Emerentia

Kategori: PREGGO

LAPPSJUKAN//INSTAGRAM FOR BABIES

Dag 6 på Östra. Det innebär att Styrbjörn Loveson Lund nu är fem dagar gammal. Det är otroligt att han varit här så länge, fast samtidigt har jag svårt att avgöra hur många dagar det gått sen vi kom hit. Det känns som hundra sen jag plötsligt låg på en brits och inspekterades av fem olika läkare. 

Nu bryr vi oss mer om ömmande bröst, bilirubin-värden och att gå upp i vikt. 

På våra 20 kvadrat inne på Neonatalavdelningen 309 får vi plats med en härlig dubbelsäng, en amningsfåtölj, ett litet skrivbord, två skåp, några hyllor, en TV och en högteknologisk bebissäng med tillbehör. 

Varje dag försöker vi i omgångar gå på något ärende, köpa lunch, glass, inhandla något på Apoteket eller bara sitta och läsa lite i solen. 

Och så funderar jag på bebis-instagram. Nu tenderar min instagram att fyllas i samma takt som telefonen av bebisbilder. Men frågan är om varesig mina följare, jag eller Styrbjörn egentligen vill det… Gulligt i början, javisst, men sen: vem blir och är jag och hur kul är det med urgullig bebis hela tiden och är det ens så att vi ska visa upp honom, oavsett gullighetsgrad? 

Är lösningen en instagram för släkt och de närmsta, nu har vi 100 trådar igång med bilder och meddelanden vi skickar mellan våra familjer och sammanlagt 7 syskon. Det tenderar att bli ett sammelsurium av smsande mest. 

Det återstår att se, än så länge njuter vi mest, och nu börjar han äntligen lukta lite mer bebis och inte så mycket sjukhus som han gjorde i början. Vi ser framtiden med andra ord. Och jag längtar efter att få ligga i vår soffa och slökolla på någon av SVT:s väldigt konstiga dagsprogram (varför typ bara motorsport och skit?!) 

Tills nästa gång: en bebisbild där vi matchar i Polarn & Pyret

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

48 TIMMAR TUMULT

Plötsligt låg han bara där, inte på mig, inte ens bredvid mig, utan i egen säng, med mängder av sladdar, monitorer och elektroder på och runt sig. 

Men han är vår och även om han är så ytterst liten och fågelungeaktig är han tuff. 

Nu bor vi på Neonatalavdelningen och lär oss allt om sondmatning, vägning, blöjor och närhet. 

Vi jobbar på att ligga hud-mot-hud och allt har redan blivit lättare sen vi kunde koppla bort solmadrassen för ett slag. 


Nu ska vara bara bli lite tryggare, sen tar vi oss an världen med storm. 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Det blev ett ofrivilligt frånfälle här, min ambition om att varje dag skriva någonting föll, men av en bra anledning: ett bröllop! (ska dock lösa Veckans stickning åt alla stick-sugna, jag lovar!) I helgen var det nämligen så att Loves syster slog till och gifte sig och hela kalaset höll vi hemma hos oss. Tanken var ett trädgårdsparty, men vädret, detta aber, gjorde att vi satt inne och kurade istället, men vad gjorde det, när allt kom omkring.

Jag har lyxen att få ha en koboltblå klänning som numera inhyst inte bara en utan tre bebismagar, förutom min egen även Marias och Linneas. Det blir konstigt känslomässigt på något sätt, kanske för att hormonerna så här i vecka 34 svajar ganska rejält och jag pendlar mellan att själv känna att jag bara vill kura ihop mig hos min mamma till att jag försöker ta ansvar och inse att om 44 dagar så ska jag själv stå och vara någons mamma. Eller så är det helt enkelt bara så att det är otroligt roligt att ha haft samma festklänning på sig som sina vänner, och alla gånger på bröllop i vecka 34, 35 och 36. Maria sydde den till mitt och Loves förra året, Linnea använde den på sin systers och nu fick jag ha den på Loves systers. Återvinning, lån och återanvändning på allra bästa sätt. Hormonerna gör också att jag plötsligt kände att det skulle vara okej att köpa ett par skor för 600 kr att ha i de cirka 50 dagar som återstår av graviditeten. Någonting som inte är det minsta likt mig. Jag försöker likt Ebba von Sydow räkna ut pris-per-användning på alla mina plagg och våndas lite över att köpa saker för ett specifikt tillfälle. Utom nu då, då plötsligt har min tidigare personlighet blåst bort och jag tänker mig inte riktigt för (prisa öppet köp!) utan blir istället en sån Lyxfällan-person men som sen åtminstone klarar av att lämna tillbaka det som inte kvalar in på listan: saker-jag-kan-ha-tills-de-går-sönder. Därför var ju ett lån av en dessutom emotionellt viktig klänning mer än perfekt.
DSC_0305
Som present till brudparet hade jag bett Charlotte (hör av er om ni behöver fotograf och jag förmedlar!) att komma och fotografera lite när de kom ut från Rådhuset. Därför finns numera den här bilden där jag mest är stor och helig.
Hon fotade vårt bröllop och även min byline och nu står jag i valet och kvalet om hon ska fota mig lite med min mage. Det är verkligen inte jag egentligen, och jag skrattar varje gång jag går förbi fotostudion på vår gata som marknadsför sig med en bild på en ytterst gravid kvinna som blundar och håller om sin cello, dessutom tror jag att hon är naken. Tack och lov är min cello på lagning och jag har en betydligt mindre mage, så någon direkt kopia av den bilden går inte att få till, men jag är samtidigt rädd att jag ångrar mig om jag inte har några bilder på ”livets mirakel” (*urk*). Kanske är det värt att känna sig lite obekväm ett tag. Kanske hamnar bilderna bara i en låda som våra barn hittar om några år och äcklas lite av. Eller så förvarar Love en bild i plånboken och smygtittar på ibland, eller så är det som med de flesta andra foton, mest någonting en bör ha. Frågan är, ångrar en verkligen bara sånt en inte gör. Eller ångrar en saker en gör, som en gravidfotografering, till exempel? Att inte ha en gruppbild på alla 80 från vårt bröllop är ju någonting jag fortfarande grämer mig över fruktansvärt. Det hade jag ju ingen aning om just då.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Kanske väljer jag den här inriktningen pga att jag (precis som babyappen säger) blivit mer inåtvänd och liksom inte bryr mig om någonting annat. Eller så är det helt enkelt för att jag blev peppad av goa kommentarer som ”äskar mammabloggandet”. Så ja, på allmän begäran, både från mitt inre och ert yttre fortsätter jag med det.

Just nu tänker jag mest på kläder. Detta för att det är så olidligt varmt att jag praktiskt taget mår illa i värmen, och att jag nu, i vecka 32 börjar känna att mycket är väldigt obekvämt.

Hittills har jag följt Brita Zackaris råd nästan slaviskt. Med en viss förskjutning i tid dock. Och lite variation pga varmt nu och inte höst. Det här kanske känns som det mest modebloggiga och liksom ytliga inlägg jag någonsing fått dig att läsa, men saken är att det inte är så himla ytligt när allt kommer omkring. När ens kropp förändras i en hiskelig takt är det himla lätt att inte alls kunna följa med. Att känna sig stor, klumpig och inte ett dugg fin (vissa känner tvärtom och känner verkligen det där glowet som alla pratar om, trots att jag inte spytt mer än tre gånger har jag aldrig känt det på långa vägar, utan tycker mest att jag blivit en klumpeduns) och det har alla rätt att känna sig. Fina! Helt enkelt!

Jag outade hela ”åh jag är preggo” ganska sent på såväl jobbet som bland vänner, och det syntes ingenting fram till vecka 22, vilket gjorde att jag ganska inkognito kunde gå runt och egentligen bara hade lite problem med att kontant motivera min enorma trötthet och bortval av alkohol i goda vänners lag. (men tänker att jag kan skriva långt om hela känslan av att bära en rolig hemlighet samtidigt som en mest har ångest och oroar sig över jobbet en annan dag. Nu ska det handla om kläder)

Åter till Britas guide. Den innehåller mest perfekta råd för den som inte vill ha en gravidstil. Och det vill cirka ingen pga att det mesta ser ut såhär:
hmprod (4)hmprod (3)hmprod (2)hmprod (1)hmprod
Alltså: Rysch-pysch, V-ringat, mer rysch-pysch, alltid skuret under bysten med smalt band samt tshirt med rynk och tryck.
När en plötsligt går från AA-kupa till B/C är det liksom ingen wow-ig känsla, i alla fall inte om du inte drömt om att din pappa skulle gett dig ett par nya bröst i 18-årspresent. Då känns de nya pattarna vedervärdiga. De gör ont, ömmar, och känns ganska mycket som ett åbäke. Det är ingenting du vill visa upp i en V-ringning helt enkelt.

Så, Britas tips igen då. Och mina egna: tänk trikå. Nu är jag urbota trött på trikå och går mest i nattlinne i stadig bomull ala gammalt lakan eller ett slinkigt ett i tvättat siden jag hittade på myrornas och som idag redan fått två fläckar, men ändå. Trikå. Där är din räddning.

För du kan köpa en trikåkjol på HM:s vanliga avdelning, kanske behöver du ta en storlek större bara, men den töjer sig, var så säker!
Så. Du går till HM och köper den här:
hmprod (5)
Och sen går du till Twilfit och köper den här:
250_b490c79f28-123-1-352002_001
Det ser inte ut så på bilden, men den är lite längre, mjukare och stretichgare än vanliga tshirts.

Vips! Du har en outfit. Det är främst olika överdelar du behöver, du lånar din partners om hen är någon storlek större. Skjortorna kan du knyta i midjan, och hens tshirts kan du kavla upp lite på ärmarna.

Vad du ska satsa på i gravidväg är (här har jag fått toppentips) BH och trosor. Det finns två anledningar till detta. Du har ont i brösten och vill kunna halvspringa till bussen ibland fortfarande. Och trosor som slutar mitt på magen är inte så charmant varesig för känslan eller förnuftet. Bäst (enligt mig) är trepack preggotrosor från Lindex och Lindex 2-pack amningsbh i trikå. Även deras lite mer stabila med spets är bra. Gå dit nu.

Men sen då? Jo, jag köpte ett par lite låga jeans i lite vidare modell, då hamnar linningen under själva kulan och sen köpte jag ett par gravidjeans med lite resår istället för fickor. De är geniala. Dem hittade jag på rea. Sen har jag köpt två gravidjeans jag inte använt, (om någon vill ha, kan jag sälja dem för en billig penning, finns både svarta och blå, storlek 34) Problemet med gravidjeans undrar du? Jo, mudden. Denna jävla tjocka trikåmudd som liksom ska skydda magen från glipa men som bara gör allt sämre. Jag auktionerar därför ut mina brallor till högstbjudande, någon kanske gillar hela jag-har-mjukisar-fast-det-är-jeans-känslan.

Britas guide är genialiskt uppdelad i trimesters, så jobbar inte jag, i början hade jag mina vanliga kläder och när jag då plötsligt kunde tänka mig at berätta för lite fler folk blev det helt enkelt den där trikåkjolen som du redan köpt på min inrådan. Den har jag haft till allt från silkiga blusar jag hittat för en spottstyver på Myrornas:
IMG_4786

Och till lånad skjorta.
IMG_2940
Så, då har ni förstått exakt hur bra den här kjolen är. I övrigt tycker jag att din gamla garderob i trikå kan få tjänstgöra lite till.
Som en enkelt grå klänning med trekvartsärm och lite bar rygg till exempel:
IMG_3368
Du kan också köpa ett par väldigt fladdriga och fina byxor av en vän. Till det kan du ha en vanlig långärmad t-shirt:
IMG_3889
Du kan också, om du känner att det är skitviktigt klämma in dig i kjolen och toppen du hade på din bröllopsfest. Då behöver du förslagsvis hissa upp kjolen ytterligare samt ha någonting som håller ihop hela härligheten. Som ett väldigt brett skärp. Till exempel.
IMG_3795

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Emerentia

Emerentia är Djungeltrummans printchef och skriver mest om hönsdrömmar och dagssländor.

Mest lästa

  1. NÄR EKOLOGISKT INTE ÄR RIKTIGT LIKA FINT (ELLER GOTT) MEN SKITDYRT
  2. ANDRA JAG LÄSER
  3. DIY & SHOPPINGSHYSTERIN
  4. EN VECKA I BILDER
  5. EN GUIDE TILL SANDRA OCH ANDRA TILLRESTA