Dadgostar Empire

felet

Vet ni vad, hörni? Jag har tänkt på en sak. Jag har tänkt på det kraftiga föraktet jag på sistone känt mot allas vårat eget Göteborg. Ett Göteborg som ju egentligen är rätt härligt, mysigt, hamn-igt och allt som hör därtill. Senaste gången jag var där blev jag närmast förblindad av ängslighet. Kunde knappt se Hagaparken i ögonen. Dom var förrädare. Dom hade lurat mig. För dom hade ju, i ärlighetens namn, fått mig att tro att livet i Göteborg var Livet. Gymnasial skräck, pubertalt inbördeskrig i kropp och själ och allt däremellan, panik och beskedet att THIS IS IT, din vekling, TAKE IT OR LEAVE IT! 

Jag känner mig som ett barn i Göteborg. Ett magert, litet barn som inte kommer längre än till Prinsgatan innan skammen kommer. Skam över besluten och samtalen och svängarna man gjort under åren som gått. Jag vill springa ifrån allt det där. Vill inte höra mer, orkar inte, kan inte gå igenom alltihop en gång till. För ingenting blir ju någonsin rätt när jag tänker tillbaka. Åren som är mitt liv blir ju aldrig rätt. 

Jag är fel i Göteborg.

Men när jag tänker efter, när jag vrider och vänder på den dystra kanske-sanning att jag aldrig mer kommer trivas på Grönsakstorget eller längs vattnet vid Rio Rio, så inser jag att det kanske inte är stan det är fel på. Trots allt. Alla dom där rösterna, skriken, gapen som tycks eka mellan husväggarna kommer kanske snarare inifrån. Jag tänker att jag aldrig fick vara den jag ville i Göteborg. Jag tänker att det är därför jag älskar Stockholm – här är det så mycket lättare att inbilla sig att man är någon. Här går det att börja om på nytt. Att upptäcka. Här är inte tegelstenarna och lyktstolparna marinerade i den pinsamma, urvattnade trasa som är tonåren. Och jag tänker att det är fantastiskt men någonstans, under lager av tusentals nya minnen och relationer och tunnelbaneturer inser jag att jag tamigfan ju är 

lika fel i Stockholm.

Vilket får mig att tro att snart, alldeles snart, kommer jag att hata det här stället också. Tycka att det luktar gammal, sur mjölk och fotsvett från lortiga sneakers. Jag kan nästan redan känna odören. Snart kommer den här pyttelilla storstadspondusen att vara borta exakt lika snabbt som den kom. 

Och vad fan gör man då? 

Upptäckten är kanske bra. Den betyder kanske tillochmed att jag har halva inne för nu måste jag ju gå till botten med det här. Det här läskiga faktum att avskyn och skräcken och flyktbehovet byggs upp vart jag än är och därmed beror på annat än omgivningen. 

Upptäckten är kanske bra för att jag nu – peppar, peppar, ta i trä – kan lossa lite på Göteborgsföraktet. För det enda jag vill är ju för guds skull bara MYSA.  

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Helgens hjältar blev:

1) Felix, som bjöd på bär och glass och rödvin innan vi *skakade stan*
2) SebbeDee, som bjöd på nervkittlande Ben & Jerry’s. Vill bygga en swimmingpool och bada i smaken Double Chocolate with a layer of chocolate and chocolate chunks covered in chocolate… ish

Summa summarum a pretty funky fre$h weekend

Måndagens stora upptäckt är att Victoria’s Secret ju går av smaskighetsstapeln redan imorgon (!) och jag smälte till en pöl då jag ju lOOooOvE maaaadels *fashionröst*

OBS! Skojar inte.

Naturligtvis kommer det ju aldrig bli lika bra som åren med the one and only Miranda Kerr men vem är jag att sätta krav? Dessutom kommer ju ultrababesen Elsa och Karlie shine bright.

Känner ni dom internationella fläktarna när jag smyger in engelskan? Känner ni dom högst behagliga Victoria Silvstedt-vibbarna?

My life your entertainment, liksom.  

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Idag ska jag fullfjädrat *seize the day* genom att:

1. Ignorera det skrattretande decembervädret och springa ner på city i jakt på julklappar som matchar min budget (lutar åt ett tuggummi åt varje familjemedlem. Lyxalternativ: en klubba)

2. Gå på lesbisk klubb i Akalla med Felix och hans vän. Ytterst spännande. 

Glad lördag på er, gosebjörnar! 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

mjuka decemberfiltar

Jaha, hörni. Då var det dags igen. HELG står på schemat och jag har firat med att äta fil, banan och fruktmüsli (veckans kanske tioende portion) samt sitta i min säng och göra så mycket som absolut ingenting. Det är en konst, ska ni veta, att sysselsätta sig med denna befriande icke-aktivitet. 

Om ett par timmar ska jag på något med hög mysfaktor, invirat i rött silkesband. Som en kram och ett “allt kommer ordna sig!” från Gud himself. En mjuk filt över ångesttyngda axlar.

Glöggmingel.

Jojomen. Ett sting i hjärtat då jag i år får vara utan mina finfina vänners klassiska “GLLLÖGGFEST!” – annars mestadels lyckopirr i kropp och julsjäl. Utöver glögg bjussas också på lussebullar och pepparkakor och förhoppningsvis riktigt tacky julmusik. 

Alltså, wow. 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Produkt: tårar
Innehåll: post-exam-befrielse (50%), skräck inför nästa kurs (25%), ångest inför att nästa kurs inleds om mindre än 24 h (25%)

Där har ni det! Helst av allt skulle jag vilja göra en kopp chokla’ och kolla på nån usel (underbar) serie som Felicity. I den finns 90-tal! New York! College-life! Brustna hjärtan och söta pojkar!

Perfekta blandningen av hipster och *fina moments*

Innan dess ska jag dock ordna så att jag är lagom härligt bakfull på introlektionen till Internationell politik. Friskt!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Bild 1: min gloriösa supé

Bild 2: min framtid

Bild 3: flickan som skänker frid i mitt bräckliga hjärtkontor

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Sitter ihopkurad, redo för ännu en fullfjädrad seminattsömn med ett rätt fint december-Alby utanför fönstret, och mår hyfsat illa efter kikärtor till middag. Minnena far till gången då superkvinnan tillika broccoliälskaren Klarolos satte ner foten efter tre månaders kikärtsätande och helt enkelt sa NEJ TACK. Jag sympatiserar mer än någonsin i detta magknips-nu men fasar inför att behöva lägga denna smidiga proteinlösning på hyllan. Vad väljer en annars? Fisk kanske? 

Ha! Kul skämt. Dom pengarna tänker ju min såsburk till studenthjärna lägga på mycket viktigare saker, såsom inträde till hippa klubbar och skandalöst, själaskakande, kalldusch-igt over priced öl i lökiga barer. 

Jorå. En *hänger väl med*. Appropå att hänga med känner yours truly sig 100 minus 99 % förberedd till tentan. Ungefär lika förberedd känner jag mig inför julen, 2015, att fylla 20 (förutom Systemet. Det kommer jag ta emot med hull, hår och öppen famn). Livet, generellt. Undra hur en bäst tacklar Livet-jäveln, egentligen? Som en aggressiv hockeyspelare? Som en andlig, lite underlig Regina Lund? John Lennon?

Framförallt undrar jag vem Gud kommer skicka ner från himlen för att svara på alla mina frågor. Hoppas att det blir Amy Winehouse. Eller 2pac.

Helst 2pac.  

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Hallå där, ökenråttor och partypinglor

vad händer på alla mesiga platser en dag som idag, mån tro? Och med “mesig” menar jag förstås icke-Stockholm. FÖRSTÅS. Älskar att bada i denna ocean av högintelligens och universitetskaffe vareviga dag. Att känna den ljuvliga doften av vad allas vår egen Anna Kinberg Batra en gång sa: Stockholmare är smartare än lantisar (följt av ett casual vadårå?-leende som om detta påstående varit en helt världslig sak). 

NÄRÅ! ¾ av koppen uni-kaffe brukar vara okej, sen smakar det rövgrotta, det ska ni veta. Hur som helst: hoppas ni har det bra därute, oavsett om ni är förlorade tonårssjälar, tillhör kategorin med det piniga namnet “unga vuxna” eller helt enkelt min arma far som i en månad framöver får bo alldeles ensam på Erik Dahlbergsgatan. 

I övrigt: igår fick jag ett mail från Karolinska Institutet med detta innehåll:

“Svaren du gjorde från den senaste uppföljningen pekar på att du har en veckokonsumtion av alkohol som kan innebära risker för din hälsa.”

Håhå jaja. Man tackar. Det är inte bostadsbristen eller betygspressen eller tankarna på eventuell, framtida arbetslöshet som kan innebära risker för din hälsa. Det är inte den allt smalare budgeten för svensk psykvård eller växande utgifter och studielån. Närå. 

Det enda vi bör lägga fokus på är det här eländiga drickandet *unga vuxna* verkar vara så fixerade vid. Vad är det frågan om? Varför hålla på och dricka när vardagen är så ljus? Det är ju för guds skull SKADLIGT FÖR HÄLSAN! 

Jag förstår inte. Och det är kanske kvittot på att Batra hade rätt? Jag är och förblir en lantis för jag förstååår juuu iingentiiiing av dessa resonemang och fokus här i den stora vida världen.

Nåväl. Ikväll ska jag, Sebbe och min tentaångest gå på Interstellar. Mys. 

Kram och puss

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Afflecks (icke)hjältedåd

Innan jag hoppar rakt på veckans tråkigheter vill jag bara berätta hur roligt det var när jag berättade för Sebastian om min kärlek till Sad boys igår. Halade till och med fram sanningen om “never stop producing!” till en helstekt Sherman på Yaki i somras. Gossebarnet sa ingenting men jag såg i hans ögon att han blev en smula orolig för min mentala hälsa. 

Å andra sidan: vem vill ägna sig åt normaliteter när man kan bada i pubertala pojkars texter om knark och Zooey Deschanels ädla delar? 

Jovars. Hur som helst, häromdagen såg jag nyheten om Bill Mahers uttalande om att alla muslimer är galningar och representerar våld, Islam är en sjuk religion och så vidare. Det klassiska. Ben Affleck, som satt i samma studio, stod i sin tur upp för dessa miljontals muslimer och hävdade att man inte kunde dra alla över en kam. 

Jag blir trött i hela kroppen av att bara läsa artikeln. Dödstrött. Vareviga dag diskuteras den här “sjuka” religionen, olika delar av Koranen vrids fram och tillbaka och samtliga muslimer är brottslingar, terrorister, förrädare. De representerar ISIS! Jihad! Al-Qaida! Spring, göm er, ta skydd för snart kommer det muslimska brödraskapet och ÄTER UPP ER! 

Ungefär så låter det i amerikanska medier. Folk som kallar sig experter spyr ur sig dessa totalt obefogade åsikter varje dag. Denna spridning av främlingsfientlighet och hat gör mig kräkfärdig. Förut blev jag upprörd, la fram argument som att alla religioner ju har extremister. Breivik? Han och hans älskade kristendom – representerar han alla kristna kanske? För att inte tala om alla våldsamma, sjuka delar av Bibeln. När ska det här tas upp? När ska en muslim bli inbjuden till Fox News för att prata om alla hemskheter kristna står för? 

Allt det där funderade jag på förut. Men när jag nu betraktar hur Ben Affleck målas upp som hjälte, när jag hör applåderna efter att han utropar “det är diskriminerande! Alla är inte extremister!” så blir jag bara trött. Ärligt talat – se på oss. Se på vår historia. Se på vår så kallade multikulturalism och tolerans. Class of 2014. Vårt bagage, våra förfäders smärta och kamp och krig. 

Se på vad vi, med allt det där lagrade i våra sinnen, applåderar för? 

Ärligt talat. Kom igen nu! Vi måste gå vidare. Jag orkar inte diskutera antirasism och diskriminering en gång till. Jag applåderar inte Ben Affleck. Det är ta mig fan orimligt. Vad ska vi applådera härnäst? Att folk kan äta med kniv och gaffel? Sätta på sig byxorna själva på morgonarna? För jag vågar säga att lika mycket kunskap krävs för att förstå att alla muslimer inte är ISIS-förespråkare. Att alla religiösa skrifter kan tolkas på oändligt många sätt. Att vi inte kan hålla på och döma varandra utifrån färg och ursprung och bakgrund. 

Kan vi snälla bara sätta punkt för debatten nu? För jag pallar inte mer. Jag pallar inte höra fler applåder. Jag pallar inte höra mer om fullkomligt normala kunskaper som blir wow-ade. Vi måste börja höja ribban.  

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}