Emerentia

DAGAR SOM SAMLAS TILL HELG

Det är lustigt ändå, hur vissa saker inte förändras, medan andra gör det monumentalt. Som att jag fortsätter leva för helgen. Men av andra anledningar än gå ut-dansa-dricka.

Nej den här helgen har vi lyckats klämma in så mycket att göra som det bara gått, vi har 18 fronter kvar på våra luckor och har plockat ner 9 av dem som vi nu kommit halvvägs med. Det är ett evigt pill, spackla hål, borra nya, tvätta, förmåla, rugga upp, tre lager färg. Och så två sidor på det. Hade vi vetat hur mycket tid och plats det skulle ta tror jag aldrig vi gjort det här.

Och så har jag sytt, betat av en sån där hög med saker som bara väntat. Kudde som ska sys om, slängkappa till Styrbjörns Halloween-kalas (som blir ytterst försenat för familjer scheman är så otroligt inkompatibla) och en badcape av två gamla handdukar som nog blir en perfekt julklapp.

Vi går till kyrkogården och träffar mina föräldrar och min syster, lugnet där, trots att det är mitt i stan är än mer påtagligt i mörkret, bland hundratals tända ljus och ett uns av saknad.

Men även om vi stiger upp åtta, tack vare både ljuset och det härliga humör denna snart 15 månader gamla unge skaffat sig, målar, syr, skruvar fast ledstänger, går till kyrkogården, och sorterar skräp är helgen i slutändan bara dagar som samlas på hög och därför blir alldeles fantastiska med sin egen lunk och takt.

För mig kunde det nog vara helg jämt ändå. Fast då hade väl funktionen försvunnit.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

VAD FAN FÅR JAG FÖR PENGARNA? 

Vi fick veckor av vård för vårt prematura barn, vi fick bo på ett sjukhus med utrustning i världsklass, men sköterskor och läkare som utbildats till proffs. Vi fick omvårdnad och vi fick ömhet, engagemang och konstant handhållning. 

Vi fick frågan om vi gett vårt barn något namn, för barnen verkade må bättre när de hade ett namn att lystra till. Vi fick kuratorer och psykologhjälp och en barnmorska som ringde för att se så att jag ätit. 

Vi fick en person som visade oss Försäkringskassans app och som höll mig i handen när jag sa att jag bara ville att mitt barn skulle lukta bebis.

Vi fick bo som en familj, tillsammans, med dusch, tvättstuga och kök, vi fick bo med larmknappar och droppställningar och ett aldrig sinande tålamod för våra frågor. 

Vi fick hjälp att lära oss sondmata, att bada ett mycket litet barn och vi fick hjälp att ta prover, bota gulsot och bygga upp vårt barns lungor.

Vi fick vård i hemmet och läkarbesök hemma. Vi fick en våg och pumpar och hundratals sprutor. Vi fick salvor och instruktionsböcker och vi fick lov att ringa precis när vi kände behovet. Vi fick återbesök och när jag fick infektion i både såret och i livmodern fick jag 10 sprutor att ta själv, och när jag inte klarade det, hjälpte sköterskorna mig, trots att de egentligen fick.

Men framför allt: Vi fick hem vår son, trots att han föddes för tidigt.

Det fick vi för pengarna. Vad fan du fått Leif Östling, det vet jag inte, men jag är tacksam så in i norden.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

JAG ÄLSKAR FORTFARANDE ATT AMMA

Det är inte ofta jag skriver för att click-baita, men så hittade jag att t av mina fem mest lästa inlägg handlade om stigmat amning, så jag tänkte, vad sjutton, det är väl bara att skriva lite till. Eftersom jag börjat jobba har ju också amningssituationen förändrats.

När jag började räkna ner på riktigt tills dagen då det var dags att börja jobba var det som att Stickan förstod, plötsligt skulle hans mamma inte vara hemma och då inte heller hans bröst. För där är vi. Att de mer eller mindre är hans. Men hur som, de där sista dagarna hemma gjorde han ingenting annat. Det var huvudet i urringningen så fort vi satt still, att han dessutom själv kan lyfta eller dra ner min tröja har inte gjort det lättare direkt. Han stod i duschen när jag tvålade in honom och likt en kalv skulle han amma.


Och mitt i alla dessa ensamma funderingar hittar jag återigen till Elsa Billgren, inte så konstigt kanske då våra barn är födda ganska samtidigt, och tydligen ammar de också. För att de inte vill sluta. Och just det får mig att fundera: varför är det så jäklar krångligt det här? Och det slår mig, efter ett tags funderande att det med största sannolikhet beror på att alla lägger sig i så.
Att mammor/mormördrar liksom tänker att det är helt okej att säga att ”ja, men nu är det väl ändå dags att släppa mamma fri” eller att gäster och bekanta storögt frågar ”ammar du fortfarande?” eller de härliga som ba ”åååh jag ammade tills mitt bar var tre”. Valet att amma offentligt har självklart öppnat upp ett gäng dörrar till de här diskussionerna, de flesta verkar tänka: gör hon det, får hon prata om det. Men det är samtidigt så konstigt för inte tudan pratar någon om näspetning, skrevklining eller höga kroppsljud bara för att någon gör det. Nej det förpassas till saker-vi-är-tysta-om-facket. Varför kan det inte vara så med amning? Varför måste både Elsa och jag känna att vi drar oss för amningen av rädsla av vad andra ska säga? Jag kan verkligen dra mig för att amma, men ska jag göra det får det ju vara av anledningar som att jag inte vill, jag orkar inte, pattarna bara gör ont, eller att jag helt enkelt har fått nog.

Jag blir liksom så otroligt provocerad av att andra känner att det är okej att diskutera, först hetsas mammor till att amma av BVC, sen är det plötsligt tvärtom ät mat! tre mål om dagen! sluta amma! sluta nattamma! ge inte flaskan! låt honom skrika! Allt jag vill är att få ett lugnt och stabilt barn, ett trygg individ som vet att båda hans föräldrar, och några till runt omkring alltid kommer att finnas där. Att vi kommer göra allt vi kan för att allt ska bli så bra som möjligt. Om det då blir att amma lite innan läggning, vem tusan är någon annan än vi att lägga sig i?

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

GEMENSKAP I BROTT


När jag klockan 5:20 i morse tog spårvagnen från Solrosgatan kröp skräcken på mig. På hållplatsen stod förutom jag två män. Efter alla dagar med #metoo, med vittnesmål, diskussioner och senare bekännelser under #ihave, är jag så fullmatad att jag svämmar över av ilska, men också uppenbarligen av rädsla.
Jag brukar inte vara rädd. Jag har förföljts av män, ända till porten, blivit påhoppad redan utanför Malmen, medföljd tills någon annan frågar om allt är okej. Jag har sett hur någon har ryckt i handtaget in till mitt lägenhetshus. Och jag har självklart inbillat mig fara på vägen hem från spårvagnen. Men jag har försökt att inte vara rädd, i alla fall försökt låta det enbart vara en del av natten. När rädslan slog till i morse, på morgonen, det var någonting annat. Som ett intrång i min vardag på ett mycket mer verkligt sätt.

Mitt i allt finns gemenskapen jag plötsligt känner med andra kvinnor, det är som att vi tittar på varandra på vagnen, på tåget, på gatorna och på kontoret, en tyst överenskommelse om att vi bär på det här tillsammans. Det har vi nog nästan alltid vetat. Men inte vågat se exakt hur spritt det är. Hur vitt problemet är. Hur brett det sträcker sig, över klass, ålder, politik.

Men det verkar också skapas en ny gemenskap. Gemenskapen i brott. När Musse Hasselvall först delade med sig av hur han taffsat på en tidigare flickvän applåderades det, av mig, av andra. Men eftersmaken är bitter. Varför ska jag applådera ett övergrepp. Det börjar skava. Kan inte de som sitter med erfarenheterna få ha det här utrymmet själva. Kan de i sin utsatthet inte få finna stöd och stabilitet i det? Har du, som man, förgripit, antastat eller på något annat sätt betett dig illa mot någon kvinna i din närhet, kan du inte erkänna henne för det tyst? För att hon ska få den upprättelsen, att du sett, att du förstått. Inte för att du ska få en klapp på axeln för att du öppet ”vågar” berätta det här. För just nu är finns det inget stigma att berätta. #Metoo har berett vägen för att män ska hoppa på #ihave-tåget och på så sätt komma undan med ett hemskt, och i många fall, lagvidrigt beteende.

Amie Bramme skriver det så bra: #anmäldigsjälv

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Varje dag går vi några rundor i kvarteret, det ska sovas, kissas, bajsas. Livet med barn och hund bjuder på en massa, men också rutiner som tar oss fram och tillbaka på gatorna i Kålltorp.
I flera veckor har ett av bostadsbolaget Poseidons hus renoverats här, ny fasad och idag, plötsligt nya fönster. De gamla karmarna ligger söndertrasade, men rutorna står prydligt uppradade längs med huset.


Jag undrar vad som ska hända med de där fönstren. Och varför karmarna inte tas om hand. Varför de inte bjuds ut direkt till boende i området som vill och orkar ta tillvara på områdets riktiga charm. Boende som tar sitt ansvar och som inte är ett stort bostadsbolag som ska värna om miljö, men inte gör det lätt för andra att återbruka.

Det händer någonting när jag går förbi där. Det bubblar i mig. Kanske har jag blivit smittad av Ulla Skoog eller någon i Byggnadsvårds-gruppen jag nyss gick med i, någonting är det som upprör mig så. Jag ringer Poseidon, men ingen kan svara, de jobbar tydligen i distrikt och distrikt öster är inte på plats förrän på torsdag. Deras informationschef går att nå först imorgon kl 07:45.
Det är en blandning av egoism och stridslystenhet. Jag vill slåss för de här fönstrens skull på samma sätt som jag ville slåss för träden i lekparken när jag var sju. Men jag vill heller inte att fönstren slängs innan imorgon kl 07:45 så att jag kan förbarma mig över dem för att kunna sätta dem på mitt eget hus.

Om vi förutsätter det bästa så tänker de köra alla rutor, utan karmarna, till Återbruket och låter ytterligare någon bygga ett växthus av de gamla fönstren. Och så tänker vi att de som bor i lägenheterna får härliga nya fönster som är underhållsfria.

Men om vi förutsätter det värsta, då ska fönstrena tippas i en container, karmarna brännas och de som bor i husen får visserligen nya fönster, men också en hyreshöjning och förlorad inom- och utomhusmiljö och så otroligt mycket sämre estetik. De gamla fina fönstren, med haspar och hakar försvinner, slängs, kasseras och känslan i kvarteret försvinner.
Och skulle Poseidon argumentera att fönstren varit eftersatta och i dålig kvalité, då snackar de bara skit. Då borde de själva tagit hand om sina fönster bättre, och 30-talsfönster brukar dessutom bestå av prima virke.

(Plus i kanten för Poseidons hyresgäster som själva startart återbruksrum, där det går att återbruka fullt fungerande föremål och möbler som andra tröttnat på) Dock verkar återbruket som Poseidon stoltserar med vara deras hyresgästers förtjänst. Åtminstone av vad deras hemsida meddelar.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

LIVETS UPPSIDA//HEJ BONITO

Eller stans uppsida snarare. Kan i alla fall mycket väl vara att en av stans absolut bästa lokaler (okej Schillerskas gamla skolmatsal i en giiiiigantisk lägenhet är bättre) äntligen fått det lyft den så länge förtjänat. 

Den sista månaden som föräldraledig har inte varit direkt lukrativ, så jag tackar för både maten, drycken och sällskapet.

Och gör någon slags avbön: jag ska då aldrig mer stanna ute till 02:47 och tro att jag går hem lååååångt innan stängning.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

NU DJUPANDAS MAMMA

Medan barnet äter tamponger, bjuder hunden på majskrokar och river ut allt ur de (tydligen barnsäkrade) lådorna djupandas jag. 

Och som ett brev på posten (på riktigt låg den i brevlådan idag när jag skulle tråka efter kuponger på blöjor) fick jag idag Charlotta Lannebo & Ellen Ekmans (Lilla Berlin) första bok om Olle & Bolle och deras mamma som djupandas, sätter ungarna framför paddan, tar ut dem i bilen för en lugn stund och ställer sig på en iskall balkong för att pusta ut. 

Så skönt med något bortanför det fluffiga härliga De flesta andra barnböcker förmedlar, utan istället en bok att (visserligen inte än) kunna samtala över. ”Olle & Bolles mamma behöver också lugn och ro och får dåndimpen ibland”, precis så kommer jag säga om två år när Styrbjörn är lite mer intresserad av samtal än att äta tamponger. 

Tills dess djupandas jag och låter köksattiraljerna ligga kvar på golvet ett slag till. Lite stök har inte skadat.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

RECEPTBYTARDAGS!

För oss blir den här veckan vår andra vardagsvecka, Love har börjat jobba igen och jag är hemma med Stickan och Stina, om två månader ska jag börja jobba igen, men fram tills dess tänkte jag vara den bästa av partners och försöka ha lagad mat hemma lite oftare än vad jag haft det senaste. I semestertider blir det så vansinnigt svårt tycker jag, att komma ihåg att laga, laga tillräckligt till lunch dagen efter och att det dessutom ska passa oss alla tre.

Men min inspiration är på noll. Eventuellt till och med på minus.

Kanske finns det någon annan som känner som jag, att den här vardagen kom lite väl snabbt på och att det inte riktigt är greppbart. Så jag tänkte att vi skulle byta lite recept med varandra!
På Facebook delade jag med mig av mitt bästa snabbrecept på smördegspizza. Och det finns några fler här. 
Men bäst med receptbytardagar är ju andras recept, igår fick jag en hel veckas matlagning. Vi inleder med blomkålstacos.

Linnea skickade mig den här one-pot-pastan.



Deborah tipsade om en bönlasagne.


Gaia tipsade om allt på Sweet Paul Mag


Ida tipsade om rainbow power salad


Och även Chrispy Cauliflower Tacos

 

Isabelle har delat med sig av en mustig gryta.


Och en härlig pasta

Jag tycker att vi ska fortsätta med det här, posta ditt bästa recept på vegetarisk drömrätt i kommentarerna! Och berätta gärna om du lagat något av ovanstående, vad du tyckte och om du förändrade något! Sharing is caring som Sunfleet lärde oss på Way Out West.

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

PIZZA & LJUD

Hittills har den här festivalen varit ungefär precis som väntat. Eller inte när jag tänker på det. Jag har alltid en Ågren för maten på festival, dåliga rullar med röror och microvärmda falaflar utan smak. Sen kom pizzan från himlen, eller snarare: en hyrd pizzaugn och ett gäng bagare från 800-grader. I mörkret när Sandra Mosh spelade igår enades Maria och jag om att den bäst pizzan i Göteborg görs just nu som ett gästspel på en festival. 

Foto: André Nyhlén 

Men mer väntat var min nervositet igår inför WOW Talks och eftersom den var så väntad förvånas jag så här i efterhand att jag envisades med att bära en byxdress, det erkänt svåraste kisseri-plagg i världen. Idioti. 

Mitt största huvudbry igår, förutom kisseriet, var tiden, 45 minuter med två band gav mig såna mardrömmar att jag knappt sov dagen innan, men när vi gick av var det på minuten. Borde verkligen byta frisyr känner jag nu. Ett långt hår blir ju snabbt så långt och liksom hängande. Det bara är där. 

Men skit i håret, förutom att det var nästan obehärskat roligt att på scen få prata med fyra kreativa musiker om ljud och skivbolagstjafs (så otroligt tacksam för frågan från HiFi Klubben och att jag är så dålig på att säga nej utan bara kastade mig in i något jag kände osäkerhet inför först) var dagens bästa att Love och Stickan kunde vara med en sväng.  Och att Stickan än så länge är så social och mer än gärna sitter och pratar med våra vänner och beter sig hyfsat, förutom att lyckas kissa ner en redaktör och spilla ner en annan med iskallt vatten. 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

MOT SLOTTSKOGEN!

Häromdagen frågade någon varför Way Out West blivit så hipstrigt. Kanske för att det går att bo på hotell. Eller att det finns mängder av restauranger runt omkring. Eller att folk bara är urglada över att slippa åka till valfri småstad som Lidköping/Hultsfred/Karlskoga eller liknande. 
Själv tänkte jag äta 800 graders pizza, lyssna lite på Kornél Kovacs och Frank Ocean och sen mest peppa mitt Wow Talks med DNKL och Vita Bergen. Jag är mäkta nervös just nu, men hoppas det lägger sig sen. 


Funderar på att färga ögonbrynen lite också. Men är rädd att behöva anlända till Slottskogen som han Marcus Oscarsson på TV4 och plötsligt enbart prata i VERSALER.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Emerentia

Emerentia är Djungeltrummans printchef och skriver mest om det hon engagerar sig i för dagen, från höns till barn till politik.