Dadgostar Empire

Kategori: Okategoriserade

Jag har verkligen kommit att fascineras över alla gånger man planerar att vara productive under en ledighet. Friska löprundor i Slottsskogen, hälsosam mat, strukturerat plugg. Tillochmed soffhänget drömmer man om som ordentligt, med nån nybakad kaka och helst fransk indiefilm eller nån spännande och hyllad (men inte alltför kommersiell) dramaserie man blivit alldeles hooked på.

Jag kan ju, som ni kanske förstår, lugnt meddela att detta rosa fluffmoln till ledighetsplaner genomförts noll gånger. Ligger, förkyld och bake som ett ägg, och strötittar på 30 rock med Blueman och en skål ananas. En nyttig jävel som dock inte väger upp för det faktum att jag inte ens öppnat makroboken. Inte heller tränat, sånär som på en sensationellt usel löpis typ i tisdags. Måste emellertid erkänna att det är himla härligt. Älskar ju att slappa? Det är fan livet. Hade dessutom en himla vevig igårkväll på Pustis med en handfull gals, som naturligtvis slutade på Burger King där Sara och jag slafsade i oss pommes och bea. Förutsägbarheten i att gå ut i Göteborg är på många sätt så jävla ångestbefriande. Trygg.

Nu ska jag återgå till anti-genomförandet av Det Perfekta Lovet och RYSER av välbehag. xoxo

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Är på Espresso House i väntan på fransk biofilm med päronen. Meddelade far att han skulle få vara med på blöggen, varpå han krävde “rätt ljus”. Mariah Carey-feeling. Hej hopp!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

latimes:

Before Mercury, Venus, Earth and Mars occupied the inner solar system, there may have been a previous generation of planets that were ultimately doomed by Jupiter, according to a new study.

Image: Compared to other planetary systems, like Kepler-11, our inner solar system is pretty empty. Tim Pyle / NASA

“Doomed by Jupiter”. Bara smaka på det. Makten. Denna schackspelplan med generationer, planeter, stjärnor som försvinner och kommer igen. Tänk om man redan från början kunde veta att ens öde var “doomed by Jupiter”. Vilken befrielse!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

metallstaket och ögonbindel

Varje morgon sitter en man utanför spärrarna i tunnelbanan. Han ler ett tandlöst leende när jag, iklädd märkessneakers och ordentlig jacka, stegar förbi på väg till skolan. Ett steg närmare sol, närmare drömmar, närmare värmen och Den Utsträcka Handen. Bankkortet i min plånbok, nyckeln till min lägenhet, telefonen full med kontakter till familj och vänner som håller mig om ryggen – allt det där bränner som cigarettglöd mot huden när jag passerar honom. Han ler sitt tandlösa leende och säger hej. Han är inte arg eller ledsen, han bara ser på mig och vinkar. Han vinkar och jag ser ner i marken. 

Häromkvällen såg jag föreställningen Ungefär lika med. Den handlade om pengar, om vår syn på fattigdom, om girighet och avundsjuka. Om att vi, när det passar oss, kan tänka oss att skänka en tanke till alla de som står utanför men när vi går, när vi lämnar salongen och återgår till värmen, då kniper vi ihop ögonen igen. Vill inte se, vill inte höra. Inte mitt problem. 

Imorse rapporterade DN om ett staket som Stockholm stad valt att bygga för att “hålla hemlösa borta”. Klagomål har tydligen kommit angående människor som sovit under en trappa som nu, 200 000 kronor senare, är omgivet av ett metallstaket. Av allt man kunnat satsa de där pengarna på, av alla man kunnat hjälpa. Istället för att satsa på de utsatta, de som tvingas sova under den där trappan, så väljer samhället att skydda de som behöver det allra minst. De väljer att sätta en ögonbindel på befolkningen istället för att tvärtom tända lampan. Istället för att ta fram en högtalare och meddela att fattigdomen, tro det eller ej, finns kvar efter att vi lämnar salongen. Den finns och den bränner långt mycker mer än bankkortet och nyckeln och mitt trygga liv när jag passerar mannen i tunnelbanan. 

Och jag vet ju allt det här. Egentligen. Vi vet att allt fler får stå utanför. Över 34 000 människor är idag hemlösa bara i Sverige. Vi är ju inte blinda, döva eller stumma. Men vi bönar och ber om ögonbindel och öronproppar och vad gör samhället? De bygger staket. De släcker lampan. Försäkrar oss om att det är lugnt, ni kan fortsätta, ni behöver inte säga hej. Se ner i marken, gå förbi. 

En hastig sekund skär det i hjärtat men så fort jag passerat – mot solen, mot drömmarna, mot framtidens varma famn – känns det bra igen. Jag ser inte, hör inte. 

Inte mitt problem. 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

vem kan skaffa lista?

Det snackas en del om “exkluderbara varor” inom nationalekonomin – det vill säga något man skulle kunna exkludera någon från. Införa en avgift eller stängsel för att stänga ute. De som inte har råd, de som inte är tillräckliga. Detta fenomen som, i mina ögon, kommit att prägla en allt större del av våra sociala liv. Hur du klär dig, bär dig, för dig, rör dig – i slutändan handlar alltihop bara om en enda sak: kommer du få vara med? 

Jag gnäller oftast på alla dessa otroligt meningslösa nattklubbslekar där det ska tävlas om glammigast event, störst dj, flest och coolast folk. Det ska jagas lista, sminkas och funderas på lämpliga kläder. Hemliga koder, analys av vakter. Jag är lite yngre, men vadå, kolla mina skor, kolla JACKAN, jag hör ju hemma här. Jag gnäller på nödiga ställen som Hell’s Kitchen eller valfri annan Stureplanslike där en får komma in om en är “rätt”. Där hela spelet baseras på just exkluderbarhet. För när allt kommer omkring är det väl det som kittlar sinnen mest av allt? Rätt folk. Rätt musik. Rätt stämning. Jag fick komma in och beblanda mig med den här exklusiva skaran och det fick inte du. 

Jag gnäller på såna där klubbar men i ärlighetens namn är ju yours truly hipstercity exakt likadant. Denna besatthet av att sila befolkningen. Registrera dig, skaffa medlemskort (!), känn rätt folk. Missförstå mig inte, jag fattar grejen. Men å andra sidan – blir det inte så automatiskt ändå, att de som gillar techno går till techno och de som gillar klackar hänger med andra klackar? Är det nödvändigt att skylta med att alla inte får vara med? 

Det är något med denna exkluderbarhet som växer sig starkare på alla håll. Detta behov av att få känna sig “rätt”. Att få stå innanför och se ut över alla de som inte fick komma in. I nattklubbsvärlden men också i politiken. Varför är det så viktigt att stänga ute? Jag inser hur naivt det låter men jag kan inte låta bli att undra varför inte alla bara kan få vara med? 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

As we speak, live and breath ett Stockholm som kastas från varma vindar till snö, har nån härlig prick valt att kombinera reklam för Sturegallerian med Sverigedemokraterna i tunnelbanan. Under dygnets hudlösa, stapplande första timmar när det enda man vill känna smaken av är vinterstarkt bryggkaffe – då får en “Sveriges enda oppositionsparti” och Riche-eliten ingnuggat i fejjan. Vill lägga mig platt på marken och bara stirra rakt ut varje gång jag ser den här otroligt obehagliga kombinationen. Rassar och stekare. Är det det spektrat man får börja vänja sig vid? Eller bor jag bara lite för nära Östermalm?

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Kolla! Jag har klippt gardinlugg! Kanske inte en hissnande förändring men ett lill-lyft för vintertrött look.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}