Dadgostar Empire

Jag har alltid gillat Oskar Linnros. Han gör bra låtar. Ibland lyssnar jag på Snook. Även där ett gäng roliga låtar. Jag vet egentligen inte särskilt mycket om varken Linnros själv eller Snook, på sin höjd att det varit något med Maggio och lite kass stämning med Adams-Ray. Och förstås att han är en av Sveriges största poppisar. Ändå? Han är ju överallt.

Hittills: all good. Lyssnade ivrigt på p3 Musikdokumentär om Linnros. Programmet är ungefär 75 minuter och underrubriken är något med ”hånad rappare”. De allra flesta människor vet att rubriker oftast pendlar mellan missvisande till TYP sanning. Man kan tycka vad man vill om det men så är det alltid: man vill att folk ska klicka. Dessutom: många artister kan beskrivas som ”hånade” (av kritiker, av kollegor, av publik osv osv), framförallt om de är ”banbrytande” (Oskar Linnros egen beskrivning av sin egen musik). Är man en artist med 20 års erfarenhet och har ett ”resumé längre än din morsas konfirmationsklänning” (återigen Linnros egna ord… fett kryptisk diss för övrigt? Han menar då att ens morsa har en väldigt lång klänning? Pga… tantig? Är det dåligt att ha en morsa med lång klänning? Hahaha) så borde man ändå veta att rubriker bara är bullshit?

När jag hade lyssnat på avsnittet messade jag en polare och sa att han borde lyssna och att Linnros verkar ”vettig” och ”nice”. I dokumentären skildras en sympatisk människa med distans, exempelvis då han bemöter kritiken (”hånen”) av Snook som överklasskids. De blev ju på något flippat sätt underdogs trots att de kom direkt från Viktor Rydberg och Daniel från Lidingö. I dokun verkar det som att Oskar tyckte att det var skitsamma, fuck alla andra, vi tänker göra vår musik (typ). Man får ny respekt för Snook efter dokumentären, speciellt en som jag som, i brist på kunskap, hade kunnat avfärda Snook som lite tramsiga trots att jag lyssnar en del på musiken. I dokumentären framställs de som outsiders som kämpade hårt och tillslut vann publikens och kritikernas respekt (exempelvis beskrivs det hur folk svimmade på deras konsert), vann Grammis osv.

”Snook var inga ‘hånade rappare’ som programmets underrubrik försöker förminska oss till. Snook är en av millenniets hittills mest banbrytande och soundmässigt inflytelserika svenska grupper och fick respekt från de vi respekterade från dag ett, även vårt första album. Ring runt, do your Googles.”

Observera att i dokumentären ingår exempelvis intervjuer med ett av Snooks största fans, – återigen – att folk SVIMMADE (”de hade behövt en mycket större scen”), att Mister Cool spelades hela tiden på radion osv osv. Jag tror därtill att de som lyssnar på den här dokumentären har ett hum om vilka Snook var och hur kända de blev. Men det var inte tillräckligt, tyckte Linnros. ”Ring runt”…? Lite får man trots allt också lita på att lyssnare kan tänka själva. Man kan skildra framgång genom att skildra motgångar (”hån”). Tvärtom är det att porträttera nyanserat och ett djup istället för att säga ”millenniets hittills mest banbrytande grupp”? Är Oskar Linnros rädd att folk inte ska förstå det själva? Har en av landets mest kända artister fått för lite cred? ………..(enligt sig själv)

”Väntar på en Ängel” är mitt mest uppskattade album i min karriär hittills, tog fyra år att göra och var skitinspirerande att tillverka. Men de åren nämns bara i förbifarten och i slutet. 

Haha. När vi hunnit komma till ”Väntar på en Ängel” har vi redan lyssnat på ungefär 80 minuter OSKAR LINNROS, hur duktig han var, vilken succé han var som rappare/popartist och producent/musiker, hur hårt han har arbetat, hur känd han är. Oskar Linnros tjurar över att det liksom inte blev MER hyllning I DETALJ?

Journalistens långa inspelningar från två slutsålda Cirkus i år med intervjuer av mig och publiken, nämns inte alls. Var fett stolt över vad som hände där. Bortklippt.

Återigen: vad är det Linnros tycker är, typ, bärande med den här delen som klippts bort? Uppenbart är ju att man har behövt klippa bort hur mycket som helst. Eller? Detta är bara återigen VARFÖR HYLLAR NI INTE MIG MER?

Jag har spelat, skrivit, producerat, spelat in, premixat och styrt i princip varenda sekund av mina låtar SJÄLV sen jag var 19 år. Kanske finns andra i musiksverige som gjort samma sak, vad vet jag. Men jag tycker det kunde ha varit värt att nämna i en musikdokumentär?

Hahaha OMG. Dude – du har liksom fått en hel p3-dokumentär tillägnad DIG. Allt handlar om dig och i mina öron är den väldigt positiv? Så mycket framgång och så mycket uppmärksamhet – TILL SKILLNAD FRÅN extreeeeeeeeemt många andra yrken där folk sliter röven av sig utan att någon bryr sig. Min morsa har cyklat i alla årstider till sitt underbemannade arbete i typ 25 år, arbetat ”SJÄLV” alldeles för långa dagar, och det är ingen jävel som kommer hylla henne i en dokumentär på public service? Lol. Det är väl sånt man borde veta om man faktiskt är vanligt folk från Sundbyberg och inte alls från Lidingö………….?

Han klagar också på hur hans familj framställs, vilket återigen är att underskatta lyssnarnas analysförmåga. Oskars syster är närvarande under dokumentärens gång, vilket förslagsvis säger något om deras relation? Och det där ”gnabbet” i början tycker jag i allra högsta grad är att skildra någon slags närhet (kärlek, framförallt inom familj, kan ju se ut på olika sätt).

Jag VET att man inte ska chockas över stora artisters grava narcissism, bekräftebehovet – och jag citerar Oskars egna ord från dokumentären – växer ju mer bekräftelse man faktiskt får. Men asså herrejesus??? Hahahaha snacka om att göra sig själv en björntjänst. Oklart varför den här mannen ens lät någon annan göra en dokumentär om hans liv? Han verkar ju ha mycket bestämda åsikter om hur hans skapande ska beskrivas:

succéer i fyra genres
okonventionellt musikmakande
banbrytande

😀

Brb ska bara sy upp min morsas konfirmationsklänning (???)

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}