Emerentia

MER INREDNING

Eftersom jag kallar mig för renässansmänniska och alltid försöker göra allt som gör mig lite lycklig, men samtidigt insett att det inte är hållbart att varesig möblera om, köpa nya saker stup i kvarten, byta inredningsstil eller för den delen bara flytta runt filtar och kuddar och andra saker som enligt inredningstidningarna ”förnyar rummet för en billig peng”.

Att leva med mina val och min stil längre än en kvart är mitt främsta mål, och mest kanske det egentligen handlar om en magkänsla. Att gå på den, gå på det som känns rätt, och inte bara nytt.

Men! Då är det himla roligt att ibland få testa helt andra saker, och det inte ens hemma hos sig själv!

Så när Sadaf frågade om jag ville styla hennes lägenhet till försäljning kände jag att jag inte kunde säga nej. Att lägga en helg på att gå i andras skåp, hitta guldklimpar de själva glömt av, sätta ihop saker på nytt sätt, tänka annorlunda och våga saker jag aldrig skulle gjort hemma, eller ens om någon skulle leva i rummet någon längre tid. Men styling är lite som att inreda ett dockskåp. Det ska mest bara vara fint. Inte så praktiskt egentligen.
Så, här kommer den, Sadafs lägenhet!

        

Och vill du köpa den, klart du vill, vi bor ju här i krokarna, även efter vår egen flytt, hittar du den här.

 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

ATT ÖVERGE ETT HEM

Åh jag vet att jag försummar den här bloggen. Jag ska bli bättre. Det är väl bara så att det är ”lite mycket nu”. Och för en gångs skull stämmer det. Det är ingenting jag hittat på, utan det är faktiskt så.

Efter att ha snabbstädat (okej, jag städade konstant i sex timmar, Love fejade till 03:30) hela huset gick vi med på att visa vårt hus på en förhandsvisning och sen rullade det på. Vi åkte ut till landet för att inte stöka ner, eller snarare: inte låta Stickan stöka ner. Vi andades havsluft, hade svårt att sova på grund av nervositet och sen satt vi och bet på naglarna i några dagar.  Men mest såg det ut såhär:

Men så i fredags hände det! Vårt hus fick nya ägare. Vi bor visserligen kvar i någon vecka eller två till, kanske tre, men vi vet vem som ska bo här efter oss.

Så, för första gången på riktigt har jag kunnat slappna av, scrollat bland tapeter, mer tapeter och ytterligare tapeter och surfat runt på auktionssajter och tänkte på drömmiga saker som gamla stolar och en kökssoffa och annat.

Mest har det varit underbart, en tillflykt, men ofta har separationsångesten infunnit sig, en känsla av otrohet. Huset där mitt barn tog sina första steg, sa sina första ord, vände sig från mage till rygg, sov första hela natten, skrattade, log och började äta själv, där vi haft första julen vi bjudit in till, mitt 30-årskalas, namngivning och inflyttningsfest, där vår hund gled över det hala golvet första gången hon kom hem, mattan hon kissade ner och skarven hon tuggade sönder. Vårt första hus. Det huset, och den platsen, ska vi lämna. Det är bitterljuvt. Ibland känns det som om att jag inte gett huset en chans, andra gånger en hisnande känsla över att få flytta till vårt dröm hus. Även om vissa förundras över hur vi självmant vill flytta till mindre yta, utan härlig vindsvåning eller källare med enkel åtkomst. Men sanningen är att jag drömmer om den där handpumpen på gården, om de knotiga äppelträden, behöva gå ut ur källaren, genom trädgården, in i farstun med tvätt. Men ibland med ett visst vemod då.

 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

HEJ EKEBO! OCH JAKTEN PÅ FASADFÄRGEN

Jag måste nypa mig i armen lite ibland. Det är liksom för bra för att vara sant att vi köpt ett hus, som ser ut att ligga mitt på landet, trots att de ligger mitt i stan, med grusgångar och fruktträd och dessutom: ett namn! Att få flytta in i ett hus med ett namn, det känns så himla mycket Det sitter i väggarna. Som att vår medverkan nu liksom är helt säkrad.

Fast ju mer jag tänker på det funderar jag på om vi verkligen vill vara med där.

Vi vill verkligen försöka rusta upp och renovera varsamt. Vi vill återge husets dess forna glans (oj vem är jag?!) och har lovat varandra att skynda långsamt. Den senaste månaden har jag gått med i otaliga byggnadsvårds-grupper på Facebook, börjat betala medlemsavgift till Svenska Byggnadsvårdsföreningen. Jag vill renovera med hjärta och hjärna, men för det inte kompromissa med varken funktion, säkerhet eller smak.

När vi tillträtt kommer vi behöva lägga om taket. Och självklart har våra takpannor visat sig vara av en ovanlig norsk sort, som slutade tillverkas 1912. Så nu jagar vi med ljus och lykta efter pannor som liknar, eller kanske rent av samma norska panna, från bruket Torp&Brug. Att lägga pannor omlott var tydligen inte så vanligt. Och samtidigt som taket kommer vi att behöva börja med söderfasaden. Och om taket kanske känns lite tufft och tråkigt känns fasaden som en dröm. Eterniten ska väck, fram ska träfasaden (som förhoppningsvis ligger orörd under) och sen ska det målas! Och just måleriet är det som fyller de flesta av mina lediga stunder numera, eller ja, i alla fall när jag går på toaletten.
Just nu fylls min pinterest av faluröda hus och vackra färgkombinationer.
För visst bör det vara rött huset? Om vi kastar oss på en gissning?

Jag gissar på Rött, vitt och en grön. Vilket är ungefär precis som grannarna (de har visserligen bara rött&grönt) målat sitt 20-tals hus, och det känns ju lite tråkigt ändå, att ha två trähus på samma gata med samma färger. Så nu drömmer vi oss bort och funderar på det här. (Bilderna går att klicka på för att komma till källan!)


Specialsnickeriet har gjort den här dörren, och en kromoxidgrön dörr & spröjs vore ju härligt.

Från Hålla Hus hittade jag dessa, kanske rött, vitt och ockra är något? Eller kanske ska vi skippa det röda helt på fasaden? Och istället stå ut mot grannarna?


Eller som Studio Karin har hittat, lite blekgrönare, kan ju visserligen vara en linoljefärg som börjat blekna…

Karin har också hittat den här blekblå.

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

HEJDÅ HUSET//ETT NYTT KAPITEL

Då var det ute, lite vemodigt men också roligt. Vi ska flytta! Men innan jag öser ut planer och byggnadsvårdslänkar (ja, vi flyttar till ett gammalt, men fint hus med en massa sån omtalad potential!) vill jag dela med mig av hur himla fint vi haft det på Munkebäcksgatan. Extra fint har vi haft det den senaste veckan sen vi rensat bort 75% av allt vi samlat på oss och jag stylat färdigt.

Här går det att hitta lite mer info. 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

I UPPROPEN OCH UPPRORENS TID

Jag tror inte att jag trodde att jag någonsin skulle få uppleva det här. Jag som när jag var tonåring romantiserade och vurmade för åren från 68 och framåt, revoltåren, förändringsåren.
Nu står jag mitt i det, mitt i en revolt där kvinnor och icke-binära vägrar vara tysta. Och jag orkar knappt vara en del av den, utan har bara berört andras medverkan.

De senaste veckorna har jag märkt hur jag tystnat, hur jag som alltid varit så verbal, frispråkig, kanske till och med tuff och öppen, slutit mig. Inte orkat, inte klarat, inte velat. Jag har velat hålla allt på ett sådant behörigt avstånd att det inte skulle inverka på mitt liv, på min vardag. Ändå är det precis tvärtom. Det finns inte en timme jag inte tänker på alla historier jag tar del av, alla vittnesmål jag hör, läser, vittnar till. Samtidigt är min egen medverkan nästan lika med noll. Mycket även av rädsla för att bli ifrågasatt eller inte trodd.

Jag delade en historia i #sistabriefen-gruppen, om hur en man på en reklambyrå jag jobbat på gång på gång fått våra samtal att glida in på sex, hur han kommenterat mitt dåvarande sexliv, hur han alltid fått mig till att vara någon allmänt diskussionsämne. Men i #deadline de andra grupper jag som mångsysslare varit inbjuden till har, och är jag, tyst. Jag vet helt enkelt inte vad jag ska säga, eller var jag ska börja. För om jag börjar, då vet jag inte var det ska sluta.

Ska det sluta med att snubbar som aldrig låtit mig spela skivor i fred? Ska det sluta med hur skivbolagsbossens hand inte bara var på min rumpa utan innanför trosorna? Eller med han som ringde och skällde ut mig när den store svenska artisten inte fick ringa mig mitt i natten och gå hem med mig? Eller med alla dickpics och hot jag fått efter att jag sagt något i TV, eller bara hörts i radio? Eller gången ett band, mitt under en intervju, erbjöd mig 500 kronor för att visa pattarna. Eller med han som följde med mig hem trots att jag inte alls ville? Det finns inget stopp på de historier kvinnor nu delar med sig av. Och ju mer jag läser, ju mer minns jag. Det finns så många saker som jag glömt, förträngt, eller helt enkelt inte förstått inte varit varesig acceptabla eller normala. Men som jag trots det, och gång på gång, ursäktat.

Gemenskapen jag känner är överväldigande, men samtidigt känner jag hur jag distanserar mig, för mig egen överlevnads skull. Jag orkar helt enkelt inte återuppleva allt. Orkar inte minnas, orkar inte inse. Samtidigt går det inte att värja sig. Jag minns kompisens lillebror med sin totala kvinnokönsfixering som alltid ville ta på oss när vi klädde ut oss. Jag minns hur mina byxor drogs ner inför klassen när jag var åtta. Jag minns chefer och kollegor, jag minns intervjupersoner och jag minns män på stan. Jag minns tjatsex och dåligt-samvete-sex. Jag minns opassande kommentarer, frågor och handpåläggningar. Jag minns dåliga ”skämt” och jag minns de nej som inte blivit accepterade.

Jag minns alla män och hur de brukade ta på mig trots att jag inte velat.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

DAGAR SOM SAMLAS TILL HELG

Det är lustigt ändå, hur vissa saker inte förändras, medan andra gör det monumentalt. Som att jag fortsätter leva för helgen. Men av andra anledningar än gå ut-dansa-dricka.

Nej den här helgen har vi lyckats klämma in så mycket att göra som det bara gått, vi har 18 fronter kvar på våra luckor och har plockat ner 9 av dem som vi nu kommit halvvägs med. Det är ett evigt pill, spackla hål, borra nya, tvätta, förmåla, rugga upp, tre lager färg. Och så två sidor på det. Hade vi vetat hur mycket tid och plats det skulle ta tror jag aldrig vi gjort det här.

Och så har jag sytt, betat av en sån där hög med saker som bara väntat. Kudde som ska sys om, slängkappa till Styrbjörns Halloween-kalas (som blir ytterst försenat för familjer scheman är så otroligt inkompatibla) och en badcape av två gamla handdukar som nog blir en perfekt julklapp.

Vi går till kyrkogården och träffar mina föräldrar och min syster, lugnet där, trots att det är mitt i stan är än mer påtagligt i mörkret, bland hundratals tända ljus och ett uns av saknad.

Men även om vi stiger upp åtta, tack vare både ljuset och det härliga humör denna snart 15 månader gamla unge skaffat sig, målar, syr, skruvar fast ledstänger, går till kyrkogården, och sorterar skräp är helgen i slutändan bara dagar som samlas på hög och därför blir alldeles fantastiska med sin egen lunk och takt.

För mig kunde det nog vara helg jämt ändå. Fast då hade väl funktionen försvunnit.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

VAD FAN FÅR JAG FÖR PENGARNA? 

Vi fick veckor av vård för vårt prematura barn, vi fick bo på ett sjukhus med utrustning i världsklass, men sköterskor och läkare som utbildats till proffs. Vi fick omvårdnad och vi fick ömhet, engagemang och konstant handhållning. 

Vi fick frågan om vi gett vårt barn något namn, för barnen verkade må bättre när de hade ett namn att lystra till. Vi fick kuratorer och psykologhjälp och en barnmorska som ringde för att se så att jag ätit. 

Vi fick en person som visade oss Försäkringskassans app och som höll mig i handen när jag sa att jag bara ville att mitt barn skulle lukta bebis.

Vi fick bo som en familj, tillsammans, med dusch, tvättstuga och kök, vi fick bo med larmknappar och droppställningar och ett aldrig sinande tålamod för våra frågor. 

Vi fick hjälp att lära oss sondmata, att bada ett mycket litet barn och vi fick hjälp att ta prover, bota gulsot och bygga upp vårt barns lungor.

Vi fick vård i hemmet och läkarbesök hemma. Vi fick en våg och pumpar och hundratals sprutor. Vi fick salvor och instruktionsböcker och vi fick lov att ringa precis när vi kände behovet. Vi fick återbesök och när jag fick infektion i både såret och i livmodern fick jag 10 sprutor att ta själv, och när jag inte klarade det, hjälpte sköterskorna mig, trots att de egentligen fick.

Men framför allt: Vi fick hem vår son, trots att han föddes för tidigt.

Det fick vi för pengarna. Vad fan du fått Leif Östling, det vet jag inte, men jag är tacksam så in i norden.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

JAG ÄLSKAR FORTFARANDE ATT AMMA

Det är inte ofta jag skriver för att click-baita, men så hittade jag att t av mina fem mest lästa inlägg handlade om stigmat amning, så jag tänkte, vad sjutton, det är väl bara att skriva lite till. Eftersom jag börjat jobba har ju också amningssituationen förändrats.

När jag började räkna ner på riktigt tills dagen då det var dags att börja jobba var det som att Stickan förstod, plötsligt skulle hans mamma inte vara hemma och då inte heller hans bröst. För där är vi. Att de mer eller mindre är hans. Men hur som, de där sista dagarna hemma gjorde han ingenting annat. Det var huvudet i urringningen så fort vi satt still, att han dessutom själv kan lyfta eller dra ner min tröja har inte gjort det lättare direkt. Han stod i duschen när jag tvålade in honom och likt en kalv skulle han amma.


Och mitt i alla dessa ensamma funderingar hittar jag återigen till Elsa Billgren, inte så konstigt kanske då våra barn är födda ganska samtidigt, och tydligen ammar de också. För att de inte vill sluta. Och just det får mig att fundera: varför är det så jäklar krångligt det här? Och det slår mig, efter ett tags funderande att det med största sannolikhet beror på att alla lägger sig i så.
Att mammor/mormördrar liksom tänker att det är helt okej att säga att ”ja, men nu är det väl ändå dags att släppa mamma fri” eller att gäster och bekanta storögt frågar ”ammar du fortfarande?” eller de härliga som ba ”åååh jag ammade tills mitt bar var tre”. Valet att amma offentligt har självklart öppnat upp ett gäng dörrar till de här diskussionerna, de flesta verkar tänka: gör hon det, får hon prata om det. Men det är samtidigt så konstigt för inte tudan pratar någon om näspetning, skrevklining eller höga kroppsljud bara för att någon gör det. Nej det förpassas till saker-vi-är-tysta-om-facket. Varför kan det inte vara så med amning? Varför måste både Elsa och jag känna att vi drar oss för amningen av rädsla av vad andra ska säga? Jag kan verkligen dra mig för att amma, men ska jag göra det får det ju vara av anledningar som att jag inte vill, jag orkar inte, pattarna bara gör ont, eller att jag helt enkelt har fått nog.

Jag blir liksom så otroligt provocerad av att andra känner att det är okej att diskutera, först hetsas mammor till att amma av BVC, sen är det plötsligt tvärtom ät mat! tre mål om dagen! sluta amma! sluta nattamma! ge inte flaskan! låt honom skrika! Allt jag vill är att få ett lugnt och stabilt barn, ett trygg individ som vet att båda hans föräldrar, och några till runt omkring alltid kommer att finnas där. Att vi kommer göra allt vi kan för att allt ska bli så bra som möjligt. Om det då blir att amma lite innan läggning, vem tusan är någon annan än vi att lägga sig i?

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

GEMENSKAP I BROTT


När jag klockan 5:20 i morse tog spårvagnen från Solrosgatan kröp skräcken på mig. På hållplatsen stod förutom jag två män. Efter alla dagar med #metoo, med vittnesmål, diskussioner och senare bekännelser under #ihave, är jag så fullmatad att jag svämmar över av ilska, men också uppenbarligen av rädsla.
Jag brukar inte vara rädd. Jag har förföljts av män, ända till porten, blivit påhoppad redan utanför Malmen, medföljd tills någon annan frågar om allt är okej. Jag har sett hur någon har ryckt i handtaget in till mitt lägenhetshus. Och jag har självklart inbillat mig fara på vägen hem från spårvagnen. Men jag har försökt att inte vara rädd, i alla fall försökt låta det enbart vara en del av natten. När rädslan slog till i morse, på morgonen, det var någonting annat. Som ett intrång i min vardag på ett mycket mer verkligt sätt.

Mitt i allt finns gemenskapen jag plötsligt känner med andra kvinnor, det är som att vi tittar på varandra på vagnen, på tåget, på gatorna och på kontoret, en tyst överenskommelse om att vi bär på det här tillsammans. Det har vi nog nästan alltid vetat. Men inte vågat se exakt hur spritt det är. Hur vitt problemet är. Hur brett det sträcker sig, över klass, ålder, politik.

Men det verkar också skapas en ny gemenskap. Gemenskapen i brott. När Musse Hasselvall först delade med sig av hur han taffsat på en tidigare flickvän applåderades det, av mig, av andra. Men eftersmaken är bitter. Varför ska jag applådera ett övergrepp. Det börjar skava. Kan inte de som sitter med erfarenheterna få ha det här utrymmet själva. Kan de i sin utsatthet inte få finna stöd och stabilitet i det? Har du, som man, förgripit, antastat eller på något annat sätt betett dig illa mot någon kvinna i din närhet, kan du inte erkänna henne för det tyst? För att hon ska få den upprättelsen, att du sett, att du förstått. Inte för att du ska få en klapp på axeln för att du öppet ”vågar” berätta det här. För just nu är finns det inget stigma att berätta. #Metoo har berett vägen för att män ska hoppa på #ihave-tåget och på så sätt komma undan med ett hemskt, och i många fall, lagvidrigt beteende.

Amie Bramme skriver det så bra: #anmäldigsjälv

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

Varje dag går vi några rundor i kvarteret, det ska sovas, kissas, bajsas. Livet med barn och hund bjuder på en massa, men också rutiner som tar oss fram och tillbaka på gatorna i Kålltorp.
I flera veckor har ett av bostadsbolaget Poseidons hus renoverats här, ny fasad och idag, plötsligt nya fönster. De gamla karmarna ligger söndertrasade, men rutorna står prydligt uppradade längs med huset.


Jag undrar vad som ska hända med de där fönstren. Och varför karmarna inte tas om hand. Varför de inte bjuds ut direkt till boende i området som vill och orkar ta tillvara på områdets riktiga charm. Boende som tar sitt ansvar och som inte är ett stort bostadsbolag som ska värna om miljö, men inte gör det lätt för andra att återbruka.

Det händer någonting när jag går förbi där. Det bubblar i mig. Kanske har jag blivit smittad av Ulla Skoog eller någon i Byggnadsvårds-gruppen jag nyss gick med i, någonting är det som upprör mig så. Jag ringer Poseidon, men ingen kan svara, de jobbar tydligen i distrikt och distrikt öster är inte på plats förrän på torsdag. Deras informationschef går att nå först imorgon kl 07:45.
Det är en blandning av egoism och stridslystenhet. Jag vill slåss för de här fönstrens skull på samma sätt som jag ville slåss för träden i lekparken när jag var sju. Men jag vill heller inte att fönstren slängs innan imorgon kl 07:45 så att jag kan förbarma mig över dem för att kunna sätta dem på mitt eget hus.

Om vi förutsätter det bästa så tänker de köra alla rutor, utan karmarna, till Återbruket och låter ytterligare någon bygga ett växthus av de gamla fönstren. Och så tänker vi att de som bor i lägenheterna får härliga nya fönster som är underhållsfria.

Men om vi förutsätter det värsta, då ska fönstrena tippas i en container, karmarna brännas och de som bor i husen får visserligen nya fönster, men också en hyreshöjning och förlorad inom- och utomhusmiljö och så otroligt mycket sämre estetik. De gamla fina fönstren, med haspar och hakar försvinner, slängs, kasseras och känslan i kvarteret försvinner.
Och skulle Poseidon argumentera att fönstren varit eftersatta och i dålig kvalité, då snackar de bara skit. Då borde de själva tagit hand om sina fönster bättre, och 30-talsfönster brukar dessutom bestå av prima virke.

(Plus i kanten för Poseidons hyresgäster som själva startart återbruksrum, där det går att återbruka fullt fungerande föremål och möbler som andra tröttnat på) Dock verkar återbruket som Poseidon stoltserar med vara deras hyresgästers förtjänst. Åtminstone av vad deras hemsida meddelar.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Emerentia

Emerentia är Djungeltrummans printchef och skriver mest om det hon engagerar sig i för dagen, från höns till barn till politik.