Dadgostar Empire

Kategori: Okategoriserade

Kan konstatera att jag ännu en gång fått bekräftat att Pingisklubben enbart genererar piniga möten och grötiga fem öls-fyllor. Kan även meddela att Pusterviksjäveln ändå fortsätter, med stor framgång, att locka skakiga själar till att gnida sina halvalkade kroppar mot varandra trots lökighet och smärtsam, komersiell mjukrock. Så himla uppenbart att jag naturligtvis hör till denna själakategori. Vad ska det bli av en, egentligen? Gåtan vars svar blir allt svårare.

Hur som helst, nu ska jag och min nya tröja (Lacoste, $3000) gå på stan.

Hej hopp

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Igår drack Ellen och jag några glas på Kino i blåröda strålkastarljus och det var himla mys. Kan för övrigt tillägga att jag införskaffat en enda klen julklapp hittills på grund av den orimliga energimängd som krävs för att armbåga sig fram i Kompassen. Överväger starkt att hetstälja en smörkniv eller måla en teckning till resterande.

Ytterligare noteringar:

1. Vad fasen har hänt med Berså? Blomsterbutik, typ? Trist.

2. Hade glömt hur himla fantastiskt det är med proppfullt skafferi/kylskåp. Blir grindfärdig vid blotta tanken på att jag snart kommer behöva lämna.

PuSS

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Känns som om befrielse i dess renaste form strålar in i hjärnkontoret genom hörlurarna när den här dök upp då jag stegade genom slaskupprinnelsen som är Slussen på väg till frukost på café och en timme skriv i min ensamhet. Sitter i ett litet bås med en kopp pursvenskt bryggkaffe till det behagliga ljudet av pensionärssorl. Känns på sätt och vis så jävla RENANDE. Är redo att sätta punkt för den obeskrivligt turbulenta torktumlare som utgjorde 2014. Kan utan tvekan säga att det varit det allra värsta och det allra bästa året hittills, och jag har lärt mig fruktansvärt mycket samtidigt som jag inte vet något om något. Är klar i sinnet och samtidigt ohyggligt förvirrad.

Ni fattar grejen.

ICKE DESTO MINDRE: 2015! KOM AN, DIN FLUFFIGA PANDABJÖRN!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Sjukt undermålig bild men SNÖN är äntligen här och jag firar den nyfödda mysstämningen med soppa och Seinfeld

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Vi ägnar tisdagskvällen åt att skriva mathistoria (veggielasagne) som dom legendarer vi ändå är i köket (höftar numera hejvilt med kryddmått och annat galet). Imorgon är sista dagen för skolsäsongen och jag dansar salsa av lycka. Skoja, jag dansar astung dans till kvalitétsmusik (50 cent).

/Yung Thug with crew

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

fasor

Jösses, hörni. Funderar på att börja klä mig i velour, skaffa en megaliten hund och ägna dagarna åt att enbart se på Honey Boo Boo och äta glasstårta i soffan. Alternativt fråga om jag får hänga med PH-Samir till Melodifestivalen som bakgrundsdansare. Eller bara för att hålla hans jacka backstage *allt för Samir*. 

Inser nämligen hur enastående förutsägbart mitt liv börjar bli som #cool student i trendig storstad. Speciellt när jag samlar ihop mina just nu största bekymmer och detta blir toplistan: 

1. Kommer jag ha råd att gå på Yung Lean och Sad boys i februari?

2. Varför är det 20-årsgräns på den enda svartklubben i Göteborg? 

3. Hur kommer jag in på Yaki på fredag? 

4. Överlever jag på nudlar och gröt i fyra dagar? 

Fyfan. Alla dessa pälsjackor, blå hårslingor och smala ringar i näsan. JAG LYSSNAR PÅ TECHNO och JAG BEHÖVER INTE ENS SKRIVA UPP MIG PÅ LISTAN TILL SVARTIS FÖR JAG KÄNNER ARRANGÖRERNA andas dessa 90-talsentourage när dom sveper förbi på väg till Under Bron eller Fabriken och det är onekligen så härligt men det börjar ju ta mig fasen bli så mainstream vilket ju är 

varje
hipsters
största
fasa

Usch. Måste rena själen och bara lyssna på snäll musik några dagar framöver. Lill Lindfors. Alicia Keys. 

Önska mig lycka till. 

PS. Shoutout till Rebecka som jag glömde skypa med idag. Imorgon! 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Hänger i Tumba med systra mi. Äter tortellini och kollar på *aktuella* och *viktiga* runda bordet-samtal av och med belevade individer i röda glasögonbågar.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

santa got ma back

Dricker kaffe, lyssnar på Phoenix och känner mig upprymd av okänd anledning. Kanske tack vare att julledigheten alldeles strax sträcker ut sin varma hand? Eller att helgen snubblar in snabbare än någonsin? Eller att megastjärnan tillika uberbaben lil B snart landar på svensk mark? 

Jag tror att Tomten önskar mig god pre-jul. Hur som helst: luddiga helgsplaner men om allt går vägen får Stockholm besök av både Azra och Bushduff. Har också lovat mig själv att införskaffa den otroligt efterlängtade premiärlussebullen. 

SmasK 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

felet

Vet ni vad, hörni? Jag har tänkt på en sak. Jag har tänkt på det kraftiga föraktet jag på sistone känt mot allas vårat eget Göteborg. Ett Göteborg som ju egentligen är rätt härligt, mysigt, hamn-igt och allt som hör därtill. Senaste gången jag var där blev jag närmast förblindad av ängslighet. Kunde knappt se Hagaparken i ögonen. Dom var förrädare. Dom hade lurat mig. För dom hade ju, i ärlighetens namn, fått mig att tro att livet i Göteborg var Livet. Gymnasial skräck, pubertalt inbördeskrig i kropp och själ och allt däremellan, panik och beskedet att THIS IS IT, din vekling, TAKE IT OR LEAVE IT! 

Jag känner mig som ett barn i Göteborg. Ett magert, litet barn som inte kommer längre än till Prinsgatan innan skammen kommer. Skam över besluten och samtalen och svängarna man gjort under åren som gått. Jag vill springa ifrån allt det där. Vill inte höra mer, orkar inte, kan inte gå igenom alltihop en gång till. För ingenting blir ju någonsin rätt när jag tänker tillbaka. Åren som är mitt liv blir ju aldrig rätt. 

Jag är fel i Göteborg.

Men när jag tänker efter, när jag vrider och vänder på den dystra kanske-sanning att jag aldrig mer kommer trivas på Grönsakstorget eller längs vattnet vid Rio Rio, så inser jag att det kanske inte är stan det är fel på. Trots allt. Alla dom där rösterna, skriken, gapen som tycks eka mellan husväggarna kommer kanske snarare inifrån. Jag tänker att jag aldrig fick vara den jag ville i Göteborg. Jag tänker att det är därför jag älskar Stockholm – här är det så mycket lättare att inbilla sig att man är någon. Här går det att börja om på nytt. Att upptäcka. Här är inte tegelstenarna och lyktstolparna marinerade i den pinsamma, urvattnade trasa som är tonåren. Och jag tänker att det är fantastiskt men någonstans, under lager av tusentals nya minnen och relationer och tunnelbaneturer inser jag att jag tamigfan ju är 

lika fel i Stockholm.

Vilket får mig att tro att snart, alldeles snart, kommer jag att hata det här stället också. Tycka att det luktar gammal, sur mjölk och fotsvett från lortiga sneakers. Jag kan nästan redan känna odören. Snart kommer den här pyttelilla storstadspondusen att vara borta exakt lika snabbt som den kom. 

Och vad fan gör man då? 

Upptäckten är kanske bra. Den betyder kanske tillochmed att jag har halva inne för nu måste jag ju gå till botten med det här. Det här läskiga faktum att avskyn och skräcken och flyktbehovet byggs upp vart jag än är och därmed beror på annat än omgivningen. 

Upptäckten är kanske bra för att jag nu – peppar, peppar, ta i trä – kan lossa lite på Göteborgsföraktet. För det enda jag vill är ju för guds skull bara MYSA.  

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}