Emerentia

Kategori: BLABLABLA

Varje dag går vi några rundor i kvarteret, det ska sovas, kissas, bajsas. Livet med barn och hund bjuder på en massa, men också rutiner som tar oss fram och tillbaka på gatorna i Kålltorp.
I flera veckor har ett av bostadsbolaget Poseidons hus renoverats här, ny fasad och idag, plötsligt nya fönster. De gamla karmarna ligger söndertrasade, men rutorna står prydligt uppradade längs med huset.


Jag undrar vad som ska hända med de där fönstren. Och varför karmarna inte tas om hand. Varför de inte bjuds ut direkt till boende i området som vill och orkar ta tillvara på områdets riktiga charm. Boende som tar sitt ansvar och som inte är ett stort bostadsbolag som ska värna om miljö, men inte gör det lätt för andra att återbruka.

Det händer någonting när jag går förbi där. Det bubblar i mig. Kanske har jag blivit smittad av Ulla Skoog eller någon i Byggnadsvårds-gruppen jag nyss gick med i, någonting är det som upprör mig så. Jag ringer Poseidon, men ingen kan svara, de jobbar tydligen i distrikt och distrikt öster är inte på plats förrän på torsdag. Deras informationschef går att nå först imorgon kl 07:45.
Det är en blandning av egoism och stridslystenhet. Jag vill slåss för de här fönstrens skull på samma sätt som jag ville slåss för träden i lekparken när jag var sju. Men jag vill heller inte att fönstren slängs innan imorgon kl 07:45 så att jag kan förbarma mig över dem för att kunna sätta dem på mitt eget hus.

Om vi förutsätter det bästa så tänker de köra alla rutor, utan karmarna, till Återbruket och låter ytterligare någon bygga ett växthus av de gamla fönstren. Och så tänker vi att de som bor i lägenheterna får härliga nya fönster som är underhållsfria.

Men om vi förutsätter det värsta, då ska fönstrena tippas i en container, karmarna brännas och de som bor i husen får visserligen nya fönster, men också en hyreshöjning och förlorad inom- och utomhusmiljö och så otroligt mycket sämre estetik. De gamla fina fönstren, med haspar och hakar försvinner, slängs, kasseras och känslan i kvarteret försvinner.
Och skulle Poseidon argumentera att fönstren varit eftersatta och i dålig kvalité, då snackar de bara skit. Då borde de själva tagit hand om sina fönster bättre, och 30-talsfönster brukar dessutom bestå av prima virke.

(Plus i kanten för Poseidons hyresgäster som själva startart återbruksrum, där det går att återbruka fullt fungerande föremål och möbler som andra tröttnat på) Dock verkar återbruket som Poseidon stoltserar med vara deras hyresgästers förtjänst. Åtminstone av vad deras hemsida meddelar.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

LIVETS UPPSIDA//HEJ BONITO

Eller stans uppsida snarare. Kan i alla fall mycket väl vara att en av stans absolut bästa lokaler (okej Schillerskas gamla skolmatsal i en giiiiigantisk lägenhet är bättre) äntligen fått det lyft den så länge förtjänat. 

Den sista månaden som föräldraledig har inte varit direkt lukrativ, så jag tackar för både maten, drycken och sällskapet.

Och gör någon slags avbön: jag ska då aldrig mer stanna ute till 02:47 och tro att jag går hem lååååångt innan stängning.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

PIZZA & LJUD

Hittills har den här festivalen varit ungefär precis som väntat. Eller inte när jag tänker på det. Jag har alltid en Ågren för maten på festival, dåliga rullar med röror och microvärmda falaflar utan smak. Sen kom pizzan från himlen, eller snarare: en hyrd pizzaugn och ett gäng bagare från 800-grader. I mörkret när Sandra Mosh spelade igår enades Maria och jag om att den bäst pizzan i Göteborg görs just nu som ett gästspel på en festival. 

Foto: André Nyhlén 

Men mer väntat var min nervositet igår inför WOW Talks och eftersom den var så väntad förvånas jag så här i efterhand att jag envisades med att bära en byxdress, det erkänt svåraste kisseri-plagg i världen. Idioti. 

Mitt största huvudbry igår, förutom kisseriet, var tiden, 45 minuter med två band gav mig såna mardrömmar att jag knappt sov dagen innan, men när vi gick av var det på minuten. Borde verkligen byta frisyr känner jag nu. Ett långt hår blir ju snabbt så långt och liksom hängande. Det bara är där. 

Men skit i håret, förutom att det var nästan obehärskat roligt att på scen få prata med fyra kreativa musiker om ljud och skivbolagstjafs (så otroligt tacksam för frågan från HiFi Klubben och att jag är så dålig på att säga nej utan bara kastade mig in i något jag kände osäkerhet inför först) var dagens bästa att Love och Stickan kunde vara med en sväng.  Och att Stickan än så länge är så social och mer än gärna sitter och pratar med våra vänner och beter sig hyfsat, förutom att lyckas kissa ner en redaktör och spilla ner en annan med iskallt vatten. 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

MOT SLOTTSKOGEN!

Häromdagen frågade någon varför Way Out West blivit så hipstrigt. Kanske för att det går att bo på hotell. Eller att det finns mängder av restauranger runt omkring. Eller att folk bara är urglada över att slippa åka till valfri småstad som Lidköping/Hultsfred/Karlskoga eller liknande. 
Själv tänkte jag äta 800 graders pizza, lyssna lite på Kornél Kovacs och Frank Ocean och sen mest peppa mitt Wow Talks med DNKL och Vita Bergen. Jag är mäkta nervös just nu, men hoppas det lägger sig sen. 


Funderar på att färga ögonbrynen lite också. Men är rädd att behöva anlända till Slottskogen som han Marcus Oscarsson på TV4 och plötsligt enbart prata i VERSALER.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

DRÖMMEN OM PARIS

Nu har jag slutat kindpussas och slutat skorra Merciiiiiii så fort jag handlat något. 

Men jag drömmer fortfarande om en höst i Paris. Och en vinter. Och en vår. Och en hel sommar. Ett liv helt enkelt. Och om vi verkligen bodde där, hur hade livet sett ut då? Hade jag sadlat om till florist eller levt på Love? Hade jag vandrat gatorna upp och ner och hade jag någonsin sluppit alla turister? Och hade jag själv någonsin blivit något annat än turist? 

Men jag tror att livet att sett ut ungefär så här, om jag fick drömma alltså.


Jag hade suttit uppflugen i ett fönster varje morgon med mitt morgonkaffe i handen.

Och jag hade klätt mig chict och ledigt samtidigt och varit sådär franskt sval, men ändå intensiv. Aldrig duckat en diskussion och alla andra hade debatterat lika glatt.

Och jag hade länsat papperskorgar och gathörn på fynd. Som det här plisseringspappret.

Och jag hade förkovrat mig i konst(en).

Det är så enkelt att drömma sig bort utomlands, att bilda sig en vision om hur det hade varit. Som att det är lättare att släppa loss bara för att ”hemma” är längre bort. Och samtidigt få mer förståelse. Hade vi sagt ”vi flyttar till Paris” hade alla jublat, men om vi istället sagt ”vi flyttar till Gotland på heltid” tror jag snarare att frågan blivit ”varför?” Och ”vad långt bort!”. Det är konstigt det där, hur avstånd relativiseras utifrån förväntningar, förhoppningar och förutfattade meningar. 

Så jag fortsätter drömma om det ljuva livet. Och låter det stanna vid en dröm. 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

LIMBACKA KVARN

Surdegbagarn i familjen fick resten av familjen (minus hund) att besöka en kvarn. Efter viss motsträvighet hos mig visade det sig vara riktigt mysigt att gå in i en mjölig gammal kvarn. Och någonstans väldigt nyttigt, att ser var maten vi har på bordet kommer ifrån, på riktigt. 

Limbacka kvarn går nästan hela dagen och mjölet säljs mest till bagerier, så vårt ”nätta” inköp på 15+5+5 var inte mycket för kvarnens överlevnad.

Om brödet hemma nått nya höjder? Ja påse på höjden och på smaken. Och på bakfrekvensen. Hela livet ackompanjeras av assistentens snurrande. Men några croissanter i Paris är trots det mer än välkomna.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

JAG <3 PRATA // WOW TALKS

Vad passar en pratkvarn bättre än att prata på scen? Nä, precis, ingenting!
Så när jag fick frågan om att vara host för WOW Talks på HiFi-scenen var det ju självklart att säga ja. Ett härligt avbrott i föräldraledigheten, som dessutom är på upphällningen (!!!!!!).

Mitt största problem är att rensa bort ett gäng eh-öh-ah som ganska plötsligt nästlat sig in i mitt vokabulär sen Styrbjörn började ta det mesta av min tankeverksamhet och sen hitta en bild som passar sig för press-sammanhang, kanske utan unge på ryggen, i famnen eller en minihand petandes i ansiktet.


Bild som går bort pga barn, snygg bakgrund och härligt stirrig blick.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Det är onsdag, en onsdag som jag trodde skulle ha stor roll i mitt liv, dagen för mitt barns mässlings-vaccinering, en skolavslutning och lite odling och plantering. Men det blev en onsdag bland många, jag ligger med benen i luften och lyssnar på P3 Serie -Darknet och tittar på den lilla minikaktusen som växer på den större kaktusen (borde det inte heta taggtus!?). 

I helgen ska vi på bröllop och det har utlöst en klädpanik utöver det vanliga. Ska jag ha en hemsyddklänning eller det dyraste jag äger? Det lutar åt det dyraste. Inte för att det är just det dyraste, utan för att den också är en sån klänning som aldrig används annars. Just epitetet ”min dyraste klänning” kommer enbart av hur ångestfyllt men samtidigt lustfyllt det där köpet var, som ett minne av en tid som inte längre är min. 

Men klädpaniken har suttit kvar, jag försökte mota bort den genom att sy ett gäng byxor och tröjor åt Styrbjörn i helgen, men det hjälpte föga. När jag öppnar garderoben drabbas jag nästan alltid av ”jag har inget att ha på mig”-paniken. Men efter att ha chattat med Emily om just garderoben slår det mig. Att garderoben bara speglar mitt inre, att den spretar är enbart ett symptom på min osäkerhet. Jag överköper för att hitta någonting som får mig att känna mig fin och bekväm. Och att jag varje gång jag öppnar garderoben drabbas av känslan av att inte ha någonting att ta på mig, betyder bara att jag misslyckats. Mina kvicka, ogenomtänkta köp är bara minimering av bränder. Inget långsiktigt.

Det ska bli ändring, och bättre ändring än vad det hittills blivit i mitt badrumsskåp, jag lovade ju ett mer miljövänligt badrumsskåp, men världens största goodiebag från Kicks satte paus i den frågan. När sommaren lider mot sitt slut ska jag sortera, välja bort, tänka smart. Och fram tills dess: inte införskaffa onödigheter. Inga kjolar till enbart ett tillfälle, inga jackor som bara passar till en grej och inga klänningar som påminner om något jag redan har. Och så ska allt ”skönt och fint att ha som gravid” läggas undan. 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

MOT MILEN!

Jag har fått fira min första morsdag. En annorlunda känsla. Och likt den onödiga slipsen på farsdag fick jag först en present som fått returneras, men sen: något som inte går att lämna tillbaka.


Ja, du ser rätt, ett heja-plakat. För tydligen ska jag springa Midnattsloppet. 1 mil den 26 augusti. 

I härliga gruppen 55-59 minuter. Jag har inte sprungit något längre än till spårvagnen sen dagen då Styrbjörn blev till (enkelt att ha koll på med härlig mensapp, ja!). Men så igår, två kilometer. Idag gör det ont, spänner och värker, men det måste gå. 

Jag tycker inte att träning är så pass intressant eller livsviktigt att alla måste hålla på med det, och det finns en mängd ”jag gör det för mig själv”-typer som mest skriver så för att få medhåll i hur duktiga de är. Jag har inte valt den här utmaningen själv, så jag kan inte säga att det är för min skull. Kanske är det mest för Loves skull för han tycker att det är ”så himla skönt” att springa. Eller så är det mest viktigt att ha ett mål och klara av det. Senast jag sprang en mil var i högstadiet. Det tog mig över en timme. Nu återstår att se om jag ens orkar hålla på med någonting så pass länge att jag klarar ett midnattslopp. För jag är en quitter, lägger av när det blir tråkigt, hittar aldrig inspirationen och orkar aldrig kämpa. Vi får väl ge det här ett försök.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Emerentia

Emerentia är Djungeltrummans printchef och skriver mest om hönsdrömmar och dagssländor.

Mest lästa

  1. NÄR EKOLOGISKT INTE ÄR RIKTIGT LIKA FINT (ELLER GOTT) MEN SKITDYRT
  2. AMMA LÄNGE, AMMA ÖVERALLT
  3. Jag <3 att amma
  4. EN GUIDE TILL SANDRA OCH ANDRA TILLRESTA
  5. EN VECKA I BILDER