Emerentia

Kategori: BLABLABLA

Det är onsdag, en onsdag som jag trodde skulle ha stor roll i mitt liv, dagen för mitt barns mässlings-vaccinering, en skolavslutning och lite odling och plantering. Men det blev en onsdag bland många, jag ligger med benen i luften och lyssnar på P3 Serie -Darknet och tittar på den lilla minikaktusen som växer på den större kaktusen (borde det inte heta taggtus!?). 

I helgen ska vi på bröllop och det har utlöst en klädpanik utöver det vanliga. Ska jag ha en hemsyddklänning eller det dyraste jag äger? Det lutar åt det dyraste. Inte för att det är just det dyraste, utan för att den också är en sån klänning som aldrig används annars. Just epitetet ”min dyraste klänning” kommer enbart av hur ångestfyllt men samtidigt lustfyllt det där köpet var, som ett minne av en tid som inte längre är min. 

Men klädpaniken har suttit kvar, jag försökte mota bort den genom att sy ett gäng byxor och tröjor åt Styrbjörn i helgen, men det hjälpte föga. När jag öppnar garderoben drabbas jag nästan alltid av ”jag har inget att ha på mig”-paniken. Men efter att ha chattat med Emily om just garderoben slår det mig. Att garderoben bara speglar mitt inre, att den spretar är enbart ett symptom på min osäkerhet. Jag överköper för att hitta någonting som får mig att känna mig fin och bekväm. Och att jag varje gång jag öppnar garderoben drabbas av känslan av att inte ha någonting att ta på mig, betyder bara att jag misslyckats. Mina kvicka, ogenomtänkta köp är bara minimering av bränder. Inget långsiktigt.

Det ska bli ändring, och bättre ändring än vad det hittills blivit i mitt badrumsskåp, jag lovade ju ett mer miljövänligt badrumsskåp, men världens största goodiebag från Kicks satte paus i den frågan. När sommaren lider mot sitt slut ska jag sortera, välja bort, tänka smart. Och fram tills dess: inte införskaffa onödigheter. Inga kjolar till enbart ett tillfälle, inga jackor som bara passar till en grej och inga klänningar som påminner om något jag redan har. Och så ska allt ”skönt och fint att ha som gravid” läggas undan. 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

MOT MILEN!

Jag har fått fira min första morsdag. En annorlunda känsla. Och likt den onödiga slipsen på farsdag fick jag först en present som fått returneras, men sen: något som inte går att lämna tillbaka.


Ja, du ser rätt, ett heja-plakat. För tydligen ska jag springa Midnattsloppet. 1 mil den 26 augusti. 

I härliga gruppen 55-59 minuter. Jag har inte sprungit något längre än till spårvagnen sen dagen då Styrbjörn blev till (enkelt att ha koll på med härlig mensapp, ja!). Men så igår, två kilometer. Idag gör det ont, spänner och värker, men det måste gå. 

Jag tycker inte att träning är så pass intressant eller livsviktigt att alla måste hålla på med det, och det finns en mängd ”jag gör det för mig själv”-typer som mest skriver så för att få medhåll i hur duktiga de är. Jag har inte valt den här utmaningen själv, så jag kan inte säga att det är för min skull. Kanske är det mest för Loves skull för han tycker att det är ”så himla skönt” att springa. Eller så är det mest viktigt att ha ett mål och klara av det. Senast jag sprang en mil var i högstadiet. Det tog mig över en timme. Nu återstår att se om jag ens orkar hålla på med någonting så pass länge att jag klarar ett midnattslopp. För jag är en quitter, lägger av när det blir tråkigt, hittar aldrig inspirationen och orkar aldrig kämpa. Vi får väl ge det här ett försök.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

MÅLBILD

Jag är inte så vidare mycket för målbilder, ett gott exempel på det är mitt förlossningsbrev, det handlade inte ett dugg om drömmiga bilder utan jag la det mesta av mitt öde i andras händer. 

Men en målbild har jag haft sen dagen Love och jag blev ihop. Våra barn ska växa upp sida vid sida med djur. 

Vissa håller inte alls med, men jag tror att barn dom växer upp med djur har en större chans att växa upp till empatiska små personer. (Grundar detta enbart på magkänsla) att det dessutom verkar främja att slippa allergier är en himla bonus tycker jag. (Det har jag faktiskt läst någonstans)

Så, med den målbilden slog idag mitt hjärta lite extra hårt när Stickan promt skulle hålla i Stinas koppel och Stina verkade förstå att det var han som höll henne för plötsligt gick hon så fint, så fint. 

Så, nu kan det bara bli ännu bättre, de här två kommer ha varann för en lång tid framöver. Någon att leka med, mysa med och viska hemlisar till. 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Livet med bebis, det är bra härligt. Jag har än så länge inte drabbats av jag-måste-få-kissa-ifred-känslan, men kanske är jag bara mer okej än många andra med att kissa inför publik. 

Men, musiken. Barnmusiken. Barnlåtarna.

BäBä Vita Lamm, herre min je, jag har ingen aning om exakt _hur_ många gånger jag sjungit den gamla lammullsvisan, men det är säkert 1000 gånger, minst. Borde göra en uträkning. 

Och så har vi Babblarna. Första låten är verkligen Stickans första låt. Vi sjunger den i badet, i bilen, vit matbordet. Närhelst ungens ansikte behöver spricka upp i ett leende och inte förvridas i en min värdig riktigt sura citroner. 

Men BäBä, perfekt vid nattning, så den har vi nattat med sen sjukhuset, dag som natt. Jag kan sjunga den när jag ser på tv, när jag läser eller som nu, när jag skriver. Låten är som en del av mig, ett mantra. Och egentligen är jag helt okej med det. Men Love har fått nog. En natt, en av få griniga och ledsna nätter låg jag och försökte liggamma i mörkret, tänka på bättre tider ovh samtidigt lugna barnet med denna klassiska bit när Love i ren frustration skrik-väser: BYT LÅT!!! 
Så, nu med lite hjälp av fellow föräldrar lö instagram har jag fått följande tips:

Ta mig till havet

Trubbel

Dans på Brännö brygga

I natt jag drömde

Fartig bonddräng

Nu tändas tusen juleljus

Kanske har du som läser också ett genitips på låt, dela med dig. Här ska det sövas! 

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

NÅGON SLAGS COMEBACK

Nej, nu jäklar ska här skrivas. All tid bara försvann, kanske för att vi snabbt åkte till Stockholm, Stickan fick tänder och min handled checkade ut. Eller så är det bara småbarnsåren. 

Nu ligger han här, nykissad, för den här mamman tänkte ”gott att vädra lite” o då kissade ungen i soffan, såklart, som sig bör.

Vad har hänt sen sist då? Förutom att trädet är felplanterat? 

Stickans två gaddar har blivit vassare.


Jag provade att göra mitt face till ett babyface i Faceapp-appen och det blev underbart nog INGEN skillnad (typ) kolla ba:

Jag anmälde mg också till casting för hårmodellande men fegade ur när de frågade ”färga håret?”. Nej, det har jag aldrig gjort #teamtona och vågade därför inte alls. Såg dessutom så självgod ut på fotot jag skickade dem att de valt bort mig ändå.

Och så har jag vårat mig. En försenat våruppror skedde idag när vi skulle äta frulle på Oizo.

Det var nog det. Härligt liv. Men nu blir det bara härligare. Ikväll till exempel bjuder Kicks in till mingel med goodiebag. Och imorgon ska min handled och jag få träffa en arbetsterapeut. Livet leker.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

I EN ANNAN SLAGS TRÄDGÅRD

Igår packade vi in oss i bilen och åkte för att hälsa på Emily och hennes handelsträdgård!

Efter en kopp svart bestämde vi oss för att Stickan skulle få ett eget körsbärsträd. 5-6 meter skulle det bli och leva i hur mänga år som helst. Så vi slog till. Körsbärsblom på baksidan vore ju någonting alltså! 

Sparrisen lät vi dock stanna, tydligen kan du inte skörda sparrisen förrän efter tre år. Och det tålamodet har jag ju inte.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

LEDIGHETSLUNK

Kaffet bubblar i kaffekokaren, P1 står på, Stina kissar i trädgården.

Stickan har nyss upptäckt sina fötter och i två veckor har han kämpat med två småsmå framtänder. Min kompis Maja sa häromdagen att första året med barn är så konstigt, det händer så mycket saker hela tiden att det är svårt att hänga med. 

Jag försöker med det där njutandet alla pratade om innan, ligger sida vid sida, snusar på honom, ammar och gnuggar in näsan i hans armhåla. Det är en sån konstig känsla att både vilja att tiden ska stå still och att det ska gå fort. Jag vill upptäcka världen med Stickan, upptäcka honom, hans universum och färdigheter. Men samtidigt vill jag inte att han ska bli större. Han kan gott och väl vara bebis hela livet.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

SLEEPLESS IN GOTHENBURG

Kanske blir det här skrattretande eller irriterande för vissa, men vi sover himla bra i vår familj, trots 8-månaders bebis och hund i sängen. (Nära föräldraskap och samsovning kan vi prata om en annan dag)

Jag har länge försökt att kontrollera min insomning, slappna av och glida iväg, men fortfarande med i tankarna. Jag har en gång varit med om Nattmara, och efter det hsr jag allt oftare försökt att medvetet tänka och förändra min sömnbana, men jag klarar det bara precis i minutrarna när jag somnar in. 

Men hur som helst, de senaste veckorna har jag haft svårt att komma till ro, och får därför ta till alla mina tricks för att somna.

Jag kan inte läsa, läsning är alldeles för roligt och eftersom jag läser snabbt blir det ibland nästan mer stressande att läsa en bok. 

Så istället, mina bästa insomningstips/tips för den vakne att lägga tid på:

Bortskänkes på Blocket

Här kan du lätt spendera några minuter, krafs och tjafs och har du tur kan du komma över något kap: bara du svarat först.
Kategorin ”Övrigt” på Auctionet

Sjukare saker får du leta efter. Ett parti golfpegar, eller kanske 1000 pikéer med tryck från något företagsevent. Eller ett uppstoppat djur. Du hittar det här. Plus i kanten för ganska litet köp- och habegär.
Lägg patiens

Du får inte börja om. Nej, det får du inte. Och sova får du först när du löst tre på raken.
Gå på Liseberg

Det här tipset fick jag när jag var 11, innan gulkortens tid och Liseberg var ett nöje alla fick lova att förlusta sig med en gång per år. Så, för en drömmig och rolig insomning tog jag mig i tanken till Stora Entrén och därifrån skulle jag orientera mig till alla mina favoritattraktioner. Kommer aldrig längre än till den första: Jukebox-bilarna.
Räkna baklänges från 300

Någon slags meganedräkning ala narkosen, men det funkar, räkna i ett långsamt tempo och blir det fel: börja om. Knappt tagit mig till 150, jag lovar.

Men vissa kvällar fungerar ingenting. Då blir det Sex & the City på en liten dov skärm, ett TV-program helt utan spänning inför nästa moment eftersom jag sett alla avsnitt så otroligt många gånger. Och just skärmen och ljudet gör sig inte så bra i samsovningstider, vilket leder till ett försök till interaktion här: jag vill ha tips! Hur somnar du bäst? Vad gör du? Vad har du för tricks? 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

GRATIS ÄR GOTT: APRIL

Som föräldraledig, studerande eller bara allmänt icke-betalande person är gratis alltid gott. Som föräldraledig är det dessutom skitsvårt att få dagarna att gå ibland och öppna förskolan liknar mer och mer en NO GO ZONE när vårförkyldningarna tar fart.

Så, här kommer mina tips för april månad!

Litterär salong: att vara ung
Ny ungdomslitteratur och annat spännande för oss som försöker behålla ungdomen trots 30-streckets antågande.
Göteborgs Litteraturhus 3/4 kl 18

Dödligt våld i nära relationer
En mörk lunch-föreläsning på Universitet på Sprängkullsgatan. Viveka Enander, universitetslektor, Institutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet föreläser. 
Göteborgs Universitet 4/4 kl 12:15

Ge ut din bok från manus till mål
Johanna Wiman, redaktör och min vän på tidskriften Skriva, har gjort en inspirerande handbok för dig som vill bli publicerad. Steg för steg-guide, tips från de som vet och berättelser från de som lyckats. Johanna lovar handfast vägledning oavsett om du skrivit en bästsäljare, en personlig minnesbok, självbiografisk deckare eller en nischad fackbok!
Stadsbibilioteket, 11/4 kl 18

Konstnärssamtal: Christina Lina
Lina bor och arbetar i London, experimenterar med lappteknik, keramik, performance, tryck och installation. Under samtalet berättar hon om sin bakgrund, sitt konstnärskap och den kommande utställningen på Galleri Nevven som öppnar 20 april.
Stadsbiblioteket, 18/4 kl 18

Sverige åt Svenskarna

Föreläsning om invandring och svenskarnas attityder till invandringen. 
Världskulturmuseet 20/4 kl 12

Litteratur-quiz
Världsbokdagen firas i biblioteket med ett litteraturquiz. Inga frågor på det, nej.
Kulturhuset Kåken 23/4 kl 13

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

ATT VARA EN LÄTTSTÖTT JÄVEL

Jag minns hela min uppväxt. Hela min skolgång. Hela mitt liv. 

Hur jag alltid fått höra att jag upprörs för lätt.

Hur jag ska ta det lugnt.

Hur jag inte ska ta åt mig.

Hur jag inte ska ta allt så seriöst.

Jag har så länge och så ofta barnmat mig själv för att inte kunna ta lätt på saker. Irriterat mig på hur svårt jag har för att förstå ironi.

Kanske är jag hypersensitiv, men det är inte det som det här ska handla om. Det ska handla om att uppröras. Att då uppröras. Att inte sluta uppröras. Men främst: inte sluta regera när en upprörs.

Varje dag ser jag rasistiska åsikter på sociala medier. Bland vänner, bland bekanta. Ibland är det mer ett rasistiskt språkbruk snarare än ren rasism.

Det har gått så långt att jag inte ens reagerar alltid. Det har blivit vardagsmat. Något så normaliserat att jag inte ens lägger märke till det. Men ibland reagerar jag inte för att jag inte orkar. Jag orkar inte med påhoppen jag riskerar att få tillbaka. Men än mindre orkar jag med känslan av att någon läser och i tysthet anser mig ha en pinne i röven. Att någon anser att jag saknar humor, sinne för ironi, förståelse för nyanser. 

Jag kastas tillbaka till hur jag hela min skolgång ombetts att ”inte ta allt så jävla seriöst”, välja mina strider. 

Men jag är inte sån. Jag väljer inte strider, jag krigar för allt. Och det som gör mig mest förbannad är inte att önskningarna om att jag ska välja strider fått mig att inte alltid reagera, nej, det som gör mig mest förbannad är att jag blivit så rädd för att ses som en humorbefriad tråkig människa att jag ibland, trots att jag reagerat på något inte säger ifrån, inte tar diskussionen.

Med så ligger jag här, med mitt barn bredvid mig, ser hur ytterligare någon använder sig av uttrycket ”importera människor” och det tänder till i mig. Jag vill skriva så att fingrarna blöder. Jag vill opponera mig, jag vill undervisa, upplysa, bevisa att det är ett rasistiskt uttryck och att Sverige behöver invandringen. Men jag hejdar mig och frågar om det är värt tiden. Jag tittar ner på mitt barn, barnet som har en ny vana att nypa mig i armen om kvällarna precis innan sömnen sänker sig över sinnet, och så inser jag: för hans skull är det värt det. För mitt barns skull och för mitt barns framtida vänners, skolkamraters och omgivnings skull. 

Ingen av oss lätt irriterade. Lätt upprörda, ”känslostyrda” alldeles för seriösa människor får sluta reagera. För om inte vi, vi med glöd och upprördhet tar diskussionen, vem ska då göra det? Och allt det kostar är ju lite tid. Vinsten är så otroligt mycket större, när allt kommer omkring. 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Emerentia

Emerentia är Djungeltrummans printchef och skriver mest om hönsdrömmar och dagssländor.

Mest lästa

  1. NÄR EKOLOGISKT INTE ÄR RIKTIGT LIKA FINT (ELLER GOTT) MEN SKITDYRT
  2. ANDRA JAG LÄSER
  3. DIY & SHOPPINGSHYSTERIN
  4. EN VECKA I BILDER
  5. EN GUIDE TILL SANDRA OCH ANDRA TILLRESTA