Dadgostar Empire

Ingen har väl kunnat undgå att Jonah Hill är en sedvanlig vit 35-årig man i Rayban-glasögon med hiphopkomplex som utan att blinka kommer tillgripa historiens gubbigaste inställning (med stolthet): den unga generationens ’virala’ musik är bara skräp. Allt! Däremot A Tribe Called Quest… låt mig prata lite om 90-talet… sätt dig här och Lyssna Till Sanningens Ord: Mobb Deep, lägg det på minnet… Soundcloud och sånt där ni ungdomar håller på med, det är skräp… har jag nämnt 90-talet… jag brukar fakturera för mina föreläsningar men Du kan få den gratis, den heter Ok Drake har gjort några bra låtar men har du hört Gang Starr…

Man unnar ändå Hill (manus & regi) att han äntligen, äntligen fått casta ett antal skejtkids ”från gatan” så att olika killkritiker kan få skriva i sina recensioner att castingen skett ”från gatan”.

Som kritiker ska man egentligen inte använda ordet ”jag” i en recension, men för mig är det omöjligt att inte känna en personlig koppling till Jonah Hills regidebut. Om du är kille, växte upp på 90-talet och åkte skateboard kommer du att älska Mid90s, annars är det förmodligen någonting fel på din hjärnas signalsubstanser. – Kristoffer Viita, SVT

Det här är en skön debutlångfilm. – Björn Jansson, SR

Och Kristoffer Viita har rätt: det är fel på saker i din hjärna om du inte älskar att se en grupp dudes skejta i solnedgången i någon kalifornisk miljö till smakfull musik (även om man hör regissören runka till sitt eget manus, sin casting + utsökta musiksmak i bakgrunden) samt sitta i skejtbutiker och se klipp på andra skejtare i Champion-tröjor. Det hade varit en perfekt 20-minutare. Sedan infaller samma identitetskrisiga neuroser som hos mellanchefer på creddiga arbetsplatser: man vill få till en skön stämning med avslappnad och cool dialog, man är besatt av unga människors smarriga bekräftelse men OCKSÅ en mycket seriös människa med mycket seriösa samt intellektuella åsikter om……kultur? Hiphop? Insert valfri. IT’S A RIDDLE

Nej, men ärligt talat. En ung kille med skejtdrömmar är med om att en sexig (mycket äldre?) tjej förför honom på en fest till Nirvana. Han är med i ett slagsmål med publik. Han är med i en bilolycka (amerikaner är besatta av bilolyckor och att någon ska vakna upp i en sjukhusdräkt, det är tvångsmässigt, bilolyckan är vad flygplatsen är för svenska romantikfilmer, och det vi ju alla: är det något man har gjort i sitt liv så är det att

a) vara med om en svår bilolycka, gärna med en koma inblandad
b) springa efter vår käreste på en flyplats med ett viktigt meddelande)

Han har även en rasifierad polare som håller brandtal om *fattigdom* och familjetragedier. Det är helt okej. Det är svårt att lyckas med kombinationen Skejtfilm, En skön film och Vit man i R-bans med kraftiga åsikter om vad som är bra och vad som är skräp.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}