Emerentia

Kategori: BLABLABLA

REVANSCH PÅ RÖDA MATTAN

Emmy och jag har lärt oss: jackor av, stå i mitten av mattan, stå stilla, ge varje fotograf uppmärksamhet. 

Och se på resultatet! Det här kan vi ju till och med göra om! 

Inte bara revansch på 2015, utan också på  mitt värsta fototillfälle i livet. Skårsskolans skolkatalog 1997.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

2016

Som jag själv förväntade mig var jag ju urdålig på den där bloggutmaningen. När Love gick på ledighet slutade jag skriva. Då ville jag plötsligt bara äta frukost med honom jättelänge, prata, lyssna på ljudböcker och ligga på soffan. Vi skulle aldrig köpt våra matchande pyjamasar tänker jag ibland, jag tror de är boven i dramat, för jag tror de förslappar oss. Men, jag tänker bloggigt nog göra en årssammanfattning ändå. Det är alltid roligt att ha i framtiden. Jag lånar mallen av Underbara Clara.  2014 skrev jag den här sammanfattningen av det året.

Gjorde du något 2016 som du aldrig gjort förut? Gav ut en tidning, fick en Stina, flyttade till hus, byggde en altan, blev gravid, fick barn och ammade! Mycket blir ju nytt när en blir förälder, så jag tror aldrig jag gjort så mycket saker som jag aldrig gjort förut som det här året.

Genomdrev du någon stor förändring? Nu drev jag ju visserligen aldrig barnet genom kroppen, men jag bar honom i sju månader och det är ju en förändring i sig som heter duga.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Ja! Och jag själv, som jag ju egofokuserat tycker var viktigast ändå.

Vilket datum från år 2015 kommer du alltid att minnas?  9 augusti. På två timmar kom Styrbjörn ut, med russinlungor och en liten knapp till näsa.

Dog någon som stod dig nära? Nej, men det tog inte lång tid in på 2017.

Vilka länder besökte du? Holland! Annars var det ett ytterst hemmabundet år, vilket ju sig bör när en köper hus som ska pillas med och bos in.


Bästa köpet?
 Det vore hemskt om jag inte skrev huset, och det känns väldigt konstigt att säga att en hund är ett köp. Men förutom huset och Stina, så är det nog vår barnvagn och bärsjalen. Och spegeln ovanför sängen, det låter ju nästan syndigt med en spegel ovanför sängen, men om jag ska vara ärlig är jag mer förtjust i ramen än själva spegelfunktionen.

Gjorde någonting dig riktigt glad? Förutom alla leenden Stickan bjudit på har Stina varit en skrattmaskin.

Saknar du något under år 2016 som du vill ha år 2017? Mer snö och bättre väder. Eftersom jag nu går ut med hund och barn oavsett väder önskar jag mig bättre väder. Uppehåll, sol och torrt. Eller snö. Och ett trappräcke i trappan till vinden.

Vad önskar du att du gjort mer?  Skrattat och simmat, jag hann simma en gång innan Styrbjörn kände att det var dags att anlända. Läst!

Vad önskar du att du gjort mindre? Haft så livlig fantasi att jag inbillat mig saker som inte stämmer. Och varit mer i nuet.

Favoritprogram på TV? I år har jag plöjt serier. Jag antar att det händer när en får barn och helammar. The Good Wife, Midnattssol, Orange Is The New Black, The Fall, jag minns inte ens allt jag sett för jag har sett så mycket. Jag borde se mindre film och läsa mer.

Bästa boken du läste i år? Glöm mig av Alex Schulman. Jag förvånas själv av mitt val, men jag har gått och tänkt på den här boken och relationerna i den så mycket. Kanske har det med att göra att jag själv blev förälder och relationer ställdes på sin spets, eller så har den bara dröjt sig kvar för att det kändes så jobbigt allt sammans.

Största musikaliska upptäckten? Barnvisor. Plötsligt visade det sig att jag sjungit fel på de flesta. Nynnat med och trott att jag haft koll, nu senast fick jag söka upp Mors Lilla Olle enbart för att förstå att jag sjungit fel hela livet. Men jag blir bättre och har nu skrivit en egen variant av Bä Bä Vita Lamm.

Vad var din största framgång på jobbet 2016? Att jag fick ett fast jobb och gav ut en sjuhelvetes tidning. Djungeltrumman 2016 har varit bättre än någonsin, mer aktuell, mer närgången, ivrig och sann.


Största framgång på det privata planet?
Att Love och jag är bättre än någonsin. Ärligare och lugnare, gladare och lyckligare. Att vi efter fem år ihop blev föräldrar är det absolut bästa jag kan tänka mig.

Största misstaget? Att vi inte alltid har isglass hemma. Hur kan jag vara så dum att jag tror att den cravingen ska försvinna bara för att barnet är ute ur kroppen? Ja, det är ju idiotiskt.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Gladare. Och lugnare. Jag tror jag är toppen som mamma, plötsligt blev jag så obrydd kring saker som tidigare betytt så mycket. Plötsligt skiter jag i vad andra tycker, bryr mig inte om vad som händer på klubben och tycker att allt är ganska bra precis som det är.

Vad spenderade du mest pengar på? Huset och barnet.

Något du önskade dig och fick? En hårtork! Jag har aldrig haft en hårtork men nu, nu jäklar ska här blåsas. Eller det ska det inte, men om jag måste så kommer jag blås håret för att inte gå ut med istappar.

Något du önskade dig och inte fick? En muff till vagnen. Jag fryser så om händerna att jag tycker vantar är lite krångligt, men så köpte jag mig ett par fina nya vantar på loppis i helgen och nu var även det bekymret ur världen.

Vad gjorde du på din födelsedag 2016? Då var vi på landet hos Maria och Olle och Kalle och Malin. Men först vaknade jag hemma, fick frukost och tårta på sängen och sen åkte vi och myste som det bara går att göra dagen innan midsommar.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Att jag varit mer hos mormor.

Vad fick dig att må bra? Att se mina föräldrar vara med Styrbjörn. Det är en sån ynnest att de redan nu har en så stabil och kärleksfull relation med honom. Och att de är så försiktiga samtidigt som de är så ivriga.

Vem saknade du? Malin. Efter två år på glid tänkte jag att det här skulle bli året då jag hälsade på en massa i Stockholm, men så blev det inte. Och min farmor, jag hade så gärna visat henne Styrbjörn.

De bästa nya människorna du träffade? Styrbjörn, så klart! Och Maria och Sigge, även om inte Maria var en direkt ny person, så träffades vi liksom först nu på riktigt. Att samtidigt gå och bära på x antal kilo bebis spränger de flesta av barriärer, även den som bara är att chatta på facebook. Att ha någon som var i precis samma situation samtidigt har varit himla fint.

Mest stolt över? Att jag orkat jobba så mycket med mina problem och stressmoment. Jag var rädd innan Stickan kom att jag skulle koka över ofta, att jag skulle drabbas av panik och behöva mer hjälp från Love för att få gå undan, andas och sen komma tillbaka. De där pauserna har jag bara behövt ta någon enstaka gång och det är något jag blivit både stolt och förvånad över. Att ha ett kontrollbehov och må dåligt över minsta förändring är ju ingenting som känns kompatibelt med barn, men det är som att de bara försvunnit.

Högsta önskan just nu? Jag skulle önska att jag fick tummen ur och sålde av allt jag samlat i källaren för en framtida loppis. Men jag ligger hellre bara här och tittar på mitt barn.


Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
  Jobba mer med mig själv och inställningen att allt blir bra, och att allt löser sig. Jag ska verkligen försöka stressa upp mig mindre för småsaker, som att missa bussen, vänta på någon, gå fel väg. Jobba på det och slappna av. Liggamma oftare.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Efter att ha fått en present som inte riktigt passade oss och våra val blev det att jag sökte efter ”eko” och ”ekologiskt” på Toys R Us hemsida och hittade INGENTING. 0 träffar. När vi sen behövde åka dit för att byta leksaken förstod jag varför, plastdoften tog sig ända ut på parkeringen. I bilden hem bestämde vi att vi inte skulle skämmas för att byta ut julklappar eller andra presenter som vi vet inte kommer användas, men än mer viktigt, om någon frågar, önska oss rätt från början och hellre se att fler går ihop till en present, än flera olika.
Så här, nu, efter allt mitt tjat, några julklappar som känns lite bättre än andra. Allra bäst tycker jag om de som skänker en slant istället.

En del saker kan du göra själv hemma, andra är saker du köper, men som ändå är bättre än all härlig småskit du köper på TGR. Och för att jag inte är någonting annat än mamma just nu blir det mest tips på barnsaker.

Koka ihop själv: Första julen som Love och jag var ihop ville jag imponera på alla och kokade ihop egen fikonmarmelad, det räcker med tre ingredienser och är därför himla enkelt. Torkade fikon, citron och socker. Det är allt som behövs.


Det dyraste: känner du ett barn är det här himla fina babygymmet från Plan Toys/Lapland Ecostore något att fundera över.

Blanda själv: Till exempel kan du själv tillverka det här alldeles perfekta sköljmedlet. Sköljmedel är ju en riktig bov och om ni inte vill ha ett så starkt doftande hem kan det vara ännu bättre att göra sitt eget. För några tjugor har jag köpt fina glasflaskor med slingback-spänne att hälla upp det hela på.

Ge bort: från Playtoys/babykoncept hittar du även dessa supersöta vattensleksakerna. Nu saknar vi dock badkar, men för den som har är de en liten dröm.


Något som varar: Stickan har bara några få gosedjur hittills, varav den käraste är Janson som han numera gärna kramar om medan han sover. Vi köpte den i somras från Senger Tierpuppen/Kokobello och har längtat efter dagen då han liksom verkligen njuter av nallen. I veckan kom den dagen och nu har vi insett att vi nog snart måste köpa en Janson 2 för att ha en utifall den första skulle försvinna.

Göra själv: I veckan har jag köpt kokosolja och ekologiskt rörsocker för att kunna blanda ihop en scrub att ge bort i en fin gammal glasburk. Viktigt, om du inte vill lukta som en Teneriffa-tant är att köpa kokosolja utan doft. Då slipper du det bestyret. Jag blandar det till en skön konsistens och sen har jag i några droppar aromatisk olja, just nu är jag förälskad i Tea Tree.

Något som kan vara bra: En vän sa att jag blivit en Haga-hippie sen jag fick barn, jag har börjat sjala och ska plastbanta. Låt så vara. Det mesta hippieaktiga jag gjort är att köpa ett bärnstenshalsband åt Stickan. Mest för att jag tycker det är så fint, skulle det hjälpa vid tandsprickningen är vi bara tacksamma.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

LUCKA 1: ÅRETS BÄSTA INSTAGRAMBILD

Snabbt som attan blev det dags att dela med sig av första luckan i nyårs/adventskalendern.
Årets bästa Instagrambild
I år är det himla lätt att välja vilken instagram-bild som varit den bästa. Det är också den som känts mest, varit pirrigast att ladda upp, samtidigt som det var den allra skönaste bilden någonsin att dela med sig av, han var där, han levde och han var alldeles alldeles pyttig.
Vårt alldeles nya barn.
När alla våra vänner satt och flaskade öl på VIP-området på Way Out West (det finns få festivaler där så många ser så få band) låg vi i ett rum på neonatalen och försökte lära oss att hålla en alldeles superliten bebis.
styris1

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Politikerna hade sin decemberöverenskommelse, själv tänkte jag att jag skulle hoppa på Emma Sundhs adventskalender, fast den håller igång fram till nyår. Nyårskalendern kan vi kalla den. Det blir 31 luckor fram till jul och känns som en hemmavarande persons bästa väg till att skriva lite mer!

Så fram till den 31 december kommer ni kunna se fram emot detta sammelsurium av saker:

  1. Årets bästa Instagram-bild. Visa en bild från ditt flöde som du tycker extra mycket om.
  2. Min internet-crush. Berätta om en person som du beundrar på internetz …
  3. 10 egenskaper som jag gillar hos mig själv (och 10 som jag inte är superförtjust i). Gör en lista!
  4. Mitt största guilty pleasure. Vad gör du när ingen annan ser? Berätta/visa/youtuba om ditt ”guilty pleasure”.
  5. Jag i en HELT annan stil. Plåta dig själv i en helt annan stil än den du har. En annan frisyr, sminking eller outfit. 
  6. Här bor jag! Visa hur du bor med en eller flera bilder.
  7. Mitt stökiga hem. Visa en stökig bild från ditt hem.
  8. Ta ett cheasy familjeportätt. Samla din familj, ta en unge i famnen eller ta en bild tillsammans med en vän.
  9. Julförberedelser. Hur har du julpyntat i år? Julpyssel, julbak/julgodis eller julgran?
  10. En bild från mitt hem som du aldrig tidigare sett. 
  11. Min vardag i 5 bilder. Visa fem bilder som sammanfattar din vardag.
  12. 10 bloggar jag älskar. 
  13. 13 hemligheter. Lista 13 saker som vi inte vet om dig.
  14. Årets knäppaste bild. En spontan sådan alltså, inte arrangerad.
  15. Slå in julens klappar. En bild på hur du slår in årets julklappar.
  16. Så firar jag jul i år. Berätta var du kommer att fira jul och med vem/vilka.
  17. En person jag saknar … Visa en bild på vem du saknar i jul?
  18. På min önskelista. Vad önskar du dig i julklapp?
  19. Mitt bästa plagg (och varför). Berätta om/visa ditt bästa plagg i din garderob och varför?
  20. Den dagen jag skriver en skönlitterär bok så skulle den handla om…
  21. Det bästa med december är …
  22. Jag enligt mina vänner. Intervjua en vän/några vänner om dig själv. Vad är typiskt dig, vad är det sjukaste ni gjort tillsammans och vad är hens/deras starkaste minne av dig/tillsammans med dig?
  23. Julaftons outfit. Vad ska du ha på dig på julafton?
  24. På min tallrik … Vad äter du på julbordet?
  25. Mina bästa julklappar 2016. Detta fick du av tomten i år …
  26. 5 bilder från min barndom. Kan vi inte få se några bilder på dig när du var liten?
  27. Mitt första blogginlägg – så såg det ut. Republicera och berätta om din första bloggpost.
  28. Platser jag aldrig varit dit jag skulle vilja åka.
  29. Hej 2017 jag önskar mig … Ett inlägg om vad du drömmer om att förverkliga 2017?
  30. Nyårslöften 2017. Vad är dina nyårslöften inför det nya året?
  31. Happy new year! Hur ska du fira nyår och vad ska du ha påig (gärna bild på din nyårsstass)?
Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

HORAN OCH LUCIAN

Vi vaknar självmant tidigt i vår familj numera. När klockan är sju är vi i regel redan ganska pigga, sitter i soffan och tittar på Gomorron Sverige. Styris ligger och tar igen sig, Stina har krullat ihop sig och jag har satt mig i skräddarställning och vikt upp datorn. De senaste dagarna har jag jobbat med ett och samma blogginlägg. Förlossningsberättelsen. Det kanske kommer, eller så gör det inte det. Men just nu har annat tagit mitt fokus. Horor och Lucior närmare bestämt.

Jag hör hur Dalmon Haffo kallar Annika Strandhäll för hora. Han kollar in i kameran när han gör det och runt omkring skrattas det. Jag slungas tillbaka till skolåren. Det totalt medvetna i att trycka ner någon och ett gäng som står bakom och skrattar. Allra oftast handlar ju såna här yttringar om kultur. Det är acceptabelt att kalla Annika Strandhäll för hora, precis som det verkar vara okej att skrika hora på läktaren när vi kollar fotboll eller när en inte gillar en tjej av valfri anledning.

Det är inte mer än rätt att Dalmon Haffo får gå, men saken är att Thomas Tobé måste rensa mer. Han måste ta tag i puckona bakom, de som skrattar, Dalmons kollegor. De som inte direkt ifrågasätter vad fan han håller på med. De som inte går fram och inför kameran säger emot honom.


När jag just den här morgonen går igenom mina mail hittar jag ett från Åhléns. I jakt på rabatter och erbjudanden sprättar jag numera upp varenda kuvert och läser varenda mail direkt. Mitt i all hopplöshet inför män som öppet kallar kvinnor för horor knockar Åhléns mig. Kanske är de en del av Forsman- och Bodenforssamhället och den nya medvetna reklammakandet, men faktum kvarstår: det ser ut att vara en pojke med kort hår som dessutom är rasifierad som får lov att vara Lucia. Det är framtiden. Den är här. Jag jublar. Mina amningshormoner gör att det kommer en tår. Min son kommer kanske kunna vara pepparkaka, Lucia, tärna, stjärngosse, tomte eller snögubbe eller något annat passande för säsongen. Kanske kommer han få välja själv. Och det är just bilder som den här som kommer göra det möjligt. Normaliserandet behövs. Oavsett vem som är avsändaren.
Samtidigt väntar jag på mobben. Erik Almqvist kan ju inte bara kalla kvinnor för horor utan att få något kännbart straff utan hela hans svans kan välta ett helt Lucia-tåg bara för att Lucian inte är vit och blond.

När det sägs att det politiska klimatet har hårdnat vet jag inte om jag ska skratta eller gråta, det råkar nog bara vara så att det fastat på film först nu. Vi glömmer plötsligt hur grisar kallas för judesvin i en ”rolig” historia hos SD och hur det är helt okej att kalla valfri kvinna för hora på Kungsgatan i Stockholm och sen hämta ett järnrör. De som sa sig vara moderater när jag växte upp hade inget problem med att kalla någon för hora och på skolgårdar runt om i Sverige kallas mängder av människor för horor dagligen.

Var och en skäms för sig själv, brukar min mamma säga, men det gäller bara pinsamma mammor för faktum är att när du infinner dig i ett sammanhang har du en skyldighet att ta avstånd från idioti, rasism och förtryck.

När din kollega kallar kvinnor för horor ska du inte skratta med.
När din kollega tycker att inga andra än vita flickor ska få vara Lucia ska du säga åt hen.
Det är ditt ansvar. Och gör du inte det borde du få sparken du med.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

MATERIELLA DRÖMMAR OCH ÖNSKELISTOR

Ju mer jag fastnar i soffan framför Gilmore Girls (äntligen är alla sju (!!!) säsonger avklarade) desto mer sugen blir jag på att gå bananas och köpa allt jag ser. Det är som stillasittandet kräver en shoppinggalen motprestation. Så jag fastnar vid fönstershoppande på nätet och lägger saker på minnet tills dess att min mamma, syster och Love frågar vad jag önskar mig. I min familj har man alltid fått lova att önska sig vad en vill, men alla önskningar brukar inte direkt slå in. Jag fick aldrig någon kanin, vi flyttade aldrig till en bondgård och den där Barbiebilen låg heller aldrig under granen.

Trots det är ju själva önskandet ganska skönt i sig självt, så länge det inte blir en allt för gruvlig besvikelse sen. Oftast hör ju önskningar ihop med mer saker än själva tinget. Det är ju en bild som byggs upp av förväntningar och förändring. Som med gårdagens önskeskor. De skulle göra mig till en himla kool mamma, plötsligt skulle Göteborg självklart också få torrt väder som gör att jag kan ha dem varje dag, kanske så pass varmt så jag slipper jacka och det räcker med en tjock stickad tröja och jag skulle dessutom ha perfekt, icke amningspåverkat, hår. Ja, du fattar. Självklart faller allt på plats med de här önskningarna. Därför håller jag på med en evig fönstershopping.

Jag lägger vara efter vara i den virtuella kundkorgen och jublar när jag självmant väljer bort, känner mig duktig som tänker ”de där fantasiplagget behöver jag inte” och sen sitter jag visserligen och suktar efter några saker i efterhand, men det mesta glömmer jag, tack och lov, av.
Vad som just nu ligger i den där fantasi-varukorgen är ett gäng sjalar.

En sjal att bära Styrbjörn i. För då lär jag bli en fantastisk mamma som verkligen knyter an till honom, jag kommer bära honom på ryggen, alltid ha stickat och stövlar och bli så där vän och naturlig som alla som bär sina barn i sjal verkar bli.
Fast kanske i den här färgställningen istället. Den kanske gör mig mer harmonisk.

Eller så kanske jag blir mer skogsråig med denna:

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

ATT GLIDA PÅ HEMSKHETER

Jag har för första gången någonsin tävlat om något öppet på internet. I min desperation att få världens snyggaste skor valde jag att på Cecilia Blankens blogg tävla om att vinna ett par The Lynn. Eftersom jag aldrig vunnit något, men mängder av gånger sett hur andra vinner kände jag att jag verkligen hade räknat ut ekvationen. Det gäller att få sympatier.

Så jag gjorde det, jag skrev hjärtat ur kroppen, eller nej, jag gjorde inte det, för jag drabbades av den där jag-vill-inte-vara-för-kletig-skräcken. Så jag backade ur och blev en sån där som bara radar upp svårigheter och sen förväntar mig att någon annan ska förbarma sig över mig. Och dessutom tänkte jag att ett par skor skulle rädda mig.

Vilken kommentar som vann? En peppig en utan något depp eller medlidande-sökande. Och där stod jag, halvöppnad med ångest. Ångest över att jag öppet sökt efter medlidande och dessutom plåster på såren. Men samtidigt: vad spelar det för roll? Egentligen, i det stora hela. Det är som med jobbsökandet. Helt okej att vara ”out there” oavsett om det gäller att en är utan jobb eller att en faktiskt hatar sin garderob, misströstar varje dag och önskar sig ett par skor för att rädda upp det hela när chocken efter att jag-har-fått-barn-och-det-alldeles-för-tidigt lagt sig.

Jag är värd ett par skor. Men jag kan köpa dem själv. Jag ska bara spara föräldrapengen i flera månader först. Men sen, så, lagom till rean, då jäklar.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

LIVET ÄR EN FARS

Jag tänker mig att mängder av föräldrar kan skriva under på rubriken, men nu ska det kanske inte främst handla om föräldraskap, utan om en nästan helt ovanlig förmiddag i Kålltorp.

Efter att ha gått upp vid 7 på grund av vaket barn, sett ytterligare ett avsnitt av Gilmore Girls, började det. Galenskapen. Jag inser att min nyliga utkarvade pumpa, tillika inbjudan att Trick-or-treata hos oss, är stulen. Den står inte där den stod igår kväll och jag blir så oerhört besviken att jag blev tvungen att ringa Love med gråten i halsen. Jag som hävdat att jag inte är emotionell får alltså backa på den punkten.
Men jag tröstar mig med ytterligare ett avsnitt Gilmore Girls och packar sen ner barnet i vagnen, knäpper på kopplet på hunden och tar mig en promenad. Jag stryker längs granntrapporna och trädgårdarna med förhoppningen att hitta en tjyv bland grannarna, vem har tagit min pumpa? Jag funderar på vilket ”trick” jag ska ge dem om jag hittar dem. En slajmbomb i brevlådan låter lagom anser jag.

Klockan 12 ska jag fika med en kompis på Portens kondis, så efter att ha lämnat hunden hemma styr jag mig, kosan och vagnen ditåt. Och plötsligt uppenbarar den sig! Min pumpa! I gott skick ligger den i en rabatt två kvarter bort. Jag lägger den i vagnens varukorg och tackar igen min lyckliga stjärna, eller ja, Love, för att han propsade på en vagn med gigantisk varukorg.
Väl inne på fiket får jag be om en påse att svepa om min förrymda pumpa.
Här trodde jag att lustigheterna skulle upphöra, det hade varit tillräckligt för dagen. Men nej.
Jag kommer hem, tar hunden på en runda igen, gör allt jag gjorde tidigare idag, men omvänt. Och så lastar jag dessutom in en gung-ko i huset. Den fick Styrbjörn av vårt fikasällskap. Här får Stina dåndimpen. Hon avskyr gung-kon, hon blir rädd, skäller, morrar och försöker bli av med kon. Jag motarbetar hennes vräkningsförsök genom att lägga hennes favoritgodis på och runt kon. Hon lugnar sig snart. Jag öppnar mot baksidan, för ”det är så skönt med höstluft” och när jag trycker på dagens tredje avsnitt av Gilmore Girls får jag sällskap. Inte av hunden, inte av barnet utan av en gråsparv. Den sätter sig i fåtöljen och tittar på mig.
Nu blir hunden galen igen, och barnet börjar för första gången gråta av hennes skall och fågeln blir så rädd att den flyger längre in i bostaden, mot köksfönstret. Jag blundar. Jag vill inte ha fågelmos hemma, då skulle jag lämna och låta Love ta hand om det. Men fågeln flyger hellre in under diskmaskinen och hoppar vidare. Jag ser inte längre fågeln men passar på att låsa in hunden i källaren för att dra ner på stressnivåerna något. Barnet skriker inte längre och fågeln är knäpptyst. Nu ringer jag Love. Han har ingenting att tillägga. Jag ringer min mamma. Hon frågar om jag har fågelburen kvar. Det är talande för vår familj, alla djur är söta djur, alla djur kan tas om hand. Jag säger att vi just slängt buren, hon säger tur och frågar om jag inte kan lägga ut lite mat.

Jag lägger ut mat i ett spår och plötsligt, efter minuters väntan är han, det kunde jag se på täckningen, framme, jag hade sen tidigare öppnat fönstret på vid gavel och temperaturen inomhus har gått ner avsevärt.
Kylslagen ser jag hur gråsparven flyger ut genom fönstret.

Då tar jag hunden och ungen och vagnen och lämnar hemmet. Bäst så.
bild-2016-11-02-kl-08-52-2
Och laddar för en bättre dag idag. Hej onsdag och hej middagsgäster!

 

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Jag <3 att amma

För några år sen var jag helt klar med att jag skulle flaskmata ett framtids barn. Jag tänkte att det skulle vara så fantastiskt enkelt och smidigt att dela på det hela med Love. Men ju längre det växte i mig ju klarare blev det: jag ville amma.  

Jag ville amma till den milda grad att läkaren och sköterskorna till och med skrev det i min journal ”frågar om hon kan börja handmjölka” bara några timmar efter att jag kommit upp från uppvaket.

Jag ville få till amningen så snart som möjligt efter att ha hört och förstått hur tufft det kan vara, jag var ödmjuk inför uppgiften och hade samtidigt både tid och ork att vara det eftersom jag visste att vi skulle bli kvar på sjukhuset en bra tid och med andra ord skulle kunna få hjälp lite längre än många andra. 

Och när sonden väl togs bort och han lyckades få i sig allt han skulle genom enbart amningen var det en sån sten som lättade från mitt hjärta. Jag hade klarat det. 

När amningen funkar är det världens bästa grej, men när den inte gör det är det världens värsta. Och allra sämst är hetsen. Att jag redan innan mitt barn ens varit född varit rädd för hur barnmorskor, sköterskor och läkare skulle behandla mig, pressa mig och kräva av mina bröst att leverera och av Styrbjörn att klara av det. 

För mig har amningen blivit världen bästa sak, jag älskar flexibiliteten i att alltid ha maten med, aldrig behöva tänka på tetror, flaskor eller pulver. Men jag vet också att vi har haft en otrolig tur. Jag har haft en överproduktion som gjort att vi har ett förråd med mjölk som Love kan flaskmata med och natt Styrbjörn tycker att flaskan funkar precis lika bra som bröstet. 

Men amningen hade aldrig funkat med press och tvång. För ”Amningsvänligt” är ofta ganska mamma-ovänligt och alla sätt att ge sina barn mat måste vara okej. Och sättet en själv väljer måste få lika mycket stöd, oavsett om det är flaska eller bröst.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Emerentia

Emerentia är Djungeltrummans printchef och skriver mest om hönsdrömmar och dagssländor.

Mest lästa

  1. NÄR EKOLOGISKT INTE ÄR RIKTIGT LIKA FINT (ELLER GOTT) MEN SKITDYRT
  2. ANDRA JAG LÄSER
  3. DIY & SHOPPINGSHYSTERIN
  4. ATT KLÄ SIG FÖR BRÖLLOP
  5. BABYMOON