Dadgostar Empire

Idag var min allra första dag på skrivarlinjen. Jag har inte tänkt på det så mycket, var rätt avtrubbad redan när antagningsbeskedet kom (morsan läste högt upp brevet i telefon medan jag låg matförgiftad under årets kanske soligaste dag och glodde på typ SVTforum) och på den vägen har det varit.

Jag anlände svettig som ett as. Tänk er ett riktigt, riktigt svettig as. Exakt så var det. Jag stod i dörröppningen till bamban och kände mig som killen i Paris Hilton-videon.

Minus Paris Hilton.

Alla har varit såhär: åååh, folkis kommer bli THE TIME OF YOUR LIFE. Åååh, jag träffade min kille på folkis. Åååh, ljuvliga tider och sunshine is beautiful.

Jag kände gränslös ångest.

Till min absoluta glädje såg jag en bekant och sprang dit. Slog mig ner och knaprade ängsligt på isbergssalladen. Tuggade ärtor, majs och kidneybönor samt något McDonald’sbetonat degknyte som smakade bamba och McDonald’s. Känsla: ångest och svett.

Sen gick vi till aulan. ”Det känns lite mysigt”, sa någon. Jag nickade. Inombords grinade jag. Gymnasielajvet kändes inte alls mysigt. Högst omysigt. Vi fick våra lärare. Vi gick till salen. Det kändes som en scen ur en Roy Anderssonsk 80-talsfilm. En av lärarna såg ut som The Embassy-Torbjörn fast med strumpor i sandalerna. Jag bestämde mig för att gilla dem. Det känns tryggt att ha någon med strumpor i sandaler och eventuellt starkt intresse för pop anno ca 2000-2005 i sin närhet.

Varför kändes det så jobbigt? Eller snarare – varför kändes det ingenting? Ett enda stort ingenting. Vi vandrade runt området, jag vägde förra årets skrivarkursares antologi i min hand. Det kändes som att jag aldrig någonsin skulle kunna lägga bokstäver i nån vettig ordning igen. Det här händer inte, tänkte jag, det här är någon annans kropp och någon annans år som ska spenderas i de här salarna.

Det enda jag äger är detta enorma ingenting som paralyserar och kremerar varenda centimeter av identitet jag inbillar mig att jag har.

Det fanns hästar inom synhåll. ”Ska vi verkligen leva på statens pengar här i ett år och glida runt och typ… dricka kaffe?” undrade någon.

Alltså, i princip.

Kanske skriver jag mitt namn på muggen vi fick. Bara för att se det på något, liksom, mitt namn. Hur ska man annars bevisa sin existens för sig själv? Jag vet inte. Varför är det så viktigt för mig att exempelvis ta reda på hur många som sökte? Kommer det kännas bättre om det var många? Kommer jag känna ett behov av att skita i allt om ett tag, ett behov av att rasera allt jag byggt upp åt mig själv som småbarn som smashar kaplastavstorn de ägnat timmar åt att bygga? Bara för att se det falla. Bara för att det är så jävla svårt att göra rätt och så jävla lätt att göra fel. Så jävla svårt att bygga, så jävla lätt att fucka alltsammans. Det är ju oftast enklast så, känns det som, att varken satsa eller kämpa. Då blir man ju aldrig heller besviken eller går förlorad. Då kan man nöja sig med att det kanske hade gått någon annanstans, i ett parallelluniversum. Men inte här, inte i detta liv.

Jag känner lite att jag är i det där parallelluniversumet. Fattar ni? Det är fantastiskt och läskigt!

Och samtidigt: ett enda stort ingenting.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}