Emerentia

DET KOM EN KALL VIND IN

2017.
Det har gått sju dagar. Fast bara tre om jag räknar de som räknas. Tre dagar sen min mormor gick bort. Hastigt, inte det minsta lustigt och alldeles oväntat, trots att hon skulle fylla 94 och enligt henne själv varit ”redo för slakt” i tre år.
Men min mormor var inte redo för slakt, hon var en mycket liten dam, som gjorde hattar, sydde Barbiekläder, fraktade äkta mattor själv på spårvagnen och alltid fick en att skratta. Oavsett hur eländigt allt var. Oavsett om ens syster ätit både glass och popcorn och macaronipudding och kräktes så mycket att det enda som fanns kvar att göra var att tapetsera om. Fast först fick jag bara byta håll på kudden, för mitt i natten, då orkade mormorn min inte lösa någonting av det, utan där låg vi, i kräklukten, min syster och jag och försökte somna om. Mormorn, hon målade om, bytte gardiner och såg på Kvinnofängelset. Hennes TV-tablå var så helig att vi ibland blev hemskickade för att hon minsann hade bokat tid att se på det ena eller det tredje.  Hon åkte till Spanien med en väninna och väninnan packade ett helt gäng bikinis, för som väninnan sa åt mormorn visste de inte vem som skulle dyka upp.

Inte ett grått hår hade hon på huvudet. Och någon gammelmormor, det var hon inte, trot att hon hade inte mindre än sex barnbarnsbarn.

Och en gång trodde hon att en kalv kom in i trädgården, men det var bara en kall vind, men hon hörde det hon ville höra och när hon blev erbjuden en trampmoppe så tackade hon ja och störtade ner i diket på direkten, men klagade, det gjorde hon inte.

Min mormor var inte som andra mormödrar.
Eller så var hon just det. Alldeles ytterst speciell.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Emerentia

Emerentia är Djungeltrummans printchef och skriver mest om det hon engagerar sig i för dagen, från höns till barn till politik.

  • Senaste inläggen

  • Senaste kommentarer

  • Arkiv