Dadgostar Empire

ID-kontrollerna verkar vara på väg bort. På en skala fullblown Nazityskland-lajv till ganska normalt samhälle var det åtminstone ett steg närmare det sistnämnda.

Grattis alla!

Nästan så man blir lite sugen på att fira med en bärs med nån av de danska elitrejvarna vid namn René som kryllar på Tinder i Skåne county och kallar en ”dejlig”. Känns jävligt solid.

Okej, det är inte riktigt sant. Gränskontrollerna ska skärpas. Ett krig är inte tillräckligt hårt straff för en helt vanlig människa som inte gjort ett piss, tyckte sossarna (?).

Övriga nyheter:

Ulf Kristersson är förvirrad. Här är han:

OBS! Bilden är från ett annat tillfälle.

Ulf kan bara inte förstå varför en person som precis kommit hit ska ha samma välfärdsrättigheter som någon som jobbat här hela sitt liv.

Hur kan någon vars tillvaro sett ut ungefär såhär

förtjäna samma rättigheter som någon vars tillvaro sett ut ungefär såhär

eller kanske såhär

?

Ulf Kristersson fattar ingenting. Han får inte ihop det. Flykting kommer. Flykting har ingenting. Flykting har flytt från saker ingen människa ska behöva uppleva. Kanske utan familj. Kanske utan något utöver minnen präglade av våld och död.

Ska VI ge något till flyktingen? Vadå… men flyktingen har ju inte JOBBAT HÄR? Ulf Kristersson tänker hårt här. Han räknar på fingrarna. Kan det vara den där krigsgrejen som gör att de är här? Varför jobbade dom inte bara lite på gummibåten hit? Kanske hade dom kunnat gå nån distanskurs eller startat nåt företag online? Kan det vara det där med att komma direkt från helvetet?

Nej! Nu kommer han på det.

Det är ju för att BIDRAGEN ÄR FÖR FETA. Score! Där har vi det. Jobba nu i tjugo-trettio år så kanske ni ‘förtjänar’ lika mycket som alla de som åstadkommit den mycket självorsakade åstadkommelsen att bli född i detta land.

Har du någon samhällsekvation Ulf kan sätta tänderna i nästa vecka? Maila [email protected]örv.se

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Brain dungeon

Sitter på tåget hem till Götis och dricker Oatly recovery pineapple/passionfruit/spirulina. Rekommenderas ej. Ganska äcklig, faktiskt? Samt känner mig absolut inte recovery:ad. Trist!

Mått rätt dåligt på sistone. En fågel viskade dessa åtgärdsexempel i mitt öra:

a) hitta ett enormt suddgummi och sudda ut din existens
b) mindre supande
c) okej, LITE mindre supande? liiiite

Tänker att a) kanske blir problematiskt av praktiska skäl. b) går FET bort. WTF liksom. Kan EVENTUELLT tänka mig c) om vi nu ska bli riktigt anala. Men det är väl ungefär så långt vi kan dra det om location är Möllan och temperaturen är över typ tolv grader. Fest varje dag! Bärs till frukost! Pommes på pommes! Håhå jaja.

Vem bryr sig om hälsan?

Jag ska nu även blotta det absolut pinigaste underlaget till den senaste dekadensen. Följande gav mig gränslös ångest: jag fick en läsarstatistik och den var inte toppen. Det har varit bättre, så att säga. En normalis hade kanske sagt att jaja, trist, men det är ju bara……………….en blogg? Som du gör på fritiden för skojs skull?

Vem bryr sig?

Svar: jag 🙁 jag bryr mig hur mycket som helst. Jag bryr mig så mycket att jag kör en klassiskt flerlagrad ångestattack.

Urval:

Lager 1: ingen bryr sig om din blogg
Lager 2: du är en idiot som bryr sig så mycket om en blogg ingen annan bryr sig om
Lager 3: du skriver dåligt
Lager 4: du är tråkig
Lager 5: det här måste väl ändå vara höjden av i-landsproblem?
Lager 6: inget du gör kommer någonsin spela någon roll ändå
Lager 7: herreGUD. Kallar du det här problem, princess?
Lager 8: när ska den här självupptagenheten ta slut? Ingen bryr sig! Folk dör i krig! Och här sitter du! Hur socialistiskt och moraliskt och solidariskt är det! Skärpning!

En varm och trevlig stund i mitt hjärnkontor, helt enkelt. Jag tänker typ såhär: om jag bryr mig så här otroligt mycket nu, hur ska jag någonsin kunna bli författare? För jag pallar knappt nu.

En människa som har härjat offentligt sa såhär angående konstnärskap: man måste tänka bort alla andra.

Annars går det inte.

Men HUR?!?!?? Jag fattar inte hur det ska gå till. Jag fattar inte hur man ska kunna bry sig ens pyttelite mindre om vad alla de man själv utnämnt till coola och viktiga människor tycker. Eller om läsarsiffror. Jag fattar inte hur mitt liv ska gå till från och med denna sekund och ändå fortlöper det ju uppenbarligen, sekund för sekund. Jag får liksom freestyle:a. Sekund för sekund. Jag existerar i min kropp, i mitt hem med min röst och frisyr men i själva verket vill jag bara gå till universums kundservice och säga hallå, det har blivit fel här. Jag har inte fått några direktiv. Jag vet ingenting om hur jag ska klara mig, eller tänka eller känna eller veta eller tro. Det är meningen att jag ska ”tänka bort alla”, kanske supa lite mindre, kanske sluta överanalysera så jävla mycket, kanske sluta driva mig själv till vansinne.

MEN HUR

HUR HUR HUR HUR HUUUUUUUUUUUUUUUR

blir man lycklig

och glad

och nöjd

!!!!!!!???

Nämnda offentliga härjare sa såhär: saker tar ju tid.

Och med saker menar hen kanske… insikter? Och det stämmer. Insikter tar tid. När man blir äldre har man insett massor.

Men nurå 🙁 det är ju pisslångt kvar tills jag insett nåt om nåt.

Fan

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Veckans cringetopplista

Fy farao, hörni. Många äro magsårsunderlagen som cirkulerar i långa landet falukorv nu. Tänkte att vi kunde nämna några bara för att få PRATA AV OSS.

1. Tv4 nyhetsmorgon

Man tänker liksom att de kanske borde ha försökt öva på intervjuteknik på människor som kanske rör sig utanför tjotjimnivån Frida Boisen efter Nordpolen-gate men ONEJ.

Jag säger bara ONEJ.

Här har vi en människa som fått frågor om knark since ca år 0:

Här har vi en människa som är besatt och jättefascinerad av knarkeriet:

Och man känner såhär: don’t do it, tv4! Bespara oss Jesper Börjessons nyfikenhet kring det tröttaste ämnet i världshistorien: 00-talets indieelits slira-på-krogen-karriär.

Henrik Berggren: min bästa polare begick självmord. Jag isolerade mig. Jag har fått diagnosen kronisk trötthet. Jag måste ha min medicin för att kunna fungera.

Jesper Börjesson: är det inte lite komiskt att du får amfetamin utskrivet? Efter alla år med rykten av både det ena och det andra.

Fort som fan kommer en slide: ”Tar droger för att kunna arbeta med musiken”

Jesper Börjesson tyckte att alltså är det är himla tokigt att Henke nu får medicin mot sin sjukdom efter år av depression efter sin gränslösa sorg, som eventuellt liknar den han körde på krogen under sin karriär. Tänk att han *TOG DROGER* då och *TAR DROGER* nu?! Fast lagligt?!?!? Crazy bananas.

Ska vi inte säga det igen, bara för att det känns så himla sjukt och exotiskt?

DROGER
TA DROGER
AMFETAMIN
AMFETAMIN UTSKRIVET
DROGER
KNARK!!!!!

Wowowoow. Så himla fräckt och coolt och dekadent. Kan vi inte prata om det i all oändlighet? Henrik Berggrens knarkande.

🙂

2. VEM BOR HÄR?

Det här är en förträfflig SVT-kreation för alla skojare som tycker att public service är ”vänstervriden”. Extremt roligt påstående i och med att den politiska vänstern KNAPPT är vänstervriden.

Men varför hålla sig till fakta?

Seriebeskrivningen: fem främlingar besöker varandras hem. Personerna vet ingenting om varandra, förutom namn, yrke och första intrycket. Efter husesynerna ska var och en försöka para ihop rätt person med rätt hem.

Mysigt, tänkte jag. Nu kanske vi äntligen får se lite medelsvennebananer med nåt radhus i typ Lerum. Kanske nån lärare? Socionom?

I senaste avsnittet fick vi se hem som var typ det absolut sjukaste jag sett i mitt liv. Helt sinnessjuk lyx, liksom. ”Huset vid havet”. Gött för smyckesföretagaren Björn som fått utsikt från alla rum. Fantastiskt att vakna till det här varje morgon, tyckte Björn.

I can imagine!

Björn blev delad vinnare med en annan. Och vad får han av SVT?

5000 spänn.

5000 fucking spänn. Björn ba:

Lista på saker som ej är vänstervridna: ta en miljonär. Ge miljonären 5000 spänn. Dricka champagne för att fira att man gett en miljonär mer pengar.

🙂

Ta hand om varandra! Puss!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Nu ska vi prata om prestationsångest.

Prestationsångest är såhär: ingenting duger. Allt är för litet, för stort, för långt, för kort. Måste prestera MER. Måste prestera BÄTTRE. Allt är för dåligt. Jag har känt den här exakta känslan så länge jag kan minnas. Jag kan redogöra för exakt vilka uppsatser och vilka prov jag failade på gymnasiet, i vissa fall ganska noggrannt vilka frågor (!) som ställdes. En del på högstadiet, till och med. Och jag är en människa med USELT minne som är HELT väck i många sammanhang. Jag vet knappt om det är ICA eller Coop som är butiken jag passerar nedanför mig varje morgon. Jag tappar namn och platser men jag minns i vilket klassrum jag satt, vilken lärare jag hade och vilket ämne och tema som var när jag insåg att det nog inte kommer gå så värst bra på en redovisning 2009.

Det kommer aldrig gå spikrakt uppåt. Ibland går det spikrakt nedåt. Ibland står det still i evigheter. Och det kan vara då jag mår som bäst. När allt är till synes stillsamt. Livet rullar ju så att säga på ändå, med relationer och roligheter och förälskelser och jobb och ständig chock över att exakt allt förutom bärs är så in i helvete billigt på Möllan. Hjärtat bankar inte sådär svinhårt i bröstet som när det går bra rent prestationsmässigt men jag mår liksom… bra. För när hjärtat bankar sådär svinhårt ett tag känner jag mig förväntansfull. Glad. Men också riktigt jävla pissdåligt, för från en sådan höjd är fallet som högst. Och faller gör man – hur bra det än har gått.

För det kommer alltid ha varit lite.

Jag vet inte hur jag ska göra riktigt. Sluta försöka? Försöka med vad? Följa mina drömmar? Jaga nåt äkta? Sluta försöka känna och tänka efter så jävla mycket? Jag vet inte. I slutändan skiter man nog i vad som är rätt och fel.

I slutändan vill man ju bara vara lycklig.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Hänt i veckan:

1. Gjort tuffa dansmoves till balkancovers av Roger Pontare och det var hur fett som helst. Bestämde mig på samma event för att ragga på en brud. Vad annars, efter fyra timmars öppen bar och När vindarna viskar mitt namn? Insåg två saker:

Ragga inte på brudar efter fyra timmars öppen bar och När vindarna viskar mitt namn
Jag lider av berusningsdemens

Tror vidare kommentarer till förstnämnda insikt är överflödiga. Demensen däremot! What’s up with that?! Grundar alltsammans i att jag ställer samma fråga kanske femton gånger på kroga. Varje gång i ett tonfall som signalerar att jag ställer frågan för första gången. Jag liksom lyssnar på svaret eftertänksamt för att fem minuter senare fråga samma sak.

Du… Vart bor du, egentligen?
Men hallå, vart bor du?!
Vart BOR du?
Just det, glömde fråga! Vart bor du?
Får jag fråga vart du bor?

😀

2. GIFT VID FÖRSTA ÖGONKASTET. Jesus lord.

Den här mannen är besatt av utseende. Exempel:

Mannen: varför har du den där skitfula tröjan?
Kvinnan: kallar du mig ful?
Mannen: nej, jag menar bara att den där tröjan är ful.
Kvinnan: men… måste man vara uppklädd jämt? Går du alltid runt i strukna skjortor?
Mannen: Ja. Självklart.

Andra exempel:

”Mina nära tyckte att hon var snygg och att hon passar mig på det sättet.”

”Rökning är så osexigt.”

Vill inte vara barnslig men… som om han är så himla snygg och sexig själv med sina strukna skjortor? :’))

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Jaaaaaag går och fiskar

Är i Gbgizzle. Dricker rödvin, äter oliver direkt ur burken och ser på Frances Ha på svtplay. Det är lika svartvitt som det låter. Enda gången jag var en större parodi på mig själv var när jag googlade The North Face ecstasy.

Frances Ha är såhär: Frances är typ dansare. Hon får kicken från sitt typ-dansare-jobb. Hon är pyttelite alkad. Hennes bästa polare blir ihop med en kille och dom glider ifrån varandra samtidigt som Frances måste crasha hos nån gammal bekant som egentligen inte vill ha henne där pga har inte råd att betala hyran i den lägenhet hon bodde i sen innan med två killar varav en som kallade henne ”odejtbar” (på ett roligt sätt) men ändå typ ville ligga med henne. Hon säger fel saker. Alla har kille och jobb och härliga tider utom hon som är pank och singel och allt annat som är jättedåligt. Vid ett tillfälle åker hon till Paris och tänker kanske att det ska vara så jävla frigjort och coolt men i själva verket hänger hon bara runt själv på olika gator (in a bad way), får inte svar från den enda polare hon har där och dekadensen äro FULLÄNDAD.

Så otroooooooooooooooooooooooligt hög relatenivå. Herre min skapare. Jag påminns alltid när jag ser såna här serier om att jag typ UTGÅR från att jag kommer bli exakt som Frances. Alla dom där framgångsrika människorna med lyckade förhållanden som säger rätt saker känns som aliens. Finns dom på riktigt? De känns för främmande för att jag ens ska undra hur det känns att vara en av dom.

Men samtidigt… är inte dom så jävla lyckliga heller? TYP. Visar det sig. På ett sätt känns det skönt, på ett sätt känns det helt förödande för NÄR BLIR MAN LYCKLIG DÅ ???? Om inte av framgång och kärlek?

Fan.

Hänt hittills: var ute och sprang. Lyssnade på Gyllene Tider och fick feeling. Sprang extra snabbt. Kände att det var tur att ingen såg mig. Fick sedan en snap av en gammal gymnasiepolare med texten ”classic jogg ba” samt video på min Gyllene Tider-rush. Typiskt!

Funderade lite på min ansökan till en skrivarskola. Tänk om man inte kommer in? Tänk om man kommer in och är sämst? Tänk om man kommer in och är bäst, blir världskänd författare och ändå har exakt lika mycket ångest som innan? Tänk om man alltid kommer ha lika mycket ångest som man har nu?

segt det hade varit :———-)

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Så sitter man här tillslut, ändå, och lyssnar på Veronica Maggio. Vadat genom brudar i ögonskugga och Adidas-tracksuits under pälsjackor sen i förrgår. Pratat om Berlin vid två och en halv tillfällen. Ute härjar kingen av pissväder: snöblandat regn. Eller – jag tror det. Har inga glasögon med samma motivering som Göran Persson inför den socialdemokratiska riksdagsgruppen 1999:

”En del har undrat varför jag ständigt tar av mig glasögonen. Det är för att jag ska slippa se er.”

Ett annat träffsäkert GP-uttalande som nog gällt samtliga dagar since ’95 är: ”Jag är en mycket orolig person som vaknar varje morgon och tror att det har gått åt helvete”. Kanske mer här än någon annanstans. Varför har jag så svårt för Stockholm? Är det för att en sketen falafelrulle kostar 89 spänn? Är det för att det första man möts av på stationen är en titelappropieringsparad på ordet författardrottning av allas vår Camilla Läckberg? Nja. Mest är det nog pundarkarriären ca 2014 som spökar. Det sitter liksom i väggarna. Det smutsiga sökandet efter att spåra ur långt mycket starkare än hotet från asfalten. Det är svårt att ångra något – allt man någonsin gjort har ju trots allt burit fram en till där man är idag – men olala vad pissigt jag har mått i Stockholm. Så fort jag sätter mig på tunnelbanan känns det som att jag aldrig kommer komma fram. Det är röda linjen, alltid röda linjen och station efter station svishar förbi men känslan är såhär:

det går för fort
det går för långsamt
jag är instängd
jag kommer inte fram
jag vet inte vart jag ska
jag äger inte mig själv
jag är jagad
det kommer aldrig bli bra
jag hinner inte med
det är mörkt, mörkt överallt
jag är rädd
jag är ensam
det finns inga möjligheter
det finns inga sammanhang
allt och alla är tomma skal och
inget är på riktigt

jag kommer alltid på mig själv med att kanske bara lyssna på musik jag verkligen kan innantill så fort jag sätter min fot på typ Slussen bara för att kravla mig fast vid sånt som är mitt i en värld där ingenting någonsin tillhört mig. Som om jag har något att bevisa här. Det är en så jävla vidrig känsla: jag finns inte/jag finns för mycket. Är det inte helt sinnessjukt? Denna gränslösa självupptagenhet. Jag, jag, jag. Varför bryr sig alla om mig? Varför bryr sig ingen om mig?

VEM ÄR JAAAAAAAAAAAG

som Maggio trallar nu. Det är så jävla glättigt, alltsammans. Hur kan du tralla på en sådan fråga med din glättighet, Maggio? HUR?!??!

DET HANDLAR OM MIIIIIIIG

Jag känner mig lack i Stockholm. Lack på Maggio. Lack på kulturen. Lack på gatorna, platserna, färgerna och formerna. Lack på varenda jävla becknishväska. Fastän jag ju är mitt i allt det där, naturligtvis. Fastän det är absurt att det är inte skulle kunna vara mitt lika mycket som någon annans. Det kommer kännas bättre. Det kommer bli bra, även om det går långsamt. Det går att ta tillbaka. Ibland är det på ont, ibland är det på gott att ingenting är permanent.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Jimmie on the run

Ska på snusbuffén Oslipat nästa vecka. Har varit på stand up en gång tidigare, Ola Söderholm på Henriksberg för typ två år sedan. Innan Ola kom lajvade fyra stycken 19-åriga gossar i ljusblå skjortor Jonatan Unge (liberal men snäll) på scen i typ en timma. Nåns farsa satt längst fram och skrattade maniskt under exakt hela föreställningen. Sara och jag halsade tre öl i rent sympatiskt syfte. Och lite råpanik. Ola drog samma skämt som han gjorde i podden, drog ännu ett skämt om hur tröttsamt det är att folk kommenterar att han drar samma skämt i podden och jag kände stråk av PTSD samt ölig fylla.

Det var sådär.

Nya tag nu! Moa L dessutom! Vilken fest.

I övrigt: rullar med största sannolikhet in på kiss -och ordningsvaktkavalkaden T-centralen på fredag. Kokar man ner all ångest man någonsin haft till en plats blir det nog exakt den. Härliga tider står på farstun, hörni. Är det nån som vill ses på Lion Bar vid Hornstull och snacka sossarnas kongress så feel free att slå en pling.

Har du sett Jimmie Åkessons profilbild, undrade Hugo häromdan. Nä, sa jag. Här är den:

Det var typ det absolut sjukaste jag sett i mitt liv.

Glad påsk på er!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Låga krav

Jahapp. Igår var det fredag. Sedvanlig tjack -och korianderbuffé, fyrtioåtta bärs och sjutton (!) avgasiga grader. Fräscht och häftigt. Har jag tur lever jag tills jag är typ tjugosex.

Överväger om jag ska hänga med och kallbada imorgon. Känns jätteläskigt. Som bekant får jag stresseksem av tanken på typ åttiofem procent av all fysisk aktivitet. Hundra procent av allt som innehåller bad. Helst hade jag velat parkera röva i soffan med en slurk vin framför Bonusfamiljen för all framtid. Eventuellt bjuda in någon emellanåt som kan lyssna helt okritiskt på mina tänkvärda rants om allt som suger och sedan säga: EXAKT såhär är det, Alice. Du är en fantastisk tänkare.

Är det verkligen så mycket begärt!!!

Vimmelbilder från senaste tidens Malmö city:

It’s been a blast

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

It must have been love

Oftast, på tv-apparaten, får vi följa the average dude. The average dude, på tv-apparaten, har med jämna mellanrum en helt otroooolig babe vid sin sida. Typ:

+ alla George Costanza någonsin dejtar

och så vidare

och det är väl toppen. Utseende spelar väl ingen roll. Budskapet är kanske att megababes faller för average dudes eftersom det är insidan som räknas?

Synd bara att vi aldrig får veta vilka average girls faller för eftersom vi aldrig får se en enda average girl på tv vars grej inte är att a) hon är så himlans tjock och fet och världens kretsar kring hennes pinsamma hemska fetma, b) hon är lebb, c) hon är the average dudes megababeflickväns polare.

Men det är säkert underförstått att utseendet inte räknas i tjejers fall heller 🙂

Eller att så fort någon ser ut såhär:

så hatar vi dom inte för att vi tvingas se en brud som äter mer än ett selleriblad om dagen. Vi hatar dom för andra saker, typ: ni har bara med vita människor i era tv-serier!!!!!

Till skillnad från alla andra tv-serier.

hihi

Vet du en serie där en icke-pinnsmal medelålderskvinna helt okommenterat är ihop med en råbabe? Skicka svaret till dagendåTrumpsitteririksdagenförF!.com

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}