Dadgostar Empire

Irak utropar seger i Mosul. Sedan juli 2014 har staden varit i IS händer, då med ungefär 1,8 miljoner invånare. Nu sägs siffran ligga på drygt 100 000. Iraks premiärminister Haider al-Abadi åkte till Mosul för att tacka trupperna, det irakiska folket och utropa segern, enligt kurdiska medier (längre artikel finns på DN:s hemsida, bland annat).

”Den irakiska flaggan har hissats vid stranden till Tigris och anslag har satts upp i staden som berättar för invånarna att IS nu är borta och att ett normalt liv åter kan inledas.”

Jag vet inte vad jag ska säga, riktigt. Ett blogginlägg från min trygga plats här hemma i mitt trygga vardagsrum med mamma och pappa. Ekonomisk trygghet, social trygghet, i säkerhet med tillgång till sjukvård, skola och egentligen allt jag kan önska mig. Och jag vet, det tjänar ingenting till att sitta här och sända en tanke till dem. En futtig, jävla tanke. Det saknas förstås ord för hur otillräckligt det är. Lika otillräckligt som att sända dem en skola eller sjukhus eller en familjemedlem som tillintetgjorts.

Det finns nämligen ingen kvar?

Det finns ingen och inget kvar av en hel jävla stad. Fattar ni? Det utropas EN SEGER. Premiärministern FIRAR. Vad är det som firas egentligen? En ödesmark? Två miljoner människor som dött eller flytt? Hur kan en hel stad elimineras? Kan vi fatta ens en promille av det betyder?

1,8 miljoner människor.

Jag försöker inte bagatellisera vår rädsla och vårt hat mot terroristerna som kör in lastbilar på våra gator och gömmer bomber på konserter. Men det här? Vem bryr sig om Mosul? Och framförallt: är det meningen att vi ska fira? Vad är det för jävla seger som utropas?

Och att anslag har satts upp i staden om att ETT NORMALT LIV ÅTER KAN INLEDAS?

I ett inslag på Aktuellt visas bilder av ruiner. Det är enbart ruiner och jag skojar inte när jag säger att INTE EN KÄFT befinner sig där. Hur fan skulle någon överleva? DET FINNS INGENTING. Det saknar motstycke. Familjer, barn, tusen och åter tusen liv som fullständigt eliminerats. Begravts i rasmassorna. Och sedan hissas irakiska flaggan. IS har besegrats. Helt okritiskt sväljer vi alltsammans med hull och hår. De elaka terroristerna är äntligen besegrade. Det är de som ligger bakom allt det här.

”Mosuls fall och det pågående anfallet mot Raqqa i Syrien är två hårda slag mot terrorgruppen som blivit allt mer tillbakapressad i såväl Irak som Syrien under de senaste månaderna. Raqqa är omringat och milis understödd av USA har tagit sig in över dess historiska murar, skriver New York Times.”

Milis understödd av USA. Hjälten, den helande kraften. Den som passivt hängt runt i vår paradisvärld tills IS – POFF! – uppstod ur tomma intet och började massakera städer med nästan två miljoner invånare på egen hand tills USA äntligen fick pli på läget och allt kunde återgå till det normala.

Men…

När vi har en stad (av flera) som ser ut såhär:

Är det verkligen rimligt att tro att en terrorgrupp på egen hand med egna vapen hoppat fram och dels bombat en hel stad, dels drivit ut/mördat miljontals människor? Att en grupp RADERAT en befolkning på det här sättet? Tror man att IS har släppt bomber över heeeela Mosul och dess invånare? Civilbefolkningen. Är det en seger nu, skönt och puh och det var nära ögat men nu kan vi återgå till normaliteterna?

Varför är det ingen jävla idiot som ifrågasätter den här JÄVLA UTVECKLINGEN? VARFÖR BLEV DET SÅHÄR? VEM STÅR BAKOM? VEM ÄR DET SOM LIGGER BAKOM TERRORN OCH BOMBERNA OCH FASCISMEN I DEN HÄR JÄVLA VÄRLDEN?

Det ligger ingen jävla seger i Mosul idag. Till viss del för att det är en spökstad, en ödesmark men framförallt för att terrorismen inte faller med IS. Jag hoppas att vi åtminstone ägnar en enda, jävla tanke åt det som en gång var Mosul. På det som är kvar av Raqqa. Och försöka, verkligen försöka, fundera på hur den här jävla skiten började och på vem som vinner på att olika segrar utropas bland ruinerna idag.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}