Emerentia

Kategori: MUSIK

  1. Zara Larsson
  2. Zara Larsson
  3. Zara Larsson
  4. Grace Jones
  5. Seinabo Sey
  6. Hänga på VIP-området i solen (visst har det _aldrig_ varit dåligt väder under Way Out West, eller drömmer jag nu?)
  7. Dela spårvagn med miljoner människor i korta shorts, virkade toppar, Ray Bans och välidgt brun hy (eller är det bara under Summerburst?)
  8. Att vänner & bekanta från Stockholm kommer hit utan att jag behöver tjata (behövs bara en jävla festival för att det ska hända)
  9. Lyssna på Alex & Sigge och se vad för smart de har att säga (skoja ba orkar inte höra mer om Rute Stenugnsbageri på Gotland eller någon slags jävla bostadsbubbla som Alex Schulman neurotiskt tror sig se (och har gjort i typ 5 år))
  10. Ta taxi ut till Hisingen mitt i natten och inse: vad fan gör jag här nykter och med en gravidmage ala vecka 35?

Precis, du har redan fattat att det bara är punkt 1-6 som på riktigt är någonting att se fram emot. Och punkt 8. Bra, då ses vi!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

olle

Jag minns inte hur jag hittade honom, men jag minns hur det kändes. Lite som att komma hem. Jag var apan som liknade dig. När jag tänker efter måste det ha varit 2002, jag var 14 och Synthezeiser skulle marknadsföras. Ljungström med band var därför på TV. Jag bandade framträdandet på VHS när jag efter några toner insåg att det där var det jag letat efter.
Hey, hey, en sån där äcklig ton!

Dagen efter tog jag femmans spårvagn till Stadsbiblioteket, lånade varenda skiva han släppt, brände av varenda en och kopierade omslagen i vår svart-vita kopiator upp på vinden. Nåt år senare började jag läsa Dan Andersson för att de var lika till utseendet.

Med Norrländska präriens gudinna i hörlurarna promenerade jag varje dag mellan Böskolan och vårt hus, jag sparkade bland löven och i min inka-inspirerade mössa kände jag mig just där och då riktigt vacker. Det hände mig inte så ofta, allt för sällan för en 14-årig tjej egentligen, men jag minns hur lycklig jag blev när just den låten kom på i min egenhändigt brända skiva i CD-freestylen. Just då var jag oåtkomlig.

Jag spelade vanlig, var en apa som liknande någon men fann styrkan i den norrländska präriens gudinna, trots att jag då inte varit högre upp än Gävle. Och drömde om att få bila någonstans med Du sköna värld i högtalarna, den drömmen har inte blivit sann, för än har jag inget körkort.

Av dom som la grunden, för att vi finns till
Att hänga upp hela sin existens på en artists musik är inte helt rätt, det ska mest tillskrivas ens föräldrar som vid ett (väl) valt tillfälle valde att göra barn, men om jag kunde ge det minsta tillbaka till Olle Ljungström för allt det han gav mig när jag var 14 och olycklig hade jag mer än gärna gjort det. Känslan av tillhörighet och förståelse.

Där borta vid pilen, har jag lagt min far. Där vilar han tryggt, på den plats han valt. 
Åh, jag hoppas att det händer dig med Olle, att du hamnar där, bland de andra.

 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

EN FÖRSMAK PÅ SÖNDAGEN!

På söndag gör jag någon slags återkomst till DJ-båset, jag har halv-fult avvärjt varenda förfrågan det senaste, har inte haft ork att stå på ett dansgolv till klockan 3 en fredag och sen inte orka gå upp på lördagen och plötsligt ha sumpat en hel dag.

Men när Hedvig frågade om jag var sugen på våfflor, sa jag ja, och vips så blev det dagsspelning på Boulebar på söndag! Åh så kul! Och gott! Trots att jag gjorde våffeltårta åt Love på hans födelsedag häromdagen är jag inte ett dugg trött på våfflor, och efter att ha pausat musiken ett tag är jag inte heller trött musik eller skivspelande, så därför presenterar jag här:

En styck spellista med känslan jag tänkte förmedla på söndag!

Men tills dess jobbar jag mest. Och går till banken som en annan tant, men något ska en väl göra en fredag…

 

 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Höll på att inleda med en historia om min mamma igen, det vore nästan konstigt, som om att den här bloggen var hennes och inte min.
Det här ska inte handla om mamma, det ska handla om Celine Dion. Min stora idol från 97- ja, när slutade det vara så egentligen? Och har det verkligen slutat?

Jag kom och tänka på det här för att min kompis Tobias skrev frågande om Adele var vår tids Celine Dion och om Celine i såna fall var underskattad. Intressant frågeställning kände jag och här är jag, skrivandes så att tangentbordet börjar bli varmt, hamrandes på tangenterna.

Celine, som så många fick upp ögonen för när hon sjung smäktande till Titanic. De flesta tänker jag tyckte om henne för att det fick en att drömma sig ombord på det där skeppet, iklädd kläder ala 10-talet, och framför allt. Förföra Leonardo DiCaprio. Spelar ingen roll att de romantiska och sexuella erfarenheterna var mindre än noll och att kärlek hittills bestått av att fråga chans på Olle (trots att han var snorig, inte speciellt snäll och inte alls så himla rolig egentligen, men just därför: det fanns en minimal chans) (han sa nej). Där öppnade Celine dörren. Plötsligt var inte hjärtat gapande tomt och erfaranheten minimal. Nej, med fantasins värld (och frasen Every night in my dreams, I see you, I feel you) hade jag både blivit avmålad naken endast iklädd gigantiskt smycke OCH tryck en varm hand mot en immig ruta i en bil äldre än min egen farfar.

Musiken till filmen fortsatte sen att ackompanjera min avståndsförälskelse i min seglarinstruktör, Anders och sen också förälskelsen i Fredrik Ljungberg (han hade ju sån fräsig friss).

Men i takt med att erfarenheterna började sträcka sig lite längre än till chansfrågningen av Olle (som sa nej två gånger, drog ner mina byxor en gång, men också gav mig en puss på kinden en annan) kunde en kanske tro att Celines musik skulle dö ut, försvinna, tvina bort. Men nej. Inte här inte. På Prinsgatan spelas Celine så fort Love går utanför dörren. När dagen på jobbet känns extrajobbig och det inte ens går att dansa bort tristessen på toaletten. Då mimar jag som bara helvete till It’s all coming back to me now.
För bättre pepp-och-ta-dig-samman-låt, det vet jag inte.

Och när det fnissas från kollegorna när jag lägger ifrån mig lurarna och Celines stämma ekar över kontorslandskapet (ja, hon bör lyssnas på med väldigt hög volym) reser jag mig bara stolt. Kanske är det lika töntigt att lyssna på Celine idag som det var 1998 när alla andra slutat drömma om att vara Leonardos älskade i Titanic, men vad gör det när allt kommer omkring. De kan fortsätta lyssna på Adele, kanske fnissar något åt dem om 20 år.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

SARA BERNDTSSON IN THE HOUSE!

Inte bara vår bröllops-dj, utan också pod-pratare!

Sara och jag pratar om salsa, norska bröllop och musik.

Underbart snack, men lite väl hög volym på annonsen i mitten, akta öronen!

 

Förutom att det finns fanstastiskt mycket musik att prata om börjar jag stressa lite, slöjan måste fixas och jag måste hitta knapparna till klänningen!

Men jag har fått världens finaste möhippa! Och varit på SPA för första gången i mitt liv, det var helt fantastiskt!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

ÄLSKAR DE MIG ELLER ÄR DE IRONISKA?

Jag förstår inte det här riktigt:
Skärmavbild 2014-12-21 kl. 22.51.55

Emmy skickade bilden till mig. Det är fotat från Nöjesguiden, deras I-Tiden-kolumn (?).
Emmy anser att jag ska ta det här positivt, att det betyder att det är mig en vänder sig till när det handlar om jämställdhet i DJ-båsen i GBG, men jag kan inte låta bli att känna samma ironi som i mellanstadiet. Jag vet helt enkelt inte riktigt vad jag ska känna. Maria och hennes pappa Birger säger precis som Emmy. Att det är positivt. Det har alltså avhandlats av tre smarta människor de senaste dagarna, men som sagt: jag kan ändå inte låta bli att undra.

Men! Till fenomenet då.
Bar-DJ:s VS Kklubb-DJ:s.
Jag har mest spelat i bar/restaurang det senaste. Det är skönt och lugnt och gör avsaknaden av Folkbaren mindre. Men också för att jag ärligt inte alltid orkar stå i ett dansgolvsbås och vifta med armarna, dansa och svettas. Och ja: jag tröttnade på dansgolv förpassade till tjejer. Dansgolv där önskningar och regler står högre än den egna musikaliska smaken. Att spela på, till exempel, Yaki-Da:s dansgolv för med sig vissa önskningar från gästerna. Något invant och säkert. Att arrangörerna inte önskar det samma är en annan femma, men när en inte längre orkar spela Håkan Hellström och få evighetsönskningar om Shoreline, då är det inte roligt längre. (se tidigare inlägg om schyssta killar som bara ska önska en liten låt, eller säga till en något bra om basen). Kombon att spela på ett ställe där en hel massa förväntningar tynger dig samtidigt och du är tjej och ska vara ”glad” i att någon vill höra en låt gör att dansgolv tröttar ut en. Att det också anses mindre kreddit pga så få killar som spelar där hör ju också till. Tjejer spelar ju bara skivor och är inte DJ:s… Så ja, jag har behövt en liten paus. Men nog om min egen historia.

Jag tror att det fungerar på precis samma sätt i DJ-världen som i resten av världen. Det som män gör blir hårdvaluta. Normen, det fräcka, det ultimata.
Typ som att lärare först var män och välbetalda och sen kom fröknarna och då sjönk lönerna. Typ så, ni fattar ja, eller hur fattar ni?
När fler tjejer spelar på dansgolven funkar det alltså ungefär samma sak. När fler män spelar i baren blir det fräckare. Barer och restauranger är ju i övrigt det nya svarta tänker jag, och då kanske speciellt i Järntorgskvarteren där det ska spelas skivor överallt, från Folk till Averna till Publik.
Och som vanligt bokas de som alltid bokas och framför allt: de som bokar är de som alltid bokar. Och då blir det inte sån stor variation på det hela, nej.
Samma kompisar ringer sina kompisar. Och det spelar ingen roll om det är Made in China eller Publik vi pratar om då.
När tjejer börjar boka, då kanske det deppiga försvinner. Och privilegiet. För det är en kombo. Om ni nu frågar mig, och det gör ju Nöjesguiden.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

JADDABADDABOU

Okej, ska skriva text om kvinnor i musiken igen.
Ibland undrar jag hur många gånger jag behöver skriva den här texten.
Texten om att för få tjejer får scenutrymme. För få kvinnor i rollen som bokare. För få kvinnors namn i stora rubriker.

Det är uttröttande. Hur stor debatten än blir mellan varven, verkar det inte gå fram. Kulturkalaset improvar inte sina bokningar (pratar nu förra året, har inte kollat årets än) och Gröna Lund verkar inte ens se att de kunnat byta namn till Gubbe Lund.
Ja, ni förstår.
Men jag skriver samma text igen och hoppas att kanske, kanske, kanske blir det lite bättre ändå.
Kanske kan min killes lillasyster få se att det finns ett helt gäng kvinnor och tjejer hon kan ha som musikaliska förebilder nu när hon startat band. Kanske kan det vara jättemöjligt och helt naturligt för henne att fortsätta med det hela livet, bli peppad och sen som killar har gjort i all evighet, satsa på en icke avlönad musikalisk karriär istället för att plugga till något. Jag hoppas det, verkligen. Jag hoppas att fler tjejer skiter i att vara duktiga och gör något av sitt liv. Jag hoppas att de ba kör på sina drömmar.

Det var det. Nu ska jag jobba. Och imorgon ska jag träffa Jerker Fagerström på DDB och prata jämställdhet.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

20130714-161808.jpg

Det blev så att jag köpte Håkan Hellströms skiva idag, det blev så att jag köpte den på både vinyl och på CD, när en ändå köper en fysisk skiva kan en ju lika gärna köpa en hög. Eller nåt. Det är något visst med att köpa skivor, kanske mest egentligen när det kommer till Håkan Hellströms, jag köade i timmar utanför CD-specialisten i randig t-shirt och min syster hade hatt och hängslen. Jag minns att när vi förstod att Daniel Gilbert jobbade i skivbutiken blev nervösa av bara tanken att gå in dit igen. Det vore så jobbigt om han förstod att jag gillade både Håkan, BD och Celine Dion. Någon letade fram numret till Håkans föräldrar i en gammal telefonbok och jag hade det inskrivet i min telefon i flera år under namnet ”Håkan”, men använde det aldrig.

När jag spelade En vän med en bil första gången i skolan frågade någon om jag var riktigt dum i huvudet, musiken var ju askass. Nu stod samma kille och skrek efter Känn ingen sorg för mig Göteborg igår när jag spelade skivor.
Tider och saker förändras, jag vet inte om det är skivan, eller mina minnen till den som gör Försent för Edelweiss till min favorit, kanske är det mest minnet av att sitta på cykeln ner för backen mitt i sommaren eller euforin över att någon från stan kunde fylla hela Skandinavium två gånger. Kanske är det minnet av räkmackan vi åt på Heaven23 efteråt. Eller så är det musiken, Tro och Tvivels intro och Zigernarliv Dreamin’s gitarrer.

Jag spelade Känn ingen sorg för mig Göteborg igår, inte för honom utan för mig. Kanske är jag på väg bort igen kände jag. Kanske är det dags att göra någonting annat ett slag.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

LANZAROTE!

Jag har egentligen inga planer på att göra detta till en musikblogg, men eftersom det är musik jag jobbar med numera blir det lätt så ändå.

På fredag har vi P3 Bar på Pustervik, jag kommer spela skivor med min Skelettkvinne-partner Maria.

Jag tror jag nästan kan lova att spela den här Todd Terje+Lindstrøm-låten, döpt efter semesterparadiset Lanzarote.

Ikväll lovar jag också att spela en extra bra och ny låt med Junip i Popologen.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

SUPERFREDAG PÅ STEARIN!

Varannan fredag bjuder jag upp till lugn/sittdans på Stearin. Även den här fredagen.
Om jag bara skulle spela låtar som Frans gillar hade det blivit det här:
Klicka på bilden för att få spellistan.
Nu blir det nog inte så. Det är ingen trubadurafton direkt. Men det passar sig en hemmafru-dag som denna, när jag mest ska stånka med tvätt och disk och annat hederligt.
Vi kan också fira att det kommer vara öppet till 5 på fredag, inte på Stearin dock, men på andra ställen i den här stan.  

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Emerentia

Emerentia är Djungeltrummans printchef och skriver mest om hönsdrömmar och dagssländor.

Mest lästa

  1. NÄR EKOLOGISKT INTE ÄR RIKTIGT LIKA FINT (ELLER GOTT) MEN SKITDYRT
  2. ANDRA JAG LÄSER
  3. DIY & SHOPPINGSHYSTERIN
  4. EN VECKA I BILDER
  5. EN GUIDE TILL SANDRA OCH ANDRA TILLRESTA