Dadgostar Empire

Allt oftare dyker såna här nyheter upp i Metro och det är naturligtvis helt ofattbart men samtidigt på sätt och vis ett steg närmare lösningen då uppmärksamhet riktas åt rätt håll.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Idag var första dagen på jobbet och jag hoppas det gick bra! I övrigt har jag druckit ungefär min kroppsvikt i lökigt kaffe och vadat igenom skoldagen utan datorn min samt sörjt att jag inte kan se senaste Girls. Plågsamt. Nu ska jag laga couscous och förmodligen genomlida ännu en session stel stämning med individerna jag delar kök med. Studentlife hörni, bjussar på häftigheter JÄMT.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Jag är obefogat bakfull men kan inte annat än att känna hjärn -och hjärtkontorsfrid insvept i Stockholms vita januarifamn. Som ännu ett plåster på alkissåren har jag dessutom en dryck med smak av jordgubb och passion i väskan (tack Seb). Hurra för snö och saft och föreläsningar som börjar på snälla tider.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Guds regnmoln har parkerat över mitt huvud och jag kan höra hens elaka skadeglädjeskratt från ovan. Den hale ålen.

Previously on Life of Alice *Lauren Conrad-berättarröst*:

– Halkade igår rakt ner på rumpan på ett otroligt oglamoröst sätt bland ett ton hånande studenter. Ingen frågade hur det gick.

– Funderade imorse på hur skamlig halkningen var för hela min existens, varpå jag halkade igen på exakt samma sätt. En man passerar då och utropade “ha! Du lyckades behålla kaffet i alla fall!” och fnissade som en japansk skolflicka. Tack.

– Min dator, aka vapendragare och medbrottsling, är död. Eller i alla fall i koma. Den går inte att starta och jag känner mig mör ända in på benmärgen vid tanken på alla konsekvenser. Begravningsavgift? Min sorgeprocess? Fan.

– Min största glädje i livet just nu är löftet om bubblande berusning redan ikväll då Mathilda och jag ska *på lokal*.

Jag kan inte annat än att säga som Marnie: I can’t be around people that doesn’t hate everything in their life right now.

Thanks for NOTHING, Gudjävel.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Ägnar delar av denna tisdagkväll åt den graciöst intelligensbefriade sysslan Golden Globe-tittande. Älskar kändisar! Vill bada i dom! Skruva på mig när dom håller för långa tal! Grina för att Diane Kruger är så delikat! För att George Clooney är så otroligt överskattad! Men framförallt för att Amy Poehler och Tina Fey är så jävla BÄST.  

För övrigt: vad var grejen med Colin Farrells lill-matta på överläppen? Ser ut som en antik pall av nåt slag.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Gissa söndagstillstånd?

Gårdagen var för övrigt fylld av häftiga och mindre häftiga äventyr:

– IP-tenta, vilket innebär att jag betat av statsvetenskapen nu. Känns förvånansvärt lite.

– Ängslighet inför ekonomin på måndag. Är noll procent taggad. Kan vi alla bara minnas scenen då jag-karaktären möter en kille som läser ekonomi och vill gråta för att det låter så trist, i sagan jag skrev. Baserad på egna känslor.

Känner mig stundtals som en renodlad patet – shoutout Reb

– Öl

Gissa vilket som var häftigast? Hur som helst, nu ska jag och Seb se The Interview. Önskar jag kunde ha Seth Rogen i fickan dessa tider.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

14 december publicerade GP en krönika med titeln “Svenska skolever ger upp alltför lätt”, skriven av Alice Teodorescu. Redan av titeln att döma blir det naturligtvis uppenbart att hon blåser liv i en iskall, fruktansvärd och framförallt förlegad syn på både unga vuxna och på samhället och dess strukturer i helhet. 

“I gårdagens skola var det elevens fel om studieresultaten sviktade – i dagens är det lärarnas, politikernas, valfrihetens, kommunaliseringens, segregationens fel”, skriver Teodorescu och menar därmed att våra elever “skyller ifrån sig”. Hon menar att det inte spelar någon roll vilken skola man går på, hur mycket pengar som satsas på material och miljö, vart man bor eller vart man kommer ifrån. I vanlig ordning avfärdar författarinnan de årliga rapporterna om att barn med utbildade föräldrar får bättre resultat än andra barn. Hon avfärdar det faktum att barn och unga mår allt sämre, blir alltmer pressade och stressade till följd av skolhaverit Björklund står bakom, att skattesänkningar lett till nedskärningar på alla håll och kanter inom skolan. 

Vad säger du om alla dom barn som vill men inte kan, Teodorescu? Jag minns själv hur det var på högstadiet. Jag hade tur som hade en far som kunde hjälpa mig med matten men när han inte heller kunde var man omedelbart rätt körd. Vart skulle man vända sig? Högerregeringen har minskat antalet platser på universitetet, sänkt alla satsningar på kultur och vård och på samma gång höjt alla krav. Men det är lugna gatan, tycker GP:s nya lill-Thatcher.

Så länge man är ambitiös.

Alla ni barn som inte vet vart ni ska söka er för läxhjälp – bli smartare. Alla ni som bor på platser där inga pengar satsas på skolor – flytta. Det är ju ett fritt land med fria val. VALFRIHET, för i helvete. Alla ni barn som VÄLJER att få dåliga betyg, ligga på soffan och äta chips hemma hos föräldrarna (som högerförespråkare verkar tro är många människors drömliv) – skärp er. Alla ni barn som känner er tyngda av skönhetsideal, prestationsångest eller förväntningar från omgivningen – sluta löjla er. 

Till alla er barn som känner att ingen hör, ingen ser, ingen hjälp eller stöd finns att få: ni ger upp för lätt. 

Sluta gnäll. Var lite effektiv istället. 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Jag har tenta om tre dagar, upprinnelse till den ökända ångestjäveln i blodsystemet och en hal januaritrottoar under fötterna men himlen var alldeles rosa imorse.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}