Emerentia

Kategori: KÄNNA

Igår såg jag Dokument Utifrån-dokumentären Despoten från Damaskus. Mitt i rapporteringen tyckte jag att det var en bra dokumentär för att få något slags tidsperspektiv på Syrien, från det att al Assads far dog, till att han sen använde kemiska vapen, USAs velande fram och tillbaka och al Assads in-och utande i de finare och mer etablerade demokratiska kretsarna. 

Alla borde se dokumentären, men kanske inte precis innan läggning mitt i spädbarnstiden. Spårvagnen utanför blev i mina drömmar blev bombplan, ambulansen blev bomblarm och hela natten och morgonen har jag vridit mig, vaknat, skyddat och somnat om, om och om igen.

Det finns en sådan maktlöshet inför krig. Inför politik i stort men framför allt i andra människors öden. Vi kan inte stänga gränser, försvåra för integration och ställa upp på rasisters och Sverige Demokraters eller Katerina Janouchs retorik. Vi ska inte beväpna oss med vapen, utan alla med kunskap, skolgång och fakta. 

Jag ligger här. Snusar på min bebis, vill aldrig låta något ont hända honom, vill skydda från allt. Skydda alla barn från världens mörker, från mäns tyranni. Tänker på hur allt kan vända. Att det kan hända här, att krig kan bryta ut, att vi kan komma att behöva hjälpen och stödet andra ber oss om idag. Men tills dess, tills dess att någonting skulle hända här, tills dess borde vi hjälpa. 

För dig som vill hjälpa när gränserna stängts och tiden rinner ut: 

Röda Korset i Syrien: Swish 123 20000 204648

UNHCR för människor på flykt: Swish 123 2090 2001 20645

Läkare utan gränser: Swisha Liv till tel:900 2060 2032

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

VAKUUMET SOM UPPSTÅR

Nu har jag inga mor- eller farföräldrar kvar. Jag funderar mest vart de är rent fysiskt. Finns det en plats bakom, eller framför denna? Så jag ligger på soffan och tittar på Stickan, tänder ljus och tänker. Spelar spel när André och Lisa kommer hit, vinner i Monopol och sover. Sover tills klockan är 12 och tänker att dagen ändå är lång. Åker och letar ett trappräcke på Återbruket, men det finns inget, köper några kuddfodral på loppis och en gammal tvålkopp för 20 kronor.
Och så kommer vi hem och så är allt bara luddigt och bomulligt. Som att ingenting händer på riktigt. Så jag snusar Stickan i nacken, försöker minnas dofterna, förpackar dem i minnet för att aldrig glömma. Stryker honom över håret som börjat växa trots skorven och tänker inte på någonting alls. Det är som att luften, eller livet, står stilla.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

DET KOM EN KALL VIND IN

2017.
Det har gått sju dagar. Fast bara tre om jag räknar de som räknas. Tre dagar sen min mormor gick bort. Hastigt, inte det minsta lustigt och alldeles oväntat, trots att hon skulle fylla 94 och enligt henne själv varit ”redo för slakt” i tre år.
Men min mormor var inte redo för slakt, hon var en mycket liten dam, som gjorde hattar, sydde Barbiekläder, fraktade äkta mattor själv på spårvagnen och alltid fick en att skratta. Oavsett hur eländigt allt var. Oavsett om ens syster ätit både glass och popcorn och macaronipudding och kräktes så mycket att det enda som fanns kvar att göra var att tapetsera om. Fast först fick jag bara byta håll på kudden, för mitt i natten, då orkade mormorn min inte lösa någonting av det, utan där låg vi, i kräklukten, min syster och jag och försökte somna om. Mormorn, hon målade om, bytte gardiner och såg på Kvinnofängelset. Hennes TV-tablå var så helig att vi ibland blev hemskickade för att hon minsann hade bokat tid att se på det ena eller det tredje.  Hon åkte till Spanien med en väninna och väninnan packade ett helt gäng bikinis, för som väninnan sa åt mormorn visste de inte vem som skulle dyka upp.

Inte ett grått hår hade hon på huvudet. Och någon gammelmormor, det var hon inte, trot att hon hade inte mindre än sex barnbarnsbarn.

Och en gång trodde hon att en kalv kom in i trädgården, men det var bara en kall vind, men hon hörde det hon ville höra och när hon blev erbjuden en trampmoppe så tackade hon ja och störtade ner i diket på direkten, men klagade, det gjorde hon inte.

Min mormor var inte som andra mormödrar.
Eller så var hon just det. Alldeles ytterst speciell.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Han tycker att de som kommenterar är roliga, ibland fnissar han till. Ibland skrattar han till och med högt. Jag gillar det där skrattet. Jag tror att skrattet är det som gjorde att vi blev ihop. Det och framtänderna. Framtänderna är så fina. Så långa. Nästan som på kaniner. Fast de går inte att klippa av. För visst behöver en klippa kaniners tänder ibland? Eller har jag bara drömt det? Det var säkert bara en dröm.

Jag sitter på arbetsrummet och lyssnar på Eurosport genom väggarna till vardagsrummet. Han ligger nog nerhasad i soffan i den grå joggindressen som påminner lite om den Rocky har i Rocky. När han springer till Eye of the Tiger.
Love springer aldrig till musik, han tycker bättre om att lyssna. Allt han hör är bilder. All musik är som målningar och foton tillsammans. De kommer mot honom, som en våg, det har han berättat. Han berättar så mycket Love. Han berättar om återhämtning efter löpning och om cyklister och hur de bajsar under loppen, och trots att han berättat det flera gånger, ber jag honom berätta det igen. Om hur de kan bajsa i kepsen, eller springer in till en husvagn längs med loppet och lånar toaletten.

Han tittar på cykel och jag, jag låtsats som att jag jobbar, men egentligen sitter jag bara här och lyssnar.

emerentia+love

<3

 

 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Vissa saker bara måste jag prova. Trycka på knappar i hissar och öppna luckor som ingen vet vart de går.
Och prova utklädningskläderna på jobbet. Idag en kalkondräkt jag gärna hade tagit med mig hem.
Tror bestämt jag ska komma tidigt imorgon, ta på mig den och sen sitta och vänta på producent-Sofi och låtsats som ingenting alls.

IMG_5365

Jag måste nog köpa lite utklädningskläder. Och framför allt våga ha på mig dem. Ställa till med en maskerad och inte vara så fruktansvärt stel och medveten hela tiden. Släppa loss och våga.
Det har tagit nästan tre år innan jag vågade vara galen när Love var med, dansa fult, bete mig konstigt, vara jag. Nu finns det liksom ingen hejd, jag är precis så knäpp och jobbig som jag är naturligt. Jag skedar alldeles för nära, väser i hans öra, petar på honom för att hålla honom vaken, håller hov och tjatar i ett. Och ibland så fuldansar jag i min randiga sparkdräkt och gör miner som jag inte vågat göra på fler år. Såna som jag slutat göra för att jag såg ful ut när jag gjorde dem. Skrattar högt gör jag också, och hjärtligt. Så där som en ska göra.
Jag slappnar av. Jag är jag.
Det är nog den bästa av gåvor.
Att låta någon vara sig själv.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Emerentia

Emerentia är Djungeltrummans printchef och skriver mest om hönsdrömmar och dagssländor.

Mest lästa

  1. NÄR EKOLOGISKT INTE ÄR RIKTIGT LIKA FINT (ELLER GOTT) MEN SKITDYRT
  2. ANDRA JAG LÄSER
  3. DIY & SHOPPINGSHYSTERIN
  4. GUBBS, GUBBS, GUBBS // GENUSHAVERIET SVT OPINION
  5. EN VECKA I BILDER