Emerentia

Kategori: LÄSA

RECENSION: FÄRJAN

Boklyssnandet går vidare. När jag syr lyssnar jag alltid på böcker och de senaste kvällarna har jag valt ljudboken istället för TV. Och det senaste har varit Mats Strandbergs Färjan.

Jag tänker mest på Rederiet och den där gången jag åkte Finlandsfärja med Hedda och Swing och jag grät i panik och ångest hela taxiresan hem när vi gått i land i Sverige igen. Det var det värsta jag gjort. Som en löneresa på Ryan Air upphöjt till 1000. Fulla människor innan vi gick på, halva resekassan spenderad redan i terminalen. Jage med tex freens vagnar och så vidare. Mitt människoförakt fick sig en utmaning, eller snarare ett uppsving.
När jag istället bara tänker på Rederiet minns jag scenen jag som 10-åring tyckte var ursexig när kapten Rolf Dahlén hade en kärleksaffär med en gravid städerska. Ingenting av det där har Färjan, eller allt snarare. Plus vampyrer.


Det enda jag kan tänka är att jag kanske hade valet läsa den här ändå, låta den krypa lite mer under skinnet. När jag lyssnar på den försvinner jag ibland bort i andra tankar, men kanske hade jag då blivit för skraj. Att vara ensam igår kväll var en lite större pärs än vanligt, kan jag tillägga. Samtidigt så har jag så otroligt svårt att kapitulera och tro på människoätande galningar. Dock funderar jag på hur den gör sig på film, om folk svimmar under Raw, vad gör de då när Färjan går upp på bio?
Det som sätter skräck i mig är deras utsatthet, hur hela färjan fylls med skräck. Hur ensamma de är, utan kontakt med omvärlden. För visst, det var ”I rymden kan ingen höra dig skrika” som lanserade Alien-filmerna, men ingen hör dig skrika på Östersjön heller, verkar det som.

Och en resa på Östersjön känns bra mycket mer realistiskt än en resa i rymden.

Nu väntar vi bara på maj-månad så att vi kan hugga tag i den här.

PS! För den som vill läsa mer om vad ni kan läsa om, tryck på kategorin RECENSIONER, så dyker allt jag tyckt till om upp!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Efter att Styrbjörn kommit har jag blivit en storkonsument av ljudböcker. Varje promenad ackompanjeras nu av en röst. Romaner, fackböcker eller mittemellan spelar inte så stor roll, men lyssnar, det gör jag.
Nu senast på Dan Josefssons Mannen som slutade ljuga.
Den handlar om en av mina största fascinationer i livet: Sture Bergwall. Eller snarare: projektet Thomas Quick. För om Thomas Quick var någonting, så var det ett projekt. Sture Bergwall och Margit Norells gemensamma.

I Mannen som slutade ljuga harvar vi inte med skyldig eller inte-tugget (det behövs ju ändå inte) och inte heller någon större spänningshöjare, vi fruktar aldrig för offrens liv, vi oroar oss aldrig. Vi vet precis vart vi är på väg. Men ändå upphör boken inte att förundra mig. Dan Josefsson redovisar hur Sture kunde gå från att vara småtjyven som förgripit sig på några unga pojkar till en fullfjädrad mördare som åt, styckade och gömde sina offer.
När jag hemma går runt och lyssnar på boken och skymtar förbi min egen spegelbild i spegeln ser jag hur jag går runt med ett förvånat, men samtidigt förskräckt ansiktsuttryck. Hur kunde en enskild människa besvärja så många. Hur kunde Margit Norell bli så otroligt central i en hel behandlingsform, och hur kunde hon attrahera smarta människor och få dem att själva fabricera hela barndomar? Jag kan bara inte förstå det. Margit Norell är högntressant som person i sig själv, hur hennes lilla studiegrupp har innehållit personervälkända personer som Hanna Olsson men också Monica von Sydow (P3-dokumentär fans vet precis vem denna Monica är) får mig att vilja slå upp wikipedia, trycka på länk efter länk och bara fortsätta färdas i Margits egenkomponerade värld där alla verkar ha haft en fruktansvärd barndom full med övergrepp.

Det enda jag saknar nu är någon att diskutera boken med.

Boken är lång och kräver sin koncentration, men en sån behållning. Vill du hellre snabbt komma över ungefär samma sak kan du kolla på Dan Josefssons dokumentär här. Eller så gör du som jag: tittar och läser parallellt. Ja, så gör du. Du kan också lyssna på P3 Dokumentär om Sture.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

BÖCKER JAG KONSUMERAT DET SENASTE

Sen Styrbjörn gjorde entré i världen för igår exakt tre månader sen har jag konsumerat mer populärkultur än på länge, jag har plöjt serier under amningsmarathon och varje gång jag promenerat har jag lyssnat på dokumentär eller ljudbok. Under de tre månader jag nu använt mig av Bookbeat har jag hunnit lyssna på ett gäng böcker och nu tänkte jag att ge en liten recension på det jag hittills tagit mig igenom.


Tiggaren – Sofie Sarenbrandt

Var den första boken jag lyssnade på. Jag älskar mord och tänkte att det här verkar vara av en bättre kaliber än Camilla Läckberg, och skrivet av en kvinna. Den tar jag! Och det gjorde jag. På mina första staplande promenader lyssnade jag mig igenom hur mordutredarna jobbar undercover med en grupp poliser som seriemördar tiggare. Nu i efterhand inser jag att det här faktiskt är en deckare värd att lyssna på. Verklighetsförankringen i Jimmie Åkessons Sverige gör att den kryper under huden.


Den vita staden – Karolina Ramqvist

Efter att ha läst Flickvännen i somras när det var som allra varmast och magen var som störst ville jag läsa fortsättningen. Jag önskade mig en suggestiv bok om Karins liv utan John. Jag kände inte det där. Ganster-mamman fanns inte där, och inte heller någon hjärtskärande ömhet, eller icke-ömhet för barnet Dream. Jag störde mig på riktigt så mycket på den Karin jag tidigare upplevt som stilren, trots hennes kokainnäsa, valde att döpa sitt barn till Dream att jag i perioder hade problem att lyssna på boken. I efterhand hade jag faktiskt glömt att jag lyssnat på den. Fortsättningen på Karins liv kändes inte så jobbigt som jag hade hoppats, inte lika trasigt, ensamt och utsatt. Mer som en sista säsong på en TV-serie som mått bättre om vi fått fantisera ihop slutet själva.


Kan man dö två gånger – Leif GW Persson

Jag tänkte att fiktionen måste kunna överträffa verkligheten och hoppades på något i stil med Leifs medverkan i Veckans Brott. Så blev det inte. Här följer vi Evert Bäckström och dennes granne på ca 9 år (!!) som ska lösa brott. Kvinnor får åka salami-hissen efter kvällar i ”skilsmässodiket” på Riche. En Annika på samma avdelning som Bäckström är en stor bodybuilder-kvinna som mer än gärna sticker sin tunga i halsen på Bäckström och hans supersalami kan inte säga nej. Mordet då? Praktiskt taget glömt det, men släng in ett äktenskap mellan en svensk man och en thailändsk kvinna, lite Tsunami, en döskalle och sjöscouter. Ja, oemotståndligt dåligt. Efter 13 timmar med hörlurarna är jag trött på att ha Claes Malmberg framför ögonen och väljer därför något nytt.


Bucketlist – Katrin Zytomierska

Ska helvetet aldrig ta slut undrar du, nej, säger jag. Efter 00:04:57 orkar jag inte mer. Det här är som när jag själv skrev min första roman när jag var 13. Jag valde de delar jag gillade ur mitt liv och la till lite önsketänkande. Precis så gör Katrin också. Hon tar det hon gillar med sitt liv, sin ekonomi, LCHF-mode och vindsvåningen hon köpte efter skilsmässan. Sen kryddar hon lite mer ett ex som heter Peder och lite pedantiskt tänk kring matsäckar till barnen och möjligheten att ta ut en lön på 120 000 (allt enligt hennes revisor). Och så beskriver hon i detalj hur du skapar ”magi” med mat, strimlar Zucchini istället för pasta, gör en chokladmousse på dadlar och kakao och annan skit. Huvudrollen Mila klarar dessutom av att lokalisera en Pradaparfym trots att bäraren är en svettig flyttkille. Denna egenskap verkar lika förfinad som Per Hagmans förmåga att lokalisera menstruerande kvinnor enbart på deras doft.

Och så har jag läst också. En riktig tjockpärmad bok:

Glöm mig – Alexander Schulman

Jag hyser ett konstigt agg mot Schulman, jag tror det ligger långt tillbaka innan han gjorde pudlar, och vägrade svara när ett Göteborgsnummer ringde honom på mobilen. Det är ett sånt förakt för människor som liksom sipprar igenom. Men Glöm Mig, den fastnar. Jag diskuterar den med min mamma efteråt. Hur Lisette Schulmans fasad rämnar och hur barnen måste ta tag i det. Med amningshormonerna i blodet känns den innanför huden, rädslan över att när en är som mest hudlös med sitt alldeles nya barn ska bli utsatt. Och någonstans kändes det så otroligt skönt att Schulman gör upp med hela sin uppväxt efter Skynda att älska som mest kändes som ett otroligt vurmande för en inte alltid perfekt pappa. Efter att ha läst Skynda att älska undrade jag länge varför mamman var så utelämnad och jag valde då den enkla vägen: anse att Schulman är en man som attraheras av män och bara ansåg att mamman skulle finnas där. Nu visar det sig att det är helt tvärtom och förståelsen jag fått för Schulman gör att jag inte bryr mig så mycket om hans tidigare fjanterier, kanske dags att ge honom en ny chans.

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

I vår bokhylla är det en ständig, visserligen färgkoordinerad, oordning. Det är svårt att hitta saker att läsa och minnas vad som inte är läst. Bokhyllan är mitt ständiga dåliga samvete, jag vill så gärna organisera, men det finns så mycket roligare saker att göra. Men igår tog jag mig lite tid för att inför sommaren hitta det bästa jag vet. Så här kommer fyra böcker att läsa igen, och en bok jag började på nu på morgonen på spårvagnen. Bäst är att alla böcker går att hitta på loppis eller secondhand ganska lätt!emerentias_boktips

Glaskupan av Sylvia Plath, 1974
Esther är duktiga flickan, och det här känner jag igen mig så himla mycket i. Hon åker till New York för att jobba på en modetidning, men det tär. I själen. När hon kommer hem till Boston igen hamnar hon på mentalsjukhus. Jag minns att jag fastnade för första stycket när jag läste den för första gången.
”Det var en besynnerlig, kvav sommar, den sommmaren de skickade makarna Rosenberg till elektriska stolen, och jag visste inte vad jag gjorde i New York. Jag är fånig med avrättningar. Tanken på att avrättas i elektriska stolen ger mig kväljningar…”
Vem får inte kväljningar av avrättningar och elektriska stolen går det att undra, och det gjorde jag, genom hela boken. Alla förväntningar på Esther förgör henne, hon förmodas ha roligt, hon förmodas roa sig, hon förmodas göra saker när hon är i världens bästa storstad, men hon tänker bara på döden. 
Sylvia Plaths eget öde gör inte boken sämre, utan känslan av att få sammanbrottet sakta upprullat framför ögonen dröjer sig kvar.

Vad jag älskade av Siri Husvedt, 2003
Den här boken läste jag första gången kanske 2008, samma pocket har följt med mig sen dess och så fort jag hittar den på loppis köper jag den för att sen kunna ge bort till alla jag tycker bör läsa den. Och det är ungefär alla. En gång slet jag ut ett ex bara för att få det mer autentiskt när jag skulle imponera på personen som skulle få den. Igen handlar det om galna kvinnor. Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott. Kanske läser jag så mycket i den genren för att jag känner igen mig, lever mig in, blir galen själv, andas boken. När jag läste En dåre fri för några år sen hade jag nästan svårt att avgöra om Beate Grimsrud skrev om mig eller sig själv ibland. Men åter till Vad jag älskade. Vi är i New York igen, två familjer som ska umgås, Leo och Ericas familj och Bills familj, Leo är konsthistoriker och Bill konstnär och boken följer dem i över 20 år, genom sorger och glädjeämnen, från att deras barn föds, när de hyr gemensamt sommarhus, bor i samma hus i New York och liksom bara lever. Men då händer det där omvälvande och allt ställs på ända. Mitt i allt detta finns Violet som kanske var den som väckte mitt största intresse, och framför allt fick mig att läsa mer om hysterikor. Vad jag älskade gjorde sånt intryck på mig att den ibland fick följa med som accessoar när jag skulle visa upp mig. Jag ville liksom visa att det här var någonting jag gillade.

Lilla Smycket av Peter Modiano, 2001
Den kortaste boken i sällskapet, men kanske den som jag läste under längst tid. I alla fall, hon heter Thérèse, huvudpersonen, som tycker att hon ser sin mamma i en kvinna på metron i Paris. Nu inser jag att jag inte riktigt tänkt på Thérèse som en kvinna, utan som en person. Thérèses mamma påstås ha dött i Marocko tio år tidigare, och att det skulle vara hon som Thérèse såg på metron verkar otroligt, men ändå kanske lite sant. Hon följer efter kvinnan, skapar sig en bild, förhoppningar men samtidigt dyker minnena upp, minnen som inte alltid är så himla sköna och fina och glimrande som en lätt vill att minnen ska vara.
Jag brukar inte springa och köpa Nobelpris-vinnarnas litteratur, och det gjorde jag inte det här gången heller, men det borde jag.

Simone och jag av Åsa Moberg, 1996
Jag levde som Åsa när jag läste den här första gången, eller jag trodde det snarare, och därför vågar jag inte riktigt öppna den igen. Jag vet inte hur jag idag ställer mig till allt det jag kände då, när jag mest låg på en filt i Vitan, satt på min balkong och drack vin, levde som någon annan än jag gör idag. Åsa Moberg jämför sitt liv tillsammans med Tor-Ivan med Simone de Beauvoirs liv tillsammans med Sartre. Och jag jämförde mitt liv med Åsas. Det blev som en cirkel som slöts, eller snarare en evighetslopp. Jag levde med den här boken.

Och så, till den nya, olästa boken som jag lyckades hitta bland oordningen i bokhyllan igår.
Sommaren utan män av Siri Husvedt, 2011
Ytterligare en bok av Siri Husvedt, Jag har bara läst de fem första sidorna, men funderar redan på att gå tidigt från jobbet för att kunna fortsätta. Boris vill ta en paus från sin fru Mia, han har hittat sin 20 år yngre kollega som dessutom är fransk. All rädsla i att bli lämnad, men inte få till ett avslut speglar sig i den här boken, samtidigt som den är hoppfull och agiterad. Mia lämnar stan för att ta sig till landet där hon är uppvuxen, hon ska umgås med sin mamma och några unga kvinnor som hon ska hålla en poesikurs för. Jag fastnade kanske mest för omdömet från Borås Tidning ”När man väl tagit sig in i texten vill man bara vara där.” Precis sån är jag, lite för mycket inlevelse, lite för mycket fantasi, lite för slukande av allt med hull och hår. Lite svårt att skilja på verkligheten och fiktionen. Det bådar gott!

Förutom dessa så läser jag varje sommar den här. Den är ett måste.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

CONSTANT READER

Det kom en packe böcker från Linda Skugge och det enda jag inte tycker om med det är att nu måste jag välja. Tanken är att jag idag kl 13:05 nämligen ska hoppa på ett tåg till Stockholm, checka in på ett lagomt romantiskt hotell och sen ha en helg med mig själv, några böcker och massa gamla kompisar då. Och vernissage för geniet Malin Gabriella Nordin.
Constant_reader_Emerentia

Så frågan är, vilken ska jag välja? Åsa Moberg, hennes Simone & jag var min främsta följeslagare för några år sen då jag mest låg på en filt i Vitan och läste och samlade inspiration till Romanen med stort R. (samma roman som jag nu, trots hejarop begravt långt ner i byrålådan)

Kanske blir det som en cirkel, att läsa Moberg igen, eller så väljer jag en annan version av samma sak, Nina & Simone av Nina Lekander.

Åh jag vet inte jag, jag hatar beslut. Jag tar knappt några som inte handlar om tidningen eller vilken mat vi ska äta hemma. Eller nu ljög jag. Men att välja mellan två, eller flera, olika saker, det är bland det värsta jag vet.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

ETT NYTT NUMMER!

Då var det här mitt andra/tredje (lite beroende på hur en räknar) nummer! Tiden går så fort när vi har roligt, och det har jag nästan jämt! Om du inte haffar ditt nummer på stan, kan du läsa det här. Det är fullt med cyklar, fullt med smarta personer, och med ett alldeles superfint mode-rep signerat Helena Lundström. Och så finns det ett reportage som blev en krönika, mer säger jag inte, för nåt ska ni ju överraskas med!

Djungeltrumman27

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

EGENMÄKTIGT FÖRFARANDE

Idag har jag läst, det gjorde jag igår också, men idag blev jag klar med Egenmäktigt Förfarande.


Jag hade länge tänkt att låna boken på biblioteket, men eftersom jag aldrig kom mig iväg dit var det lika bra att köpa den.
Sagt och gjort, igår köpte jag den i bokaffären nere i mitt område (jag försöker hålla mig så nära hemma som möjligt, det vore roligt om stadsdelen blev mer än Condecco och söndagsmiddagar för 89:-. Så jag gynnar helt enkelt de i närområdet.

I alla fall, nu är den läst.
Jag uttryckte mitt motstånd ganska tidigt, jag smsade Cecilia om att jag inte riktigt visste vad jag kände.
Det är nackdelen med att dra ut på ett bokköp, alla andra har tyckt någonting.
Och ska jag vara ärlig är jag trött på äldre-erkända-män-vs-unga-ambitiösa-kvinnor-som-förlorar-sig-romaner.
Det första som slår mig är att jag konstant slungas tillbaka till 30-40-talet och plötsligt dyker det upp en mobiltelefon. Det irriterar mig. Jag kanske borde ta det som att kärlek är oföränderlig, men det är svårt. Så där besatt förälskad går det att vara  oavsett tidsålder. Kanske betedde sig dinosaurierna på precis samma sätt. Det är visserligen svårt för mig att veta just det där om dinosaurierna.
Det blir en sån där bok jag inte släpper, men konstant tänker att jag borde sakta ner takten på läsningen. Jag ville liksom dra ut på det, hinna tänka mer, men när jag kunde lägga den ifrån mig var jag någonstans ändå mätt. Jag hade nog inte orkat läsa mer om mig själv.

För så är det.
Jag har varit precis sådär kär som Ester är i boken. Jag har gått varv efter varv efter varv runt kvarter för att se om personen som bor där inne bara kanske skulle ta en promenad. Jag har suttit i trappen mitt emot och väntat tills det tänts i trappan på andra sidan gatan bara för att förstå att det är någon av personens kanske 15 grannar som är på väg ut.
Jag har erbjudit allt, min kropp eller bara en omgång TV-spel.
Och jag har fått nej, men ändå hört av mig igen.

Jag har varit Ester. Fast kanske inte så stark ändå, jag har förlorat mig mer. Jag har aldrig klarat av att anklaga någon för egenmäktigt förfarande. Jag har snarare sagt att ”du kan ju höra av dig när du vill” och sen gått med hoppet som en brosch på jackan.

Och visserligen är det fantastiskt skönt med igenkänning, men åh vad lyxigt det vore att läsa något om en helt skrupelfri kvinna.

Nu tänker jag låna min vän Sebastians ord:
”För den som är kär fungerar varje kärleksskildring som ett horoskop.”
Och för den som heter Emerentia går det bra att läsa vilken sida som helst i Egenmäktigt förfarande för att känna sig träffad och analyserad. 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Emerentia

Emerentia är Djungeltrummans printchef och skriver mest om hönsdrömmar och dagssländor.

Mest lästa

  1. NÄR EKOLOGISKT INTE ÄR RIKTIGT LIKA FINT (ELLER GOTT) MEN SKITDYRT
  2. ANDRA JAG LÄSER
  3. DIY & SHOPPINGSHYSTERIN
  4. EN VECKA I BILDER
  5. EN GUIDE TILL SANDRA OCH ANDRA TILLRESTA