Dadgostar Empire

Sammanhang

Det ligger något extremt likgiltigt över Way out West. Ingen bryr sig SÅ mycket om musiken. ”Det är bara ett jävla band”, som någon beskrev Shout out louds. Det känns ganska talande för hela festivalen: det är bara en massa jävla band.

Mest handlar det förstås om att fläkta fejjan i så häftiga sammanhang som möjligt. Varför skulle man annars köpa en svindyr biljett för att ha brunch till typ 14, gå på dagsevent till 18 och sen eventuellt stå nånstans längst bak till The xx och diskutera med någon man pluggade ekonomisk historia med för tre år sedan ifall det är värt att skippa den andra eventuella konserten man planerat in och ”lika gärna” dra till Yaki direkt? Obligatoriskt är också att himla med ögonen åt alla stockholmare på klubben, men vafan, NÅNTING får väl ändå vara lite annorlunda? Annars har man ju i princip betalat 2000 spänn för att se Band of Horses i duggregn och exakt samma grupprunk i kaffebaren som övriga 364 dagar om året.

Och så det här med Bananpiren – den enorma ångbastun i en helt annan del av stan som inte kan släppa in alla som verkligen ville se, säg, Lorentz. Man har lagt en månadshyra på biljetten kanske till hälften för att se Schnip Schnip, utan att få veta att det krävs nån Amazing Race-situation dessförinnan och ännu mer torka stjärten med hundralappar efteråt när kollektivtrafiken slutat gå och man måste ta en taxi för 250 spänn in till stan eller vänta på vagnen i den sibiriska vintermånaden augusti medan lungorna försöker återanpassa sig till oväxthusklimat igen.

Inte ens på Young Thug blir det så mycket mindre sömnigt. Det är la lite braj hit, lite petting dit och folk som klättrar upp i masterna. När ljudet försvinner är det suckanden och buanden men SÅ mycket bryr sig folk inte. Man hade ändå velat dra ut och sätta sig på gräsmattan utanför med billig cava för att kolla på 17-åriga grabbar i sportjackor studsa upp och ner till Sandstorm. Palla vara b och hänga PÅ festivalområdet? Det viktigaste av allt är ju trots allt den tvångsmässiga fyllan och att man hunnit OSA till alla hundratusentals mingelevents som kretsar kring alkohol samt hinner knäppa en Instagrambild på Frank Ocean med bildtexten emoji med hjärtformade ögon – eller kanske ännu värre, typ den läskiga katten med hjärtformade ögon.

Äh, jag vet inte. Egentligen tjurar jag nog mest för att jag är exakt likadan. Tänker att det är lite ballare att välja The Blaze framför Lana Del Ray, men det var väl ungefär samma sömnpiller. Mest var det väl som skämt eftersom jag träffat mer än en kille som varit lika fascinerade av musikvideorna som småbarn när de upptäcker sin egen tjillevipp. När jag gick på Jens Lekman på KB i Malmö för ett tag sen gick jag därifrån lycklig. Och då hade jag inte ens lyssnat så mycket på hans musik. Det var intimt och känslosamt, folk hade taggat i veckor. När han spelade nu kändes det på sin höjd som att lyssna på hans röst i dåliga hörlurar på väg hem från jobbet. Vad gjorde man? Stod mest och fipplade med min telefon, försökte få ihop logistiken för eftermiddagen – hur gör vi med Systemet? Och jag fattar att det var en helt annan grej på KB, folk hade knappast köpt biljetter till wow för att se Lekman. Men varför köper folk biljetter till wow, egentligen?

Jag gick ensam på Eva Dahlgren på lördagsmorgonen. Sedan följde jag strömmen och gick på dagsevent. Alla mina polare var ändå hemma och drack mimosa. Det regnade exakt lika mycket som det gjorde på min Pigallevistelse förra året. Jag berättade för folk om Yung Sherman.


Jag på Eva Dahlgren. 

Yung Sherman var såhär: 60% kids i tribals, urblekta collegetröjor och Supreme-pannband som låtsas som att de lyssnar och måste smyggoogla IGEN på vad skillnaden är mellan Gravity boys och Sad boys. 20% fans. 20% groupies i linje med mig själv som a) tagit på sig sitt enda Aqua Limone-plagg för att passa in och b) lyssnat på Ginseng strip 2000 en gång och refererar till folk som ”sååå himla Under Bron” för att skryta med gången de bodde i Stockholm i 40 sekunder.

Arkajo var såklart riktigt, riktigt bra och blev solen i regnet. Tillsist gick vi på rejv. Det var typ helgens roligaste grej. Blev tvungen att köpa en t-shirt i baren och sätta på mig den direkt. Det var absolut inte mindre lortigt än Hultsfredlajvet utanför festivalområdet på lördagseftermiddagen men det var ett musiksammanhang jag kände mig hemma i för första gången den veckan. Det säger kanske ingenting om wow egentligen, det säger kanske bara något om mig.

Men det är NÅNTING som brister i Way out Wests personlighet.

Förslag till nästa års upplaga:

Göran Persson och kossan Doris (dj-set)
Olof Palme (minns inte vad det heter men den där datagrejen som man har gjort med 2pac)
Lill Lindfors
Natalie Imbruglia
Eros Ramazzotti
Leila K

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}