Dadgostar Empire

Guds regnmoln har parkerat över mitt huvud och jag kan höra hens elaka skadeglädjeskratt från ovan. Den hale ålen.

Previously on Life of Alice *Lauren Conrad-berättarröst*:

– Halkade igår rakt ner på rumpan på ett otroligt oglamoröst sätt bland ett ton hånande studenter. Ingen frågade hur det gick.

– Funderade imorse på hur skamlig halkningen var för hela min existens, varpå jag halkade igen på exakt samma sätt. En man passerar då och utropade “ha! Du lyckades behålla kaffet i alla fall!” och fnissade som en japansk skolflicka. Tack.

– Min dator, aka vapendragare och medbrottsling, är död. Eller i alla fall i koma. Den går inte att starta och jag känner mig mör ända in på benmärgen vid tanken på alla konsekvenser. Begravningsavgift? Min sorgeprocess? Fan.

– Min största glädje i livet just nu är löftet om bubblande berusning redan ikväll då Mathilda och jag ska *på lokal*.

Jag kan inte annat än att säga som Marnie: I can’t be around people that doesn’t hate everything in their life right now.

Thanks for NOTHING, Gudjävel.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Ägnar delar av denna tisdagkväll åt den graciöst intelligensbefriade sysslan Golden Globe-tittande. Älskar kändisar! Vill bada i dom! Skruva på mig när dom håller för långa tal! Grina för att Diane Kruger är så delikat! För att George Clooney är så otroligt överskattad! Men framförallt för att Amy Poehler och Tina Fey är så jävla BÄST.  

För övrigt: vad var grejen med Colin Farrells lill-matta på överläppen? Ser ut som en antik pall av nåt slag.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Gissa söndagstillstånd?

Gårdagen var för övrigt fylld av häftiga och mindre häftiga äventyr:

– IP-tenta, vilket innebär att jag betat av statsvetenskapen nu. Känns förvånansvärt lite.

– Ängslighet inför ekonomin på måndag. Är noll procent taggad. Kan vi alla bara minnas scenen då jag-karaktären möter en kille som läser ekonomi och vill gråta för att det låter så trist, i sagan jag skrev. Baserad på egna känslor.

Känner mig stundtals som en renodlad patet – shoutout Reb

– Öl

Gissa vilket som var häftigast? Hur som helst, nu ska jag och Seb se The Interview. Önskar jag kunde ha Seth Rogen i fickan dessa tider.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

14 december publicerade GP en krönika med titeln “Svenska skolever ger upp alltför lätt”, skriven av Alice Teodorescu. Redan av titeln att döma blir det naturligtvis uppenbart att hon blåser liv i en iskall, fruktansvärd och framförallt förlegad syn på både unga vuxna och på samhället och dess strukturer i helhet. 

“I gårdagens skola var det elevens fel om studieresultaten sviktade – i dagens är det lärarnas, politikernas, valfrihetens, kommunaliseringens, segregationens fel”, skriver Teodorescu och menar därmed att våra elever “skyller ifrån sig”. Hon menar att det inte spelar någon roll vilken skola man går på, hur mycket pengar som satsas på material och miljö, vart man bor eller vart man kommer ifrån. I vanlig ordning avfärdar författarinnan de årliga rapporterna om att barn med utbildade föräldrar får bättre resultat än andra barn. Hon avfärdar det faktum att barn och unga mår allt sämre, blir alltmer pressade och stressade till följd av skolhaverit Björklund står bakom, att skattesänkningar lett till nedskärningar på alla håll och kanter inom skolan. 

Vad säger du om alla dom barn som vill men inte kan, Teodorescu? Jag minns själv hur det var på högstadiet. Jag hade tur som hade en far som kunde hjälpa mig med matten men när han inte heller kunde var man omedelbart rätt körd. Vart skulle man vända sig? Högerregeringen har minskat antalet platser på universitetet, sänkt alla satsningar på kultur och vård och på samma gång höjt alla krav. Men det är lugna gatan, tycker GP:s nya lill-Thatcher.

Så länge man är ambitiös.

Alla ni barn som inte vet vart ni ska söka er för läxhjälp – bli smartare. Alla ni som bor på platser där inga pengar satsas på skolor – flytta. Det är ju ett fritt land med fria val. VALFRIHET, för i helvete. Alla ni barn som VÄLJER att få dåliga betyg, ligga på soffan och äta chips hemma hos föräldrarna (som högerförespråkare verkar tro är många människors drömliv) – skärp er. Alla ni barn som känner er tyngda av skönhetsideal, prestationsångest eller förväntningar från omgivningen – sluta löjla er. 

Till alla er barn som känner att ingen hör, ingen ser, ingen hjälp eller stöd finns att få: ni ger upp för lätt. 

Sluta gnäll. Var lite effektiv istället. 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Jag har tenta om tre dagar, upprinnelse till den ökända ångestjäveln i blodsystemet och en hal januaritrottoar under fötterna men himlen var alldeles rosa imorse.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

För andra tröttsamma gången på bara någon månad väljer SVT att, som en av sina huvudnyheter, framföra Göran Perssons åsikter. Han verkar besitta någon slags magisk kraft för så fort Persson väljer att gotta ner sig i en fåtölj i nån studio för att ägna en halvtimme åt att tycka, oja sig och slänga med termer som “pubertal trofépolitik” så åker det raka vägen upp på nyhetstopplistan. 

Missförstå mig inte. Gubben Persson ÄR himla mysig och han får mer än gärna sitta och jäsa i nån TV-soffa. Men att det skulle bli en sån nyhet? Att det skapas något slags Real Housewives-marinerat drama där man försöker bygga upp nån spänning i HUR Löfvén nu ska “förhålla sig” till Gudfader Perssons oerhört viktiga åsikter? VAD ska hända och VEM ska tycka härnäst? 

Är det här verkligen journalistik? Det känns mest som att det blir allt mer uppenbart att media formar våra samhällsuppfattningar, våra undringar och syner på samhället. Undra hur många som sitter hemma och ser på nyheterna och tänker att oj, nu verkar det spretigt och bråkigt inom socialdemokratin, nu kanske lill-Stefan går emot Papa Persson och vad ska då hända, oj oj oj. 

Har jag missat något? Har det uppdagats att Göran egentligen är drygt 2000 år och the OG writer of the Bible eller dylikt? För annars undrar jag verkligen hur mysgubbssessionen kan kallas nyhet. 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

icke-frågor får inga svar

Igår läste jag en artikel i SvD om anhöriga till människor med psykiska problem. Det stod att närstående själva riskerar att bli sjuka och “kan hamna i ett svårt utanförskap där man känner sig isolerad och otillräcklig”. 

Samma kväll såg jag sista avsnittet av Modellflickor, där 26-åriga Andrea berättade att hon i flera år brottades med ätstörningar, vilket i sig naturligtvis är fruktansvärt. Men vad som framförallt gjorde mig förkrossad och förbannad och besviken på vårt otroligt primitiva och förlegade samhälle, var att hon – vid sidan av anorexian – förde ytterligare en kamp. En kamp för att ingen i hennes familj skulle märka eller påverkas av hennes sjukdom. Den då 18-åriga Andrea grät tyst under täcket om nätterna eller gick ut i skogen där ingen kunde se eller höra. 

Vad som slår mig när jag funderar kring varför hon resonerade på det här sättet är att jag inte är förvånad. Inte ett dugg. För samhället vi byggt åt vår unga, skolverksamheten och förväntingarna har ingen som helst plats åt ätstörningar eller hjälpmedel för anhöriga. Vi lyssnar på politiska debatter och det talas om effektivitet och vinster och tillväxt. Ut i arbetslivet! Orka! Sänk a-kassa och bidrag och medel åt hjälporganisationer så att folk skärper sig, för guds skull,

SLUTA GNÄLL OCH BÖRJA ARBETA!

Ingenstans finns plats åt ångesten. Ingen ficka där man kan stoppa den, ingen högtalare där man kan ställa sig och vråla att det här inte håller. Att pressen är för hög, jag kan inte, vågar inte, orkar inte. Det finns ingen plats för Andrea eller närstående. 

Jag minns på mellanstadiet då vi hade en skolkurator. Hon var där ungefär en timme varannan vecka. Ibland vid ännu färre tillfällen. Och det var helt normalt. Inga konstigheter – det finns helt enkelt inte pengar till att förbättra situationen. Ingen har satsat. Vad sände det för signaler til femteklassarna, måntro? Planterades där kanske redan då tanken på att det där molande, gnagande mörkret man har någonstans inom sig hör hemma där inne? Ingen verkar ju bry sig. Inte en enda, sketen peng har lagts på ett få dit en enda person som bara LYSSNAR. Ingen säger åt unga att alla känslor räknas och är viktiga, oavsett vem dom tillhör eller vad det handlar om. Det är en icke-fråga i den dunkla, rentav pinsamma värld vi byggt åt oss själva. 

Jag försökte kontakta Ungdomsmottagningen i Botkyrka för några veckor sedan i hopp om att få tala med vem som helst som ville lyssna. Flera gånger, vid olika tillfällen, ringde jag utan att få svar. Jag kom inte ens till en telefonsvarare. När jag mailade fick jag att autosvar om att den där adressen – den enda adressen som fanns på hemsidan – inte ens existerade. Skandal, kan man tycka, va? Är det inte ren och skär skandal att Andrea grät i sin ensamhet eller att Botkyrkas ungdomsmottagning inte har en mailadress? 

Nä. Skandal, tycker politikerna, är hotet om ISLAMISERINGEN. Skandal, tycker politikerna, är antalet människor som är “för lata” för att jobba. Ungas hopp och drömmar rinner iväg utan att någon sätter stopp och jag skäms, jag skäms verkligen, över hur de blir bemötta. 

När ska vi våga prata om hur vi mår? 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Här är vi! del 2. Sebbe och jag i Vasastan efter helvetespromenad i typ 80 minusgrader. Är smått oroad för hur jag ska upprätthålla stilmässig lortighet i detta väder. Återkommer med idéer.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}