Dadgostar Empire

Jag har klurat länge på en grej. Jag har klurat länge på det där med ilskan. Känslan av att vilja sprängas i tusen bitar, invärtes mörker och panik. Känslan av att gå sönder i småbitar, bli till brödsmulor och rester under någons fotsula och ändå fortsätta, ändå nicka, le och säga ”ja, men… okej, då.”

Det är ungefär den känslan jag får av de människor som säger åt mig att sluta vara så himla arg och bitter. ”Alice, hur orkar du? Ta det lite lugnt, istället. Sluta vara så upprörd.”

Ja, hur orkar folk hålla på? Hur orkar folk göra politik av allt? Det är ju bara en tv-serie. Det är ju bara en reklam. Det är ju bara musik, film, fest, kultur.

Alice, du måste kunna skilja på politik och kultur.

Jag ska försöka förklara hur det känns för jag riskerar att förmultna i den här världen om jag inte får rätt till ilskan. Jag har inte rätt till min kropp. Jag har inte rätt att göra vad jag vill, bli den jag vill, åstadkomma och utveckla det jag vill. Det känns piss. Det känns piss varje, varje, varje dag och jag hatar att det kommer vara så för en lång tid framöver, jag hatar att det alltid har varit så och jag orkar egentligen inte. Jag hatar att många, många med mig egentligen inte orkar. Jag hatar att vi har blivit fråntagna allt som egentligen är vårt.

Men ingen ska säga till mig, INGEN SKA SÄGA TILL MIG att jag inte har rätt att vara arg.

Såhär är det: man växer upp, går på högstadiet. Det börjar redan där, kroppsfixeringen. Alla du ser på tv, på film, på musikvideos ser ut ungefär såhär:

och det finns där när du går ut på gatan, när du väntar på bussen, när du slår upp tidningen, sätter på tv:n, överallt överallt överallt

BANTA! TRÄNA! GÖR MER! MEEEEEEEER

och på samma gång: män i huvudrollen, män i birollen, män som regisserar, män som recenserar, män som tycker och tänker, och det handlar om dem, det handlar alltid om dem, allt allt allt kretsar kring MÄNNEN.

Du utvecklar så småningom mer eller mindre en ätstörning, liksom flera andra i din umgängeskrets. Du tänker knappt på det efter åratal, det är så himla standard att älta vad du har ätit från att du vaknar till att du går och lägger dig.

Du försöker förklara, du försöker verkligen hela tiden berätta hur det känns men det går inte, du ser i folks ögon att det aldrig kommer gå.

Du ligger kanske med någon du egentligen inte vill ligga med, liksom flera andra i din umgängseskrets. Varför? Det är ju helt sjukt. Killar du träffar kommenterar det i förbifarten – varför gör du så, då? Sök hjälp, det är helt sjukt.

Och du försöker förklara, du försöker verkligen hela tiden berätta hur det känns, men det är svårt, du känner dig sjuk i huvudet, du orkar inte, du vill bara att någon ska ta din känsla på allvar. Bara känslan.

Så ni ser på tv istället. Ni ser på tv och det du ser när du ser kanske två av sex vara kvinnor, när alla ser likadana ut och deras roll är att vara sexiga och till lags är alla gånger, alla dagar och nätter du räknat kalorier. Det är alla killar du låtit komma för nära, det är alla telefonsamtal du haft med vänner som sagt ”jag ville inte egentligen”. Det är alla möjligheter du har bangat för att du tänkt att du aldrig kommer vara tillräckligt för det där jobbet, den där dejten. Det är all ångest som har varit och all ångest som väntar och du är så FUUUUUUCKING JÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄVLA LEEEEEEEEEEESSSSSSSSSSSSSS på att alltid känna dig SÄMST SÄMST SÄMST PÅ ALLT.

Det känns sämst, säger du och får svaret: det är ju bara ett program? Herregud. Ska du göra politik av det här också nu? Du måste kunna skilja på feminism och kultur.

Okej, men berätta för mig hur jag ska göra, då? Hur ska jag distansera mig från allt jag ser, allt jag hör, allt jag vill och känner till?

mmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmm. Svårt, hörni. Börjar drivas till vansinne :))

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}