Dadgostar Empire

Kategori: Okategoriserade

Är i min syrras lägenhet och bilden speglar rätt bra vilken familjemedlem som prioriterar vad. Av alla låtar i cyber space valde Nooshi för övrigt att sätta på en live-inspelning av En kväll i juni med Lasse Berghagen. Rimligt.

Snart bär det av till IKEA där jag ska agera Lulu Carter och kolla runt efter faaaabulous föremål att fylla mina dryga arton kraftfulla kvadratmeter med. Living the life.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Idag har jag häckat downtown med Sara och Alex, spillt chokladsås på min vita tröja och målat naglarna rosa. Finfin sista dag i Gbg.

I övrigt: igår såg jag på Stjärnorna på slottet där Özz Nujen är med. Detta val är så helt och hållet oklart. Kan inte sätta fingret på varför men… Alla hans kommentarer är så triviala. Man undrar liksom vem är du, vart ska du? Varför är du med? Vad gör du, vad menar du?

Och jag känner så jäkla mycket igen mig i det där. Jag är livets Özz.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

lista

Tillstånd: bakfull på sättet man enbart tycks bli på hemmaplan kring vintermånaderna. Detta sätt inkluderar en odör jag tänker att Persbrandt skulle kunna ge ifrån sig efter en spritblöt utekväll, ett intelligensinnehav på samma nivå som James Francos i Pineapple Express och en bitsk, liten hungerjävel som aldrig tycks ge med sig trots att min frukost innehöll fyra mackor med chili cheese cream och typ min kroppsvikt i omelettväg. 

Lyssnar på: The war on drugs – Red eyes

Högsta dröm: vissa blir nog svåra att förverkliga trots att jag aldrig slutar hoppas (Bert Ljung, i sitt stjärtiga, behagliga Den siste oskulden 1995-marinerade jag, knackar på min ytterdörr och frågar om vi ska gå till parken och se solnedgången – bara för att nämna en). Om vi ska vara realistiska: att få glida runt i the outback eller nån cool öken i *the US* med en handfull smarriga människor (gissa vilka) och det ska bara vi och hettan och naturen, håret i vinden och förnuftet sedan länge borttappat och allt det där. Ni vet. Befrielsedansen.

Fetast just nu: min lila tröja jag köpte på Myrorna för 45 magra kronor, som enligt tillhörande lapp passar till åldrarna 10-12. Ett steg närmare att bli uppskriven på listan till hipster heaven (som min astrendiga it-klubb för övrigt skulle hetat om jag skaffat nån).

Luddigast just nu: min framtid, i vanlig ordning. 

Veckans mest patetiska: det här är den roligaste frågan då det finns så många kandidater (säger något om mitt liv i dessa tider). 

1. Andelen plugg jag tagit itu med sen säsongsavslutningen. Procentmässigt ett rungande NOLL procent. Kan ju dock komplettera med att meddela att jag varit produktiv på andra håll (serietitt-hållet eller slentrianhäng-i-Haga-hållet). 

2. Tiden Moa och jag ägnade åt att stå i kö till Jazzhusjäveln igår. Håll i er – 90 minuter. Vi hade liksom kunnat se en hel långfilm under tiden. 

3. Antalet människor som faktiskt var inne på Jazzhusjäveln när vi väl kom in. Ni vet, man skrattar på ett psykopatiskt sätt och sen tror man att det är ett skämt och letar i alla hörn av hjärnkontoret efter tecken på att detta bara är en galen dröm. Men sen inser man att NEJ, detta är den galna verkligheten, och paniksveper åtta öl.

4. Antalet människor som tjoade och gapade i ren lycka när dj:n spelade Nicki fucking är-du-ens-riktig-artist Minaj. 

5. Att jag skaffat mig ett jobb på Studdybuddy i egenskap av mattekunnig och nu verkligen börjar ifrågasätta just kunskapen i den ekande grotta där mitt mattesinne egentligen borde befinna sig. Kan ju bli en smula problematiskt. 

Avgör själva, mina vänner, vilken seg råtta som toppar listan. Det spelar egentligen ingen roll för lika glad är jag väl ändå. Mest för att jag haft massa skoj och för att jag återfunnit den mysiga Göteborgssjälen – men att det ändå ska bli skönt att komma hem till Stockholm och det lilla rum som ska bli bara mitt. Mitt första, alldeles egna hem. 

Kram på er! 

 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Säga vad man vill om Lena Dunhams skrivande (och med “man” menar jag mig själv, som kallat boken smått långtråkig och svår att relatera till) men ibland sätter hon ta mig fan huvudet på spiken. På ett sätt som får en att känna sig olustig och obekväm men framförallt mindre ensam (och med “en” menar jag mig själv och den totalt oförutsägbara, snåriga djungel och utgör min förmåga att fatta beslut). Heja dig, Lena.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Ikväll drack jag cider och såg på medan Moa hackade lök i feta brillor. Sen åt vi megagod linssoppa och lyssnade på E-type kvällen lång.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Upptäckte till min skräckblandade förtjusning att Nathanel Goldman, skaparen av Modellpojkar, nu ligger bakom en ny serie med det inte alltför oväntade namnet Modellflickor. Jag som slukat alla tidigare avsnitt om den här absurda industrin hoppade naturligtvis rakt in i första avsnittet.

Alltså, det är svårt att förklara varför jag fortsätter förundras över och följa den här världen. Jag bryr mig ju egentligen rätt lite om själva modet – det är idealen jag försöker förstå, vad som driver dom här människorna, vilka dom är och vad dom söker. För varje avsnitt av Modellpojkar växer framförallt frågan: varför i helvete fortsätter man blotta sig i denna oundvikligt nedåtgående bekräftelsespiral som utgör modellkarriären? Varför fortsätter man vada genom mörker, ångest, ätstörningar och diverse mögliga, trånga hotellrum?

Vad är det man söker?

Och om man nu hittar det – är det värt det? Igen och igen berättar folk om djupa depressioner och avsmak för branschen men det är som om dom måste fortsätta. Vissa hävdar att det ju bara är ett vanligt jobb men det är så smärtsamt uppenbart att det här “jobbet” tillslut kommer att prägla hela en människas existens, livsstil, värderingar och sanningar. Det är en drog. Kicken blir liksom svagare och svagare för varje jobb, ångesten starkare, men tillslut blir det det enda man har. Det enda man känner till, kan, förhåller sig till. Och vi är ju så inåt helvete medvetna om att det sker, generation efter generation. Jag skriver om hur fruktansvärt det är och ändå vet jag ju att jag kommer fortsätta skrolla igenom mitt Tumblr-feed och wow:a Alessandra Ambrosio eller bläddra igenom gamla Vogues enbart för att se modellerna.

Ytterligare en sjuk grej är att jag upptäckte, i första avsnittsbeskrivningen för Modellflickor, en varning för att det här programmet kan “trigga ätstörningar”. En varning som inte fanns i samband med Modellpojkar, trots att det är helt uppenbart att så många brottas med skeva ideal även på killsidan. Det är såna här grejer som får mig att inse att ångest och psykisk ohälsa inte är i närheten så uppmärksammat som jag alltid velat tro. Det är såna här grejer som gör mig så sjukt ledsen men som samtidigt får mig att vilja göra nånting, vad som helst, för att föra debatten framåt. För vad fan är det frågan om, egentligen? Skulle inte killar kunna bli triggade till ätstörningar eller hetsade av snygghetsideal? Är inte detta ett fenomen som påverkar alla, som ändrar allas förväntningar på både sina egna och andras kroppar?

Jag fortsätter fascineras, undra, uppröras. Jag fortsätter se modellprogram och bläddra i tidningar. Och jag är övertygad om att denna livsfarliga åktur kommer fortsätta överallt så länge ingen börjar behandla det som den beroendeframkallande drog det utan tvekan är.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Lammungskänslor

Jag och min filbunke till psyke såg precis Bridesmaids på tv och fick tårar i ögonen på slutet trots att killen som spelar snälla polisen är samma slisk som är Thomas-John, Jessas man i Girls. Framförallt trots att man inte bör lipa till dessa filmer om man planerar att entra *adult life* som annat än en bräcklig lammunge.

Har för övrigt bestämt mig för att stanna i soffan hos mamma och pappa, äta valnötsglass och se chickflicks för evigt. Insett att skola och egen bostad är så jävla överskattat.

TTYT, bitchachos

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}