Dadgostar Empire

Det finns alltid en annan väg att gå

Såhär är det: det känns hopplöst ibland. Det känns ganska ofta hopplöst. Vad ska tyckas? Vad borde tyckas? En slår knut på sig själv, varv efter varv. Hur ska jag vara en korrekt feminist? Gör jag rätt? Är jag för hård? För mjuk? För aggressiv, för passiv? Borde jag göra mer eller mindre? Gå framåt eller vila?

Ganska ofta känns det jävligt läskigt. En vacklar i sina åsikter och ageranden. Jag känner mig svinkänslig, börjar tveka direkt när någon gör motstånd. Och det är otroligt svårt. Jag tänker att om en förändring ska ske så måste en få med sig alla. Det måste ske strukturellt. Det räcker inte om de som redan håller med, håller med ännu mer. Hur ska en göra? Vi är trötta. Vi är jättetrötta. Vi tvivlar på oss själva och på allt annat. Vi tänker att vi kanske inte ska klaga så mycket ändå. Det börjar gå för långt. Det är klart som fan en tvivlar. Det är klart som själva fan att det känns som att en är helt, helt ensam och att vi lika gärna kan ge upp.

Men jag LOVAR, jag lovar och svär att förändring kan och kommer ske. Vi får kämpa på. Vi får tro på oss själva och på varandra och framförallt, framförallt inte ge upp. Vi ska inte vara nöjda och tacksamma. Folk får tycka att det är att klaga och gnälla. Det spelar ingen roll.

Aldrig backa.

Tills sist GIVETVIS ett citat ur Hundra procent fett av Liv Strömquist: ”man ska aldrig lyssna på människor som säger att man måste acceptera verkligheten som den är. Det finns alltid en annan väg att gå.”

ARKIV 1972 – Grupp 8 bildades redan 1968 men det var på sjuttiotalet som kvinnorna gick ut på gatorna och protesterade. Marie Muhr med ett plakat som sammanfattar kraven deltog i den första stora demonstrationen för kvinnans rättigheter. Demonstrationen gick från Humlegården till Sergels torg i Stockholm. Bilden publicerad i boken Sjuttiotal av Jan Lundgren.
Foto: Arne Jönsson Kod: 35
COPYRIGHT SCANPIX SWEDEN

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}