Dadgostar Empire

Archive: Jul 2017

  1. Hälsningar från Skurup

    Leave a Comment

    Dricker rosé och läser Chic. Hade varit kanon utan allt ”feministiskt” mode. Vi ska liksom köpa en t-shirt med ”feminists take no shit” och i samma magasin ta kost -och hälsotips från pinnsmala modeller samt bevittna kanske 50 sidor med fler kvinnor med högst tveksam kosthållning.

    Sägs om att ha en modell med ett BMI över noll och SEN göra reklam för feminismen? Det känns liksom som att en del av shitet feminister måste ta är ”jag dricker ett glas varmt vatten med citron till frukost” i era jääävla ”girl power”-nummer.

    I övrigt: landet! Vilken grej. Stannar kanske för evigt.

    Min polare Frida går i folkmun under namnet The provider.

  2. Det är tuffa tider för en del…

    Leave a Comment

    Igår var Sara och jag på konstfest. Följande fanns på plats: konst och olika konstmänniskor. Vi undrade hur i herrans namn man skulle kunna överträffa sig själv rent modemässigt. Det går i loops, som jag skrev för några dagar sedan. Ska man tvätta eller inte tvätta håret? Tajt eller pösigt? Galon eller termo? Ska man ta fram sin mammas jeans, sin garderob från lågstadiet eller hämta inspo ur typ Call of duty?

    Otroligt spännande.

    Efter att ha baddat min IBS med två glas vitt vin inom loppet av typ tio minuter tågade vi till en annan statsdel än cirka Järntorget och en annan klubb än Yaki och drack måttliga mängder samt drog inga skämt om de bisarra ölglasen i restaurangen.

    Hehe.

    Full som en kastrull på 7:ans upptäckte jag plötsligt Karin Londré och Marcus Berggren. Jag visste att jag ville imponera eller säga något smart åtminstone.

    Skrek ”DU ÄR KARIN LONDRÉ????!!!!!” och pekade på Karin Londré, följt av ”DU ÄR MARCUS BERGGREN????!!!!” och ni kan själva räkna ut vem jag pekade på. Jag hade pekfingret typ en centimeter från hans öga. Sen la jag handen på munnen och såg på dem med uppspärrade ögon och mumlade ”det här är så jääävla sjukt…”

    SÅ jävla sjukt var det naturligtvis inte. Alla som vet ett promille om mig vet dock att jag är fixerad vid olika viktiga människor. Har ju vid +3 tillfällen antastat medlemmar i Lilla Drevet på krogen i Malmö.

    Londré skrattade. Tror jag fick en kram. Berggren såg lite obekväm ut. Jag fattade ingenting. Jag hade ju uppvisat noll tecken på att vara en sinnessjuk människa.

    Klassisk kväll!

    Imorse kallade jag, snäll -och trevlighetsprofilen, min polare Gomes för fjortis. Han skrattade. Det är ju du som bloggar, sa han. Det är väl sånt fjortisar gör?

    Jag fick ge honom lite rätt.

    Sen gick vi till Moon. Moon är en thairestaurang och tributecentral åt Bob Marley. I ett. Det är en mycket trivsam plats. I väntan på fried rice tryckte jag hetsigt en skål såna vita chips och lyssnade på Gomes rants om kapitalismen. Min hjärna bestod av 0,5 hjärnceller efter att ha doppat huvudet i diverse stordåd igår men jag försökte ändå såklart försvara kommunismen. Hoppas på att få se mitt namn inristat på en spårvagn någon dag med tanke på mitt fundamentala arbete för radikalvänstern på typ olika thairestauranger med Bob Marley-tema. Jag föreslog att vi skulle starta en samhällskommenterande podcast. Gomes tyckte att det var en helt okej idé men blev ändå tvungen att avböja. Han ska starta ett matlagningsprogram. Han avfärdade Little Jinder som första gäst – ”vi har ingenting gemensamt” – och föreslog istället kronprinsessan Victoria, Mwuana eller Anna Kinberg Batra.

    Jag sa att det eventuellt kunde bli tv-historiens bästa program.

    Sen gick jag hem i regnet och sörjde mina utraderade möjligheter till bästisskap med Londré-Berggren. Nu: lyssna på när farsan coachar fotbollslandslaget från soffan. Farsan är definitionen av tusenkonstnär.

  3. Vardagsspänningen

    Leave a Comment

    Åt tio dagar gammal mjölk till gröten imorse. Jag såg att den var tio dagar gammal men gjorde det ändå. Börjar bli desperat i min jakt på spänning i vardagen. Återstår att se hur spännande min IBS dungeon till mage tyckte att det blev.

    Nu måste vi prata om Kalle Linds sommarprat! Hurra! Han pratade om Eslöv, Latin Kings och den ängsliga medelklassen och gör alltsammans med bravur. Snacket om medelklassen har blivit en sån jävla metadiskussion, champagnevänstern i kritik mot identitetspolitikvänstern och vem gör egentligen nytta och blablabla. Väldigt enkelt och jävligt roligt och Kalle Lindskt sätts ord och ny vinkel på denna samtidsneuros. Det är det som är det allra bästa med den här sommarpratstimmen: ämnen som annars är uttjatade eller cringe blir skitroliga och relaterbara. Typ humor, kärlek, självkritik. Det vidrigaste som finns kan ju annars vara folk som ska ”prata om humor”, liksom vrida och vända på själva fenomenet och prata om det som om det vore cancerforskning, typ Johan Rheborg eller nån annan Alla är fotografer-kompatibel i kanske polotröja och seriösa ansikten. Kalle Lind är inget av det där. Han snackar om när han träffade sin fru och inte kunde fatta varför hon skulle vilja vara med honom men är liksom antitesen till martyr, jag skrattar bara och tänker att exakt, exakt såhär är det verkligen. Liksom jag tänker om det som ändå blir ganska politiskt i slutändan, om människors sätt att tänka i storstad vs småstad och om det ständigt dåliga samvetet som mynnar ut i lolliga (rätt meningslösa) statements.

    Fyfan, vad glad jag blev. Brukar få tristessattack annars efter typ fem minuter av sommarprat. Försökte lyssna på Linda Boström Knausgård eftersom jag är av den extremt ounika sorten besatt av Knausgård men somnade två gånger. Hon pratade långsamt om sin hund Birro från barndomen. Det blev säkert annat sen men… en hund. Cant relate.

    Politisk ängslighet däremot! Att leva på nöjesmänniskors erfarenheter! Larry Davids normkritik! Lyssna på hiphop med jätteohiphopiga erfarenheter och bakgrund!

    Mycket, mycket bra.

  4. #goals med R Kelly

    Leave a Comment

    ”Vi tar väl EN öl efter middagen” och ”jag orkar inte gå ända dit” slutade med att vi höll ställningarna nere på byn igår. Min polare Sara blev som vanligt nermejad av olika raggmänniskor och jag stod som vanligt bredvid och drog träffsäkra skämt. En lustigkurre frågade Sara vad hon hade i ryggsäcken. Jag fnissade. ”Ska du inte fråga Lorentz istället? Vad han har i alla sina ryggsäckar? Haha!” Killen såg förvirrat på mig. ”Lorentz? Aldrig hört talas om. Vad heter han i förnamn?”

    Det var det sjukaste jag hade hört. Sen gick vi.

    I övrigt: jag ska skriva nåt noggrannare om regeringen. Ta reda på vad det handlar om framförallt. Det är nåt med Transportstyrelsen och undangömd information. Mest bekymmersamt med hela situationen är förstås Way out west-frågan. Kommer Ygeman ändå? Kan dom inte vänta med att kicka honom tills efteråt? Får folk pengarna tillbaka nu?

    Många frågetecken!

    Jag ska som sagt försöka räta ut ett och annat när jag googlat färdigt på R Kellys kult-situation. Hahaha asså det är så jäääävla sinnessjukt. Det är typ en fullblown Charlie Manson. Tydligen har the worlds greatest blivit värsta hippieledaren för ett antal tjejer och misshandlar de psykiskt och fysiskt samtidigt som tjejerna är besatta av honom och kallar honom ”daddy”. Otroligt!

    Hatar män!!!!

    Aja. Rip regeringen

  5. Garderobsfunderingar

    Leave a Comment

    Hur ska man levla i stil nu? Precis som jag skrev om förra sommaren väntar jag ju på Luke-i-OC-looken: puka shell-halsband, kortärmad skjorta, låga jeans. Fast den har kanske redan kommit. Sånt är så jävla svårt i dessa tider när allt går i loops. Är det coolt att ha det som var coolt förut? Det som är ute är inne? Det man tror ska vara inne för att det är ute ÄR UTE? Typ, Dido med touch av rejält friluftsliv och nåt som ”känns lite ryskt”?

    Sen gammalt är dock onekligen att se praktisk ut. Byxor med fickor, kanske dragkedja på knäna så man kan köra shorts. Tänker att jag skulle kunna maxa det vid nästa coola tillfälle. Tåskor? Full klätterutrustning, typ rep och sånt? Eller helt tvärtom: våtdräkt och simfötter samt cyklop. Kanske bli rundburen i en liten bassäng? Hm.

  6. Åååånej… inte ”säkerheten” igen

    Leave a Comment

    Enligt Festivalrykten ställs Into the Factory in.

    Polisens ”brottsförebyggande” arbete är, för miljonte gången i rad, att stänga ner ett musikevent. Ett evenemang som tillhör en kultur polisen systematiskt försöker tillintetgöra. En kultur präglad av rasism? Sexism? Våld? Bråk?

    Gissa.

    Polisens insats mot narkotika verkar, för miljonte gången i rad, vara högsta prioritet. Inte våldsbrott, inte ekobrott, inte sexuella övergrepp eller några av de andra brott som förpestar och piskar på patriarkala och rasistiska strukturer – utan narkotika. Och det är väl jättebra.

    Frågan är dock: ÄR det här verkligen en insats mot narkotika? Blir det i slutändan en insats mot något annat? Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig mindre pubertalt än att fråga samhället vad i hela helvete polisen är bra för, egentligen.

    Att stänga ner evenemang ”överskuggade av narkotika”, som enligt de själva var en orsak till att ställa in en av Sveriges allra främsta festivaler. Okej. Överskuggad är ett intressant ordval. Vad tycker polisen om Summerburst, exempelvis? Bråvalla? Överskuggat av nykterism? Vad tycker polisen om Stureplan? Avenyn? Överskuggat av säkerhet? Misshandel, våldtäkter och fiffel med oändliga summor av folks pengar är aldrig tillräcklig orsak till att stänga ner något eller till att ”överskugga” saker och ting men så fort det handlar om nån industrilokal blir polisen jääävligt intresserade av säkerhet.

    De verkade mycket oroade över att folk skulle ramla och slå sig på området. Synd att de inte är lika oroade för att folk ska bli misshandlade, våldtagna eller rånade kan tyckas, med tanke på brottsstatistiken för egentligen vilken annan festival som helst.

    Det här är inte en insats mot narkotika. Det här är inte en samhällsanalys, som mynnar ut i en riktig, strukturell åtgärd mot ett problem. Det här är att sätta käppar i hjulen för att sätta Sverige på musikkartan. Så till alla politiker som tjötar om kultur – ta en titt på polisens verksamhet. Arrangören Music Goes Further skriver att det var deras sista försök att genomföra något i Sverige. Där har vi en konkret följd av polisens agerande.

    Grattis! Grattis, grattis, grattis polisen till ännu ett kvitto på gränslös inkompetens och framförallt ännu ett låååångt kliv ifrån befolkningen.

    Och sen klagas det på förtroendet?

    Lol.

  7. Julbuffé? I JULI?!?

    2 Comments

    Det går inte asbra för mig nu. Hade en diskussion om sommardekadensen i förrgår och blev garanterad av pålitliga människor att det är lugnt, det är väl det här som är meningen.

    Men jag vettefan, alltså.

    Skulle steka ägg imorse. Brandlarmet gick. Farsan störtade in och undrade vad det var frågan om. Jag pekade ängsligt på stekpannan och mina två vegchorizo som var svarta utanpå och frysta imitten. Samt äggen. Farsan skrattade. Sprang ut till sin polare han renoverar köket med: ”Alice har bränt TVÅ ÄGG! Haha! Hahaha!”

    Åt ängsligt de frysbrända korvarna.

    Igår fejkade en person att han ”fått matkoma” i sex och en halv timme för att slippa ses. Jag skrattade lika högt som farsan gjorde åt mina brända ägg. Det var lite sorgligt men mest kul. Man behöver ju inte vara en röv och anmärka på den lustiga grammatiken men man får vara en röv och anmärka på det otroligt lustiga valet av lögn. Sex och en halv timme! Han måste ha lagat någon slags… julbuffé? För typ fem pers? Åt sig själv?

    Äh. Jaja. Det är väl som man brukar säga: ragg kommer och går, världshistoriens sämsta vegchorizosession består.

    Ta hand om er i stugorna <3

  8. För något måste skilja mig från dem

    Leave a Comment

    Det känns som att jag saknar Vinter. Jag berättar det för Sommar när vi står utanför Hösts grind och väntar på Vår. Jag säger att det känns som att jag saknar Vinter. Jag frågar om han någonsin pratar om mig. Snackar han skit om mig som jag gör om honom? Nja. Det är väl hela den där vänstergrejen i så fall, säger Sommar. Jag förstår att Vinter inte nämnt mitt namn sedan uppbrottet och jag vill lägga mig ner och gråta. Inte för att det är sorgligt utan för att det till punkt och pricka följer normen. Jag vill falla i tusen bitar för att situationen inte är det minsta avvikande från hur det brukar gå till. Är det såhär det kommer bli? Jag vet inte om jag orkar. På samma gång har jag orkat hittills och jag kan inte sätta alltsammans i något perspektiv för detta är det enda jag vet. Detta tunga, detta ständiga nederlag. Det är ovärdigt. Det är inte rätt. Jag är trött. Jag begär inte mycket. Jag behöver inte bli tagen med storm.

    Jag vill bara att någon ska finnas där.

    Vad är det med mig som uppenbarligen är så avtändande? Borde jag sminka mig mer? Prata mer? Mindre? Jag är flexibel. Titta på mig, jag kan gå på lina och jonglera samtidigt! Jag kan saker, jag vet saker, jag tror och resonerar och analyserar. Jag passar in, jag tränar, jobbar, skriver, gör grytor och tröstar mina kompisar när de gråter. Kanske borde jag göra helt tvärtom? Passa ut, sluta träna, slappa, ogöra grytor och skratta åt mina kompisar när de gråter. Är det så de gör – kärleksmänniskorna? För något måste skilja mig från dem. En ensamhet de, och inte jag, lyckats finta bort.

  9. Fan vad jag älskar när rättvisa skipas

    Leave a Comment

    Hallå, de ska släppa OJ Simpson?! Man får ju lita på det objektiva, rättvisa rättssystemet – framförallt i självutnämnda världsdomaren USA.

    Men… har USA-domarna kollat på dokumentären? Den i typ fem delar som finns på svtplay. Jag vet inte. Jag har bara sett en del men det känns ändå verkligen, verkligen som att OJ eventuellt misshandlade och mördade sin fru och en till. Typisk person man inte vill ha frisläppt.

    Eller? Känns som en ganska researchad doku! Så hett tips och shoutout till judge Judy eller vem det nu är som håller ställningarna i världens största lekland.