Dadgostar Empire

Archive: Sep 2015

  1. “Det ÄR ju så?”

    Leave a Comment

    Hej freaks,

    jag skulle vilja skriva lite om killar (det är framförallt killar) som gillar att sitta på lökiga efterfester och konstatera att dom inte röstar för att “alla partier ändå är samma skit” och “systemet inte funkar”. Killar som sedan, med huvudet på sned, gärna vill förklara för alla naiva, politiska eldsjälar att politik bara är tramserier. Killar som är helt övertygade om att deras åsikter inte är åsikter – det är sanningen. “Asså, vadå? Jag tycker ingenting. Det ÄR ju så.” 

    Diskutera gärna populism. Tyck gärna att partierna inte längre tydligt tillhör någon ideologi och att man gärna springer åt det håll som ser roligast ut för tillfället. Tyck gärna att motståndarpolitikerna är falska rövhål som egentligen inte bryr sig ett piss om folket. Men det här grabbpacket som lägger armarna i kors och tycker att dom åstadkommit något, att dom kommit på hur det “egentligen ligger till” genom att helt enkelt bara skita i att engagera sig ger mig fan EKSEM. Nej, ni har inte åstadkommit någonting. Nej, ni fattar ingenting. Vifta gärna med cigg av nåt obskyrt hipstermärke och gapa om att politik inte gör nåt skillnad men tro inte, tro inte en enda jävla sekund, att det är någon slags världssanning snarare än din patetiska åsikt. Tycker du inte att ditt parti visar framfötterna? Gör nåt då. Förändra systemet. Ett annat förslag är att öppna dörren till den riktiga världen (läs en bok? Tidningen?) och inse att politik visst gör skillnad. Det enda som inte gör och aldrig heller kommer göra någon som helst jävla skillnad är den här underliga tron på att soffligg i politiska sammanhäng är ett coolt statement. 

  2. nypremiär

    Leave a Comment

    Hej bloggen, alla fans, icke-fans och quornbiffar samt Carola-lovers däremellan,

    det är jag igen. Redo för nya äventyr efter att ha levt livet semi-alkad och permanent partytaggad på olämpliga tider (regnig tisdageftermiddag, söndagförmiddag osv) i ett förvånansvärt älskvärt sommar-Göteborg. Dryga två veckor har passerat i 08:ornas land och ingen är naturligtvis förvånad över den förhöjda knäckebrödskonsumtionen. Lika lite förvånas en över att stockholmarna varje gång tycker att det är lika fascinerande med ord som “bamba” och “tyken”, samt antydan till att högsta aktivitetsprio hos alla från västkusten är att rensa fisk och hojta GLENN! 

    Emellertid är inte allt som förra året. Antalet *coola events* som attendats på Facebook för att hojta KOLLA VAD COOL JAG ÄR till alla som ägnar tid åt den smärtsamt meningslösa aktivitet som är att skrolla i sin newsfeed, är lägre nu. Arean på min mobiltelefonsskärm är pinsamt stor och jag känner egentligen att den inte matchar min lorthipsterimage alls. Jag har ägnat fler kvällar än en åt att lyssna på Peter Lemarc. Och jag har gått på hemmafest och känt mig som 17 år igen (fast på ett bra sätt. Sjukt?)

    Framförallt har jag börjat min nya häftiga linje och när jag kastar en blick på schemat vill jag skratta sådär obehagligt som man gör när man inser att man gjort något riktigt, riktigt fruktansvärt. Ni vet, när man inte ens blir stressad – bara dimper ner på sängen och stirrar in i väggen med något dött i blicken. Yes. Till råga på allt har jag blivit ultraförkyld och bräcker nog min egna far i martyrskap. Vill lägga mig på soffan och oja mig över hur nära döden jag är. Men av omvärlden får jag bara gammal fisk, The Weeknd och febriga drömmar om Paradise Hotel (?) insmort. Fyfan. 

    https://www.youtube.com/watch?v=SXCDP0spNUk

    Du har rätt, Lemarc. Som vanligt. 

    Hörs snart, puss