Dadgostar Empire

Jag tänker på Linda

Jag lyssnar på p1:s söndagsintervju med Linda Skugge. Hon är skribenten och författaren som gav ut ”Fittstim”. Som 19-åring fick hon egen kolumn i Expressen, skrev om musik, blev älskad och hatad. Hon har varit nån slags feministprofil, även om åsikterna gått lite fram och tillbaka, jag vet inte exakt vart hon står nu. Men det snackas en del om hennes karriär. Hennes skrivande. Hon säger: jag skulle aldrig rekommendera en ung person att arbeta med något där man syns (i bemärkelsen typ sociala medier). Hon säger: jag borde börjat jobba med något annat och skrivit en bok på sidan, men samtidigt, jag hade aldrig fått ge ut en bok om jag inte haft min grej på Expressen. Det hade inte gått. De pratar om metoo-kampanjen, hon säger att det stämmer verkligen, det som sägs om branschen (inte jättestor överraskning, kanske). Men typ att det allt går mycket bättre om man ”spelar med”.

Intervjuaren: varför sökte du dig till offentligheten om du nu hatar det så mycket?
Skugge: jag var fed up på att inte synas, jag ville visa dem, jag ville vara någon. Jag fick göra det jag älskade och det kom med massa jobbiga saker.

Och även: jag har tänkt på att byta namn men personen med nya namnet hade aldrig fått ge ut böcker. Och då hade jag inte kunnat försörja mig. Jag får stå ut.

Asså, det här… det fyller mig med sån oerhörd, oerhörd tomhet. Vad ska man säga? Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Jag har tänkt på det mycket, för det är ju exakt vad jag vill göra: skriva. Jag vill bara få skriva, jag vill inte vara en del av ”branschen”, ingen bransch, jag vill inte ”spela med”. Och samtidigt: kommer man behöva välja? Branschen och skrivandet eller inget alls.

Och också, om vi ska vara helt ärliga: jag vill synas. Jag vill vara någon.

Det känns som att det händer bra saker i livet just nu och på samma gång en molande ångest, en långsam, molande ångest som äter inifrån. Jag sover asdåligt, vaknar varje timme och skrollar igenom sociala medier, spärrar upp ögonen klarvaken klockan sex typ och bara stirrar ut i mörkret. Och sen hela dagarna en oro, en osynlig men extremt påtaglig. Jag kollar på tv kanske nån timme på kvällen med någon annan, för att umgås, men jag skulle aldrig göra det själv. Bara tanken på att se ett program eller film får det att krypa i kroppen. Nånting måste göras, produceras. Samma med alkohol: drack typ kanske ett halvt glas vin igår och kände mig snurrig, som en gammal tant. Och sen bakis och stressad över att all energi rinner av en samtidigt som oron är kvar förstås, växer, eftersom hjärnan inte funkar lika bra som annars. Så går man ut och springer, springer och springer, mest för att dämpa det där krypandet. Som om landskapet av asfalt skulle vara nån slags symbol fastän man ju vet att det bara kommer mer ju längre och snabbare man springer. Det enda jag vill är i slutändan bara att komma fram. Men till vad? Vad är det jag väntar på? En upplösning? Nåt slags genombrott? Jaha.

Och sedan?

Ständigt nervös, orolig, förväntansfull. Det är det som är hela grejen: jag är samtidigt glad, jätteglad! Jag gör ju exakt det jag vill göra.

Och på samma gång: bekräftelsebehovet, prestationsångesten, viljan att ”bli någon” och vad fan betyder det, egentligen? Därtill: det är ju långt, långt ifrån säkert att det ens blir något av det här. Jättelångt. Hade det varit ett misslyckande, ett tecken på att man helt enkelt är för dålig, om det inte går? Eller att man inte ”spelat med” tillräckligt mycket? Hur behåller man sin integritet? Vad står jag för, egentligen?

Det finns inga enkla svar, som Skugge säger. Men det känns inte som att det finns några komplicerade svar heller. Det finns ingenting, ett vakuum, jag känner mig gränslös och på samma gång fängslad, helt överväldigad av klaustrofobin.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}