Emerentia

Kategori: MENS

MENSBLOGGEN ÅTERUPPSTÅR

Av den enkla anledning att Göteborgs bästa (jag är partisk ja) kulturredaktör bett mig om att skriva lite om denna pärla:

Bild 2014-11-16 kl. 17.40 #2

Det är väl så dags att jag börjar skriva igen.
Det är konstigt skrivandet, kommer som vågor, precis som sorg, stötvis och bitvis och inte alltid när det passar sig.
Precis som mens helt enkelt.

Att skriva är att mensa. Nä, så går det ju inte att säga. Men att skriva gör det. Det är väl också det underbara med att skriva.
Det går att skriva precis vad som helst, även det som inte går att säga.
Och det mina kompisar, det är hela härligheten.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

MENSBLOGGEN DAG 2.

Halloj där dagboken!

Ingen mens i sikte.

Men tänker mycket på den.

Varför heter det ens mens?
Måste kolla upp detta.

Minns att jag till en början sa menstruation, kändes mycket mer myndigt, och myndighet var väl just vad jag behövde som 13-årig tjej som blodat ner fintrosan.
Det är ju självklart att om jag nu skulle vara vuxen, så skulle jag åtminstone vara det med klass.

Menstruationen har kommit! sa jag. Eller nej, inte riktigt, så klart.
Istället för Laleh sång Vårens första dag kan vi sjunga Mensens första dag, och så kan jag berätta för er om denna omtumlande upplevelse.

Setting:
Västkusten år 2001. (årtalet är diffust, vet att jag var ung i min mammas ögon, men minns knappt hur ung. Gissar på 13 somrar. Bör alltså vara år 2000 nu när jag tänker efter.

Vi börjar om.

Setting: (märks att jag jobbar med TV va? va?)
Västkusten år 2000.

Jag ska sticka i väg med mina killkompisar, Jonas, Viktor och Mårten, det är lite disigt ute så vi ska antagligen inte bada. Hade vi badat hade blodet i trosorna gjort entré i mitt liv några timmar tidigare.
Nej, vi ska säkert spela kort, inte klädpoker för det hade gett samma effekt, men säkert något spel.
Sak samma.
När jag svingar benet över grinden vi satt upp för att hundarna inte ska komma ut skär det till mellan benen. Dåliga trosor tänker jag och sticker ut med mina kompisar.
När jag senare kommer hem och sätter mig, med öppen dörr som traditionen tillåter i min familj, och när jag ska torka mig är det blog på pappret.
Där kommer orden om menstruationen.
Jag påkallar min mammas uppmärksamhet, jag tror att jag gråter. Men jag berättar.
Jag tror att jag säger att jag fått blod i kissen. Det var benämningen senast vi pratade om mens några år tidigare och jag kände mig plötsligt väldigt liten i sammanhangen och hade inte alls lust att prata mens som lät som något en 50-årig tant hade (ja, visserligen har ju inte alla 50-åriga tanter ens mens, men vad visste jag).
Då till problemet att det inte finns några bindor hemma.

Min mamma säger åt mig att sitta still så ska hon åka och handla.
Det tar 20 minuter, där sitter jag med toalettdörren öppen och när hon kommer in genom farstun och ser rakt in på toa så säger hon: ÅH NEJ.
Bindorna var glömda, inte på bandet i kassan utan på hyllan i butiken, purjolök och annat hade inhandlats med mina livsnödvändiga bindor, de blev kvar.
Mamman får åka tillbaka.
Mamman kommer hem igen med ett så stort paket bindor att det i mina ögon skulle stoppa en blödning värdig en mindre stad av menstruerande kvinnor.
Bindorna är av den trevliga sorten ren bomull i ett hölje. De klumpar ihop sig och känns varken fräscha eller hippa som Libresses eller Always eller vad de nu kan heta verkar vara, i alla fall enligt reklamen.
Med jumbo-bindan i trosan lägger jag mig sedan i min säöng och gråter.
Sen kommer pappa och gråter lite med mig och min mamma med.
Min lillasyster klappar mig på huvudet, hon har fortfarande år kvar i frihet från mens och jumbo-bindor.
Mamma förklarar att nu har jag mens, som alla stora tjejer, som hon, och hunden som ligger bredvid mig.
Där ligger vi i min säng, en hund som löper och en flicka som blöder.
Tillsammans.
Absurt ändå. Att ta in hunden i sammanhanget där, men det var kanske lättare att identifiera sig med en svart schnauzer än med sin mamma just då, trodde min mamma.

Det var det. Slut för idag.

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

MENSBLOGGEN DAG 1.

Jag chattar med Elin.

Jag kläcker idén om en mensblogg.

Det kanske vore nåt säger jag.

Kör säger hon.

Så här sitter jag med partiledarutfrågningen bredvid mig och med tanken på livmodern.

Denna källa till liv, så utskälld, hatad, fruktad.

Jag hatar i mångt och mycket min, den gör ont, är svullen, beter sig som en sämre kompis helt enkelt.

Jag borde ta tag i det här. Det är dags att vi börjar prata om det här.

Om cellprov, gynbesök, mens, avsaknad av mens, preventivmedel, endometrios.

För om vi pratar om det kanske bekymren blir mindre, för då kanske någon förstår att det är problematiskt.

Så vi börjar nu.

Mensbloggen dag 1.

Ingen mens.

Förnimmelse av den vänstra äggledaren (tror jag, jag är väl ingen doktor eller).

Som vanligt ungefär.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Emerentia

Emerentia är Djungeltrummans printchef och skriver mest om hönsdrömmar och dagssländor.

Mest lästa

  1. NÄR EKOLOGISKT INTE ÄR RIKTIGT LIKA FINT (ELLER GOTT) MEN SKITDYRT
  2. ANDRA JAG LÄSER
  3. DIY & SHOPPINGSHYSTERIN
  4. EN VECKA I BILDER
  5. EN GUIDE TILL SANDRA OCH ANDRA TILLRESTA