänkt oss en skojig föreställning innehållande geléhallonet Bianca Kronlöf som Mathilda och jag ska se på Dramaten ikväll (uttal: Dramaaaaten med överklassaccent). Vi kommer alltså inte bara vara berusade ikväll, vi kommer göra det med nyintellektulla sinnen. Det blir kul. Det blir lökigt. Det blir berikande. Watch out, Östermalm.

    PS iPhonen FLYGER in i bilden? Haha.

  2. Leave a Comment

    Det här är koola katten Hanapee, vars legendariska bloggjävel har kommit att bli den absolut enda jag orkar sätta tänderna i nuförtiden. Både hennes texter och podderi med übermjukisen Martin Huss känns som en kluckande, inbjudande vattensäng för lill-psyket. Hur som helst: igårnatt var Hanna programledare för nån slags uppesittarkväll i samband med Oscarsgalan. Tanken var att hon helt enkelt skulle tjöta lite kring filmerna och med sina sidekicks (typ Johanna Swanberg, som också är en chokladpralin). Tittarna har nu STORMAT Svt flow. Hon var usel, hon var ful, slyna, dö. Massor av rena hatbrev – så till den grad att det skrevs en artikel om kritiken i SvD.

    Jag är ta mig fan fascinerad. Nyfiken. Vilka är de här människorna? Liksom dessa dryga 15% av befolkningen som på fullaste allvar röstar på ett rasistiskt parti – vilka är de? Vart finns de? Vad tänker de? De måste ju uppenbarligen cirkulera bland oss på stan, sitta bredvid oss på tunnelbanan, vinka tafatt efter bartenders på lökiga krogar, sida vid sida. Människor som i smyg bär på detta ofattbara hat. Som sätter sig bakom dataskärmen och skriver att Hanna är en “slyna som borde dö”. I verkligheten skakar alla på huvudet och beklagar sig och ojar sig men hatet fortsätter ju. Det växer och frodas varje dag. Jag undrar vilka de är men framförallt undrar jag varför. Varifrån kommer aggressionen, rasismen, kvinnohatet?

    I verkligheten tycker folk att såna här attacker är tråkiga men fortsätter samtidigt muttra om de “jävla feministerna” som alltid ska skapa en sån uppståndelse kring sånt här. Böka och stöka och krångla. Tycker man i så fall att det är lugnt att Hanapee får ta lite skit för sitt utseende? Äh, liksom. Det behövs ingen feminism längre, vi har det ju så jämställt. Att en kvinnlig programledare direkt meddelas att hon “ser ut som en slampa” måste i så fall bero på att hon faktiskt GÖR DET? Väl?

    Jag vet inte vad som är mest provocerande: sexisterna, samhället som ger plats och accepterar dem eller alla som ser på, som tycker att feminism är “uttjatat”. Hur ser dessa människor världen? I vilket universum har de byggt sina sanningar?

  3. Leave a Comment

    Fredagshälsningar från mig och nya ungkarlssoffan.

  4. Leave a Comment

    Att lyssna på den första kvarten av det här är som att springa genom en djungel av glitter. Håller tummarna för att alla broar ska hålla imorgon då svartklubbspremiär nalkas.

  5. Leave a Comment

    Det svider som syra i ögonen att få såna här mail ingnuggade i ansiktet, speciellt i tider då min datajävel kommer kosta mig skjortan TROTS att ingen reparation sker och jag tycks ana mossa växa ur mina öron till följd av föreläsningar om monopolistisk konkurrens och olika typer av skatt. Hetsäter müsli och lyssnar på Hanapees podcast i rent flyktsyfte.

  6. Leave a Comment

    Känns som om någon gjorde tusen nålar på mina organ när sista scenen i senaste Girls oprovocerat rasade in i kanske den mest ångestfyllda dialog jag upplevt i serieväg. Ångestfylld men också hoppfull vilket yours truly som bekant pendlar mellan i en ohälsosam hastighet. Girls är en sån jävla UPPFÖRSBACKE, den bränner och skaver och svider, och jag vill kräkas av skräck inför allt framtiden innebär när jag ser den men samtidigt älskar jag Dunhams skapande nåt så otroligt för hon lär oss att det är okej att ge upp. Hon ifrågasätter vad det egentligen innebär att lyckas. Att man kanske inte alltid blir lycklig eller ens mindre olycklig av det man trott. Hon lär oss framförallt om ensamhet och att den kommer i så oväntat många färger och former. Jag ser Girls och magen vänder sig i panik men samtidigt är det en fleecefilt över pre-vuxna, ängsliga axlar.

    Shoutout till Blueman som kommer på beställning och delar ut själabensin på måndagsjävlar som denna.

  7. Saharakompassen

    Leave a Comment

    Dessa dagar känns det som om jag vandrar planlöst i den öken till vardag jag byggt upp åt mig själv. Planlöst är det enda rätta ordet trots att jag ansträngt mig för att skapa ett liv genomsyrat av ordning, rutiner och regler. Skymtat solen bakom bergen – tänkt att där borta finns dom. Drömmarna, målen, rikedomen. Jag har tänkt att så fort jag klättrat uppför kunskapsbergen och vadat igenom allt det bitande kalla och slaskiga som är vardagen så kommer den snart. Upplösningen. Lösningen. Bortom bergen kommer stunden då jag plötsligt kommer veta vart vägen kommer leda. Mitt primitiva barnasinne skymtade solen långt borta och svalde löftet om bättre tider med hull och hår. Blundade och lyssnade till rösten som sa, precis som Agnes pappa i Fucking Åmål, att det kommer kännas bättre sen.

    Det kommer kännas bättre sen.

    Men jag skriver inte under på det längre. Den där solen kommer inte närmare. Det börjar gå uppför mig att det där löftet kanske bara var en trött oas i öknen som är mitt liv. Ju mer jag bygger på utsidan desto högre ekar det tomma rum som utgör mitt inre. Kontrasten börjar bli så stor. Jag undrar vad meningen är. Hur är det meningen att man ska göra? Hur ska man bete sig? Ska det vara såhär? Jag vill att någon ska stå till svars, jag vill trycka upp någon mot väggen i Gunvald Larsson-anda och väsa att jag vill ha mina pengar tillbaka. Det här avtalet stämmer inte, det här är fel. Jag vet inte vad som är rätt men det här, denna planlösa vandring, är så uppenbart inte vad som stod i kontraktet.

    Det är som om jag varit besatt av sökandet med karta och kompass, letat febrigt efter rätt väg. Bara för att nu vakna upp och inse att inget sådant ju spelar roll när spelplanen utgörs av sand, sand, sand. Åt alla håll.

  8. Leave a Comment

    Metros alla hjärtans dag-presenttips (mobilskal för 800 spänn, skoblock) bekräftar ännu en gång att det här med trend är lika oförståeligt som att en del gossar dyker upp på ekonomiföreläsningarna iklädda kostym.

  9. Leave a Comment

    Kooks stjäl flertalet indiehjärtan och jag är själv men långt ifrån ensam.