Dadgostar Empire

Britney is back!

Jag har snaggat mig. Om någon månad kommer jag se ut att heta Babak och spela en miniversion av killen i Ett öga rött. Roligt för alla inblandade.

Såhär gick det till: jag har funderat länge på att göra det. Några av mina polare invände. Du kommer se ut som en mikrofon när det växer ut! Källa: jag anno 1997. Det stämmer till 100%. Men häromkvällen när vi satt och kollade Paradise Hotel (saknar hurtbullsprogramledaren Malin Gramer. Rebecca Stella är sån… reptil?) tänkte jag NU GÖR JAG DET. Som att hoppa i plurret i regnet på PLX ungefär. Elvira skrek. Du måste göra det första själv! sa hon. Jag vägrade. Satte mig på golvet och lät henne göra allt. Sen kollade jag mig i spegeln. Skrek högre.

Vafan hade jag gjort?

Sprang och testade en keps. Jag var ju tvungen att skyla skallen nu i typ sex månader. Det såg ännu värre ut med kepsen. Allt var misär men också lite kittlande. Sen blev det bättre. Oj, vad fräckt det blev, sa folk. Härliga tider.

Igår gick vi på krogen. Det var en märklig känsla. Jag brukar inte fundera så mycket på utseende annars. Inte på ett diplomatiskt alla är lika värda-sätt för att jag är en sån fantastisk människa eller för att jag är så jävla snygg, mer för att typ… det känns som en sån waste of time. Det kommer inte spela roll vad man har för frisyr (TYP). Man ser ungefär likadan ut hela tiden. Blablabla.

Igår när vi gick på krogen kände jag mig plötsligt jävligt osäker. Det är otroligt, egentligen. Det är bara en frisyr? Vem bryr sig? Jag brydde mig jättemycket. Jag kände mig som en säck potatis. Varför är det så? Varför känns det som att någon form av kvinnlighet satt i håret? Svinmånga brudar är apsnygga i snaggat men det hjälpte inte, jag var låst, nånting saknades, nånting fattades mig. Jag hade lika gärna kunnat gå runt i en sån enorm korv med bröd-dräkt som snubben Miranda träffar i SATC. Varför är det så? Vem har bestämt att det ska bli så? Är det inte helt sjukt egentligen? Att vi fortfarande tycker att det spelar så himla stor roll. Eller jag vet inte, ”folk” bryr ju sig inte ett piss. Det är i min egen hjärna alltsammans känns som en pingpongmatch. Självförtroende är ett så jävla weird fenomen.

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}