Dadgostar Empire

Brain dungeon

Sitter på tåget hem till Götis och dricker Oatly recovery pineapple/passionfruit/spirulina. Rekommenderas ej. Ganska äcklig, faktiskt? Samt känner mig absolut inte recovery:ad. Trist!

Mått rätt dåligt på sistone. En fågel viskade dessa åtgärdsexempel i mitt öra:

a) hitta ett enormt suddgummi och sudda ut din existens
b) mindre supande
c) okej, LITE mindre supande? liiiite

Tänker att a) kanske blir problematiskt av praktiska skäl. b) går FET bort. WTF liksom. Kan EVENTUELLT tänka mig c) om vi nu ska bli riktigt anala. Men det är väl ungefär så långt vi kan dra det om location är Möllan och temperaturen är över typ tolv grader. Fest varje dag! Bärs till frukost! Pommes på pommes! Håhå jaja.

Vem bryr sig om hälsan?

Jag ska nu även blotta det absolut pinigaste underlaget till den senaste dekadensen. Följande gav mig gränslös ångest: jag fick en läsarstatistik och den var inte toppen. Det har varit bättre, så att säga. En normalis hade kanske sagt att jaja, trist, men det är ju bara……………….en blogg? Som du gör på fritiden för skojs skull?

Vem bryr sig?

Svar: jag 🙁 jag bryr mig hur mycket som helst. Jag bryr mig så mycket att jag kör en klassiskt flerlagrad ångestattack.

Urval:

Lager 1: ingen bryr sig om din blogg
Lager 2: du är en idiot som bryr sig så mycket om en blogg ingen annan bryr sig om
Lager 3: du skriver dåligt
Lager 4: du är tråkig
Lager 5: det här måste väl ändå vara höjden av i-landsproblem?
Lager 6: inget du gör kommer någonsin spela någon roll ändå
Lager 7: herreGUD. Kallar du det här problem, princess?
Lager 8: när ska den här självupptagenheten ta slut? Ingen bryr sig! Folk dör i krig! Och här sitter du! Hur socialistiskt och moraliskt och solidariskt är det! Skärpning!

En varm och trevlig stund i mitt hjärnkontor, helt enkelt. Jag tänker typ såhär: om jag bryr mig så här otroligt mycket nu, hur ska jag någonsin kunna bli författare? För jag pallar knappt nu.

En människa som har härjat offentligt sa såhär angående konstnärskap: man måste tänka bort alla andra.

Annars går det inte.

Men HUR?!?!?? Jag fattar inte hur det ska gå till. Jag fattar inte hur man ska kunna bry sig ens pyttelite mindre om vad alla de man själv utnämnt till coola och viktiga människor tycker. Eller om läsarsiffror. Jag fattar inte hur mitt liv ska gå till från och med denna sekund och ändå fortlöper det ju uppenbarligen, sekund för sekund. Jag får liksom freestyle:a. Sekund för sekund. Jag existerar i min kropp, i mitt hem med min röst och frisyr men i själva verket vill jag bara gå till universums kundservice och säga hallå, det har blivit fel här. Jag har inte fått några direktiv. Jag vet ingenting om hur jag ska klara mig, eller tänka eller känna eller veta eller tro. Det är meningen att jag ska ”tänka bort alla”, kanske supa lite mindre, kanske sluta överanalysera så jävla mycket, kanske sluta driva mig själv till vansinne.

MEN HUR

HUR HUR HUR HUR HUUUUUUUUUUUUUUUR

blir man lycklig

och glad

och nöjd

!!!!!!!???

Nämnda offentliga härjare sa såhär: saker tar ju tid.

Och med saker menar hen kanske… insikter? Och det stämmer. Insikter tar tid. När man blir äldre har man insett massor.

Men nurå 🙁 det är ju pisslångt kvar tills jag insett nåt om nåt.

Fan

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}