Dadgostar Empire

Börjat läsa Lars Noréns dagbok. ”En dramatikers dagbok”. Jag vet att det snart blir en serie. Knausgård, Engdahl, Norén. En besatthet? Kanske. Jag vill gräva i deras hjärnor. Hjärnan tillhörande deras antites äger jag ju redan själv, den är helt urgröpt och på samma gång så mycket att jag vill fly från den.

Hur som helst, dagboken är en biljon sidor såklart. Insåg att jag tagit andra delen också, 2005-2012 (den inleddes med 2000-2005). Jag har läst kanske… 30. Jag kommer aldrig orka. Men redan, redan djupt illa till mods över den här jävla branschen som tillåter män som Norén att ”leva ut”. Det är ju inte Norén som individ, i vanlig ordning, som är problemet. Det är det här fucking fenomenet: regissören, skaparen, geniet. Den stora skillnaden mellan Knausgård och Norén är ju att Norén har direkt makt över andra i form av skådespelare. Knausgård var en galning och levde ut det på alla möjliga sätt (typ på krogen eller i sina privata relationer) men Norén har ju även teatern. Och allt görs med sån jävla… prakt. Han är ju dramaaaaatiker och det är så jävla tjusigt och viktigt och vart går gränsen för vad man kan säga till de ska utföra ens verk? Vad kan man få andra att göra för konstens skull?

”Sofia är fin, befriad, hon blossar, hon gör omedvetet så bra saker. Jag sa det till henne.”

De här männen är ju Gud på ett sätt. De kan ju slänga ur sig vad som helst – det har ju med pjäsen att göra. Alltet. Den här pjäsen är lösningen på allt elände, den går före allt, arbete, rättigheter, integritet det är KONSTEN!!!!!! Allt för konsten men vems konst? Varför ska just den få en specifik, upphöjd roll? Varför ska alla böja sig för just de här gubbarna som om de kokar ihop en medicin som kan bota alla världens sjukdomar?

Det finns en gräns, en fet jävla gräns för konsten som med allt annat. Vem kommer bli lidande? Vem har möjligheten att bli en geniförklarad (gubbe)? Vems integritet står på spel? Det här jävla Gudskomplexet.

Och såna här subtila karameller:

”Vi älskade, länge, men ingen av oss fick orgasm. Sedan älskade jag med henne igen i sömnen, och det minns jag inte. Hon frågade om det hade gått för mig. Det vet jag inte. Hon sa att det var alldeles vått mellan hennes lår.”

hmmmm….. I sömnen, alltså.

Jag vet inte. De är svinbra författare, naturligtvis. Allt det där. Men jag blir så gränslöst deprimerad och arg. Den självgoda tonen, friheten jag vet att en kvinna i regel aldrig kommer kunna uppnå. Det handlar liksom inte om teater – det handlar om sex och makt.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}