Dadgostar Empire

Alice ”Sokrates” Dadgostar

Älskar att man efter typ sex års supande ändå är såhär: HUR kan jag vara så bakis? HUR?

Men helt seriöst: HUR kan jag vara så bakis? Jag har blivit det på sistone plus riktigt kraftig ångest. Inte för något speciellt, tvärtom nästan. Det händer absolut ingenting och ändå: det känns riktigt dåligt. Beskrivningen var så träffsäker att ni får den igen:

det känns riktigt dåligt.

Aja. Följande hände igår: åkte till Köpenhamn och kunde än en gång bekräfta min teori om att himlen aldrig är annat än grå därborta. Åtminstone när jag är där. Mycket sjukt. Det är liksom inte bara befolkningen utan själva universum som försöker motarbeta mig. En dåre hade kallat det konspirationsteori och självömkan, ett geni hade kallat det en genial och korrekt bedömning. La 85 danska på ratatouille. Det var ju varma paprikor bara! Ska man veta sånt sen innan? Hatar när man ska veta saker sen innan. Förkunskaper. Min största otillgång.

Vad hände annars? Gick på Little Dragon som var apbra. Skickade kanske åtta galna sms till samma person, fick inget svar, skickade ett mail. AND YOU CAN NEVER GUESS WHAT HAPPENED NEXT *blinkande virusmeddelande*. Skoja. Ni gissar nog rätt på första försöket: absolut ingenting hände. Köpte en halloumirulle och gick hem.

Till andra i dylik situation kan jag rekommendera metoden Kväv Allt. Man får jättegärna känna känslor men det ska långsamt tryckas in i en burk. Det är extremt stabilt och passar alla målgrupper. Tror även Mat-Tina rekommenderade detta i nån intervju för några år sedan. (Jag kollade: hon pratade om ett ”mentalt cementblock” att lägga över allt man tycker känns jobbigt. I rubriken stod att hon ”ser livet från den ljusa sidan”. Jo tack.)

En burk


En person som ser livet från den ljusa sidan 

Inga förkunskaper krävs! Framförallt behöver man inte kunna franska (?) namn på olika upphettade grönsaker.

Finns andra sätt att visa känslor, typ: skriv en text. Skriv åtta galna sms och ett mail och våndas inuti burken. Sitt med rak rygg. Jättebra. Väldigt Thatcherbetonat.

Äh, värre saker har väl hänt, som Elisabeth Höglund skrev i sin krönika om att tjejer ”gnäller” för mycket om sexuella övergrepp. Elisabeth Höglund är en människa proppad med IQ.


Frontfigur och aktivist i kampen om gubbars rättighet till andras kroppar

Måste säga att dessa frisyrer passar min egen frisyrutveckling till punkt och pricka.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

#snoppchock

Elvira kallade mig precis ”a genius in the kitchen”. Det kan ha varit ett skämt. Om inte, så är det det absolut sjukaste jag hört idag och då har jag ändå plöjt igenom en serie män på sociala medier som betett sig som Anders Borg på fest korsat med Charlie Sheen på fest i alla år, vi snackar plöjt igenom olika dansgolv som tvånglande ånglok, för att sedan hoppa på #ihave-tåget och ba:

asså guuud.. så HIMLA trist 🙁 likea att jag tar ännu större plats i ditt feed med mitt gränslösa ego <3

WOHOOOOO vem skickar vi fakturan till för all kronisk ångest ni orsakat?!??? Pröjsa det, så blir det eventuellt en like.

Undra liksom vad som är skillnaden mellan Borgs ”snoppchock” och dessa killars utspel på fejjan? Minst lika mycket snoppchock. Tips från coachen: VAR INTE EN DOUCHE IRL istället för att be om ursäkt i en status. Börja åtminstone med det förstnämnda.

Jag tänker typ: Borg fick ändå avgå från lite uppdrag till följd av detta. Snubbarna i mitt feed, ärkedoucheligan (några av dom), får… ja, en jävla massa likes. The struggle is real.

Okej, vill alltså understryka: jag är absolut inte emot #ihave-kampanjen. De allra flesta människor, killar inkluderade, gör la sitt bästa. Jag är glad att folk är engagerade. Men några, några som liksom for real varit allmänt sämst i ÅRATAL. Jag vettefan. Jag känner bara att de passerat #ihave-stadiet, jag känner att det missbrukas, jag känner att ett av problemen med dessa killar är att de tagit för mycket plats generellt. Backa istället för att be om ursäkt i en likebastu? BACKA, LYSSNA, var snäll och typ… håll tyst en stund lol? Förstår ni vad jag menar? Jag blir bara så jävla förbannad över all skit vi har fått stå ut med under all den här tiden, alla mina polare jag tröstat, all ångest och nedbrutna självförtroenden för att sedan få ”sorry för era känslor, jag lovar, jag menar det”.

Jamen… om du verkligen hade fattat omfattningen av det strukturella förtrycket, så hade du inte skrivit en sån förnedrande jävla STATUS som ”sammanfattar” allt? Eller??? Jag tänker att då har man verkligen inte fattat. När man dessutom skriver ”OM någon tagit illa upp så ber jag om ursäkt”

Men vafan är poängen med ursäkten om du inte vet vad du ber om ursäkt för hahaha

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Det finns inte så mycket att säga om Virtanen/Timell-gate. Eller snarare: en ziljon olika män hela tiden-gate.

Vi får kämpa på och hoppas att deras arbetsgivare (åtminstone) tar sitt ansvar.

Men jag vill säga en sak: jag har på sistone haft folk i min närhet som behövt diskutera med olika killar (det är tyvärr främst killar) om ”radikalfeminismen”. Om att killarna inte ”vågar” uttrycka sig. Om tjejers ”ilska” och att killarna känner sig – om vi ska uttrycka oss krasst – hotade.

Såhär är det: om någon skulle komma och säga att de inte riktigt tror att klimatet är så himla förstört ändå, så skulle vi rynka på ögonbrynen. Det skulle vara att gå emot en vetenskap. Man är klimatförnekare och därmed… Trump-anhängare? Extreeeeeeemt dåligt påläst, eventuellt? Hur som helst, det händer YTTERST, jävla sällan. Det är liksom ett faktum, det är byggt på forskning och statistik. Alla vet detta.

Att kvinnor är begränsade i alla ordets bemärkelser, att vi lever i ett manssamhälle, är däremot ”en åsikt”. Männen känner sig hotade av de som ”tycker” att en radikalförändring måste ske. De skriker VARFÖR FÅR VI INTE TYCKA?

Såhär är det också: ojämställdheten är en vetenskap byggd på forskning och statistik. Att förneka patriarkatet borde väl ha samma status som att förneka klimatförändringar? Att kvinnor ständigt är begränsade ekonomiskt, kulturellt, sexuellt och allt däremellan är inget vi ”tycker” och således inget att ”tycka” annorlunda om SÅVIDA man inte är ute efter att gå emot allt vetenskapligt underlag vilket dessa manstyckare inte är ute efter att göra konsekvent.

Jag kommer fortsätta kämpa. Det är inte hopplöst. Men vi måste, måste, måste börja utgå från att kvinnoförtrycket är en vetenskap och att de som inte håller med får ta debatten som om de förnekar en vetenskap. Som om de förnekar all statistik (på exempelvis skillnaden i löner och sexuellt våld) och alla undersökningar. Det är ju det som är själva ”åsikten” eller har jag fel?

Jag tycker bara att detta att vi ska fortsätta tala om systematiskt förtryck som något man ”kan” hålla med om eller inte, som om det vore att välja favoritfärg, är ÄNNU ETT jävla kvitto på att samhället hatar kvinnor. Inte ens när vi liksom med alla medel vi kan BEVISAR att det är så, så sker en utveckling. Vi ska ändå bli drogade, våldtagna och tystade samtidigt som vi ska lyssna på diskussion efter diskussion om att det ”väl ändå är ganska jämställt…”, att ”jag känner ingen tjej som blivit direkt sämre behandlad…” eller ”det känns väl lite överdrivet…”

Alltså: så länge det här fortlöper, så länge kvinnors liv fortsätter läggas i spillror och fortsätter präglas av rädsla, av ångest, av färre möjligheter, av begränsningar och dagliga kränkningar och våld så ÄR DET INGEN ”ÅSIKT” ATT IFRÅGASÄTTA KVINNOKAMPEN.

Hur fucking svårt ska det vara?

”Får ju inte tycka nånting i det här jävla landet”

Vet ni vad som inte får varas i det här jävla landet?

KVINNA. Som kvinna får du inte ens tala om att du blivit berövad all din frihet och sen ska du dessutom sitta och DISKUTERA med olika män som vill ”få tycka” att det här inte existerar. Nej! Jag tackar nej.

Cissi <3

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Jag mår så otroligt dåligt av det här vädret. Det är helt seriöst lika många grader som det var i juli. Det snackades om att bada i helgen. Jag är ju badprofil these days, det ska jag inte hymla med, men i OKTOBER? Det är fel. Det är jättedåligt. Nu inleds drygt sex månader av denna betongfärgade tillvaro. Jag känner mig lite rädd. Jag var så otroligt trött och deprimerad i typ februari-mars förra året. Precis som resten av befolkningen, jag vet, men jag vill verkligen inte, jag V I L L  I N T E hamna där igen. Redan nu utgörs typ 40% av olika samtal folk har med varandra av detta:

jag är så himla trött
jag är så himla stressad
jag har sovit jättedåligt
jag är verkligen JÄTTEtrött

🙁

Liv Strömquist hade (såklart) en asbra teori om detta, tror det var i förrförra Lilla Drevet. Eller ja, känns som en rätt vedertagen teori: att vi lever i en tid när vi hela tiden känner att vi ska kunna mer, orka mer, work hard, har du en sekund över kan du alltid trycka in mer, plugga mer, jobba mer, tjäna mer, MER MER MEEEER.

Oftast känner folk så: det är en bra grej att hålla tusen bollar i luften. Det är liksom allmäntillstånd att vara stressad och det är något att sträva efter. Vi blir imponerade och inspirerade av de som jobbar 25 timmar om dygnet, vi rynkar på ögonbrynen åt de som inte maxar produktivitet.

Vad gör de människorna med all sin vakna tid om inte doppa huvudet i kapitalismens köttfabrik?

Svar: VILAR. Det är liksom helt sinnessjukt hur vår mentalitet bygger på att vi ska vara sönderstressade och att det är något bra. Jag känner det själv. Det känns som att jag mår bättre när jag har massa saker på schemat fastän det samtidigt innebär en oro och ångest, en känsla av otillräcklighet som expanderar i takt med att fler saker trycks in på planeringen. Det känns fel att ta det lugnt, det är alltid nånting som kan göras mer. Det behöver nödvändigtvis inte vara arbete, allt kan göras bättre. Jag kan vara en bättre kompis, skriva mer, skriva bättre, sluta göra av med så mycket pengar, vara snyggare, sluta vara så otroligt självupptagen, ägna mig mer åt politik, göra mer, vara mer, sluta präglas så mycket av andras åsikter om en, dricka mindre, allt det här i 70 000 km/h varje sekund, varje minut och tillslut känner man förhoppningsvis att det

FUCKING FÅR VARA NOG!!!!!!

Jag vet att det är ett strukturellt problem, en mentalitet framodlad av ett politiskt system. Men på mikronivå, vi måste verkligen försöka sluta pressa oss själva. VILA mer. Har man en sekund över, ligg i soffan och läs nån jävla tidning. Den här eviga jakten på expandering och tillväxt – till vilken nytta? Vem tjänar på den i slutändan? Mindre stressade kommer vi knappast bli.

Resultatet är just detta: kronisk trötthet och 17 grader i oktober. Vi går under i exakt alla ordets bemärkelser.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Jag vet, det blev svinmycket versaler på sociala medier precis. Men… OMG. Detta hände precis i BSF:

Jörgen hade bara en kvinna. Han refererar det till kvinnan han ”inte är så nöjd med”. Trist, Jörgen. Den helt normala kvinnan matchade inte din helt onormala personlighet.

Klassiskt scenario, ändå.

Han går först för att avböja fortsatt umgänge när hon är i ett rum med typ åtta andra. Han tar henne inte avsides. Man ba jaja. Alla är helt skadade från Paradise Hotel och olika svt-ifierade Paradise Hotels vi är marinerade i. It could’ve been worse, tänker vi.

IT WILL GET WORSE

Jörgen tänker nu kommentera varför han inte var så nöjd med kvinnan. Såhär säger han:

jag vill ha en bitchig kvinna, en som är stabil, en som är lite tajt i kroppen.

Det här är Jörgen:

Skoja, det här är såklart Jörgen:

Hehe. Tänkte han liksom en bitchig och tajt för att matcha eller komplettera? Tough call.

MANSSAMHÄLLET ÄNDÅ HÖRNI. Håller oss alerta 🙂

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Att ta kritik är typ det svåraste som finns. Ibland helt omöjligt. Jag vet att jag låter som klyschornas klyscha nu (till skillnad från i alla andra fall när jag gör Columbusartade upptäckter kring olika orättvisor och hur det känns att ”bli vuxen”)(vidrigt uttryck) men nästan det bästa med att gå skrivarlinjen är att lära sig ta kritik. Alltså, vi snackar minsta lilla nivå. Typ ”du kanske ska stryka det här ordet”.

SÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ svårt och hemskt.

Massa varningssignaler direkt: du är sämst! Gå hem! Fattade du inte det! Det där ordet makes no sense! Vafan gör du här! Att du ens sökte hit! LOL!

Eller typ, man skriver något och tänker wow, det här blev bra?! TYP. Eller? Jooo. Och får kanske responsen: hmmm det här var helt okej… inte lika bra som det förra… (angående en text man tyckte sög stjärt och lämnade in på måfå i brist på annat).

Ni fattar grejen! All the fucking time. Man är helt slut efteråt fastän man suttit på exakt samma plats i typ två timmar. Det är för att hjärnan sprungit maraton ner till hjärtat och hoppat ut genom ens brinnande kropp som Skorpan och Jonatan. Så känns det. Det är skitjobbigt men helt ärligt, mest svinbra. För ens texter BLIR JU BÄTTRE?!? Asså, den enda känsla starkare än jobbigheten efter kommentarer på ens arbete är ju när man ändrar och gör om och märker att det faktiskt blir bättre. Och så känner man sig inte så jävla introvert och ensam i en process som annars är väldigt ensam.

TRIPPY

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

basic slutsatser

Had a blast igår ändå. För ovanlighetens skull! Skoja. Mitt liv är svinbra just nu. Faktiskt. Ångesten ligger på stabila 60-70%. Jag är fortfarande sjukligt besatt av sociala medier. Jag överanalyserar fortfarande minsta lilla detalj av min omgivning så till den milda grad att jag hunnit bli proffs, alltså virat in en piss i havet i så många lager på så kort tid att jag tänker att nu, den här gånger sprängs nog hjärnan i bitar.

Skoja IGEN. Alla mina analyser är såklart helt rimliga och befogade.

Häromdagen tillexempel blev jag ägd av en smiley. Snackade lite med en kille på Tinder som svarade såhär när jag frågade om vi skulle ta en öl:

kan inte jag är på fest 🙂

Och jag fattar. Att vara på fest i sig är verkligen ”:)”. Det är ”:D!”. Älskar fest! JU. Bästa som finns. Men ölen med mig då?!? Jag har ju asmycket roliga spaningar han missar nu? Pga fest förvisso men liksom… tycker det förtjänar en ledsen smiley? Om man nu är intresserad av en öl nån annan gång. Eller varför hänger man annars på Tinder? Okej att man själv bangat folk hundra gånger innan på den där jävla appen av olika anledningar men inget av det har betydelse, ens egna handlingar finns inte riktigt, den egna existensen är försumbar och påverkar ingen men alla andra, alla andra måste MAKE SENSE och vara rationella och stabila. Fattar dom väl?

Exempel på rolig spaning han missar pga ”fest:)” : är folk helt helt helt sjuka i huvudet som rest in peacear Hugh Hefner? hahahahahaha asså…………………KOM IGEN

Eller: Anna Book i Fördomspodden. Ganska gammalt men… ajajaj. Det var plågsamt. De liksom långa, maniska skrattanfallen efter skämt som ”jag gillar när det är stort” som skar sig så fruktansvärt mycket mot Emil Perssons tystnad. Psykosviben från Anna Book generellt?! Kanonämne.

Och så vidare.

Exempel på svar som inte hade varit dissiga:

kan inte jag är på fest 🙁

kan inte jag är på fest!!

Eller? Jooooo så är det. Nu ska jag måla naglarna!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Svårigheter

Det här med kön är extremt knepigt. Ingen kan ha undgått de oändliga debatterna om språkbruk och transkamp. Och jag tycker att det är viktigt och svinbra att utvecklingen går framåt fastän vi förstås har lång väg kvar att gå. Det är bara en sak som gör mig väldigt, väldigt ledsen.

När jag inkluderas i gruppen ”icke-män”.

Missförstå mig inte – det är jättebra att vi introducerat transbegrepp. Men är det verkligen ett steg för jämställdheten, för feminismen, att inkludera kvinnor i gruppen icke-män? Varför skriver vi inte kvinnor, icke-män och icke-kvinnor istället? I ett samhälle där alla kön ska inkluderas, där vi vill boosta könsfrihet och krossa mansförtrycket – är det verkligen rimligt att ersätta könet kvinna med något som säger att vi inte är något eget, utan något i förhållande till mannen?

Blir inte det i slutändan bara en förlängning av ett patriarkalt språkbruk?

Såhär står det när jag googlar:

Patriarkat av grekiskans πατριάρχης (patriarkhēs, ”fadersvälde”) är ett samhällssystem där män har den primära makten och de flesta ledande positioner inom politiska, ekonomiska, religiösa, sociala, och finansiella institutioner domineras av män.

Okej. Om vi vill omkullkasta den här ordningen – är det verkligen att gå åt rätt håll att isåfall introducera en könsskala (förlåt för klumpigt uttryck) som också utgår från män? Borde vi inte UTÖKA istället för att REDUCERA? Alla är förlorare här. Vi vet allihop att det är långt ifrån enbart kvinnor som blir förminskade inom den patriarkala strukturen. Alla kön, vilket vi än vill (och ska få) vara. Det här är alltså INTE en pik mot hbtq-kampen, som jag BACKAR till 100%. Det här är en påminnelse om att den feministiska kampen inte alltid kommer ”på köpet”. Det är två kamper som IBLAND är separata och som vi måste försöka föra PARALLELLT. För nu står vi här: i ett samhälle av män och icke-män.

Kvinnan har alltså reducerats från en svag position till obefintlig. Man får helt enkelt identifiera sig med ett kön med utgångspunkt från mannen. Vad är vi utan mannen i så fall? En ickeprodukt. Men det är ju det som ÄR patriarkat???! Eller? Har jag fel? Jag vet inte riktigt. Jag tycker bara att det är så jävla onödigt och märkligt att inkludera kvinnor i icke-män. Jag tycker att det är ett steg bakåt för feminismen. ENORMT steg bakåt. Det är fett jävla synd.

Och återigen: det här har ingenting att göra med transkampen. Jag önskar att vi hade kunnat få bestämma över våra kroppar själva, allihop. Det är skitbra att icke-man introducerats i våra vokabulär.

Jag undrar bara vart kvinnan tagit vägen. För vart finns jag om jag varken är man eller icke-man?

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Nu har jag skrivit lite om musik ett tag. Jag har ojat mig rätt mycket över att jag inte kan något om musik ”egentligen”. Man tar väl alla chanser här i världen att förminska sig själv till en fullständig imbecill. Alla har varit såhär: INGEN kan nåt om musik! Kör på! Så jag har kört. Och i vanlig ordning: fått panik över mansimperiet Mansimperiet alias samhället.

Och det är så plågsamt sant, vad Emilia skrev i sin krönika om att cementera mäns plats i historien. Att det är ovärdigt att behöva fortsätta snacka om det här i all, jävla oändlighet. Hon tog upp det här med ojandet över ojämställdheten i akademivärlden men att absolut ingenting i slutändan görs. Och man ba ah shit dom där mossiga gubbarna…

I typ jättefräscha coola musikvärlden däremot, där det rantas om girl power dagarna i ända och olika hiphoptjejer är så himla ”tunga” och man liksom FÅR KÄNSLAN, hela tiden får känslan av att det ändå borde vara helt okej på den fronten, där borde man väl ändå kunna resonera som dårarna som använder som argument mot kvotering att det inte ska handla om kön utan om PERSONER? Bara lite, liksom.

Följande hände:

jag skulle skriva om lite nya släpp. Var inne på någon stor plattform. Räknade. Blev liksom tvungen att räkna efter att ha skrollat och skrollat

och skrollat

och ba: hmmmmmmmmm

Det var alltså 33 män (jag räknade alla i ett band separat). Sex kvinnor.

Jag räknade på vad jag skrivit om igår: nio män. Noll kvinnor.

NOLL!!!!!!!!!!!

Allt från producenter till artister till skivbolagsnissar till you name it. Alltså, min poäng är: låt er för en sekund inte tro att vi har kommit någonstans. Liksom att jaja, nu har vi tjötat om det här i evigheter, kvinnor får ju massa uppmärksamhet i musikbranschen nuförtiden? Allt är inte politik, det här är MUSIK för fan. Det ÄR musik. Men det är också i allra, allra högsta grad musik i ett patriarkat och vi måste hela tiden jobba aktivt, precis som med allt annat, för förändring. Jag menar verkligen aktivt. Ständigt ifrågasätta. Vilka ser vi på tv, vilka lyssnar vi på, vilka representerar och ges friheter, vilka får en chans att synas och utvecklas?

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Baby internet is so cool

Appropå Catfish – det här med internetrelationer. Alltså… jag kan inte tala för alla. En handfull av mina polare började snacka med någon på en app eller på nåt nätbaserat sätt och blev på så sätt kära och levde loppan. Visst. MEN, jag kan tala för mig själv.

Min karriär har varit såhär:

I slutet på juni 2014 träffade jag en snubbe i Melbourne (har berättat lite grann om detta innan). Ascool kille som skejtade och höll på med grafitti och tyckte om lilla mig?!? Wow! Eller ja, han tyckte väl om mitt fejkade intresse för grafitti och skejtboarding. Jag var typ 19. Jag hade aldrig haft kille. Det här var mäktigt! Typ två veckor senare skulle jag åka hem till Swe. Superledsamt tills vi insåg att det här jättehäftiga ju finns:

Sweet bro! Då kunde vi leva lajf. Vi snackade i ungefär ett år. Fram och tillbaka. Skype och Instagram och you name it. Nån gång i typ maj ringde vi varandra och lipade i telefon och ba

BABY I LOVE YOU!!!!!!!!!!

Obs: vi loveade inte varandra.

Såna här grejer hade vi sagt varandra i drygt 365 dagar: what have you done today? What did you have for breakfast? Skateboarding is cool! Graff is cool! Partying is real!

Eventuellt skickat lite matchande klipp, typ jag googlar cool new hiphop songs och postar på hans FB-vägg.

I juni åkte jag till Kanada för att träffa honom. Han var där och säsongade över vintern samt bestämt sig för att stanna på våren. Jag hade låtsats att jag kanske skulle komma och åka skidor med honom. Jag har inte åkt skidor sen typ… 2002. Vi hängde i kanske tio dagar. Alla tusentals meddelanden vi hade utbytt på Messenger var bortblåsta. SÅKLART. Vi var främlingar på 99% sätt. Vad hade vi att prata om som inte var what have you done today? Försiktigt försökte jag prata politik och han fattade ingenting, patriarkat, vad är det? Aldrig hört talas om. Kvinnor mer utsatta än män? Kvinnor… svårare att få jobb?

Asså inga fördomar. Men han var en 20-årig skejtare! Han gjorde sitt bästa. Finns säkert huuuur många 20-åriga skejtande genier som helst men……….MEN………….

han var en

20

årig

skejtare

från

Melbourne

vars

största intresse

var

typ

weed

och

våfflor

INGA FÖRDOMAR!!!!!!!!!!!!!! Toppenkille! Men ni fattar vart jag vill komma med det här. Jag åkte hem och ba vafan hände? Efter typ två månader gjorde han en förhållandestatus med en annan tjej utan att ha sagt ett ord. Jag ba DUDE? *försöker ändå anamma vår fejkade jargong och söka hans bekräftelse även efter allt det andra*

Han ba baby <3 sorry i didnt say anything <3 hope youre well <3 xoxo

🙂

Ni förstår vart jag vill komma med det här. Okej, det där var ett extraordinärt scenario och vi var inte supergamla. Men tro mig – detta har hänt fler gånger. Man chattar och chattar och messar och snackar i telefon tills fingrarna blöder, ses med förväntningar ingen människa någonsin kan nå upp till och sen går man därifrån som en ballong utan luft och undrar hur mycket livstid man lagt på alla de där meddelanden som försvunnit ut i cyberspace till en människa som ju inte finns på riktigt. Det är ett namn på en skärm.

Men återigen: alla håller inte med mig. Vissa har haft stor nytta av chatten. Men tips från livscoachen (eftersom det uppenbarligen går så sinnessjukt jävla bra för mig i livet): FÖRSÖK undvika alltför mycket nätkontakt med folk ni typ inte känner. Det är i princip waste och de som får betala för det är alla era relationer som finns på riktigt! I kött och blod!

Ribbing hade hållit med mig <3 RIP

Kramis alla

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}