Emerentia

MED HELA VÄRLDEN FRAMFÖR SIG

Lilla loppan, ja du Stickan mitt hjärtas låga.

Varje gång du skriker river det i mig. Varje gång du skrattar vill jag brista ut i en förlösande gråt. Allt du känner känner jag. 

Det har gått sju månader sen du föddes, det borde inte ha varit mer än fem, men du hade så brått, ville så bestämt hit, hem till oss. Nu är du lika självklar som att det är mareld i vattnet i augusti. 

I år ska vi bada i det vattnet, du och jag, plaska, skvätta, frysa lite. Året efter ska vi göra det igen. Och fler år framöver. Om flera år kommer du utan hjälm, på en rostig cykel, cykla ner för backen till dina vänner. Kanske är det ditt enda riktiga kompisgäng, men förhoppningsvis inte. Men skulle det bli så, skulle du få kämpa, skulle du få stänga dig blodig, då hoppas jag att du vet, att jag alltid gör det samma. 

Jag kommer göra allt för dig. Och de gånger jag inte kommer kunna göra allt, då kommer jag att göra mitt bästa. Det lovar jag.

Och jag lovar att alltid finnas där, alltid ta om hand, alltid stötta, trösta och stå emot. Stå emot andra och stå emot dig. Lär dig stå emot och lära dig stå upp, för dig själv, och för andra. Att alltid behandla andra med respekt och att ta ett nej. Ingjuta dig mod och kraft att vara dig själv, alltid.

Jag lovar att ge dig utrymme att utvecklas och att lyckas. Att slå dig fri och att stå stadigt. 

Lilla loppan, Stickan, du är mitt hjärtas låga, du är solen när det våras.

Och du, du har hela världen framför dig. 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Emerentia

Emerentia är Djungeltrummans printchef och skriver mest om hönsdrömmar och dagssländor.

Mest lästa

  1. NÄR EKOLOGISKT INTE ÄR RIKTIGT LIKA FINT (ELLER GOTT) MEN SKITDYRT
  2. ANDRA JAG LÄSER
  3. DIY & SHOPPINGSHYSTERIN
  4. EN VECKA I BILDER
  5. EN GUIDE TILL SANDRA OCH ANDRA TILLRESTA