Dadgostar Empire

Archive: Okt 2017

  1. Recept & lekar

    Leave a Comment

    Jag är på nån slags ”dejt”. Jätteroligt, faktiskt. Nån föreslog att man som dricklek kunde köra en klunk för varje gång ordet dejt kom upp i Tro, hopp och kärlek. Tips! Funkar riktigt bra under Björns detta-hände-sen-klipp. Svt är så jävla mångfasetterat.

    Detta har hänt (på d-ordet):

    Samtalsämnena koriander, Scrubs och Folk som avfärdar en hel genre har blivit uppenbara vattendelare. Såhär:

    Vad är din åsikt om koriander?
    Jag hatar det.

    Typiskt helt avgörande, svindålig åsikt. Fick också en lång, lång utläggning om varför Scrubs är det sämsta som hänt mänskligheten. Liksom lite äcklade ansiktsryckningar vid blotta minnet av samtalsämnet. Otroligt märkligt. Scrubs var ju jätteroligt. Har även ätit en klassisk killfrukost.

    Recept på killfrukost: ta det absolut vitaste rostbrödet. Fråga nån som jobbar i affären: har ni nåt vitare? Det ska vara bländande.

    Rosta.

    Njut.

    Att ha till: smör. Massa ost. Eventuellt nån grönsak (om man vill vara riktigt körig)

    GOTT!

    Även detta har hänt:

    ”Dejt”människans rumskompis kommer in, säger:

    Alice, vart är du ifrån, då?

    Jag gör den klassiska dansen. Hehe GÖTEBORG? Eller vad menar du?

    Nämen, du vet…

    Jag är ju från Sverige. Classic land man är från. Mina föräldrar är från Iran.

    Åh, men gud, jag läser ju en författare som är från Iran… BLABLABLA… Känner du till Iran Iransson? Författaren?

    Nej, jag kan ingenting om det landet, faktiskt. Jag har aldrig varit där.

    Rumskompisen blir sedan lite irriterad (?) okej, lite överdrivet, men typ rynkar på ögonbrynen, säger:

    Men… har du inget intresse av att åka dit?
    Och den klassiska: så du pratar inte farsi?

    Lolololol. Folk suger!!! MEN, jag har HÖSTLOV (!!!). Tips till alla människor i hela världen som inte vill vara rädda och deprimerade: gå på folkhögskola! Det är underbart och fantastiskt samt man får alltså HÖSTLOV. Ska vi säga det igen?

    H Ö S T L O V

    —–> everyday is glutenbufféday

    PS jag har säkert nämnt detta men säger det igen: farsi betyder alltså persiska på persiska. Det är som att går runt och säga jaha, så du snackar ESPANOL? FRANCAIS? Du är amerikan, snackar du english, eller…?

    Rädda era själva och oss andra innan det är försent.

  2. HOUSE OF HORROR (ENGDAHL)

    Leave a Comment

    Jag bestämde mig för att låna två av Horace Engdahls böcker häromdagen. Jag ville ge det en chans. Nu är inte jag Horace Engdahls största fan, kanske, efter Liv & Horace-gate (programmet gick ut på att Horace förklarade olika saker för historiens största geni Liv Strömquist medan de drack öl i valfri europeisk stad, varvat med att han skulle fråga folk om vägen på tyska eller franska. Vad vi tog med oss från programmet som skulle handla om gamla författare: Horace Engdahl är jättebra på att förklara saker. Horace Engdahl kan olika språk.) men tänkte att jag kanske kan bli positivt överraskad. Änna?!

    Han är ändå en apkänd litteraturmänniska.

    Horace Engdahls böcker ”Meteorer” och ”Cigaretten efteråt” (cringetitel) är såhär: korta snapshots, allt från en mening till två sidor, som helt seriöst går ut på att han förklarar hur valfritt livsfenomen ligger till. Han känner sig som en otroligt begåvad människa och det är inte snack som saken. Det är inte ”jag tänker att…” det är: såhär ligger det till. Han förklarar exempelvis hur gruppen ”intellektuella människor” fungerar. Han förklarar hur galna människor fungerar. Han kan saker om män. Han kan saker om kvinnor. Om politik, om barocken (”fråga mig något om barocken…”), elitism, allt mellan himmel och jord. Exempel:

    ”Realismens födelse? Balzac tar Merciers empiriskt exakta Paristablåer och lägger drömmens färger på dem. ‘Så verkligt!’ säger vi.”

    Man ba okej ”Horace” berätta mer om REALISMENS FÖDELSE. Som ni märker också sjukt mycket namedroping av olika historiska gubbar.

    Annat exempel:

    ”Vi kallar ett konstverk misslyckat när det går utöver gällande mått utan att genom sitt exempel ändra på skalan. I annat fall kallas det banbrytande. Vill man överträda smakens regler, måste man ta ledningen.”

    Här är det också kursiverat för att man verkligen, verkligen ska insupa denna utsökta lärdom.

    Min favorit hittills är dock:

    ”Det värsta en man kan göra en kvinna är att vara obetydlig.”

    hahaha asså… Är det verkligen det värsta tho? Om vi allihop, kollektivt, tänker jättejättehårt. Vad är det värsta absolut värsta en man kan göra en kvinna………..

    ……………………….

    är inte det störigaste med män snarare att de ska vara så himla betydliga hela tiden? Det är helt seriöst min enda önskan om jag tänker efter hahaha att män ska vara lite obetydligare

    Okej, en sista:

    ”Det finns ingenting så buffligt som bristande auktoritet.”

    Jag slog upp ordet buffligt och hittade bland synonymerna Virtanens älsklingsord ”tölpigt”. Han använde det ordet angående att han drogat och våldtagit andra människor. Horace ba ”det där må vara tölpigt (buffligt) MEN har du hört talas om BRISTANDE AUKTORITET…”

    Jag fattar ingenting. Det är liksom allt. Alla de här ”lärdomarna” får varsin egen (!) sida i boken? Kan någon tyda Horace 🙁

    Han gör också olika övergripliga sammanfattningar om ”demokrati” och ”politik” och ”samhällsfrågor”. Det har nog inte alls att göra med att han är en ultrarik ultragubbe med oändligt kulturellt kapital som är besatt av sig själv.

    Det har nog att göra med att han helt enkelt är så fucking jävla vis.

    Politiker, relationsexpert, människokännare, litteraturvetare… wow. Säkert typ rörmokare också? Och kock, sjukskötare, arkitekt, lärare, grafisk designer, fiskare, avloppsdykare? Inte helt orimligt. Nu när vi ändå är igång.

    Okej EN SISTA:

    ”Du skall titta på människorna omkring dig och säga dig att deras efterfrågan på din uppgivenhet är mycket begränsad.”

    asså what does that even mean dude!!! Skämt åsido: DU kanske skall titta på människorna omkring dig och säga dig att deras efterfrågan på din kunskap är begränsad?

    Mannen har ju för fan skrivit en fackbok i ämnet Exakt Allt.

  3. Jag tÀnker pÄ Linda

    Leave a Comment

    Jag lyssnar på p1:s söndagsintervju med Linda Skugge. Hon är skribenten och författaren som gav ut ”Fittstim”. Som 19-åring fick hon egen kolumn i Expressen, skrev om musik, blev älskad och hatad. Hon har varit nån slags feministprofil, även om åsikterna gått lite fram och tillbaka, jag vet inte exakt vart hon står nu. Men det snackas en del om hennes karriär. Hennes skrivande. Hon säger: jag skulle aldrig rekommendera en ung person att arbeta med något där man syns (i bemärkelsen typ sociala medier). Hon säger: jag borde börjat jobba med något annat och skrivit en bok på sidan, men samtidigt, jag hade aldrig fått ge ut en bok om jag inte haft min grej på Expressen. Det hade inte gått. De pratar om metoo-kampanjen, hon säger att det stämmer verkligen, det som sägs om branschen (inte jättestor överraskning, kanske). Men typ att det allt går mycket bättre om man ”spelar med”.

    Intervjuaren: varför sökte du dig till offentligheten om du nu hatar det så mycket?
    Skugge: jag var fed up på att inte synas, jag ville visa dem, jag ville vara någon. Jag fick göra det jag älskade och det kom med massa jobbiga saker.

    Och även: jag har tänkt på att byta namn men personen med nya namnet hade aldrig fått ge ut böcker. Och då hade jag inte kunnat försörja mig. Jag får stå ut.

    Asså, det här… det fyller mig med sån oerhörd, oerhörd tomhet. Vad ska man säga? Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Jag har tänkt på det mycket, för det är ju exakt vad jag vill göra: skriva. Jag vill bara få skriva, jag vill inte vara en del av ”branschen”, ingen bransch, jag vill inte ”spela med”. Och samtidigt: kommer man behöva välja? Branschen och skrivandet eller inget alls.

    Och också, om vi ska vara helt ärliga: jag vill synas. Jag vill vara någon.

    Det känns som att det händer bra saker i livet just nu och på samma gång en molande ångest, en långsam, molande ångest som äter inifrån. Jag sover asdåligt, vaknar varje timme och skrollar igenom sociala medier, spärrar upp ögonen klarvaken klockan sex typ och bara stirrar ut i mörkret. Och sen hela dagarna en oro, en osynlig men extremt påtaglig. Jag kollar på tv kanske nån timme på kvällen med någon annan, för att umgås, men jag skulle aldrig göra det själv. Bara tanken på att se ett program eller film får det att krypa i kroppen. Nånting måste göras, produceras. Samma med alkohol: drack typ kanske ett halvt glas vin igår och kände mig snurrig, som en gammal tant. Och sen bakis och stressad över att all energi rinner av en samtidigt som oron är kvar förstås, växer, eftersom hjärnan inte funkar lika bra som annars. Så går man ut och springer, springer och springer, mest för att dämpa det där krypandet. Som om landskapet av asfalt skulle vara nån slags symbol fastän man ju vet att det bara kommer mer ju längre och snabbare man springer. Det enda jag vill är i slutändan bara att komma fram. Men till vad? Vad är det jag väntar på? En upplösning? Nåt slags genombrott? Jaha.

    Och sedan?

    Ständigt nervös, orolig, förväntansfull. Det är det som är hela grejen: jag är samtidigt glad, jätteglad! Jag gör ju exakt det jag vill göra.

    Och på samma gång: bekräftelsebehovet, prestationsångesten, viljan att ”bli någon” och vad fan betyder det, egentligen? Därtill: det är ju långt, långt ifrån säkert att det ens blir något av det här. Jättelångt. Hade det varit ett misslyckande, ett tecken på att man helt enkelt är för dålig, om det inte går? Eller att man inte ”spelat med” tillräckligt mycket? Hur behåller man sin integritet? Vad står jag för, egentligen?

    Det finns inga enkla svar, som Skugge säger. Men det känns inte som att det finns några komplicerade svar heller. Det finns ingenting, ett vakuum, jag känner mig gränslös och på samma gång fängslad, helt överväldigad av klaustrofobin.

  4. Alice ”Sokrates” Dadgostar

    Leave a Comment

    Älskar att man efter typ sex års supande ändå är såhär: HUR kan jag vara så bakis? HUR?

    Men helt seriöst: HUR kan jag vara så bakis? Jag har blivit det på sistone plus riktigt kraftig ångest. Inte för något speciellt, tvärtom nästan. Det händer absolut ingenting och ändå: det känns riktigt dåligt. Beskrivningen var så träffsäker att ni får den igen:

    det känns riktigt dåligt.

    Aja. Följande hände igår: åkte till Köpenhamn och kunde än en gång bekräfta min teori om att himlen aldrig är annat än grå därborta. Åtminstone när jag är där. Mycket sjukt. Det är liksom inte bara befolkningen utan själva universum som försöker motarbeta mig. En dåre hade kallat det konspirationsteori och självömkan, ett geni hade kallat det en genial och korrekt bedömning. La 85 danska på ratatouille. Det var ju varma paprikor bara! Ska man veta sånt sen innan? Hatar när man ska veta saker sen innan. Förkunskaper. Min största otillgång.

    Vad hände annars? Gick på Little Dragon som var apbra. Skickade kanske åtta galna sms till samma person, fick inget svar, skickade ett mail. AND YOU CAN NEVER GUESS WHAT HAPPENED NEXT *blinkande virusmeddelande*. Skoja. Ni gissar nog rätt på första försöket: absolut ingenting hände. Köpte en halloumirulle och gick hem.

    Till andra i dylik situation kan jag rekommendera metoden Kväv Allt. Man får jättegärna känna känslor men det ska långsamt tryckas in i en burk. Det är extremt stabilt och passar alla målgrupper. Tror även Mat-Tina rekommenderade detta i nån intervju för några år sedan. (Jag kollade: hon pratade om ett ”mentalt cementblock” att lägga över allt man tycker känns jobbigt. I rubriken stod att hon ”ser livet från den ljusa sidan”. Jo tack.)

    En burk


    En person som ser livet från den ljusa sidan 

    Inga förkunskaper krävs! Framförallt behöver man inte kunna franska (?) namn på olika upphettade grönsaker.

    Finns andra sätt att visa känslor, typ: skriv en text. Skriv åtta galna sms och ett mail och våndas inuti burken. Sitt med rak rygg. Jättebra. Väldigt Thatcherbetonat.

    Äh, värre saker har väl hänt, som Elisabeth Höglund skrev i sin krönika om att tjejer ”gnäller” för mycket om sexuella övergrepp. Elisabeth Höglund är en människa proppad med IQ.


    Frontfigur och aktivist i kampen om gubbars rättighet till andras kroppar

    Måste säga att dessa frisyrer passar min egen frisyrutveckling till punkt och pricka.

  5. #snoppchock

    Leave a Comment

    Elvira kallade mig precis ”a genius in the kitchen”. Det kan ha varit ett skämt. Om inte, så är det det absolut sjukaste jag hört idag och då har jag ändå plöjt igenom en serie män på sociala medier som betett sig som Anders Borg på fest korsat med Charlie Sheen på fest i alla år, vi snackar plöjt igenom olika dansgolv som tvånglande ånglok, för att sedan hoppa på #ihave-tåget och ba:

    asså guuud.. så HIMLA trist 🙁 likea att jag tar ännu större plats i ditt feed med mitt gränslösa ego <3

    WOHOOOOO vem skickar vi fakturan till för all kronisk ångest ni orsakat?!??? Pröjsa det, så blir det eventuellt en like.

    Undra liksom vad som är skillnaden mellan Borgs ”snoppchock” och dessa killars utspel på fejjan? Minst lika mycket snoppchock. Tips från coachen: VAR INTE EN DOUCHE IRL istället för att be om ursäkt i en status. Börja åtminstone med det förstnämnda.

    Jag tänker typ: Borg fick ändå avgå från lite uppdrag till följd av detta. Snubbarna i mitt feed, ärkedoucheligan (några av dom), får… ja, en jävla massa likes. The struggle is real.

    Okej, vill alltså understryka: jag är absolut inte emot #ihave-kampanjen. De allra flesta människor, killar inkluderade, gör la sitt bästa. Jag är glad att folk är engagerade. Men några, några som liksom for real varit allmänt sämst i ÅRATAL. Jag vettefan. Jag känner bara att de passerat #ihave-stadiet, jag känner att det missbrukas, jag känner att ett av problemen med dessa killar är att de tagit för mycket plats generellt. Backa istället för att be om ursäkt i en likebastu? BACKA, LYSSNA, var snäll och typ… håll tyst en stund lol? Förstår ni vad jag menar? Jag blir bara så jävla förbannad över all skit vi har fått stå ut med under all den här tiden, alla mina polare jag tröstat, all ångest och nedbrutna självförtroenden för att sedan få ”sorry för era känslor, jag lovar, jag menar det”.

    Jamen… om du verkligen hade fattat omfattningen av det strukturella förtrycket, så hade du inte skrivit en sån förnedrande jävla STATUS som ”sammanfattar” allt? Eller??? Jag tänker att då har man verkligen inte fattat. När man dessutom skriver ”OM någon tagit illa upp så ber jag om ursäkt”

    Men vafan är poängen med ursäkten om du inte vet vad du ber om ursäkt för hahaha

  6. Att inte fÄ vara kvinna i det hÀr jÀvla landet

    Leave a Comment

    Det finns inte så mycket att säga om Virtanen/Timell-gate. Eller snarare: en ziljon olika män hela tiden-gate.

    Vi får kämpa på och hoppas att deras arbetsgivare (åtminstone) tar sitt ansvar.

    Men jag vill säga en sak: jag har på sistone haft folk i min närhet som behövt diskutera med olika killar (det är tyvärr främst killar) om ”radikalfeminismen”. Om att killarna inte ”vågar” uttrycka sig. Om tjejers ”ilska” och att killarna känner sig – om vi ska uttrycka oss krasst – hotade.

    Såhär är det: om någon skulle komma och säga att de inte riktigt tror att klimatet är så himla förstört ändå, så skulle vi rynka på ögonbrynen. Det skulle vara att gå emot en vetenskap. Man är klimatförnekare och därmed… Trump-anhängare? Extreeeeeeemt dåligt påläst, eventuellt? Hur som helst, det händer YTTERST, jävla sällan. Det är liksom ett faktum, det är byggt på forskning och statistik. Alla vet detta.

    Att kvinnor är begränsade i alla ordets bemärkelser, att vi lever i ett manssamhälle, är däremot ”en åsikt”. Männen känner sig hotade av de som ”tycker” att en radikalförändring måste ske. De skriker VARFÖR FÅR VI INTE TYCKA?

    Såhär är det också: ojämställdheten är en vetenskap byggd på forskning och statistik. Att förneka patriarkatet borde väl ha samma status som att förneka klimatförändringar? Att kvinnor ständigt är begränsade ekonomiskt, kulturellt, sexuellt och allt däremellan är inget vi ”tycker” och således inget att ”tycka” annorlunda om SÅVIDA man inte är ute efter att gå emot allt vetenskapligt underlag vilket dessa manstyckare inte är ute efter att göra konsekvent.

    Jag kommer fortsätta kämpa. Det är inte hopplöst. Men vi måste, måste, måste börja utgå från att kvinnoförtrycket är en vetenskap och att de som inte håller med får ta debatten som om de förnekar en vetenskap. Som om de förnekar all statistik (på exempelvis skillnaden i löner och sexuellt våld) och alla undersökningar. Det är ju det som är själva ”åsikten” eller har jag fel?

    Jag tycker bara att detta att vi ska fortsätta tala om systematiskt förtryck som något man ”kan” hålla med om eller inte, som om det vore att välja favoritfärg, är ÄNNU ETT jävla kvitto på att samhället hatar kvinnor. Inte ens när vi liksom med alla medel vi kan BEVISAR att det är så, så sker en utveckling. Vi ska ändå bli drogade, våldtagna och tystade samtidigt som vi ska lyssna på diskussion efter diskussion om att det ”väl ändå är ganska jämställt…”, att ”jag känner ingen tjej som blivit direkt sämre behandlad…” eller ”det känns väl lite överdrivet…”

    Alltså: så länge det här fortlöper, så länge kvinnors liv fortsätter läggas i spillror och fortsätter präglas av rädsla, av ångest, av färre möjligheter, av begränsningar och dagliga kränkningar och våld så ÄR DET INGEN ”ÅSIKT” ATT IFRÅGASÄTTA KVINNOKAMPEN.

    Hur fucking svårt ska det vara?

    ”Får ju inte tycka nånting i det här jävla landet”

    Vet ni vad som inte får varas i det här jävla landet?

    KVINNA. Som kvinna får du inte ens tala om att du blivit berövad all din frihet och sen ska du dessutom sitta och DISKUTERA med olika män som vill ”få tycka” att det här inte existerar. Nej! Jag tackar nej.

    Cissi <3

  7. IMAGINE: 07.30 en tisdag i februari – ”jag Ă€r sĂ„ himla pigg. Sovit svinbra. Jag har lagom mycket att göra.”

    Leave a Comment

    Jag mår så otroligt dåligt av det här vädret. Det är helt seriöst lika många grader som det var i juli. Det snackades om att bada i helgen. Jag är ju badprofil these days, det ska jag inte hymla med, men i OKTOBER? Det är fel. Det är jättedåligt. Nu inleds drygt sex månader av denna betongfärgade tillvaro. Jag känner mig lite rädd. Jag var så otroligt trött och deprimerad i typ februari-mars förra året. Precis som resten av befolkningen, jag vet, men jag vill verkligen inte, jag V I L L  I N T E hamna där igen. Redan nu utgörs typ 40% av olika samtal folk har med varandra av detta:

    jag är så himla trött
    jag är så himla stressad
    jag har sovit jättedåligt
    jag är verkligen JÄTTEtrött

    🙁

    Liv Strömquist hade (såklart) en asbra teori om detta, tror det var i förrförra Lilla Drevet. Eller ja, känns som en rätt vedertagen teori: att vi lever i en tid när vi hela tiden känner att vi ska kunna mer, orka mer, work hard, har du en sekund över kan du alltid trycka in mer, plugga mer, jobba mer, tjäna mer, MER MER MEEEER.

    Oftast känner folk så: det är en bra grej att hålla tusen bollar i luften. Det är liksom allmäntillstånd att vara stressad och det är något att sträva efter. Vi blir imponerade och inspirerade av de som jobbar 25 timmar om dygnet, vi rynkar på ögonbrynen åt de som inte maxar produktivitet.

    Vad gör de människorna med all sin vakna tid om inte doppa huvudet i kapitalismens köttfabrik?

    Svar: VILAR. Det är liksom helt sinnessjukt hur vår mentalitet bygger på att vi ska vara sönderstressade och att det är något bra. Jag känner det själv. Det känns som att jag mår bättre när jag har massa saker på schemat fastän det samtidigt innebär en oro och ångest, en känsla av otillräcklighet som expanderar i takt med att fler saker trycks in på planeringen. Det känns fel att ta det lugnt, det är alltid nånting som kan göras mer. Det behöver nödvändigtvis inte vara arbete, allt kan göras bättre. Jag kan vara en bättre kompis, skriva mer, skriva bättre, sluta göra av med så mycket pengar, vara snyggare, sluta vara så otroligt självupptagen, ägna mig mer åt politik, göra mer, vara mer, sluta präglas så mycket av andras åsikter om en, dricka mindre, allt det här i 70 000 km/h varje sekund, varje minut och tillslut känner man förhoppningsvis att det

    FUCKING FÅR VARA NOG!!!!!!

    Jag vet att det är ett strukturellt problem, en mentalitet framodlad av ett politiskt system. Men på mikronivå, vi måste verkligen försöka sluta pressa oss själva. VILA mer. Har man en sekund över, ligg i soffan och läs nån jävla tidning. Den här eviga jakten på expandering och tillväxt – till vilken nytta? Vem tjänar på den i slutändan? Mindre stressade kommer vi knappast bli.

    Resultatet är just detta: kronisk trötthet och 17 grader i oktober. Vi går under i exakt alla ordets bemärkelser.

  8. Jörgen frÄn Bonde söker fru Àr inte kroppsaktivist

    Leave a Comment

    Jag vet, det blev svinmycket versaler på sociala medier precis. Men… OMG. Detta hände precis i BSF:

    Jörgen hade bara en kvinna. Han refererar det till kvinnan han ”inte är så nöjd med”. Trist, Jörgen. Den helt normala kvinnan matchade inte din helt onormala personlighet.

    Klassiskt scenario, ändå.

    Han går först för att avböja fortsatt umgänge när hon är i ett rum med typ åtta andra. Han tar henne inte avsides. Man ba jaja. Alla är helt skadade från Paradise Hotel och olika svt-ifierade Paradise Hotels vi är marinerade i. It could’ve been worse, tänker vi.

    IT WILL GET WORSE

    Jörgen tänker nu kommentera varför han inte var så nöjd med kvinnan. Såhär säger han:

    jag vill ha en bitchig kvinna, en som är stabil, en som är lite tajt i kroppen.

    Det här är Jörgen:

    Skoja, det här är såklart Jörgen:

    Hehe. Tänkte han liksom en bitchig och tajt för att matcha eller komplettera? Tough call.

    MANSSAMHÄLLET ÄNDÅ HÖRNI. Håller oss alerta 🙂

  9. Jag gör en upptÀckt

    1 Comment

    Att ta kritik är typ det svåraste som finns. Ibland helt omöjligt. Jag vet att jag låter som klyschornas klyscha nu (till skillnad från i alla andra fall när jag gör Columbusartade upptäckter kring olika orättvisor och hur det känns att ”bli vuxen”)(vidrigt uttryck) men nästan det bästa med att gå skrivarlinjen är att lära sig ta kritik. Alltså, vi snackar minsta lilla nivå. Typ ”du kanske ska stryka det här ordet”.

    SÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ svårt och hemskt.

    Massa varningssignaler direkt: du är sämst! Gå hem! Fattade du inte det! Det där ordet makes no sense! Vafan gör du här! Att du ens sökte hit! LOL!

    Eller typ, man skriver något och tänker wow, det här blev bra?! TYP. Eller? Jooo. Och får kanske responsen: hmmm det här var helt okej… inte lika bra som det förra… (angående en text man tyckte sög stjärt och lämnade in på måfå i brist på annat).

    Ni fattar grejen! All the fucking time. Man är helt slut efteråt fastän man suttit på exakt samma plats i typ två timmar. Det är för att hjärnan sprungit maraton ner till hjärtat och hoppat ut genom ens brinnande kropp som Skorpan och Jonatan. Så känns det. Det är skitjobbigt men helt ärligt, mest svinbra. För ens texter BLIR JU BÄTTRE?!? Asså, den enda känsla starkare än jobbigheten efter kommentarer på ens arbete är ju när man ändrar och gör om och märker att det faktiskt blir bättre. Och så känner man sig inte så jävla introvert och ensam i en process som annars är väldigt ensam.

    TRIPPY

  10. basic slutsatser

    Leave a Comment

    Had a blast igår ändå. För ovanlighetens skull! Skoja. Mitt liv är svinbra just nu. Faktiskt. Ångesten ligger på stabila 60-70%. Jag är fortfarande sjukligt besatt av sociala medier. Jag överanalyserar fortfarande minsta lilla detalj av min omgivning så till den milda grad att jag hunnit bli proffs, alltså virat in en piss i havet i så många lager på så kort tid att jag tänker att nu, den här gånger sprängs nog hjärnan i bitar.

    Skoja IGEN. Alla mina analyser är såklart helt rimliga och befogade.

    Häromdagen tillexempel blev jag ägd av en smiley. Snackade lite med en kille på Tinder som svarade såhär när jag frågade om vi skulle ta en öl:

    kan inte jag är på fest 🙂

    Och jag fattar. Att vara på fest i sig är verkligen ”:)”. Det är ”:D!”. Älskar fest! JU. Bästa som finns. Men ölen med mig då?!? Jag har ju asmycket roliga spaningar han missar nu? Pga fest förvisso men liksom… tycker det förtjänar en ledsen smiley? Om man nu är intresserad av en öl nån annan gång. Eller varför hänger man annars på Tinder? Okej att man själv bangat folk hundra gånger innan på den där jävla appen av olika anledningar men inget av det har betydelse, ens egna handlingar finns inte riktigt, den egna existensen är försumbar och påverkar ingen men alla andra, alla andra måste MAKE SENSE och vara rationella och stabila. Fattar dom väl?

    Exempel på rolig spaning han missar pga ”fest:)” : är folk helt helt helt sjuka i huvudet som rest in peacear Hugh Hefner? hahahahahaha asså…………………KOM IGEN

    Eller: Anna Book i Fördomspodden. Ganska gammalt men… ajajaj. Det var plågsamt. De liksom långa, maniska skrattanfallen efter skämt som ”jag gillar när det är stort” som skar sig så fruktansvärt mycket mot Emil Perssons tystnad. Psykosviben från Anna Book generellt?! Kanonämne.

    Och så vidare.

    Exempel på svar som inte hade varit dissiga:

    kan inte jag är på fest 🙁

    kan inte jag är på fest!!

    Eller? Jooooo så är det. Nu ska jag måla naglarna!