Dadgostar Empire

Kategori: Okategoriserade

Det finns inte så mycket att säga om Virtanen/Timell-gate. Eller snarare: en ziljon olika män hela tiden-gate.

Vi får kämpa på och hoppas att deras arbetsgivare (åtminstone) tar sitt ansvar.

Men jag vill säga en sak: jag har på sistone haft folk i min närhet som behövt diskutera med olika killar (det är tyvärr främst killar) om ”radikalfeminismen”. Om att killarna inte ”vågar” uttrycka sig. Om tjejers ”ilska” och att killarna känner sig – om vi ska uttrycka oss krasst – hotade.

Såhär är det: om någon skulle komma och säga att de inte riktigt tror att klimatet är så himla förstört ändå, så skulle vi rynka på ögonbrynen. Det skulle vara att gå emot en vetenskap. Man är klimatförnekare och därmed… Trump-anhängare? Extreeeeeeemt dåligt påläst, eventuellt? Hur som helst, det händer YTTERST, jävla sällan. Det är liksom ett faktum, det är byggt på forskning och statistik. Alla vet detta.

Att kvinnor är begränsade i alla ordets bemärkelser, att vi lever i ett manssamhälle, är däremot ”en åsikt”. Männen känner sig hotade av de som ”tycker” att en radikalförändring måste ske. De skriker VARFÖR FÅR VI INTE TYCKA?

Såhär är det också: ojämställdheten är en vetenskap byggd på forskning och statistik. Att förneka patriarkatet borde väl ha samma status som att förneka klimatförändringar? Att kvinnor ständigt är begränsade ekonomiskt, kulturellt, sexuellt och allt däremellan är inget vi ”tycker” och således inget att ”tycka” annorlunda om SÅVIDA man inte är ute efter att gå emot allt vetenskapligt underlag vilket dessa manstyckare inte är ute efter att göra konsekvent.

Jag kommer fortsätta kämpa. Det är inte hopplöst. Men vi måste, måste, måste börja utgå från att kvinnoförtrycket är en vetenskap och att de som inte håller med får ta debatten som om de förnekar en vetenskap. Som om de förnekar all statistik (på exempelvis skillnaden i löner och sexuellt våld) och alla undersökningar. Det är ju det som är själva ”åsikten” eller har jag fel?

Jag tycker bara att detta att vi ska fortsätta tala om systematiskt förtryck som något man ”kan” hålla med om eller inte, som om det vore att välja favoritfärg, är ÄNNU ETT jävla kvitto på att samhället hatar kvinnor. Inte ens när vi liksom med alla medel vi kan BEVISAR att det är så, så sker en utveckling. Vi ska ändå bli drogade, våldtagna och tystade samtidigt som vi ska lyssna på diskussion efter diskussion om att det ”väl ändå är ganska jämställt…”, att ”jag känner ingen tjej som blivit direkt sämre behandlad…” eller ”det känns väl lite överdrivet…”

Alltså: så länge det här fortlöper, så länge kvinnors liv fortsätter läggas i spillror och fortsätter präglas av rädsla, av ångest, av färre möjligheter, av begränsningar och dagliga kränkningar och våld så ÄR DET INGEN ”ÅSIKT” ATT IFRÅGASÄTTA KVINNOKAMPEN.

Hur fucking svårt ska det vara?

”Får ju inte tycka nånting i det här jävla landet”

Vet ni vad som inte får varas i det här jävla landet?

KVINNA. Som kvinna får du inte ens tala om att du blivit berövad all din frihet och sen ska du dessutom sitta och DISKUTERA med olika män som vill ”få tycka” att det här inte existerar. Nej! Jag tackar nej.

Cissi <3

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Jag mår så otroligt dåligt av det här vädret. Det är helt seriöst lika många grader som det var i juli. Det snackades om att bada i helgen. Jag är ju badprofil these days, det ska jag inte hymla med, men i OKTOBER? Det är fel. Det är jättedåligt. Nu inleds drygt sex månader av denna betongfärgade tillvaro. Jag känner mig lite rädd. Jag var så otroligt trött och deprimerad i typ februari-mars förra året. Precis som resten av befolkningen, jag vet, men jag vill verkligen inte, jag V I L L  I N T E hamna där igen. Redan nu utgörs typ 40% av olika samtal folk har med varandra av detta:

jag är så himla trött
jag är så himla stressad
jag har sovit jättedåligt
jag är verkligen JÄTTEtrött

🙁

Liv Strömquist hade (såklart) en asbra teori om detta, tror det var i förrförra Lilla Drevet. Eller ja, känns som en rätt vedertagen teori: att vi lever i en tid när vi hela tiden känner att vi ska kunna mer, orka mer, work hard, har du en sekund över kan du alltid trycka in mer, plugga mer, jobba mer, tjäna mer, MER MER MEEEER.

Oftast känner folk så: det är en bra grej att hålla tusen bollar i luften. Det är liksom allmäntillstånd att vara stressad och det är något att sträva efter. Vi blir imponerade och inspirerade av de som jobbar 25 timmar om dygnet, vi rynkar på ögonbrynen åt de som inte maxar produktivitet.

Vad gör de människorna med all sin vakna tid om inte doppa huvudet i kapitalismens köttfabrik?

Svar: VILAR. Det är liksom helt sinnessjukt hur vår mentalitet bygger på att vi ska vara sönderstressade och att det är något bra. Jag känner det själv. Det känns som att jag mår bättre när jag har massa saker på schemat fastän det samtidigt innebär en oro och ångest, en känsla av otillräcklighet som expanderar i takt med att fler saker trycks in på planeringen. Det känns fel att ta det lugnt, det är alltid nånting som kan göras mer. Det behöver nödvändigtvis inte vara arbete, allt kan göras bättre. Jag kan vara en bättre kompis, skriva mer, skriva bättre, sluta göra av med så mycket pengar, vara snyggare, sluta vara så otroligt självupptagen, ägna mig mer åt politik, göra mer, vara mer, sluta präglas så mycket av andras åsikter om en, dricka mindre, allt det här i 70 000 km/h varje sekund, varje minut och tillslut känner man förhoppningsvis att det

FUCKING FÅR VARA NOG!!!!!!

Jag vet att det är ett strukturellt problem, en mentalitet framodlad av ett politiskt system. Men på mikronivå, vi måste verkligen försöka sluta pressa oss själva. VILA mer. Har man en sekund över, ligg i soffan och läs nån jävla tidning. Den här eviga jakten på expandering och tillväxt – till vilken nytta? Vem tjänar på den i slutändan? Mindre stressade kommer vi knappast bli.

Resultatet är just detta: kronisk trötthet och 17 grader i oktober. Vi går under i exakt alla ordets bemärkelser.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Jag vet, det blev svinmycket versaler på sociala medier precis. Men… OMG. Detta hände precis i BSF:

Jörgen hade bara en kvinna. Han refererar det till kvinnan han ”inte är så nöjd med”. Trist, Jörgen. Den helt normala kvinnan matchade inte din helt onormala personlighet.

Klassiskt scenario, ändå.

Han går först för att avböja fortsatt umgänge när hon är i ett rum med typ åtta andra. Han tar henne inte avsides. Man ba jaja. Alla är helt skadade från Paradise Hotel och olika svt-ifierade Paradise Hotels vi är marinerade i. It could’ve been worse, tänker vi.

IT WILL GET WORSE

Jörgen tänker nu kommentera varför han inte var så nöjd med kvinnan. Såhär säger han:

jag vill ha en bitchig kvinna, en som är stabil, en som är lite tajt i kroppen.

Det här är Jörgen:

Skoja, det här är såklart Jörgen:

Hehe. Tänkte han liksom en bitchig och tajt för att matcha eller komplettera? Tough call.

MANSSAMHÄLLET ÄNDÅ HÖRNI. Håller oss alerta 🙂

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Att ta kritik är typ det svåraste som finns. Ibland helt omöjligt. Jag vet att jag låter som klyschornas klyscha nu (till skillnad från i alla andra fall när jag gör Columbusartade upptäckter kring olika orättvisor och hur det känns att ”bli vuxen”)(vidrigt uttryck) men nästan det bästa med att gå skrivarlinjen är att lära sig ta kritik. Alltså, vi snackar minsta lilla nivå. Typ ”du kanske ska stryka det här ordet”.

SÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ svårt och hemskt.

Massa varningssignaler direkt: du är sämst! Gå hem! Fattade du inte det! Det där ordet makes no sense! Vafan gör du här! Att du ens sökte hit! LOL!

Eller typ, man skriver något och tänker wow, det här blev bra?! TYP. Eller? Jooo. Och får kanske responsen: hmmm det här var helt okej… inte lika bra som det förra… (angående en text man tyckte sög stjärt och lämnade in på måfå i brist på annat).

Ni fattar grejen! All the fucking time. Man är helt slut efteråt fastän man suttit på exakt samma plats i typ två timmar. Det är för att hjärnan sprungit maraton ner till hjärtat och hoppat ut genom ens brinnande kropp som Skorpan och Jonatan. Så känns det. Det är skitjobbigt men helt ärligt, mest svinbra. För ens texter BLIR JU BÄTTRE?!? Asså, den enda känsla starkare än jobbigheten efter kommentarer på ens arbete är ju när man ändrar och gör om och märker att det faktiskt blir bättre. Och så känner man sig inte så jävla introvert och ensam i en process som annars är väldigt ensam.

TRIPPY

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

basic slutsatser

Had a blast igår ändå. För ovanlighetens skull! Skoja. Mitt liv är svinbra just nu. Faktiskt. Ångesten ligger på stabila 60-70%. Jag är fortfarande sjukligt besatt av sociala medier. Jag överanalyserar fortfarande minsta lilla detalj av min omgivning så till den milda grad att jag hunnit bli proffs, alltså virat in en piss i havet i så många lager på så kort tid att jag tänker att nu, den här gånger sprängs nog hjärnan i bitar.

Skoja IGEN. Alla mina analyser är såklart helt rimliga och befogade.

Häromdagen tillexempel blev jag ägd av en smiley. Snackade lite med en kille på Tinder som svarade såhär när jag frågade om vi skulle ta en öl:

kan inte jag är på fest 🙂

Och jag fattar. Att vara på fest i sig är verkligen ”:)”. Det är ”:D!”. Älskar fest! JU. Bästa som finns. Men ölen med mig då?!? Jag har ju asmycket roliga spaningar han missar nu? Pga fest förvisso men liksom… tycker det förtjänar en ledsen smiley? Om man nu är intresserad av en öl nån annan gång. Eller varför hänger man annars på Tinder? Okej att man själv bangat folk hundra gånger innan på den där jävla appen av olika anledningar men inget av det har betydelse, ens egna handlingar finns inte riktigt, den egna existensen är försumbar och påverkar ingen men alla andra, alla andra måste MAKE SENSE och vara rationella och stabila. Fattar dom väl?

Exempel på rolig spaning han missar pga ”fest:)” : är folk helt helt helt sjuka i huvudet som rest in peacear Hugh Hefner? hahahahahaha asså…………………KOM IGEN

Eller: Anna Book i Fördomspodden. Ganska gammalt men… ajajaj. Det var plågsamt. De liksom långa, maniska skrattanfallen efter skämt som ”jag gillar när det är stort” som skar sig så fruktansvärt mycket mot Emil Perssons tystnad. Psykosviben från Anna Book generellt?! Kanonämne.

Och så vidare.

Exempel på svar som inte hade varit dissiga:

kan inte jag är på fest 🙁

kan inte jag är på fest!!

Eller? Jooooo så är det. Nu ska jag måla naglarna!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Svårigheter

Det här med kön är extremt knepigt. Ingen kan ha undgått de oändliga debatterna om språkbruk och transkamp. Och jag tycker att det är viktigt och svinbra att utvecklingen går framåt fastän vi förstås har lång väg kvar att gå. Det är bara en sak som gör mig väldigt, väldigt ledsen.

När jag inkluderas i gruppen ”icke-män”.

Missförstå mig inte – det är jättebra att vi introducerat transbegrepp. Men är det verkligen ett steg för jämställdheten, för feminismen, att inkludera kvinnor i gruppen icke-män? Varför skriver vi inte kvinnor, icke-män och icke-kvinnor istället? I ett samhälle där alla kön ska inkluderas, där vi vill boosta könsfrihet och krossa mansförtrycket – är det verkligen rimligt att ersätta könet kvinna med något som säger att vi inte är något eget, utan något i förhållande till mannen?

Blir inte det i slutändan bara en förlängning av ett patriarkalt språkbruk?

Såhär står det när jag googlar:

Patriarkat av grekiskans πατριάρχης (patriarkhēs, ”fadersvälde”) är ett samhällssystem där män har den primära makten och de flesta ledande positioner inom politiska, ekonomiska, religiösa, sociala, och finansiella institutioner domineras av män.

Okej. Om vi vill omkullkasta den här ordningen – är det verkligen att gå åt rätt håll att isåfall introducera en könsskala (förlåt för klumpigt uttryck) som också utgår från män? Borde vi inte UTÖKA istället för att REDUCERA? Alla är förlorare här. Vi vet allihop att det är långt ifrån enbart kvinnor som blir förminskade inom den patriarkala strukturen. Alla kön, vilket vi än vill (och ska få) vara. Det här är alltså INTE en pik mot hbtq-kampen, som jag BACKAR till 100%. Det här är en påminnelse om att den feministiska kampen inte alltid kommer ”på köpet”. Det är två kamper som IBLAND är separata och som vi måste försöka föra PARALLELLT. För nu står vi här: i ett samhälle av män och icke-män.

Kvinnan har alltså reducerats från en svag position till obefintlig. Man får helt enkelt identifiera sig med ett kön med utgångspunkt från mannen. Vad är vi utan mannen i så fall? En ickeprodukt. Men det är ju det som ÄR patriarkat???! Eller? Har jag fel? Jag vet inte riktigt. Jag tycker bara att det är så jävla onödigt och märkligt att inkludera kvinnor i icke-män. Jag tycker att det är ett steg bakåt för feminismen. ENORMT steg bakåt. Det är fett jävla synd.

Och återigen: det här har ingenting att göra med transkampen. Jag önskar att vi hade kunnat få bestämma över våra kroppar själva, allihop. Det är skitbra att icke-man introducerats i våra vokabulär.

Jag undrar bara vart kvinnan tagit vägen. För vart finns jag om jag varken är man eller icke-man?

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Nu har jag skrivit lite om musik ett tag. Jag har ojat mig rätt mycket över att jag inte kan något om musik ”egentligen”. Man tar väl alla chanser här i världen att förminska sig själv till en fullständig imbecill. Alla har varit såhär: INGEN kan nåt om musik! Kör på! Så jag har kört. Och i vanlig ordning: fått panik över mansimperiet Mansimperiet alias samhället.

Och det är så plågsamt sant, vad Emilia skrev i sin krönika om att cementera mäns plats i historien. Att det är ovärdigt att behöva fortsätta snacka om det här i all, jävla oändlighet. Hon tog upp det här med ojandet över ojämställdheten i akademivärlden men att absolut ingenting i slutändan görs. Och man ba ah shit dom där mossiga gubbarna…

I typ jättefräscha coola musikvärlden däremot, där det rantas om girl power dagarna i ända och olika hiphoptjejer är så himla ”tunga” och man liksom FÅR KÄNSLAN, hela tiden får känslan av att det ändå borde vara helt okej på den fronten, där borde man väl ändå kunna resonera som dårarna som använder som argument mot kvotering att det inte ska handla om kön utan om PERSONER? Bara lite, liksom.

Följande hände:

jag skulle skriva om lite nya släpp. Var inne på någon stor plattform. Räknade. Blev liksom tvungen att räkna efter att ha skrollat och skrollat

och skrollat

och ba: hmmmmmmmmm

Det var alltså 33 män (jag räknade alla i ett band separat). Sex kvinnor.

Jag räknade på vad jag skrivit om igår: nio män. Noll kvinnor.

NOLL!!!!!!!!!!!

Allt från producenter till artister till skivbolagsnissar till you name it. Alltså, min poäng är: låt er för en sekund inte tro att vi har kommit någonstans. Liksom att jaja, nu har vi tjötat om det här i evigheter, kvinnor får ju massa uppmärksamhet i musikbranschen nuförtiden? Allt är inte politik, det här är MUSIK för fan. Det ÄR musik. Men det är också i allra, allra högsta grad musik i ett patriarkat och vi måste hela tiden jobba aktivt, precis som med allt annat, för förändring. Jag menar verkligen aktivt. Ständigt ifrågasätta. Vilka ser vi på tv, vilka lyssnar vi på, vilka representerar och ges friheter, vilka får en chans att synas och utvecklas?

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Baby internet is so cool

Appropå Catfish – det här med internetrelationer. Alltså… jag kan inte tala för alla. En handfull av mina polare började snacka med någon på en app eller på nåt nätbaserat sätt och blev på så sätt kära och levde loppan. Visst. MEN, jag kan tala för mig själv.

Min karriär har varit såhär:

I slutet på juni 2014 träffade jag en snubbe i Melbourne (har berättat lite grann om detta innan). Ascool kille som skejtade och höll på med grafitti och tyckte om lilla mig?!? Wow! Eller ja, han tyckte väl om mitt fejkade intresse för grafitti och skejtboarding. Jag var typ 19. Jag hade aldrig haft kille. Det här var mäktigt! Typ två veckor senare skulle jag åka hem till Swe. Superledsamt tills vi insåg att det här jättehäftiga ju finns:

Sweet bro! Då kunde vi leva lajf. Vi snackade i ungefär ett år. Fram och tillbaka. Skype och Instagram och you name it. Nån gång i typ maj ringde vi varandra och lipade i telefon och ba

BABY I LOVE YOU!!!!!!!!!!

Obs: vi loveade inte varandra.

Såna här grejer hade vi sagt varandra i drygt 365 dagar: what have you done today? What did you have for breakfast? Skateboarding is cool! Graff is cool! Partying is real!

Eventuellt skickat lite matchande klipp, typ jag googlar cool new hiphop songs och postar på hans FB-vägg.

I juni åkte jag till Kanada för att träffa honom. Han var där och säsongade över vintern samt bestämt sig för att stanna på våren. Jag hade låtsats att jag kanske skulle komma och åka skidor med honom. Jag har inte åkt skidor sen typ… 2002. Vi hängde i kanske tio dagar. Alla tusentals meddelanden vi hade utbytt på Messenger var bortblåsta. SÅKLART. Vi var främlingar på 99% sätt. Vad hade vi att prata om som inte var what have you done today? Försiktigt försökte jag prata politik och han fattade ingenting, patriarkat, vad är det? Aldrig hört talas om. Kvinnor mer utsatta än män? Kvinnor… svårare att få jobb?

Asså inga fördomar. Men han var en 20-årig skejtare! Han gjorde sitt bästa. Finns säkert huuuur många 20-åriga skejtande genier som helst men……….MEN………….

han var en

20

årig

skejtare

från

Melbourne

vars

största intresse

var

typ

weed

och

våfflor

INGA FÖRDOMAR!!!!!!!!!!!!!! Toppenkille! Men ni fattar vart jag vill komma med det här. Jag åkte hem och ba vafan hände? Efter typ två månader gjorde han en förhållandestatus med en annan tjej utan att ha sagt ett ord. Jag ba DUDE? *försöker ändå anamma vår fejkade jargong och söka hans bekräftelse även efter allt det andra*

Han ba baby <3 sorry i didnt say anything <3 hope youre well <3 xoxo

🙂

Ni förstår vart jag vill komma med det här. Okej, det där var ett extraordinärt scenario och vi var inte supergamla. Men tro mig – detta har hänt fler gånger. Man chattar och chattar och messar och snackar i telefon tills fingrarna blöder, ses med förväntningar ingen människa någonsin kan nå upp till och sen går man därifrån som en ballong utan luft och undrar hur mycket livstid man lagt på alla de där meddelanden som försvunnit ut i cyberspace till en människa som ju inte finns på riktigt. Det är ett namn på en skärm.

Men återigen: alla håller inte med mig. Vissa har haft stor nytta av chatten. Men tips från livscoachen (eftersom det uppenbarligen går så sinnessjukt jävla bra för mig i livet): FÖRSÖK undvika alltför mycket nätkontakt med folk ni typ inte känner. Det är i princip waste och de som får betala för det är alla era relationer som finns på riktigt! I kött och blod!

Ribbing hade hållit med mig <3 RIP

Kramis alla

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Det tar stopp

Otroligt roligt att moderaterna valt Ulf Kristersson till ledare efter att ha avsatt AKB på grund av hennes SD-grej. Kristersson är den största SD-bästisen jag skådat. Han har ju dock, till skillnad från AKB, (troligen) en snopp. Så all good.

Kollat på Catfish på MTV. Programmet var såhär: en dude hänger med en annan dude och möter upp dude 2s internettjej. Så visade det sig… trumvirvel… att det var en annan tjej än på bilderna! En mycket osnyggare tjej! Soooo depressing!!!!! Hur ska det gå??!? Slut på program.

Nu: Revenge body med Khloe Kardashian.

USA är största u-landet.

I övrigt: heja Göteborg! Och: jag vill skriva nåt kul men känner mig bara sjukt ensam. Ensamhet är sån jävla allsmäktig känsla. Det tar liksom över allt. Tänker typ: varför njuter jag inte av mitt liv? Läser en svinbra bok, snacka med nån av mina världsbästa polare, ta det lite lugnt bara? Vet ej.

Det går bara inte ibland.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Odemokratins dag

Jag måste bara skriva en liten snutt till om NMR-situationen. Alla är jättetrötta, jag vet. Och poliskritiken känns oändligt pubertal men jag försöker verkligen förstå hur det är tänkt. De ska finnas för vår trygghet. De har våldsmonopol. Men det absolut enda de står för är den så kallade yttrandefriheten. Som om den har ett egenvärde, som om det är naturlag att alla ska få yttra sina åsikter oavsett vilket hot det utgör för andra. Men är det inte en lika viktig rättighet att få leva? Polisen menar hela tiden att de inte har något val, men förvaltningsrätten gick ju uppenbarligen in och ändrade deras beslut, menade att man visst måste ta hänsyn till att de som fascisterna ser som mindre värda kommer vara en meter bort på gatan? Är det inte helt uppenbart?!??? Jag fattar ingenting. Polisen är såhär: vi skiter i tryggheten, vi skiter i allmänheten, vi kan inte väga in NÅNTING annat än yttrandefriheten och vi ska använda vårt våldsmonopol till att kriga mot befolkningen för att en pytteliten grupp människor ska kunna få vara fascister?

Det är klart som fan man har ett val!!!!!

Det är klart som fan att det inte finns en naturlag på hur värderingarna i en demokrati ska rankas. Det är klart som fan man kan göra avvägningen att okej, här går gränsen för yttrandefriheten, det här är en terroristorganisation som utgör ett hot för hela samhället och vi är här för allmänhetens trygghet, en demokratisk princip är väl ändå mänskliga jävliga rättigheter och vi prioriterar den före fascismen? Eller? Polisen representerar inte trygghet och rättvisa. De är bara något slags yttrandefrihetstalibaner med vapen sponsrade av skattepengar. Det må vara århundradets äldsta spaning men det gör mig så innerligt, innerligt ledsen.

Och jag kommer kräkas på nästa person som lägger ”pk” i sin mun. Som anser att Sverige är så himla läskigt för att man måste säga ”rätt” saker. Varsågoda era jävla stolpskott!!!!! Här har ni fascismen och våldsmonopolet MOT befolkningen!!!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}