Emerentia

Kategori: Okategoriserade

SLÄPP DÅRARNA FRIA!

Nog känns det som att det är vår ändå? Lite granna?

Jag passade på att göra det jag lovat mig själv att vänta med till april: våriga skor. 


Jag inser ju att det är himla svagt av mig att inte stå ut i kanske 15 dagar med att ta på mig de här skorna, men det gick bara inte. 

Ett litet tidigt våruppror helt enkelt, trots att jag känner mig ganska gammal och egentligen tycker att en ska ”svettas in våren” som vilken tant som helst. 

Annars har vi mest kämpat med maten idag. Igår gick det framåt, idag gick det bakåt, men så är det väl.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

LEVA LIFE 

Just nu: kräks i skrevet. Som räddas upp med handduk utan vidare uppsugningsförmåga.


Ikväll: prisutdelning. Tänker eyeliner och byxdress och bärsjal.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

BLAND FRÄCKISAR ÄR DU ALLTID ENSAM

Jag älskar galor. 

Speciellt när jag hamnar bredvid Quincy Jones och frågar honom ”vad sysslar du med då?”. Här i Partille blandas folk med fä och jag är det sistnämnda. 

Utammade bröst och sammet har jag valt kvällen till ära. Tror det gjorde succé på röda mattan. 
Hittills har P4-artisten Miss Li spelar och Zara Larsson har slagit Håkan Hellström i jakten på trofén för Årets Artist. 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

LUCKA 21

I teorin älskar jag december, kanske för att jag tror att det alltid är snö då, jag vill minnas att det alltid var snöigt när jag var liten? Jag minns pulkaåkningar, halkningar på väg till bussen, jag minns hur jag pulsat genom snön till skolan. Kanske stämmer ingenting av det här, kanske är allt bara projicerade bilder av hur december ska vara.


I praktiken är ju devember inte alls så där underbart och vitt. Det enda som är superhärligt är ju att det blir jul och nyår i slutet av månaden och att det är två saker att liksom fira. Sen tycker jag att lugnet ändå infinner sig i december, kanske för att jag än så länge inte har femitelva barn att köpa julklappar åt, göra presentkalendrar till eller så, men jag finner hela bakandet, kokandet och fixandet tillfredsställande och i år ska vi dessutom vara hemma hos oss på jul. Det är en helt ny känsla att ha ett eget hem där sånt är möjligt.

Vad vi ser på bilden? Mitt första försök på längdskidor hemma i trädgården cirka 2006. Jag bar kjol och strumpbyxor.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Hade den, precis som Katrin Zytomierskas, handlat om mig, fast jag hade inte låtsats om det och så hade jag format mig till den bästa personen i världen, tagit med väl valda delar helt enkelt. När jag läser Åsa Moberg känner jag alltid att jag kan skriva som hon gör, jag försöker härma henne men lyckas inte. Efterapning är ju det bästa sättet att lära sig.

Eller så kanske jag hade skrivit en deckare, men jag är så lättskrämd att jag aldrig skulle finna ro att göra det, jag hade tittat mig över axeln så ofta att jag inte kommit någon vart alls. Men i såna fall hade den nog handlat om Palmemordet, mest för att det är det allra mest spännande jag vet.

Faktum är att jag skickade lite saker jag skrivit till Linda Skugge för ett tag sen, det var det värsta jag gjort. Men nu är det gjort. Förut hade jag ett självförtroende som hette duga när det kom till det långa skrivandet, nu tror jag mer på mina idéer än mitt skrivande, kanske också därför jag gått från att skrivaskrivaskriva till att vara redaktör när det kommer till mitt yrke. Jag kommer på saker, andra skriver dem. Perfekt för någon med sviktande sjävförtroende och uthållighet. Jag blir så uttråkad fort.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Mina hängslebyxor. Inköpta för 600 kronor på Weekday för flera år sen och är ett sånt plagg jag bara hatar att jag inte köpt två av. Jag älskar de här bycorna, känner mig alltid fin, snygg och kool i dem. Kan ha dem med olika överdelar, överallt och hela tiden och det enda jag tycker är trist nu är att knapparna är lite hårda när Stickan ska bäras i sjalen. Men annars: det bästa jag äger. 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Vi har diskuterat det här om och om igen hemma, och samtidigt pratat om det på ett större plan, när jag var liten fick vi önska oss precis vad som helst, jag önskade mig oftast en bondgård och mängder av djur, och då inte i någon miniatyrform, utan en riktig gård. Det hände ju aldrig, men det var så härligt att drömma. Mina önskelistor kunde vara milslånga, men jag visste också att jag aldrig skulle få allt jag önskade. Jag ser ingenting dåligt i att önska sig hur mycket, eller vad som helst, jag kan tycka att det är nyttigt, så länge medvetenheten om att en inte kan få allt, eller ens en bråkdel av det önskade. Och definitivt inte det högst upp på listan alla gånger. Och att önska sig fred, som jag också gjorde, verkar inte ens gå att önska sig såhär 20 år senare heller.

Men åter till årets önskelista. Jag kan inte komma på någonting. Jag kommer bara på saker jag behöver. Som en barnvagnsmuff, en mugghållare och en hårfön. Tre egentligen tråkiga, men nytta önskningar.

Efter att ha köpt en del till Stickans nya babygym häromdagen bestämde Love och jag att Stickan bara får fem saker, gymmet av min farbror, tillbehör till det från oss, en snutte och två loppade böcker. Sen får han säkert saker av resten av familjen, men det här är sakerna vi har inflytande över och som vi bestämt. Resten av pengarna skänker vi till Röda Korsets arbete i Aleppo.

Det finns ingenting annat som känns varken okej eller intressant. Jag vill ha fred. Nu. Och det enda jag kan göra är att hjälpa till. Inte allt, bara lite, men ändå någonting.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

LUCKA 17: EN PERSON JAG SAKNAR I JUL

Jag hade önskat att de här två hade kunnat vara med i år, om så bara för en liten stund. Min farmor hade varit 91 i år och farfar än äldre, så jag är så ytterst tacksam att min mormor finns kvar, 93 år och pigg. Det är himla fint och skönt och alldeles fantastiskt. Jag var så liten när min morfar gick bort, men jag hade gärna suttit bredvid när han la en omgång patiens.

Och allra helst hade farmor fått dyka upp i den här glittriga stassen. 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

LUCKA 16: SÅ FIRAR JAG JUL I ÅR

Redan i höstas bestämde Love och jag att vi båda skulle visionera julafton, vi bestämde att var och en skulle få beskriva dröm-julen, och ingen skulle bli avbruten, oftast har vi båda rätt lätt att avbryta den andre och vi tar gärna över samtalet med våra egna visioner.

Så, med våra nya regler försöker vi minska avbrytandet och när det kom till just julvurmandet fungerade det faktiskt, det viktigaste var att båda fick fantisera, och ingen invände mot att det tydligen låg metervis med snö på marken, att Stinas päls var borstad eller att det luktade gott i hela huset.

Och efter att ha jämför våra två drömmar har vi bestämt att det viktigaste för oss är att julen inte börjar den 24e. Utan att vi den 23e bara är hemma, fixar det sista, i lugn takt lagar den sista julmaten, tar en promenad, ser en film, lyssnar på julmusik. På själva julafton vaknar vi vår första jul här, och då på vinden, för nu har vi bytt sovrum! Där uppe finns det en liten liten gran och våra julstrumpor.
Alla får en present var i julstrumpan. Även Stina, så klart.

Vi äter djurfri frukost här, vi har köpt Astrid & Apornas skinka, har rödbetssallad, senap och vörtbröd och så lyssnar vi på P1. Sen börjar vi klä på oss, och beger oss alla fyra till mina föräldrar och det stora firandet med mina kusiner. Sen åker vi hem lagom till Kalle, börjar värma på mat, blanda juldrinkar och duka bordet för sen på kvällen kommer min familj hit och firar kvällsfirande med middag och paket.

Och sen, när vi spelat en omgång monopol eller om någon annan får något nyare brädspel städar vi och går och lägger oss. Stickans första julafton är över och den 25e har vi all tid i världen att bara njuta.

PS! Nu kan du följa min blogg via bloglovin!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

LUCKA 15: SLÅ IN ÅRETS JULKLAPPAR

Nu inser jag att jag visserligen visat hur jag slår in årets julklappar, jag började ju slå in dem för att få lite julstämning. Men, eftersom jag både är en ordbajsare av rang och lite av en paketnörd kan vi ju prata lite om inslagningen.

Sen flera år tillbaka har vi böra köpt en sorts paketpapper, ett brunt klassiskt sådan, alla presenter slås in i det, såväl sommar-, födelsedags-, namnsdags-, som vilken annan sorts present som nu kan önskas slås in. Det minskar svinnet och hela jakten på papper. Dessutom är det lättare att hitta ett hållbart papper när det bara är brunt.

Till det har vi olika sorters snören och band. Till jul gillar jag jutesnören och i år hade vi tur att det fanns en gammal rulle rött jutesnöre liggande.  När jag i våras gick i keramik hade jag lite överbliven lera som jag passade på att trycka ut små grisar av, glasyren är lite hipp som happ, men det gröna blir ändå fint mot det bruna och det röda. Så några lyckligt lottade får dessutom något att hänga  granen den här julen.

Nördigast och onödigast är att jag inte gillar att tejpen syns, så helst använder jag inte tejp och sen är det nästan hemskt hur noga jag är med att vika papperskanten så att inga råa kanter syns. Onödigt, men livsnödvändigt.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Emerentia

Emerentia är Djungeltrummans printchef och skriver mest om det hon engagerar sig i för dagen, från höns till barn till politik.