Emerentia

Kategori: EN REDAKTÖRS BETRAKTELSER

Nyss nåddes vi av nyheten att nya Tider inte kommer att få medverka på årets Bokmässa.

Något vi applåderar.

Igår, mitt i bebisbubblan nåddes jag nämligen av nyheten att Lina Neidestam hoppade av bokmässan och tillsammans med resten av Djungeltrummans ledningsgrupp valde vi att idag på morgonen ha ett möte. Det var inte bara Styrbjörns första ledningsgruppsmöte (via Skype, så klart, jag tar inte ut mitt prematura barn i verkligheten, no worries) utan också ett väldigt enat sådant. Om Nya Tider ställer ut, kommer inte vi.

Djungeltrumman har under flera år samarbetat med Bokmässan, vi har haft en årlig bokmässe-förfest och i år hade vi långtgående planer på att dedikera hela vårt nummer till Bokmässan, smocka det fullt med yttrandefrihet (vilket är temat), skriva om hotade journalister, proppa med boktips och hålla fanan högt i bokmässe-rapporteringen. Vi hade planerat in att fotografera och dokumentera en mängd fester, gå på seminarium och ta en stor och aktiv del av mässan. Men när nya Tider skulle vara med kan inte vi komma. Vi har idag en redaktionsmedlem som är papperslös och på redaktionen och arbetsplatsen i stort har vi olika bakgrunder och vi kände helt enkelt att vi inte kunde ta med hela Djungeltrumman till Bokmässan och garantera att alla skulle känna sig trygga.

Att låta Nya Tider ställa ut blir helt enkelt en fråga kring vems yttrandefrihet som ska få plats, och en tidskrift med (enligt Expo) nära relationer till Nordiska Motståndsrörelsen anser inte vi ska få ta den platsen. Därför valde vi att efter vårt möte i morse meddela Bokmässan att vi inte längre vill samarbeta med dem. Det var roligt så länge det varade, men när de bjuder in Nya Tider, då tar det slut.

Istället bestämde vi oss för att vårt bokmässenummer blir ett nummer helt tillägnat yttrandefriheten, hotade journalister och mindre bokmässa.

Djungeltrumman är ett magasin som inte ställer sig bakom organisationer eller företag som bjuder in främlingsfientliga aktörer. Och det är viktigt för oss att markera det. Och det gör vi inte bara mot Bokmässan, i radio och andra medier, utan också mot de som nu känner att det är okej att ringa upp oss direkt och prata om hur Nya Tider minsann också ska få vara med. Jag svarar alla lika: Vi kan inte ställa oss bakom det här. Och vi kan inte garantera att alla som jobbar med och för oss känner sig trygga när Nya Tider är med.

Nu, några timmar, artiklar och radioinslag senare, har Bokmässan valt att backa och inte låta Nya Tider medverka på mässan. Huruvida vårt samarbete återupptas får vi se, men vi kommer att värna vår värdegrund om vi fortsätter diskussionerna med dem.

11 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Egentligen menar jag ”När alla sidorna är inskickade”, och det är de nu. Och det är så underbart att jag inte vet vad.

Känslan av att trycka på ladda upp på GP:s FTP slår ingenting annat i världen, fast jag hoppas självklart innerligt att det kommer känna större när jag föder ut mitt barn i september. Ett barn som förövrigt är beräknat dagen innan vi släpper Djungeltrumman #32. Men om jag tittar på statistiken så borde det inte vara några problem, många går ju över tiden, även om jag, själv född på dagen, alltid är i tid kan detta få bli undantaget tänker jag.

Men nog om min förlossning, den planerar jag att skriva och filosofera en massa kring sen, nu handlar det om nästa nummer. Och det kommer bli så bra. Tillbaka till tidningen.
Efter numret om papperslösa har jag haft prestationsångest. Jag har svårt att tro att jag någonsin kommer att kunna göra någonting lika bra. Så känner jag alltid. Ända sen jag insåg att jag är en ”kreatör”  har jag haft den jagande ångesten. Från det att jag gjorde en (enligt andra) vidrig annons för NK som anspelade på Anna Linds mord, har jag alltid efter att jag skickat in material, tryckt ut kampanjer, släppt tidningar känt att ”det här var det, det var allt jag hade” och så börjar jag om. Uppfinner hjulet, uppfinner mig själv.

Det här numret är inte omvälvande, det är inte omstörtande, det är inget nytt och inte så häftigt. Men det är ett bra nummer. Det är ett gediget och välarbetat ett med bra läsning, trots att jag i det här numret av Djungeltrumman har jag gjort för många intervjuer. Sen jag började har jag haft en ambition att inte ha mitt namn på majoriteten av jobben i tidningen, jag ville komma ifrån skoltidningskänslan, för mina skoltidningar har inte varit hälften så mycket för skolan som de varit för mig och mitt ego, och Djungeltrumman får inte bli sån. Men så fanns det plötsligt så många intressanta att prata med. Som Amanda Werne och Carl-Einar Häckner, för att nämna två. Så jag gjorde det. Jag tog på mig skrivande rollen igen, och mötte upp dem tillsammans med fotografen Kristoffer Hedberg på ett alldeles tomt Liseberg. Solen strålade och det kändes surrealistiskt att inte trängas med sockervaddskladdiga ungar, skrikande föräldrar och borttappade gosedjur.
01 Omslag_4
Men alla mina bylines till trots, så tror jag att det blir bra. Det blir 52 smockade sidor med sommar. Och Göteborg. För när solen skiner som nu, vem sjutton behöver röra på sig? Nej, det räcker ju att skaffa en cykel eller ett spårvagnskort och ta sig till Bergsjön och bada.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Emerentia

Emerentia är Djungeltrummans printchef och skriver mest om hönsdrömmar och dagssländor.

Mest lästa

  1. NÄR EKOLOGISKT INTE ÄR RIKTIGT LIKA FINT (ELLER GOTT) MEN SKITDYRT
  2. Jag <3 att amma
  3. AMMA LÄNGE, AMMA ÖVERALLT
  4. EN GUIDE TILL SANDRA OCH ANDRA TILLRESTA
  5. ANDRA JAG LÄSER