Dadgostar Empire

Julefriden

Inleder med följande julklapp:

Fortsätter med en skojfrisk anekdot. När jag häromdagen ifrågasatte hur kvinnor blivit porträtterade i en text och menade på att alla, däribland kulturutövare, har ett ansvar om vi någonsin ska kunna gå ut på gatan utan att vara rädda eller riskera våra liv, så fick jag svaret: ”nu tycker jag att du är långsökt. Man ska inte vara rädd för att trampa någon på tårna.”

Man ska inte vara rädd för att trampa någon på tårna.

VAD INNEBÄR VÅLDTÄKTSKULTUR?

Våldtäktskultur innebär förenklat den kultur av rädsla och ständig medvetenhet om risken att bli våldtagen som kvinnor runt om i hela världen växer upp i och tvingas anpassa sig till varje dag. Kännetecknet för en våldtäktskultur är att kvinnor skuldbeläggs för sin egen våldtäkt om de inte lever upp till de krav som våldtäktskulturen har ställt upp på hur kvinnor ska skydda sig, samt att mäns sexualitet utmålas som okontrollerbar och alla män som potentiella våldtäktsmän.

Våldtäktskultur skapas genom en rad komponenter som samverkar med varandra.

– Victimblaming eller fokusering på allt annat än förövarens handling (“Varför blev hon så berusad att hon inte kunde försvara sig?”)
Trivialisering av sexuella övergrepp (mycket vanligt inom populärkulturen)
– Slutshaming (“Horor kan inte våldtas”), överseende med sexuella övergrepp (“Ta det som en komplimang!”)
– Objektifiering av kvinnor och att uttrycka synsättet att kvinnor befinner sig i offentligheten inte som vilka individer som helst utan på männens villkor (”Att säga till kvinnor att alltid tänka på hur de klär sig och beter sig för att inte bli våldtagna är ju inte värre än att säga till någon att låsa cykeln för att den inte ska bli stulen”)
– Samt en stark vilja tro på obelagda siffror om falska våldtäktsanmälningar (”Många anmälningar är ju påhittade för att dölja otrohet/skamligt beteende som kvinnan ångrar dagen efter”) är är alla viktiga komponenter för våldtäktskultur.

[…]

Våldtäktskultur har inga landsgränser, tillhör ingen specifik religion eller samhällsklass. Systemet i sig är internaliserat och ses som lika ”naturligt” som vår klassificering av växter och djur. Att använda ordet våldtäktskultur (använt inom feminismen sen 70-talet och nyligen populariserat igen av Slutwalk) provocerar i sig. Protesterna mot att det överhuvudtaget existerar en våldtäktskultur samtidigt med vår övriga kultur går ofta ut ungefär på att feministerna försöker få det att låta som om alla män är elaka våldtäktsmän och att våldtäkt är mer vanligt än det faktiskt är. Men som förklarat ovan är det inte antalet våldtäkter utan det ständiga Hotet om Våldtäkt, tillsammans med viktiga komponenter som slutshaming, victimblaming och en traditionell syn på manlighet och kvinnlighet, som är vad som menas med begreppet våldtäktskultur.

Så integrerat är våldtäktskulturen i vårt samhälle att folk tror att det är ett naturligt tillstånd och att det är själva namngivandet och identifierandet av det som är det onaturliga – trots att om detta system plötsligt tillkom idag, eller om det skiftade så att, säg, gruppen män plötsligt en dag förväntades begränsa sitt liv genom förmaningar och beredskap på samma sätt, så skulle det ses som ett enormt samhällsproblem av samma personer som nu förnekar dess existens.

Källa (och mer information): http://www.politism.se/genusfolket/no-sympathy-with-whores-vad-ar-en-valdtaktskultur/

Återigen slås vi av detta: att kvinnor våldtas/är rädda för att våldtas är bara det normala tillståndet. Så har det alltid varit. Således: inte så mycket att göra åt. Däremot att protestera är en ”radikal” åsikt, något avvikande och förargligt. ”Femifascism”, som Alexander Bard uttryckte det. Vi kräver liksom ingenting. Vi kräver rätten till våra egna kroppar. Våra EGNA KROPPAR. Men det är alldeles för mycket. Det är ”gnäll”.

Tillbaka till anekdoten: det fortfarande är standard i ”världens mest jämställda land” att, som igår, en 17-åring blir överfallen och gruppvåldtagen på gatan och att det är mycket svårt att sätta dit förövare. Hela rättssystemet är fortfarande präglat av kvinnohat. Vi har inte ens rätten till våra egna kroppar. Tvångsmässigt blir tjejer och kvinnor fråntagna sina rättigheter. 50% av befolkningen.

Ändå sitter människor och tycker att det känns ”läskigt” att ”förbjuda”, säg, en viss typ skildringar av kvinnor inom litteraturen. De säger såna här saker: ”men har verkligen litteraturen ett ansvar? Men gud. Du pratar ju om CENSUR.”

”Man ska inte vara rädd för att trampa någon på tårna.”

Man ska däremot vara rädd för att bli våldtagen på nätterna. Eller? Så fort man går in och petar pyttelite, asså verkligen pyttelite på någons anrika ”litteratur”, kultur i allmänhet, eller vad som helst så tycker folk att det känns ”extremt” och ”radikalt” och att ”inskränka friheten”. Yttrandefriheten. Den ”konstnärliga friheten”.

Hur fan kan man ha mage att prata om tvång och frihet i ett samhälle där våldtäktsmän sätts på fri fot?

Jag uppmanar alla, alla, alla att sprida riktigt jävla dålig stämning i jul (och efter). Ifrågasätt allt. Kritisera. Vi får aldrig acceptera när någon säger att det ”går för långt”. Vi får aldrig acceptera när någon säger att ”det här har väl ingen direkt koppling”. Allt har en direkt koppling. Vi måste koppla ihop ALLT fram tills den dagen då vi kan gå hem på natten utan att vara rädda. Kräv er rätt. Kräv förändring. Sätt press!

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}