Dadgostar Empire

Det svider som syra i ögonen att få såna här mail ingnuggade i ansiktet, speciellt i tider då min datajävel kommer kosta mig skjortan TROTS att ingen reparation sker och jag tycks ana mossa växa ur mina öron till följd av föreläsningar om monopolistisk konkurrens och olika typer av skatt. Hetsäter müsli och lyssnar på Hanapees podcast i rent flyktsyfte.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Känns som om någon gjorde tusen nålar på mina organ när sista scenen i senaste Girls oprovocerat rasade in i kanske den mest ångestfyllda dialog jag upplevt i serieväg. Ångestfylld men också hoppfull vilket yours truly som bekant pendlar mellan i en ohälsosam hastighet. Girls är en sån jävla UPPFÖRSBACKE, den bränner och skaver och svider, och jag vill kräkas av skräck inför allt framtiden innebär när jag ser den men samtidigt älskar jag Dunhams skapande nåt så otroligt för hon lär oss att det är okej att ge upp. Hon ifrågasätter vad det egentligen innebär att lyckas. Att man kanske inte alltid blir lycklig eller ens mindre olycklig av det man trott. Hon lär oss framförallt om ensamhet och att den kommer i så oväntat många färger och former. Jag ser Girls och magen vänder sig i panik men samtidigt är det en fleecefilt över pre-vuxna, ängsliga axlar.

Shoutout till Blueman som kommer på beställning och delar ut själabensin på måndagsjävlar som denna.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Saharakompassen

Dessa dagar känns det som om jag vandrar planlöst i den öken till vardag jag byggt upp åt mig själv. Planlöst är det enda rätta ordet trots att jag ansträngt mig för att skapa ett liv genomsyrat av ordning, rutiner och regler. Skymtat solen bakom bergen – tänkt att där borta finns dom. Drömmarna, målen, rikedomen. Jag har tänkt att så fort jag klättrat uppför kunskapsbergen och vadat igenom allt det bitande kalla och slaskiga som är vardagen så kommer den snart. Upplösningen. Lösningen. Bortom bergen kommer stunden då jag plötsligt kommer veta vart vägen kommer leda. Mitt primitiva barnasinne skymtade solen långt borta och svalde löftet om bättre tider med hull och hår. Blundade och lyssnade till rösten som sa, precis som Agnes pappa i Fucking Åmål, att det kommer kännas bättre sen.

Det kommer kännas bättre sen.

Men jag skriver inte under på det längre. Den där solen kommer inte närmare. Det börjar gå uppför mig att det där löftet kanske bara var en trött oas i öknen som är mitt liv. Ju mer jag bygger på utsidan desto högre ekar det tomma rum som utgör mitt inre. Kontrasten börjar bli så stor. Jag undrar vad meningen är. Hur är det meningen att man ska göra? Hur ska man bete sig? Ska det vara såhär? Jag vill att någon ska stå till svars, jag vill trycka upp någon mot väggen i Gunvald Larsson-anda och väsa att jag vill ha mina pengar tillbaka. Det här avtalet stämmer inte, det här är fel. Jag vet inte vad som är rätt men det här, denna planlösa vandring, är så uppenbart inte vad som stod i kontraktet.

Det är som om jag varit besatt av sökandet med karta och kompass, letat febrigt efter rätt väg. Bara för att nu vakna upp och inse att inget sådant ju spelar roll när spelplanen utgörs av sand, sand, sand. Åt alla håll.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Metros alla hjärtans dag-presenttips (mobilskal för 800 spänn, skoblock) bekräftar ännu en gång att det här med trend är lika oförståeligt som att en del gossar dyker upp på ekonomiföreläsningarna iklädda kostym.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

En hipsterjävels mardröm

Gårkvällen, alltså. Fredagsmagin lyste med sin frånvaro trots att jag grundade med den smaskigaste middagen på länge. Jag hade tänkt mig mingel i välbekant hav av rödblå spotlights, housemusik balanserande på den fina gränsen mellan obehaglig och befriande samt de sedvanliga pälsjackorna/skinnkepsarna (för övrigt fortfarande en trend jag inte förstår överhuvudtaget). Det totalt distanslösa, rökiga moln som är trendeliten i trenchcoats och sneda blickar.

Denna blöta dröm gick emellertid väldigt snabbt i kras då den härliga vakten bestämde sig för att vara bajsnödig och sa tack och adjö. Jag sa leva, han sa dö. En mental käftsmäll utdelades å alla mina vinkladdiga partycellers vägnar och sen gick vi en natt av oändliga nekningar till mötes. Jorå, hörni. Ni anar säkert att stoltheten låg och vred sig av smärtor när vakten sa nej på OBAREN.

STUREPLAN.

Jajamensan. Ett annat ofattbart faktum var att sällskapet intill på krogen plötsligt brast ut i nationalsången, slog sig för hjärtat och vrålade “FÖR FOSTERLANDET!” Vi lever alltså i ett samhällsklimat som tillåter sånt här. Som formar den här typen av känslor. Det är med så enorm besvikelse, sorg och snudd på rädsla som man betraktar den här utvecklingen.

Finns det nån utcheckningsmöjlighet? Rent generellt, liksom. Att checka ut från livet. Jag tänkte skriva att jag i så fall står först i kön men insåg snabbt vilket naivt barn jag är. Köplats hjälper ju inte när man är permanent nekad.

#stockholm

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}