Dadgostar Empire

Säga vad man vill om Lena Dunhams skrivande (och med “man” menar jag mig själv, som kallat boken smått långtråkig och svår att relatera till) men ibland sätter hon ta mig fan huvudet på spiken. På ett sätt som får en att känna sig olustig och obekväm men framförallt mindre ensam (och med “en” menar jag mig själv och den totalt oförutsägbara, snåriga djungel och utgör min förmåga att fatta beslut). Heja dig, Lena.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Ikväll drack jag cider och såg på medan Moa hackade lök i feta brillor. Sen åt vi megagod linssoppa och lyssnade på E-type kvällen lång.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Upptäckte till min skräckblandade förtjusning att Nathanel Goldman, skaparen av Modellpojkar, nu ligger bakom en ny serie med det inte alltför oväntade namnet Modellflickor. Jag som slukat alla tidigare avsnitt om den här absurda industrin hoppade naturligtvis rakt in i första avsnittet.

Alltså, det är svårt att förklara varför jag fortsätter förundras över och följa den här världen. Jag bryr mig ju egentligen rätt lite om själva modet – det är idealen jag försöker förstå, vad som driver dom här människorna, vilka dom är och vad dom söker. För varje avsnitt av Modellpojkar växer framförallt frågan: varför i helvete fortsätter man blotta sig i denna oundvikligt nedåtgående bekräftelsespiral som utgör modellkarriären? Varför fortsätter man vada genom mörker, ångest, ätstörningar och diverse mögliga, trånga hotellrum?

Vad är det man söker?

Och om man nu hittar det – är det värt det? Igen och igen berättar folk om djupa depressioner och avsmak för branschen men det är som om dom måste fortsätta. Vissa hävdar att det ju bara är ett vanligt jobb men det är så smärtsamt uppenbart att det här “jobbet” tillslut kommer att prägla hela en människas existens, livsstil, värderingar och sanningar. Det är en drog. Kicken blir liksom svagare och svagare för varje jobb, ångesten starkare, men tillslut blir det det enda man har. Det enda man känner till, kan, förhåller sig till. Och vi är ju så inåt helvete medvetna om att det sker, generation efter generation. Jag skriver om hur fruktansvärt det är och ändå vet jag ju att jag kommer fortsätta skrolla igenom mitt Tumblr-feed och wow:a Alessandra Ambrosio eller bläddra igenom gamla Vogues enbart för att se modellerna.

Ytterligare en sjuk grej är att jag upptäckte, i första avsnittsbeskrivningen för Modellflickor, en varning för att det här programmet kan “trigga ätstörningar”. En varning som inte fanns i samband med Modellpojkar, trots att det är helt uppenbart att så många brottas med skeva ideal även på killsidan. Det är såna här grejer som får mig att inse att ångest och psykisk ohälsa inte är i närheten så uppmärksammat som jag alltid velat tro. Det är såna här grejer som gör mig så sjukt ledsen men som samtidigt får mig att vilja göra nånting, vad som helst, för att föra debatten framåt. För vad fan är det frågan om, egentligen? Skulle inte killar kunna bli triggade till ätstörningar eller hetsade av snygghetsideal? Är inte detta ett fenomen som påverkar alla, som ändrar allas förväntningar på både sina egna och andras kroppar?

Jag fortsätter fascineras, undra, uppröras. Jag fortsätter se modellprogram och bläddra i tidningar. Och jag är övertygad om att denna livsfarliga åktur kommer fortsätta överallt så länge ingen börjar behandla det som den beroendeframkallande drog det utan tvekan är.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Lammungskänslor

Jag och min filbunke till psyke såg precis Bridesmaids på tv och fick tårar i ögonen på slutet trots att killen som spelar snälla polisen är samma slisk som är Thomas-John, Jessas man i Girls. Framförallt trots att man inte bör lipa till dessa filmer om man planerar att entra *adult life* som annat än en bräcklig lammunge.

Har för övrigt bestämt mig för att stanna i soffan hos mamma och pappa, äta valnötsglass och se chickflicks för evigt. Insett att skola och egen bostad är så jävla överskattat.

TTYT, bitchachos

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Ser på nyheterna med behaglig promillehalt med en far som gjort delikat drink, en mor som är föga imponerad av det “intensiva” läppstiftet (ett tillhörande “oj…” när jag visade upp #kvällensoutfit) och en sörra som skrattar högt och länge åt min 0,1 procentiga chans att komma in på Nef med deras åldersgränsjävel.

Shoutout till alla mina vänner som jag saknar så mycket att jag blir lipfärdig och till kungen som nu är på tv och ser ut att ha en alldeles för liten kavaj.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}