Dadgostar Empire

Jag gör en upptäckt

Att ta kritik är typ det svåraste som finns. Ibland helt omöjligt. Jag vet att jag låter som klyschornas klyscha nu (till skillnad från i alla andra fall när jag gör Columbusartade upptäckter kring olika orättvisor och hur det känns att ”bli vuxen”)(vidrigt uttryck) men nästan det bästa med att gå skrivarlinjen är att lära sig ta kritik. Alltså, vi snackar minsta lilla nivå. Typ ”du kanske ska stryka det här ordet”.

SÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ svårt och hemskt.

Massa varningssignaler direkt: du är sämst! Gå hem! Fattade du inte det! Det där ordet makes no sense! Vafan gör du här! Att du ens sökte hit! LOL!

Eller typ, man skriver något och tänker wow, det här blev bra?! TYP. Eller? Jooo. Och får kanske responsen: hmmm det här var helt okej… inte lika bra som det förra… (angående en text man tyckte sög stjärt och lämnade in på måfå i brist på annat).

Ni fattar grejen! All the fucking time. Man är helt slut efteråt fastän man suttit på exakt samma plats i typ två timmar. Det är för att hjärnan sprungit maraton ner till hjärtat och hoppat ut genom ens brinnande kropp som Skorpan och Jonatan. Så känns det. Det är skitjobbigt men helt ärligt, mest svinbra. För ens texter BLIR JU BÄTTRE?!? Asså, den enda känsla starkare än jobbigheten efter kommentarer på ens arbete är ju när man ändrar och gör om och märker att det faktiskt blir bättre. Och så känner man sig inte så jävla introvert och ensam i en process som annars är väldigt ensam.

TRIPPY

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}