Dadgostar Empire

En hipsterjävels mardröm

Gårkvällen, alltså. Fredagsmagin lyste med sin frånvaro trots att jag grundade med den smaskigaste middagen på länge. Jag hade tänkt mig mingel i välbekant hav av rödblå spotlights, housemusik balanserande på den fina gränsen mellan obehaglig och befriande samt de sedvanliga pälsjackorna/skinnkepsarna (för övrigt fortfarande en trend jag inte förstår överhuvudtaget). Det totalt distanslösa, rökiga moln som är trendeliten i trenchcoats och sneda blickar.

Denna blöta dröm gick emellertid väldigt snabbt i kras då den härliga vakten bestämde sig för att vara bajsnödig och sa tack och adjö. Jag sa leva, han sa dö. En mental käftsmäll utdelades å alla mina vinkladdiga partycellers vägnar och sen gick vi en natt av oändliga nekningar till mötes. Jorå, hörni. Ni anar säkert att stoltheten låg och vred sig av smärtor när vakten sa nej på OBAREN.

STUREPLAN.

Jajamensan. Ett annat ofattbart faktum var att sällskapet intill på krogen plötsligt brast ut i nationalsången, slog sig för hjärtat och vrålade “FÖR FOSTERLANDET!” Vi lever alltså i ett samhällsklimat som tillåter sånt här. Som formar den här typen av känslor. Det är med så enorm besvikelse, sorg och snudd på rädsla som man betraktar den här utvecklingen.

Finns det nån utcheckningsmöjlighet? Rent generellt, liksom. Att checka ut från livet. Jag tänkte skriva att jag i så fall står först i kön men insåg snabbt vilket naivt barn jag är. Köplats hjälper ju inte när man är permanent nekad.

#stockholm

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Lil S och jag gör halloumiburgare, lyssnar på Bondie och firar att lägenhetsuthyrningen nu officiellt är beviljad. Det är jag så jävla glad för. Såpass glad att jag ikväll förhoppningvis halkar in på Under Bron med Mathilda och hennes girls för att marinera mitt veka sinne med Move D och överspända hipsters i helvit outfit och mörkt läppstift…

Lol.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Dagens högsta önskan tillika throwback: bake-session på Tulk för 20 dollar inklusive stolpigt samtal med Skarsgård och nervkittlande Lucy-spaning. Dröm!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Två REALLY?-moments från den gångna veckan:

1) Folkpartiets desperata famlande efter SD-röster i det främlingsfientliga mörkret de egentligen borde försöka bekämpa. Jag vet inte om det är särskilt frustrerande – snarare pinsamt. Spelandet av detta integrationskort är så smärtsamt uppenbart resultatet av att försöka klämma det sista ur den sura trasa som är Jan Björklund och hans katastrofala karriär. När ska Fp förstå att det enda som kan rädda de ur misären är en ny partiledare – inte rasistiskt trams?

2) Att ännu en gång mötas av kontrollanter vid uni. Jag vet inte om föraktet delvis grundas i nån slags pubertal skepticism mot all form av auktoritet men jag kan bara inte FÖRSTÅ hur man kan satsa så mycket skattepengar på KONTROLLANTER. Som en hord – på STUDENTERNA, dessutom? Vad är det frågan om? Satsa på att få fler att åka kollektivt eller sänk de sjukligt höga priserna istället, förslagsvis? Hoppas versalinflationen räcker som bevis för min aggressivitet.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Allt oftare dyker såna här nyheter upp i Metro och det är naturligtvis helt ofattbart men samtidigt på sätt och vis ett steg närmare lösningen då uppmärksamhet riktas åt rätt håll.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Idag var första dagen på jobbet och jag hoppas det gick bra! I övrigt har jag druckit ungefär min kroppsvikt i lökigt kaffe och vadat igenom skoldagen utan datorn min samt sörjt att jag inte kan se senaste Girls. Plågsamt. Nu ska jag laga couscous och förmodligen genomlida ännu en session stel stämning med individerna jag delar kök med. Studentlife hörni, bjussar på häftigheter JÄMT.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Jag är obefogat bakfull men kan inte annat än att känna hjärn -och hjärtkontorsfrid insvept i Stockholms vita januarifamn. Som ännu ett plåster på alkissåren har jag dessutom en dryck med smak av jordgubb och passion i väskan (tack Seb). Hurra för snö och saft och föreläsningar som börjar på snälla tider.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Guds regnmoln har parkerat över mitt huvud och jag kan höra hens elaka skadeglädjeskratt från ovan. Den hale ålen.

Previously on Life of Alice *Lauren Conrad-berättarröst*:

– Halkade igår rakt ner på rumpan på ett otroligt oglamoröst sätt bland ett ton hånande studenter. Ingen frågade hur det gick.

– Funderade imorse på hur skamlig halkningen var för hela min existens, varpå jag halkade igen på exakt samma sätt. En man passerar då och utropade “ha! Du lyckades behålla kaffet i alla fall!” och fnissade som en japansk skolflicka. Tack.

– Min dator, aka vapendragare och medbrottsling, är död. Eller i alla fall i koma. Den går inte att starta och jag känner mig mör ända in på benmärgen vid tanken på alla konsekvenser. Begravningsavgift? Min sorgeprocess? Fan.

– Min största glädje i livet just nu är löftet om bubblande berusning redan ikväll då Mathilda och jag ska *på lokal*.

Jag kan inte annat än att säga som Marnie: I can’t be around people that doesn’t hate everything in their life right now.

Thanks for NOTHING, Gudjävel.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Ägnar delar av denna tisdagkväll åt den graciöst intelligensbefriade sysslan Golden Globe-tittande. Älskar kändisar! Vill bada i dom! Skruva på mig när dom håller för långa tal! Grina för att Diane Kruger är så delikat! För att George Clooney är så otroligt överskattad! Men framförallt för att Amy Poehler och Tina Fey är så jävla BÄST.  

För övrigt: vad var grejen med Colin Farrells lill-matta på överläppen? Ser ut som en antik pall av nåt slag.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}